John of God akt 13: Det bittra slutet

För den som följt den hänsynslöse brasilianske charlatanen John of God är det ingen hemlighet att det, förutom ekonomiskt utnyttjande av desperata sjuka, även förekommit sexuella övergrepp. Jag har tidigare skrivit mycket kort om det här och här.

När några kvinnor i slutet av 2018 trädde fram med nya anklagelser mot det brasilianska mediet var det därför lätt att tro att han skulle klara sig precis som vanligt. Tiderna förändras dock och det visade sig att det inte längre var möjligt för John of God att komma undan med sådant han tidigare kunnat ta sig friheten till utan att lagens långa arm sträckt sig efter honom. Han greps i mitten av december 2018 och nästan exakt ett år senare dömdes han till 19 års fängelse för flera fall av våldtäkt.

Jag har ända sedan jag började följa verksamheten kring healingcentret undrat hur de skulle klara sig när John of God inte längre var där. Han har ju periodvis varit frånvarande och verksamheten har ändå kunnat fortgå med gott om besökare på healingcentret Casa de dom Inácio i det lilla samhället Abadiânia. Hade det hela slutat annorlunda, med John of Gods död, så hade man säkert kunnat fortsätta med honom som något sorts helgon vakande över platsen. När det nu slutade på det här sunkiga viset blir det dock självklart annorlunda. De svenska researrangörer som varit John of Gods nyttiga idioter verkar för det mesta i tysthet ha upphört med sin verksamhet, och det är idag väldigt svårt att hitta en resa till healingcentret Casa de dom Inácio trots att de fortfarande tar emot besökare.

Men har då verkligen alla gett upp? Nej, precis som i den tecknade serien Asterix där en liten by med galler fortfarande gör motstånd mot det mäktiga romarriket finns det ett par svenska healingresearrangörer som kämpar på och trots allt gör sitt bästa för att fortsätta skeppa svenskar till healingcentret. En av dem är skånskan Jannie Vidéen som ju är en riktig veteran i sammanhanget.

När John of God greps var Jannie tidig med att skriva på en petition riktad till Brasiliens justitiedepartementet där man krävde att de skulle lägga ned de falska anklagelserna mot John of God, ta reda på sanningen och ge honom friheten åter. Till sin underskrift tillfogade Jannie den något blåögda kommentaren ”Jag reser dit med grupper minst tre gånger varje år och gjort så i sju år. Jag har under de tillfällena jag varit där aldrig sett någonting som det han är anklagad för.” De hundratals kvinnor som trädde fram och vittnade om övergreppen, däribland John of Gods egna dotter, står sig alltså slätt mot Jannies slutsats att om hon inget sett så har inget hänt.

Att det inte bara är de svenska healingresearrangörerna som i stort sett upphört med verksamheten skvallrar för övrigt Jannies månadsutskick för januari månad om. Så här skrev hon till sina prenumeranter:

Hela Abadiãnia drabbades av en skaldal för lite mer än ett år sedan. Folket har varit chockade under lång tid och nu återstår det en långsam återhämtning från denna händelse.

Medium João (John of God) blev för några dagar sedan dömd till 19 års fängelse.

Sant eller inte har jag ingen aning om, och enligt mig ingenting att diskutera heller. Under mina åtta år och 34 resor dit har jag aldrig sett eller hört någonting om detta. Det viktigaste är att entiteterna jobbar fortfarande precis som innan, och mirakler händer även om ingen sitter i stolen och förmedlar budskap.

Efter händelsen kom det en hjord av skamlösa journalister som alla letade efter årets skandal. Det skapades en förvirring bland dem som var där, och efter ett tag förstod de att Abadiania aldrig mer skulle bli detsamma.

Många företag/affärer har stängt, och idag finns endast ett fåtal pousador öppna. Arbetslösheten blev stor för de som bor i Abadiãnia. Det finns eldsjälar i byn som kämpar för Casan och de förtjänar vår respekt.

John of God påminde oss ständigt att det är ”Gud som läker, jag är bara ett instrument i Guds händer”.

Många personer har besökt Casan, fått mycket hjälp och healing. Även miljontals foto har visats, och de har fått distansläkning och mirakler har skett bara de har satt sin bild och namn på ett papper.

Idag ber vi att gudomlig rättvisa ska tjänas, och omvändelse till de skyldiga oavsett vem som har vilken roll.

Nu handlar det om vår tro till de entiteter som hjälp oss under många år. Vi gemensamt kan fortsätta resa dit för att få sitta i meditationsrummen och få den hjälp vi behöver.

Som jag alltid sagt:

Det vi kan göra är att inte döma och prata illa om det vi inte vet något om, utan stanna positiva och be för att Casa Dom Inacio kan fortsätta hjälpa människor. Och genom att vi reser dit och får hjälp, får även de drabbade som bor i Abadiãnia hjälp.

