Fallande odds på småpartierna i Europaparlamentsvalet

För ett par veckor sedan skrev jag om hur jag börjat spela bort mina pengar på valresultat.

Att jag länge gått och anat att Feministiskt Initiativ skulle kunna överraska i Europaparlamentsvalet och plocka ett mandat var ju anledningen till att jag ens började kolla upp odds på olika valutfall. När jag väl började kika hade tyvärr möjligheten att spela på det feministiska alternativet i maj månads val stängts och det blev att satsa pengarna på andra valresultat som fortfarande var spelbara. Nu är tydligen Feministiskt Initiativ återigen spelbara i EU-valet hos Unibet. Dock ger de efter den senaste tidens mediala uppmärksamhet och framgångar i opinionsmätningarna ett betydligt lägre odds än tidigare. Från att tydligen ha legat på 25 gånger pengarna för några veckor sedan ger de numera blott 4.75 vilket jag inte kommer att spela på. Jag hoppas verkligen att det går åt helvete för Feministiskt Initiativ i EU-valet så att jag slipper gå och gräma mig över att jag inte kom mig för att spela när spelet var öppet med ett riktigt bra odds. Anmärkningsvärt är dock att Unibet har oförändrat odds på att Feministiskt Initiativ får mer än en procent av rösterna i höstens riksdagsval (1.90). Månne något för den som vill ”go all in” och nästintill dubbla sina ekonomiska tillgångar till hösten.

Ett av de spel på EU-valet jag lade istället för Feministiskt Initiativ var ju att Piratpartiet skulle behålla minst ett av sina mandat, detta mer för att oddset var bra snarare än att jag verkligen trodde på det. Nu börjar det dock visa sig att Piratpartiets läge kanske inte är så hopplöst som det först verkat. Igår när jag kollade så hade Unibet mycket riktigt också sänkt oddset rejält till blott dubbla pengarna tillbaka. För två veckor sedan, när jag spelade, gav det faktiskt hela åtta gånger pengarna. Idag tycks spelet, antagligen på grund av den rådande osäkerheten, vara helt stängt hos Unibet.

Även Junilistan har fallit i odds. Att de tar minst ett mandat i Europaparlamentet ger just nu 17 gånger pengarna hos Unibet. Detta tror jag dock knappast de gör och jag skulle faktiskt inte spela om oddset så vore det dubbla.

Vill man ha lite rejäla odds så finns det för övrigt några skrällar man kan satsa på när det gäller regeringsbildningen i höst. Om regeringen efter valet består av de fyra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna så ger det 80 gånger pengarna hos Unibet. Det lär dock inte hända att Sverigedemokraterna blir insläppta i regeringen och oddset är definitivt för lågt satt. En ohelig allians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna ger 150 gånger pengarna vilket faktiskt känns mer troligt.

Ej heller för detta inlägg har någon ersättning utgått, bloggen står alltjämt fri från allt krämarinflytande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2014, Piratpartiet, Feministiskt Initiativ, EU, Vadslagning, Regeringen.

Jan Lindholm och chemtrailsutredningsgate

I mitt förra inlägg skrev jag om hur man i konspirationsteoretikernas husorgan NewsVoice berättat om hur en anonym riksdagsledamot tagit initiativ till en mystisk utredning om förekomsten av så kallade chemtrails. En nyfiken bekant till mig hörde av sig till Riksdagens UtredningsTjänst för att ta reda på vilken ljusskygg riksdagsledamot som gett i uppdrag att utreda det kontroversiella fenomenet. Det visade sig vara miljöpartisten Jan Lindholm vilket väl inte var helt förvånande då denne tidigare bland annat lagt motioner om sådant som elöverkänslighet och antroposofisk medicin.