Jannie hade en resa inplanerad i februari i år men av hennes Facebookflöde att döma verkar den inte ha blivit av trots att hon envist upprepat att energierna därnere är starkare än någonsin. Nästa resa till healingcentret är planerad i november 2020 men hon har flaggat för att den blir av enbart om hon får ihop 6 deltagare eller fler. Även om resan mot förmodan blir av så måste det sägas vara något helt annat än de uppskattningsvis 500-tal svenska resenärer som årligen åkte till John of God när de svenska healingresearrangörerna hade sin guldålder.

Mister man ett bluff-resmål står dock tusen åter och Jannie verkar ha hittat ett substitut för healingresorna till John of God. Hennes företag Vidéen Travel har börjat arrangera resor till några kullar i Bosnien-Hercegovina som en bosnisk pseudoarkeolog påstår är urgamla pyramider som omges av mystiska energier. Hennes majresa är redan fullbokad men i september finns det fortfarande platser kvar för den som är sugen.

Reseföretaget Vidéen Travels ledord är Love, Care & Compassion. I dessa ord verkar det dock gå att tolka in att man kan flyga folk till en hänsynslös bedragare som förgriper sig på kvinnor och när de vittnar om övergreppen förnekar man det eftersom man själv inget sett.

Tvenne avslutande tips från nätet rörande John of God:

Anna Böhlmark brukar skriva för diverse dubiösa publikationer som lyfter olika typer av låtsasmedicin till skyarna. Så långt som att ta en våldtäktsdömd John of God i försvar går hon dock inte. Hon har nyligen rest till Casa de dom Inácio för att skriva en, som det verkar rakt igenom kritisk, artikel för 2000-talets AlmaNova. Man måste vara prenumerant för att läsa artikeln men hon har i alla fall publicerat en liten video där hon läser upp delar av artikeln och man kan i videon också se hur ödsligt healingcentret numera är och hur Abadiânia blivit något av en spökstad. Invånarna vågar också nu i efterhand berätta om den rädsla alla hyste för John of God.

I samband med att John of God greps i december 2018 lade journalisten Henrik Brandão Jönsson på sin blogg ut ett kapitel från sin bok Fantasiön från 2010 i vilket han berättar om hur han besöker samhället Abadiânia, Casan och kort intervjuar John of God i egen hög person. Det är väldigt intressant läsning, man får bland annat höra vad personalen på vårdcentralen tycker om att behöva ta hand om svårt cancersjuka som lyckats ta sig till healingcentret från världens alla hörn. Vidare berättar invånarna i Abadiânia om hur John of God är någon sorts maffiaboss som kräver procent på de olika näringsidkarnas förtjänster.

Mina nya rastyper och jag

Har man en gång börjat med att låta DNA-testa sig så går det inte att sluta, det är som en drog. Man kommer fortsätta att aningslöst anförtro ansiktslösa, internationella företag sitt DNA, det som vissa menar borde betraktas som ens allra känsligaste information. Trots att jag ganska nyligen anlitat amerikanska företaget 23andMe för att få en uppskattning av mitt etniska ursprung föll jag för reklamen för släktforskningstjänsten MyHeritage och lät DNA-testa mig även hos dem.

De två tycks åtminstone vara överens om att jag till allra största delen är skandinav. När det gäller återstoden av mitt genom skiljer sig dock skattningarna åt. 23andMe skattar mitt finska påbrå till blott runt en halv procent samtidigt som MyHeritage skattar det till hela 7,5 procent.

Till saken hör också att 23andMe faktiskt hunnit uppdatera mitt resultat. I september skedde uppdateringen vilket såklart inte innebär att mitt etniska ursprung ändrats utan snarare att resultatet förbättrats, eller som 23andMe själva uttrycker det: ”Your Ancestry Composition is a living analysis that improves over time as our research team gathers additional data and updates our algorithms”. Att resultaten ändras allteftersom är väl i alla fall en påminnelse om att de bör tas med en nypa salt. Sedan är de här företagen helt öppna med att det rör sig om skattningar och 23andMes förvalda konfidensnivå är också den mest spekulativa (50%) som dock självklart också ger de mest spännande resultaten. Om man höjer till deras mest försiktiga konfidensnivå (90%) så försvinner för mig alla specifika etniciteter utom den skandinaviska.

I tabellen nedan kan man se skillnaderna mellan det initiala 23andMe-resultatet och det uppdaterade, båda vid förvalda konfidensnivån 50%. Efter uppdateringen har mitt östeuropeiska ursprung helt utraderats och mitt brittisk-iriska arv mer än halverats. Samtidigt har ett nytt fransk-tyskt arv tittat fram, ett arv som förvisso stämmer bättre med vad jag tror mig veta om vissa av grenarna på mitt släktträd.

Rent spontant har jag när det gäller etnicitetsuppskattningen högre förtroende för på arvsmassan fokuserade 23andMe snarare än på släktforskning fokuserade MyHeritage som relativt nyligen kompletterat sin släktforskningstjänst med en etnicitetsuppskattningstjänst som någon sorts inkörsport till släktforskningen. 23andMe är också mer utförliga och transparenta om hur deras uppskattning av ens etniska sammansättning gått till.

I slutändan handlar det antagligen mycket om hur väl de olika referensgrupperna är uppsatta. Om exempelvis den finska referensgruppen hos MyHeritage skulle råka innehålla en hel del personer av skandinaviskt ursprung som bor i Finland så kommer någon av purskandinaviskt ursprung troligen att få träff för finskt ursprung trots att de egentligen inte har något sådant.

Det jag dock är klart mest skeptisk till i MyHeritages resultat är att jag enligt dem tydligen ska vara 0,8% nordamerikansk indian. Inte för att jag har något emot att tillhöra den amerikanska kontinentens ursprungsbefolkning, men jag finner det mycket osannolikt och kommer inte att anamma eller försöka dra fördel av mitt nyfunna indianska arv.

Om jag skulle välja att tro på resultatet så är jag ungefär lika mycket ”american indian” som amerikanska presidentkandidaten Elisabeth Warren som ju gjorde en grej av sitt indianska ursprung, ifrågasattes av president Trump, och när hon försökte styrka det genom ett DNA-test visade det sig att hon hon blott till 0,1% – 1,6% tillhörde den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Något annat jag finner märkligt är att MyHeritage summerar upp specifika etniciteter till 100%, som att de skulle ha lyckats kategorisera varenda liten sekvens av mitt DNA.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan 23andMes senaste resultat och MyHeritage-resultatet.

Det tycks för övrigt vara lite magert vad gäller samiska referensgrupper hos de olika företag som tillhandahåller DNA-test. Nog för att den samiska populationen på den globala scenen är förhållandevis obetydlig men från ett nordiskt perspektiv så skulle det ju vara väldigt intressant att ha en samisk referenspopulation. Det finns förvisso ingenting som pekar på att jag själv skulle ha något samiskt påbrå men det är heller inget som går att utesluta.

Det låg slutligen kanske något i att jag på 23andMe fick lika mycket träffar på de olika norska fylkenas referenspopulationer som de svenska landskapens referenspopulationer för jag får i MyHeritages databas nästan lika många träffar på matchande DNA med norska användare som med svenska, trots att den norska befolkningen bara är drygt hälften av den svenska. Förklaringen skulle i och för sig kunna vara att en betydligt större andel norrmän än svenskar är registrerade på den här typen av tjänster men det låter lite osannolikt. Att mycket pekar på att jag har ett inte obetydligt norskt påbrå är nog för min del ett av de mest intressanta resultaten av detta tanklösa DNA-spridande, även om det inte är så överraskande med tanke på att jag har nära förfäder långt upp i nordvästra Dalarna.

Hur kan sparvar kontrollera en uggla?

Nick Bostroms Superintelligens: vägar, faror, strategier lär vara boken man måste läsa när det gäller existentiella risker med artificiell superintelligens. Man skulle kunna hävda att scenarier med artificiell intelligens som löper amok är science fiction-fantasier som, om de någonsin kommer att bli en verklig risk, ligger långt in i framtiden. Det vet vi dock egentligen inte så mycket om, och även om det skulle vara så att det inte är något som kommer att bli aktuellt de närmaste hundra åren så är det högst rimligt att ta frågan på allvar och börja fundera över den redan nu.

Blogginläggets rubrik syftar på en kort oavslutad fabel som Bostrom inleder sin bok med. Fabeln handlar om några sparvar som kommer på att det skulle vara förträffligt om de hade en uggla som kunde ta hand om dem, bygga deras bon och skydda dem mot faror. De inleder därför försök att införskaffa ett uggleägg eller en liten uggleunge. En vresig gammal sparv invänder dock att innan man skaffar sig en uggla bör man säkerställa att man faktiskt kan kontrollera den. Kontrollproblemet är också centralt i Bostroms bok. Hur ska sparvarna (mänskligheten) kunna kontrollera ugglan (den artificiella superintelligensen som vi nog en dag, högst oklart när, kommer att skapa)?

Bostrom argumenterar övertygande för att när vi väl får artificiell superintelligens kan det komma att ske mycket snabbt, närmast explosionsartat, när vår skapelse väl kan börjar använda sina resurser för att förbättra sig själv. Och när den artificiella superintelligensen väl fått övertaget talar det mesta för att den kommer att vara en ohotad hegemon som med lätthet kommer att kunna göra sig av med mänskligheten om den så önskar, vilket den skulle om vi på något sätt står i vägen för dess slutmål. Och stå i vägen för dess slutmål skulle vi göra även om det rör sig om så banala saker som att räkna ut decimalerna i pi eller tillverka så många gem som möjligt. Mänskligheten upptar ju bland annat resurser som skulle kunna användas för att skapa mer beräkningskraft eller tillverka fler gem. Att försöka få in mänsklighetens välgång i superintelligensens slutmål är heller inte det lättaste, ty slutmålen kan lätt perverteras. Ett slutmål att göra mänskligheten lycklig kan exempelvis resultera i att superintelligensen helt enkelt planterar elektroder i människornas lustcentrum.