Efter att jag skrivit mitt blogginlägg nappade några i medielandskapets undervegetation efter lite påstötningar på den medborgarjournalistiska kraftansträngningen och först ut med en artikel om chemtrailsutredningen var Nyheter24. Att döma av de svar Lindholm gav dem så verkade han då öppen för att chemtrails faktiskt existerade. Nyheter24 skrev:

Jan Lindholm är miljöpartistisk riksdagsledamot och ledamot i civilutskottet. Han är också intresserad av den populära konspirationsteorin om chemtrails.

Faktum är att han är så intresserad att han vid ett tillfälle ”för något år sedan” bad riksdagens utredningstjänst (RUT) att utreda kring förekomsten av dessa.

– Ja, så är det, säger han till Nyheter24 och fortsätter:

– Jag är en väldigt nyfiken person och när jag får information vill jag gärna kolla upp om det är någonting att jobba vidare på.

”Valt att inte jobba vidare med det”

I det här fallet har han dock valt att inte gå vidare med chemtrails – även om utredningarna inte var helt perfekta.

– De gav ju inte några absoluta svar om huruvida det existerar.

Tror du att chemtrails existerar?

– Du kan väl titta på utredningarna själv och bilda dig en egen uppfattning men jag har i alla fall valt att inte jobba vidare med det, säger Lindholm till Nyheter24.

När Lindholm senare, troligen mer förberedd, tillfrågades av Dalarnas Tidningar och The Local så handlade det inte längre om att han ville stilla sin egen nyfikenhet utan istället om att han ville ha information för att kunna lugna de som ringde till honom och var oroliga för chemtrails.

Men om det nu var så att han bara ville ha information för att lugna oroliga, varför nöjde han sig då inte med den första utredningens svar att det hela kunde avfärdas som konspirationsteorier, utan kände sig nödgad att ge Riksdagens UtredningsTjänst ännu ett uppdrag. Det är en av alla märkligheter i den här historien. Det första utredningsuppdraget gavs 2012, därefter träffades ett antal personer i början av 2013 för att diskutera resultatet, däribland tydligen redaktören för nätpublikationen NewsVoice. Uppenbarligen var man inte helt nöjda med resultatet, ty Jan Lindholm gav våren 2013 Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda frågan igen men med en helt ny frågeställning.

Vidare kan man undra varför Lindholm i det längsta eftersträvade att vara anonym om det nu bara var så att han ville ha lite kunskap ifall någon orolig själ skulle höra av sig till honom. Nättidningen NewsVoice skrev nämligen följande i artikeln där de offentliggjorde chemtrailsutredningens resultat:

I detta fall har en riksdagsman ställt frågor om chemtrails och geoengineering och sedan valt att offentliggöra svaret via NewsVoice under förutsättning att politikerns identitet inte röjs.

(WebCite)

Tyvärr hade man dock missat att sekretessen hävts av någon anledning och omständigheterna kring utredningen var tyvärr inte så hemliga som Lindholm och hans bundsförvanter önskat att den skulle vara.

Chemtrails

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Miljöpartiet, Chemtrails, Konspirationsteorier, Jan Lindholm, Media, Riksdagen.

Riksdagsledamoten, verkligheten och den mystiska chemtrailsutredningen

I alternativa nätpublikationen Newsvoice, som bland annat skriver om UFO:s och alternativmedicinska mirakelkurer, kunde man igår läsa om hur en anonym riksdagsman gett Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda fenomenet chemtrails. (WebCite)

Tron på så kallade chemtrails hör till de mer extrema konspirationsteorierna. De som anammar konspirationsteorin påstår att de kondensstrimmor vi ser i skyn efter flygplan i många fall är något helt annat än kondens. Det är istället illasinnade makter som i hemlighet besprutar oss intet ont anande medborgare med olika tungmetaller och gifter. Varför de skulle vilja göra det är sällan helt klarlagt men det är hur som helst knappast i något gott syfte. För en lite längre introduktion till chemtrails rekommenderas detta inlägg om fenomenet på bloggen Faktoider.

Det Riksdagens UtredningsTjänst fick i uppdrag att utreda rörande chemtrails var enligt Newsvoice tre frågeställningar.