När det gäller kontrollproblemet föreslår Bostrom en rad åtgärder, av vilka alla har sina nackdelar och svaga punkter. Och om simpla människor kan se möjliga vägar förbi säkerhetsåtgärderna, vad ska då inte en vida överlägsen superintelligent artificiell intelligens kunna göra? Kanske är nyckeln att reducera riskerna genom designval, såsom att istället för att skapa en agent låta superintelligensen vara någon form av orakel som enbart besvarar frågor eller endast fungera som ett verktyg för oss människor. Det är dock inte så enkelt som man först skulle kunna tro och de olika designvalen är i slutändan inte skarpt avgränsade mot varandra.

Det går inte att komma ifrån att superintelligensen på något vis måste laddas med värden vilket kommer att vara en mycket stor utmaning. Det går knappast att skriva ned värdena i datakod utan värden är något den artificiella intelligensen troligen först kan omfamna fullt ut när den tagit språnget ikapp och förbi människan, och då kan det mycket väl vara för sent att ändra på något eftersom den artificiella intelligensen sannolikt kommer att motsätta sig att man ändrar på dess slutmål. Bostrom diskuterar i boken ett antal olika metoder för värdeladdning, men precis som med säkerhetsåtgärderna har var och en av dem sina möjliga baksidor och svagheter.

Skulle man lyckas lösa värdeladdningsproblemet så återstår frågan vilka värden den artificiella superintelligensen bör laddas med. Man kan ju leka med tanken att värdeladdningen av superintelligensen hade skett i någon tidsepok när man hade helt andra värderingar än nu för att inse att vår moraluppfattning av framtida människor nog kommer att anses vara förkastlig i vissa avseenden. Kanske är lösningen att ge den artificiella intelligensen slutmålet att förverkliga vår koherenta extrapolerade vilja, vår vilja såsom den skulle komma till uttryck hos en idealiserad version av mänskligheten.

Det finns många anledningar till att det är viktigt att börja fundera över implementationen av artificiell superintelligens så tidigt som möjligt. Även om skapandet av en artificiell superintelligens skapar en existentiell risk så minskar den samtidigt andra risker markant. Dock kan vissa teknologier kanske göra att vi har större möjligheter att minimera riskerna med superintelligensen och det skulle därför vara önskvärt att vi anammade dem först. Det kan därför vara avgörande i vilken ordning nya teknologier utvecklas av mänskligheten.

I bokens sista kapitel argumenterar Bostrom slutligen för att vi bör förbereda oss genom att förbättra vår strategiska analys och bygga upp kapacitet för att möta det som måste anses vara mänsklighetens mest betydelsefulla utmaning, där vi antingen förgörs av vår skapelse eller går en lysande framtid till mötes.

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.

Bok om obskyr nätgemenskap och samtidens förfall

Jag har precis läst ut e-boken Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse av pseudonymen Thomas C Berrian, som för övrigt denna blogg haft äran att erhålla kommentarer från.

Bokens fond är en planlös semesterresa som författarjaget företar sig på egen hand i centraleuropa. Under resans gång får man dock ta del av olika tankespår i hans huvud, exempelvis om det avancerade trollandet av flat earthers han tidigare ägnat sig åt. Tankespåren rör annars till stor del samhällsutvecklingen där Berrian i samtidens tendenser ser en dyster framtid komma mänskligheten till mötes. Tankespåren är också till viss del självbiografiska och handlar ofta om hur Berrian vantrivs i samtiden och med många av människorna runtomkring honom. Hans resa i centraleuropa tar honom också så småningom till Wien där Freud var verksam, och ett av Freuds viktigaste arbeten handlade ju faktiskt om hur den moderna människan vantrivs i kulturen.

Man får också följa författarjagets försök att på Tinder bryta sin ensamhet. Det är ganska självutlämnande, om allt nu är sant, för det rör sig knappast om någon rakt igenom dokumentär skildring utan Berrian har tagit sig en del konstnärliga friheter längs vägen.

Centralt i boken är Sällskapet, en liten alternativ sammanslutning som främst håller till på Facebook och som författarjaget är en del av.

Vi är inget parti, varumärke eller någon subkultur, vi är ingen politisk miljö eller en litterär klubb. Möjligen en sekt. Men bara i en ironisk mening. Att överhuvudtaget benämna sig själva som en sekt går emot begreppets själva premiss då sekt alltid är ett skällsord som används av utomstående. Just därför kallar vi oss ibland för sekt. En orden vore kanske ett mer neutralt namn men då kommer man till problemet med Sällskapets faktiska struktur som bäst låter sig beskrivas som anarkistisk. Vi har inga formella ledare även om vissa medlemmar är mer tongivande än andra, vi har inga stadgar, ingen programförklaring eller uttalat mål för verksamheten. Men ändå har vi förts samman, som av ett kall.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 3)

Sällskapet har en verklig förlaga och för den ganska snäva skara som har inblick i den lilla nätgemenskapen så är det ganska lätt att lista ut vem som är vem i boken, exempelvis profilen Mark.

Mark var en av de tongivande i början, han hade alltid en massa galna idéer och upptåg, att vi skulle infiltrera olika litterära föreningar, förslag på strikta sektliknande regler för vilken mat vi skulle äta, vilka böcker vi skulle läsa och vilken musik vi skulle lyssna på. Sen fick han nytt jobb, något med artificiell intelligens, vilket tog upp mycket av hans tid.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 11)

Man hatar när det händer.

Sällskapet blir hur som helst något av författarjagets flykt från samtiden och dess tendenser, och frågan är om Sällskapet kanske ska kunna förhindra samhällets urartning, ändra historiens gång och i slutändan till och med kunna hjälpa Berrian hitta en livspartner?

Bok om barnmyter

När mitt andra barn nu sett dagens ljus så har det äntligen blivit av att läsa den bok om myter och missförstånd rörande barn och föräldraskap som jag införskaffade vid tiden för mitt första barns ankomst. På så vis riskerar jag inte att gå på samma barnmyter en gång till utan kommer att vara bättre rustad när alla ogrundade påståenden återigen kommer sköljande över mig.

Boken heter Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar och är skriven av medicinreportern Åsa Erlandsson. Boken är lättillgänglig och tempot är mycket högt, varje myt eller missuppfattning avhandlas på blott en sida eller två. I slutet finns dock en ganska omfattande källförteckning för den som vill fördjupa sig i någon av myterna eller missuppfattningarna.

Det är flera olika typer av myter som avhandlas och föga oväntat är många av dem hälsorelaterade. Att barn får feber eller diarré när de ska få nya tänder har man ju hört någon gång men när man undersökt saken så har man enligt Erlandsson inte hittat något samband. Något annat som brukar påstås är ju att barn med grönt snor ska vara de som smittar mest men det ska det tydligen inte heller finnas någon anledning att tro.

Att kyla skulle kunna orsaka förkylningar är ju något man hört än oftare, och inte bara när det gäller barn, men när hypotesen testats så har man inte hittat något som helst samband. Förvisso ska immunförsvaret tydligen kunna påverkas om man blir mycket kraftigt nedkyld men i de fallen är nog dock den ökade risken för förkylning det minsta problemet.

I boken skriver Erlandsson också om den spridda myten att barn blir hyperaktiva av socker:

Det har gjorts flera vetenskapliga studier för att reda ut om socker påverkar barns beteende. Studierna var dubbelblinda vilket innebär att ingen inblandad i förväg fick veta vilka barn som fick i sig socker respektive sockerfria alternativ. Forskarna testade olika sorters socker, raffinerat och från naturliga källor, i små och stora mängder på barn i olika åldrar. Även barn som utpekades som särskilt sockerkänsliga och barn med ADHD var med.

Forskarna vände ut och in på ämnet genom att videofilma barnen före och efter sockerintag, använda utomstående observatörer och elektronisk rörelsedetektor. En mängd faktorer protokollfördes som exempelvis minne, vakenhet, koncentrationsförmåga och impulsivitet. I en av studierna delades barnen upp i tre grupper som fick olika kost i tre veckor: mycket socker, lite socker tillsammans med sötningsmedlet aspartam respektive lite socker och sackarin.

Resultatet av allt detta visade att det är förväntningarna som styr. Inte minst hos oss vuxna. När föräldrarna själva fick bedöma hur aktiva barnen var efter att ha druckit något med socker, satte de högre poäng ovetandes om att drycken i själva verket var sockerfri.

(Källa: Erlandsson Å, Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar, s. 108-109)

I boken avhandlas också de återigen populära profylaxkurserna som när de utvärderats faktiskt inte visat sig göra någon som helst mätbar nytta. Jag gick tillsammans med min sambo själv på profylaxkurs i Studieförbundet vuxenskolans regi inför första barnets ankomst och jag anade väl tidigt att allt som påstods under kursens gång inte var vederhäftigt. Ska man någon gång inte vara bajsnödigt skeptiskt så är det väl kanske när man tillsammans förbereder sig inför livets största händelse. Eller så är det just då det är som allra viktigast att vara just det?

Jag röstar för hårdför klimatdiktatur

Jag kör ju med helt öppna kort på den här bloggen och är föredömligt transparent både med min estimerade etniska sammansättning samt hur jag brukar rösta. När det gäller det kommande europarlamentsvalet bestämde jag mig ganska tidigt för att rösta på Miljöpartiet snarare än Socialdemokraterna. Klimatproblematiken bryr sig ju inte om nationsgränser och löses lämpligen på över- & mellanstatlig nivå. Det kändes därför ganska naturligt att rösta på det mest radikala gröna alternativet. I bakhuvudet fanns också de socialdemokratiska ledamöternas svek i omröstningen om det nya upphovsrättsdirektivet, även om jag väl inte brukar tillmäta den typen av frågor så stor vikt och det dessutom finns indikationer på att miljöpartisterna inte kommer att hantera frågorna bättre framledes.