1. Finns kunskap kring resultatet av så kallad geoengineering – det vill säga mänsklig styrning av väder och klimat genom olika tekniska insatser?
2. Finns det någon offentlig kunskap och/eller uppfattning om så kallade chemtrails och deras eventuella effekter? Chemtrails anses innehålla aluminium, strontium, barium, fluor och andra kemikalier/gifter?
3. Är det möjligt att ett stort antal okända transportflygplan regelbundet trafikerar svenskt luftrum utan att luftfartsverket har kännedom om det? Hur omfattande är i så fall den flygtrafik som luftfartsverket inte har kännedom om? Och hur ser regelverket ut för transpondrar?

(WebCite)

Att en riksdagsman ger ett sådant här uppdrag är givetvis anmärkningsvärt. Riksdagsmannen som initierat det hela måste ju ändå rimligen finna det sannolikt att chemtrails faktiskt existerar när han väljer att låta Riksdagens UtredningsTjänst utreda det hela. Frågeställning nummer två i uppdraget verkar ju vidare utgå från att fenomenet existerar. Av artikeln i Newsvoice att döma har det även hållits ett litet möte i riksdagen där bland annat nätpublikationens redaktör deltagit för att diskutera resultatet av utredningen. Man kommer på mötet fram till att man är missnöjda med resultatet eftersom Riksdagens UtredningsTjänst avfärdat det hela som en konspirationsteori.

Nu kanske någon tycker att det inte spelar någon roll om tron på chemtrails anses vara en absurd föreställning, det borde väl ändå vara av godo att det utreds så att man får större visshet i frågan. Dock måste det väl rimligen vara problematiskt att man använder resurser till att utreda extrema konspirationsteorier. Vad ska Riksdagens UtredningsTjänst utreda härnäst? Måhända skulle de kika på om vi är hotade av arméer av skogstomtar eller ödlemänniskor från en annan dimension? Nej, det är givetvis orimligt.

En bekant till mig blev nyfiken och började nysta i det hela. Det visade sig att den riksdagsman som begärt utredningen var miljöpartiets Jan Lindholm. Han har tidigare gjort sig känd för att ha motionerat om vetenskapligt tveksamma saker som elöverkänslighet och antroposofisk medicin. Miljöpartiet har ju för övrigt ett imageproblem som det parti som i sina led har överlägset flest personer som vurmar för ovetenskapligheter. De har ju faktiskt på lägre nivå tidigare visat sig haft en chemtrailstroende företrädare, nämligen partiets gruppledare i Vingåker, Pernilla Hagberg.

Våra riksdagsledamöters uppfattningar om verklighetens beskaffenhet varierar säkert och ska väl också så göra. Någonstans finns det väl dock en gräns för när det faktiskt kan anses vara problematiskt. Riksdagsledamotens verklighetsuppfattning ligger ju ändå till grund för de beslut han eller hon fattar och som påverkar oss alla. Till syvende och sist är det ändå viktigt om man är i fas med verkligheten och ju mer makt man har desto viktigare är det. Som riksdagsman har Jan Lindholm betydligt mer makt än de flesta av oss.

Bilduppdatering 16:26: Nedan ett screenshot från Riksdagens UtredningsTjänsts diarium som visar att det var Jan Lindholm som beställde utredningen.
Chemtrailsutredning

Jan Lindholm
Jan Lindholm
Bildkälla: Wikimedia Commons

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Miljöpartiet, Chemtrails, Konspirationsteorier, Jan Lindholm, Pseudovetenskap, Riksdagen.

Vad på val

Jag har registrerat mig på spelbolaget Unibets sida enkom för att kunna spela på politik, även om det förvisso kan hända att jag också satsar en liten slant på vinnaren av fotbolls-VM i sommar.

Mitt första spel fick bli på krisande Centerpartiet. Att de inte lyckas ta något mandat i Europaparlamentsvalet i maj ger 3.20 tillbaka vilket känns helt okej och det fick bli en hundring på det. I Europaparlamentsvalet finns ju faktiskt inga stödröstande moderater som kan rädda partiet.