Personkrysset får gå till Miljöpartiets tydligast klimatprofilerade kandidat Pär Holmgren. Han har förvisso uppmärksammats av sina meningsmotståndare för uttalanden där han tycks svajat en del rörande något så centralt som det demokratiska styrelseskicket och antytt att situationens allvar kräver att man kompromissar med det folkliga inflytandet. Det kanske inte var direkt de uttalandena som fick mig att, likt de fem männen i lustiga hattar i den tecknade filmen Tjuren Ferdinand, tänka ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!” men jag tar mig i slutändan friheten att ha överseende med att Holmgren råkat slinta lite med tungan. Han har vidare vid flera tillfällen klargjort sin inställning och bedyrat sin tilltro till demokratin som det mest överlägsna styrelseskicket.

I nuläget ser det ut som att Miljöpartiet kommer att erhålla minst två mandat men risken finns ju att Miljöpartiet blott får ett mandat och att Pär Holmgren inte blir inkryssad vilket skulle kännas trist. Inte för att jag har några starka antipatier mot förstanamnet Alice Bah Kuhnke (trots att hon på Facebook påståtts vara en förklädd reptilormsvarelse) men hon är kanske inte den där utpräglat miljö- och klimatprofilerade miljöpartisten jag vill vill vara med och rösta in.

Sedan är det ju när allt kommer omkring inte alls säkert att en röst på den mest klimatprofilerade kandidaten i det mest klimatprofilerade partiet är den bästa klimatrösten. Det kan kanske vara bättre att rösta på någon sosse som är bättre på att omsätta retoriken i praktik, såsom tidigare Åsa Westlund och numera Jytte Guteland. Eller kanske är det allra bästa att rösta på någon som avviker från sin till miljö- och klimatfrågor ljumt inställda partigrupp och som kanske kan bidra till att ända inriktningen, likt Anders Wijkman under sin tid i Kristdemokraterna.

Jag väljer dock som sagt att i slutändan välja den mest radikala kandidaten, vilket förhoppningsvis inte skapar polarisering, utan istället bidrar till att förflytta overtonfönstret.

Min rastyp och jag

Jag har äntligen gjort slag i saken och hoppat på en nygammal trend och låtit rasklassificera mig. Det är dock inte längre skallmätning som är grejen. Genom att istället betala en slant och betro ett vinstmaximerande företag med mitt DNA (vad kan gå fel?) så har jag fått min etniska bakgrund prydligt sammanställd i procentsatser.

Företaget jag anlitade var amerikanska 23andMe och nu bör man väl förvisso vara sunt skeptisk mot den här typen av tester men resultatet var väl ändå på det stora hela vad jag förväntat mig. Det visade sig nämligen att jag var till över 90 procent skandinav och man kan nästan tycka att Nordiska Motståndsrörelsen borde avdela några aktivister som för jämnan kunde gå vid min sida och skydda mig och mina så gott som purskandinaviska gener med sina plastsköldar.

Mitt övergripande resultat kan ses i tabellen nedan. Det mest spännande var väl mitt brittisk-iriska och östeuropeiska arv som, om det rör sig om enstaka individer som återfinns relativt nära bland mina förfäder, båda ligger 5-8 generationer bort.

Etnisk sammansättning för Jonas Karlsson

Om man kollar på matchning mot referenspopulationerna i de olika skandinaviska länderna så är det främst i Norge och Sverige jag får träff.
Träffar i de skandinaviska ländernas referenspopulationerna för Jonas KarlssonNär det gäller den regionala kopplingen, som väl rimligen borde vara något man borde tolka än mer försiktigt, så var det norska fylket Hedmark och det svenska landskapet Dalarna de regioner där man allra säkrast kunde säga att jag hade relativt nylig härkomst. Vad gäller dalakopplingen så var den föga oväntad då alla mina far- & morföräldrar är födda i Dalarna. Att jag skulle ha starka kopplingar till Norge var väl det enda som var något oväntat men eftersom jag har härkomst långt uppe i nordvästra Dalarna blott två generationer bort så ligger det väl ändå mycket nära till hands.
Träffar mot de olika norska fylkenas referenspopulationerna

Träff på de svenska landskapens referenspopulationer

Nu fick jag förvisso ett väldigt vitt och privilegierat testresultat men vill jag ta på mig offerrollen så kan jag alltid spela på min neandertalarbakgrund. Det visade sig nämligen att jag hade fler neandertalvarianter än 80% av de som gjort testet hos 23andMe.