Nästa hundring fick bli på att Piratpartiet trots allt lyckas behålla minst ett av sina mandat i EU:s parlament. Jag tror egentligen inte på partiet men åtta gånger pengarna är frestande högt. Piratpartiet är ju trots allt etablerat i Europaparlamentet och det kan alltid hända något som gör att det ser ljusare ut för dem än det gör just nu. Felpassningar såsom morgonens lite märkliga utspel från Miljöpartiet om hur näthat ska motarbetas skulle kunna vara sådant som får upp Piratpartiet på banan inför Europaparlamentsvalet.

Anledningen till att jag från första början ens kollade upp vad som var spelbart inom svensk politik var dock att jag en längre tid gått och tjatat om att tiden nog var inne för Feministiskt Initiativ och ville ta reda på om det fanns pengar att tjäna på min föraning. Först och främst tänkte jag på Europaparlamentsvalet som ju är ett val där väljarna tenderar att vara lite mer lekfulla i sitt partival och kanske lite överraskande skulle kunna rösta in partiet. Tyvärr visade det sig dock att Feministiskt Initiativ inte fanns med som spelbart alternativ i det valet. Det gick dock att spela på dem i höstens riksdagsval. Att de får mer än en procent av rösterna ger 1.90 tillbaka. Det tror jag de fixar tack vare den medvind i Europaparlamentsvalet jag förutspått och 100 kronor satsades även på detta.

Till sist fick det också bli ett kombinationsspel på att Centerpartiet inte tar något mandat i maj och att Feministiskt Initiativ får över en procent i höstens riksdagsval. Kombinationen gav finfina oddset 6.08 och ger mig alltså 608 kronor tillbaka på en satsad hundring.

Till de som oroar sig för bloggens oberoende kan jag avslutningsvis meddela att ingen ersättning har utgått för detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2014, Piratpartiet, Feministiskt Initiativ, Centerpartiet, EU, Vadslagning.

(S)atan på väg nästla sig in i Uppsala läns landsting

Precis som i valet 2010 kommer jag nog i höst låta Socialdemokraterna och Miljöpartiet dela på mina röster. I landstingsvalet ligger Socialdemokraterna bäst till eftersom Miljöpartiet när det gäller sjukvården länge vurmat för allsköns ovetenskapligheter. De har dock bättrat sig på sistone så det är långtifrån självklart att det blir sossarna.

Idag dök det upp ännu en sak som talade för Miljöpartiet i landstingsvalet. När jag tittade igenom de föreslagna listorna med socialdemokratiska kandidater till Uppsala läns landsting visade det sig att en av dem hade dubbla lojaliteter, något som ju kan visa sig vara problematiskt. På femte plats i södra valkretsen återfanns nämligen en Pontus Näslund. Han är knappast någon alldaglig gråsosse utan har i Sveriges Radios Övernaturligt berättat om hur han på en kyrkogård slutit en pakt med Satan själv.

Frågan är dock om man kan tjäna både Socialdemokraterna och Hin håle. Att sitta på dubbla stolar är ju alltid förenat med problem. Vad skulle till exempel Näslund välja att stödja om Socialdemokraterna åter vill öppna tillagningsköket vid Enköpings lasarett samtidigt som Mörkrets Furste vill förföra mänskligheten och vända den bort från Gud, givet att vi bara har resurser till att genomföra ett av alternativen? Och vad skulle Näslund verka för om vi har ett begränsat lager med mikrochips och Socialdemokraterna vill använda dem till nya busskort i länet samtidigt som Satan vill använda dem för att chippa mänskligheten med bestens märke? Som väljare vet jag ju på grund av de dubbla lojaliteterna inte alls vad jag får.

Jag tycker dock inte tidigare ställningstaganden ska ligga en till last om man är redo att ta avstånd från dem men herr Näslund tycks mycket ovillig att klippa banden med Lucifer. Jag har tidigare, i samband med att Näslund var med och initierade en HBTQ-vänlig moské i Uppsala, skrivit ett inlägg om det problematiska med att han sökte tjäna både Allah och Satan. I kommentarsfältet under blogginlägget hade jag och Näslund då en diskussion om förbundet med Hin håle och likt en webbens Max von Sydow-exorcist försökte jag få honom att överge den diaboliska pakten, tyvärr utan framgång.

Näslund verkar heller inte få ut så enormt mycket av pakten, i intervjun i Övernaturligt framgår det att han på grund av pakten menar sig blivit bättre på att rita, börjat läsa till jurist samt funnit en käresta. Det känns ändå som rätt visset betalt för ens enda själ och Näslund borde därför ha mycket att vinna på att förklara pakten med Den Onde upphörd. Förutom att rädda sin själ skulle det dessutom kunna vinna Socialdemokraterna min röst i landstingsvalet.

Satan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Satan, Uppsala, Val 2014, Miljöpartiet, Sjukvårdspolitik.

Karl Marx – snabbversionen

Jag har aldrig uppskattat att läsa originaltexter av gamla tänkare. Texterna är ofta färgade av sin tid och hopplöst pratiga. Bättre då att läsa en kondenserad sammanfattning av någon kunnig som förmår fokusera på det väsentliga. När jag kände ett behov av att fräscha upp min Marx så blev det alltså inte Das Kapital i original utan istället Marx – A very short introduction av den australiske filosofen Peter Singer, världens motsvarighet till Torbjörn Tännsjö.

Singer har på blott 100 sidor försökt sammanfatta Marx tänkande, perfekt för den stressade revolutionären som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Det går undan, men det är väl också själva poängen. Trots det begränsade antalet sidor redogör Singer pedagogiskt för hur Karl Marx fogar samman bitarna en och en till den marxistiska världsbilden, via arvet från Hegel och Feuerbach genom proletariatets, ekonomins, mervärdets och alienationens roller till det kommunistiska drömsamhället.

De allra intressantaste bitarna i boken är nog dock de där Singer frågar sig huruvida Marx tankar på något sätt fortfarande kan anses vara fruktbara. Efter att ha konstaterat att Marx hade fel på en rad punkter om kapitalismens natur och framtida utveckling skriver Singer:

Does this mean that the central theses of Capital are simply mistaken, and that the work is just another piece of crackpot economics – as we might have expected from a German philosopher meddling in a field in which he has not been trained? If this view seems at all plausible, Marx himself, with his emphasis on the scientific nature of his discovery, must bear the blame. It would be better to regard Capital, not as the work of ’a minor post-Ricardian’ (as a leading contemporary economist has appraised Marx as an economist) but as the work of a critic of capitalist society. Marx wanted to expose the deficiencies of classical economics in order to expose the deficiencies of capitalism. He wanted to show why the enormous increase in productivity brought about by the industrial revolution had made the great majority of human beings worse of than before. He wanted to reveal how the old relationships of master and slave, lord and serf, survived under the cloak of freedom of contract. His answer to these questions was the doctrine of surplus-value. As an economic doctrine it does not stand up to scientific probing. Marx’s economic theories are not a scientific account of the nature and extent of exploitation under capitalism. They nevertheless offer a vivid picture of an uncontrolled society in which the productive workers unconsciously create the instruments of their own oppression. It is a picture of human alienation, writ large as the dominance of past labour, or capital, over living labour. The value of the picture lies in its capacity to lead us to see its subject in a radically new way. It is a work of art, of philosophical reflection and of social polemic, all in one, and it has the merits and the defects of all three of these forms of writing. It is a painting of capitalism, not a photograph.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 76-77)

Värda att citera är också Singers avslutande ord om hur det gått när Marx teorier omsatts i praktik. Först redogör han dock för hur Marx avfärdar kritik från den samtida Bakunin som varnar för att Marx tillämpade idéer kommer att innebära ett fåtalsvälde. Därefter avslutar Singer:

The tragedy of Marxism is that a century after Marx wrote these words, our experience of the rule of workers in several different countries bears out Bakunin’s objections, rather than Marx’s replies. Marx saw that capitalism is a wasteful, irrational system, a system which controls us when we should be controlling it. That insight is still valid; but we can now see that the construction of a free and equal society is a more difficult task than Marx realized.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 99-100)

Marx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Karl Marx, Kommunism, Filosofi, Marxism, Ideologi, Nationalekonomi.