Neandertalvarianter för Jonas Karlsson
De utraderade oss neandertalare från jordens yta men ändå fortsätter de att förfölja och förtrycka oss! (Att spela på förtrycket mot samtida neandertalaktiga var för övrigt något Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen var tidig med)

Ingen ersättning har utgått till mig för detta blogginlägg.

Nazistledare finnes

I öppet nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen podd Ledarperspektiv brukar deras ledare Simon Lindberg varje vecka ha lite mer djuplodande utläggningar av ideologisk och strategisk natur. Ofta får man dock även en liten inblick i Lindbergs privatliv, så också i senaste avsnittet. Man fick veta att Lindberg efter en längre tids arbetslöshet fått slut på A-kassedagar och nu var i behov av en anställning. Om jag inte är helt ute och cyklar vill jag minnas att Lindberg tidigare varit någon form av arbetsledare på ett callcenter eller liknande. Att han utöver det har erfarenhet som ledare för en radikal kamporganisation borde väl inte göra honom helt oanställningsbar.

Den som tror sig ha chansen att kunna lägga vantarna på en riktigt hårdför nazistledare för att styra upp sin verksamhet kan dock se sig i stjärnorna efter detta. Poängen med att anställa Lindberg ska tydligen, enligt honom själv, inte vara att han ska arbeta för den som anställer honom. Lindberg sade i podden:

Jag vill vädja till alla er lyssnare, till medlemmar som sympatisörer, om att för kampens bästa fundera på om du kan hjälpa till i den situationen jag, och även många andra viktiga personer för kampen, står i. Har du en egen firma till exempel, som du ändå känner, att det går rätt bra för den här firman, eller känner du kanske någon sympatiskt inställd människa som har en egen firma? Skulle det kanske på något vis vara så att du skulle kunna tänka dig att anställa mig, eller någon annan fanatisk nationalsocialist som lägger all sin vakna tid på kampen, eller övertyga en sympatiskt inställd vän till det här, så skulle det vara värt otroligt mycket för, absolut för mig eller den här personen på ett personligt plan, men framförallt då för kampen i stort. Så det jag vädjar om är alltså helt enkelt en lön så att jag skulle klara mig varje månad utan att arbetet för den delen hade behövt kosta kampen så många arbetstimmar eller så mycket energi.

Det akuta problem som gjort att Lindberg just nu efterlyser en jobbfri anställning är att han blivit ålagd 11-12 timmars aktivitet per vecka inom jobb- & utvecklingsgarantin, en aktivitet som Lindberg i podden nedlåtande benämnde ”vuxendagis”. Detta hävdade Lindberg hotade inspelningen av Ledarperspektiv då vuxendagiset tog lika mycket tid i anspråk varje vecka som det tog att producera podden. Lindberg uttryckte också en viss oro för att vuxendagiset i förlängningen skulle leda till ett heltidsarbete och då skulle han nog i varje fall inte kunna spela in Ledarperspektiv så ofta som varje vecka. Jag tycker dock att Lindberg borde ha i åtanke hur hektiskt livspussel vissa personer längre ned i Nordiska Motståndsrörelsens hierarki verkar ha. Hans organisationskamrat Elin är till exempel med och styr upp båda veckopoddarna Radio Regeringen och NR Bohuslän samtidigt som hon förvärvsarbetar om dagarna.

Avslutningsvis tycktes inte de två senaste årens kontakter med Arbetsförmedlingen ha imponerat särskilt mycket på Lindberg. Lite senare i samma avsnitt av Ledarperspektiv kom han i det återkommande segmentet ”veckans betraktelse” osökt in på Arbetsförmedlingen. Lindberg sade:

Det är väl veckans betraktelse, att Arbetsförmedlingen i dagens Sverige är precis lika värdelös som resten av samhället i dagens Sverige, och att den nationsalsocialistiska motsvarigheten till Arbetsförmedlingen – den skulle vara lika fantastisk som resten av det nationsalsocialistiska samhället och det med väldigt, väldigt enkla medel!

När det gällde kraven som skulle ställas av framtidens fantastiska nationalsocialistiska Arbetsförmedling ville Lindberg utradera något han kallade ”rockstjärnementaliteten” där vissa ansåg sig vara för fina för vissa jobb. Han menade att om en person anvisades ett städjobb skulle denne bli tvungen att ta det eller helt enkelt inte längre kunna räkna med att försörjas av staten. Detta måste dock sägas vara lite hycklande då Lindberg några minuter tidigare själv försökt undgå förvärvsarbete till varje pris. Men det är klart, det var ju för kampens skull.

Principiellt intressant rättshaveristisk härva i Region Västernorrland

Jag skrev i mars om hur Ulf Bittner i sin podd Sverige Granskas sänt ett poddavsnitt där han samtalat med sin gamla mor som befann sig i ett förvirrat och upprivet tillstånd. Man fick i det samtalet en intressant inblick i Bittners konspiratoriska världsbild i vilken bland annat sjukvården försöker döda hans mor så att hennes lägenhet på servicehuset ska bli ledig, en insikt han för övrigt inte hade några problem med att delge sin gamla mor.