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Traditioner, Barn, Jul, Politisk Korrekthet, Konspirationsteorier, Facebook.

Tvenne alternativa perspektiv på Quickskandalen

Quickaffären tycks vara ett bottenlöst hål där nya skandaler ständigt uppdagas. Man trodde kanske att inte mycket fanns att tillägga efter de gedigna granskningar som redan gjorts men Dan Josefsson har i sin nyutkomna bok kommit med nya avslöjanden, framförallt rörande det närmast sektliknande nätverket kring psykoanalytikern Margit Norell. Ännu en gång har Quickskandalen därför kommit att debatteras intensivt.

I den uppblossade debattens bakvatten finns anhängare till idésystem utanför mainstreamfåran som vill haka på och pressa in de nya avslöjandena i sina egna världsbilder. Så brukar ju inte sällan vara fallet när något hamnar i blickfånget. Eftersom denna blogg gärna rör sig bland perifera tankesystem ska vi därför titta närmare på två sådana exempel.

Det första exemplet kommer från nationalsocialistiska Svenskarnas Partis nättidning Realisten. Björn Björkqvist recenserar där Dan Josefssons bok och den får hela fyra realist-R av fem möjliga. Som den ideologiskt renlärige och ganska förutsägbare nationalsocialist Björkqvist är väljer han inte oväntat att betona vissa av de inblandades judiska påbrå och politiska hemvist på vänsterkanten.

Vi har på ena sidan en sinnessjuk homosexuell man som dömts för sexuella övergrepp mot småpojkar, dråpförsök och rån. Han nyttjar narkotika och är ideologiskt långt ut på vänsterkanten. Utan den manipulative Thomas Quick hade Sveriges kanske genom tidernas största rättsbluff inte varit möjlig.

På andra sidan har vi en judisk marxist som förläst sig på Freud och andra judiska vänsterteoretiker. Hon befinner sig långt ut på vänsterkanten och vägrar erkänna ärftlighetslära och alla andra teorier som inte inkluderar sexuella övergrepp i barndomen som förklaring till kriminalitet i vuxen ålder. Hon har en besatthet av perversitet och som handledare för Thomas Quicks psykoanalytiker lyckas Margit Norell plantera in sin ovetenskapliga marxism i svensk psykvård.

Det finns mycket som är konstigt kring dessa båda huvudpersoner. Den sjuke Sture Bergwall tycks ha upplevt hur han belönades för sina fantasier och perversioner. Efter att Sture Bergvall dömts för att ha antastat flera småpojkar i Falun och nästan lyckats döda en av dem blev han en återkommande skribent på socialdemokratiska Dala-Demokraten. När han senare började ljuga om morden belönades han med mängder av droger och uppskattning från läkarna. Många journalister hyllade hans erkännande av åtskilliga mord och den vänstervridna förklaringsmodellen som Bergwall omfamnade. En av dem var Kerstin Vinterhed, vars mormor var judinna. Hon lyfte fram Sture Bergwall på flera sätt och närmast hjälteförklarade honom. Snart anlitade Bergwall hennes bror, Claes Borgström, som advokat. Borgström tillhörde liksom de flesta inblandade i denna tragedi vänstern.

(WebCite)

Björkqvist nöjer sig dock inte med att se blott en liten judisk vänsterkonspiration i Quickskandalen utan vill självklart se det som en del av en större judisk sammansvärjning. Han tar upp Frankfurtskolan, en grupp samhällsforskare och filosofer, som från 30-talet och framåt bland annat kom att studera förekomsten av fördomar och beskriva något de kallade ”Den auktoritära personligheten”. I nationalsocialistisk historieskrivning är Frankfurtskolan en del av en judisk plan som syftar till att underminera den europeiska civilisationen.