Podden Sverige Granskas består annars dels av inspelade telefonsamtal mellan en krävande, mästrande Bittner och diverse företrädare för myndigheter och den konventionella vården, dels i överkant inställsamma samtal mellan Bittner och ökända alternativmedicinska skojare såsom cancerkvacksalvaren Erik Enby och kolloidalt silver- och laser-charlatanen Michael Zazzio. Vad gäller den senare skojarens medverkan så hamnade faktiskt Bittners obskyra podd i mainstreammedias blickfång när Magasinet Filter publicerade en granskning av insamlingar till dubiösa cancerbehandlingar och man citerade kontroversiella saker Zazzio yttrat i Bittners podd.

Om man ska återgå till samtalet mellan Bittner och hans mor så har det hunnit hända en hel del sedan jag senast skrev om det. Den intresserade har kunnat följa utvecklingen genom de inspelade telefonsamtal med polismakt, kundsupport, regionpolitiker, chefer inom regionförvaltning och sjukvårdspersonal som Bittner lagt ut på sitt Sverige Granskas-flöde.

Det som hänt är att när Bittners mor blivit akut sjuk så har de åkt in till regionsjukhuset i Sundsvall där Bittner blivit oense med sjukvårdspersonal angående vilken vård hon var i behov av. Detta då han hyser en djup misstro mot den konventionella vårdens diagnoser och behandlingar, och istället föredrar alternativa diagnoser och behandlingsmetoder. Ordningsvakt har blivit tillkallad och när Bittner inte hörsammat detta har även polis kallats till platsen som sett till att avvisa honom. Det är för övrigt tydligen inte första gången detta scenario utspelat sig. Bittners mor befinner sig sedan dess på Regionsjukhuset i Sundsvall, något som Bittner menar innebär kidnappning och människorov. Efter att ha ringt till avdelningen där modern befinner sig och haft diverse åsikter om behandling och medicinering har Bittner nu spärrats från att elektroniskt ha tillgång till moderns journaler vilket inte gjort honom mindre upprörd.

En sak gör dock detta rabalder lite principiellt intressant. Till saken hör nämligen att Bittner hänvisar till att han har en oinskränkbar generalombudsfullmakt skriven med sin mor som ska ge honom rätten att för hennes räkning besluta om vård, något man inom Region Västernorrland alltså inte verkar acceptera. I förstone kan det tyckas vara en god idé att någon som är sig lite till åren kan ge fullmakt till någon anhörig att i framtiden få fatta beslut åt denne i kontakterna med vården. Man behöver dock bara lyssna på Bittner i några avsnitt av Sverige Granskas för att inse att detta är en jättedålig idé. Att genom att skriva under en fullmakt lägga sitt liv i händerna på någon som har en hjärna marinerad i konspirationsteorier, generöst strör hittepådiagnoser omkring sig och hyser en extremt djup misstro mot den konventionella vården är inte någon god idé. I detta fall har dessutom Bittner vid ett par tillfällen i förbifarten sagt att hans mor själv tidigare jobbat inom sjukvården, hyst en hög tilltro till läkarna och därför följt deras behandlingar (vilket han dock menar orsakat henne svåra skador). I och med att hon själv tidigare hyst tilltro till konventionell vård så kan det alltså än mindre anses vara hennes ursprungsvilja han företräder.

Något Ulf Bittner ofta tjatar om i Sverige Granskas är att den tredje största dödsorsaken är skolmedicinen, vilket är en spridd missuppfattning bland många som vill framhärda i alternativa behandlingars förträfflighet och konventionell medicins fördärvlighet. En variant av påståendet bemöts förtjänstfullt i denna text.

Något Bittner ofta återkommer till i sina påstridiga samtal, näst oftast efter påståendet att skolmedicinen är tredje största dödsorsaken, är att myndigheterna är skyldiga att lyssna till och åtlyda honom eftersom han är skattebetalare och de ju försörjs av skattemedel. Frågan är dock vad en person som Bittner kostar skattebetalarna i slutändan. Han verkar ta väldigt mycket tid i anspråk och tycks dessutom ha för vana att alltid vända sig högt upp i hierarkin med sina utläggningar och krav. Av de inspelade samtalen att döma så verkar chefer inom polisen och ledande politiker inom Region Västernorrland känna Bittner mycket väl och löpande ha samtal med honom. Kanske skulle de ursäkta sitt ödande av tid på Bittner med att det hör till deras uppdrag att även hantera den typen av obekväma medborgare. Deras tid är ju dock knappast obegränsad och varje timme de ägnar sig åt Bittner är en timme de inte ägnar sig åt resten av medborgarna. Saken är väl dock tyvärr den att det inte är helt enkelt att hantera den här typen av problematik och det är inte något som bara går att välja bort.