Jag tycker att boken Mannen som slutade ljuga lämnar en del frågetecken. Bland annat framgår att Margit Norell har flera framgångsrika vänsterprofiler i sitt nät. Jag skulle gärna se en ny bok som avslöjar vilka dessa är. Hur har Norells galna idéer påverkat ledande journalister, politiker, konstnärer och debattörer? Vi har sett hur Sverige sedan 60-talet tagit till sig allt mer av Frankfurtskolans idéer som tidigare sågs som otänkbara. Det handlar om ett förakt mot kärnfamiljen, sexualisering av samhället, rasförnekelse, legitimering av homofili och mycket mera. Vilka beslutsfattare och opinionsbildare har fostrats av Norells omoral? Hon lyckades lura Sverige att vi hade en helt vansinnig seriemördare. Jag trodde också på det, kanske för att jag inte alls studerat fallet utan litade till att det behövs någon form av bevis för att döma någon för mord efter mord. Kanske hade jag fel. Men detta experiment är ändå bara en liten sak jämfört med den kvasivetenskap som i dag, i likhet med Norell, förnekar det biologiska arvet och etniska skillnader och den mångkulturalism som är etnicitetsföraktets överideologi.

Nu fördöms Norells metoder. Man vet att man inte glömmer hemska upplevelser, däremot att det är lätt att plantera minnen. De idéer som presenterades av Sigmund Freud och sedan utvecklades inom Frankfurtskolan förkastas av vetenskapen. Men dessa galna idéer är bara en lite den av den samhällsomvälvning som Frankfurtskolan ägnat sig åt. Det har handlat om att söndra familj och nationalkänsla. Många av dem som nu skrattar åt Norells psykoanalys litar blint på den helhet som Frankfurtskolan spridit och där besattheten av övergrepp på barn bara är en liten länk i en stor destruktiv kedja.

Jag tycker att man ska läsa Mannen som slutade ljuga. Det är förvisso en argumenterande bok men väldigt intressant. Boken avslöjar en enorm rättsröta och hur illa det kan gå när fel individer får inflytande. För att få en helhetsbild av Norells idéer bör man sedan läsa boken Kritikkulturen av Kevin MacDonald.

(WebCite)

Kevin MacDonalds tegelsten står oläst i min egen bokhylla men någon dag ska jag uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att läsa den från pärm till pärm. Om Björkqvist i slutet av sin recension försöker pressa in sin egen konspirationsteori om den vänsterjudiska Quickskandalen som en del av Frankfurtskolans arv så lyfter Kevin MacDonald i sin bok det hela ytterligare en nivå eftersom han i den beskriver den stora judiska konspirationen mot västerlandet, där Frankfurtskolan påstås vara en del. Som så ofta passar allt som sker på olika nivåer in i den stora konspirationen.

Judiska Säter

Det andra exemplet på hur man kan pressa in Quickskandalen i sin egen skruvade världsbild kommer från Henning Wittes hemsida White TV, den kanske mest halsbrytande svenska konspirationssajten. Ett centralt tema i de konspirationsteorier Witte torgför är mind control, det vill säga att illasinnade människor fjärrstyr utvalda offer med hjälp av hemlig högteknologi. Witte menar, kanske föga förvånande för den som är bekant med hans tankevärld, att inte bara själva Quickskandalen utan även dess efterspel kan förklaras med mind control.

Lambertz har betett sig så märkligt att några har antytt att han blivit galen. Detta är dock nonsens. Lambertz bedriver ett skickligt förvirrspel i förhoppningen att inte alla ha läst Råstams bok och satte sig in i turerna om Quickhärvan. En galning skulle agera primitivare.

Den enda vettiga förklaringen är att Göran Lambertz har fallit offer för en mer än 60 år gammal teknologi: mind control eller tankekontroll eller hjärntvätt på svenska. Se nedan föredraget från sept 2012 från den danske experten Lars Drudgaard för att förstå hur långt teknologin har utvecklats i smyg nuförtiden.

White TV:s Henning Witte har processat i mer än 25 år i både Sverige och Tyskland och hans erfarenhet är att svenska domare är i genomsnitt betydligt sämre än tyska domare. Det är först på senare tid att han har förstått att det inte enbart beror på den sämre utbildning svenska domare fått, utan måste bero främst på tankekontroll-teknologin, som är betydligt längre och bättre utvecklat i Sverige än i Tyskland. Så förklaras också, varför man aldrig kan få rätt mot Wallenbergarnas SEB och varför Lambertz vägrade att ge prövningstillstånd till Henning Wittes bankparasitmål, som är det viktigaste principmålet i modern svensk historia.

Thomas Quick lider under multipla personligheter, vilket ger en stark misstanke om tankekontroll, som genomförs med hjälp av s.k. skalärvågor, en hemlighållen del av fysiken.

Hannes Råstam mördas med största sannolikhet med skalärvågor, i princip alltså samma teknologi som används i tankekontroll syfte.

Göran Lambertz beter sig så märkligt att vissa tror att han har blivit galen. Vid närmare efterforskning är det dock betydligt mera sannolikt att han fallit offer för samma teknologi som Thomas Quick och Hannes Råstam. Det skulle inte bli förvånande om Lambertz också skulle ha problem med röster i huvudet.

Varför skulle de som kontrollerar tankekontroll-teknologin inte använda den, när den numera blivit så fint utvecklat, att offret inte ens märker någonting och alla tankar och viljor kan styras precis efter behov?

Och varför har Thomas Quick, Hannes Råstam och Göran Lambertz motiverat den lilla gruppen som kontrollerar mind control teknologin att missbruka detta vapen mot oskyldiga? Kanske därför att man störde deras satanistiska pedofilverksamhet???

(WebCite)

Visst är det snurrigt? En sak måste man dock ge Henning Witte rätt i, Lambertz har verkligen betett sig väldigt, väldigt märkligt.

Tankekontrolls-Säter

Liknande inlägg på denna blogg:
Konspirationsteorier om kommunismen som ett judiskt verktyg för att tillskansa sig världsherravälde
Konspirationsteorier om hur Totalförsvarets Forskningsinstitut experimenterar med mind control i Sverige

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thomas Quick, Mindcontrol, Konspirationsteorier, Antisemitism, Svenskarnas Parti, Högerextremism.

Supermysigt vit makt-sagomys

Sommaren är här och med den också lusten att i skuggan av ett träd försjunka i en spännande roman. Jag brukar sällan lyckas förmå mig att läsa skönlitteratur men när jag kunde kombinera det med mitt intresse för politisk extremism blev det äntligen av.

Den nynazistiska amerikanska organisationen National Alliance gjorde under sin storhetstid en bred kultursatsning med bland annat eget skivbolag. De gav till och med ut ett par datorspel med högerextremt budskap, bland annat ett first person shooter, Ethnic Cleansing, där man som arisk soldat fick strida mot svarta och judar. Jag spelade igenom det för ett antal år sedan men vill minnas att det inte var något vidare och datorspelet blev heller ingen hit.

Något som dock skulle komma att bli klassiker i den högerextrema världen var de två romaner som skrevs under pseudonymen Andrew MacDonald av National Alliance grundare och ledare under många år, William Pierce. Den första romanen, Turner Diaries, handlar om hur högerextrema revolutionärer utkämpar och vinner ett krig mot det judiskkontrollerade systemet. Till högerextrema Svenskarnas parti närstående förlaget Logik gav ut den i svensk översättning 2009. Boken fick den föga överraskande titeln Turners dagböcker och det är den översättningen jag nu läst. Det är förvånande att den översatts såpass nyligen eftersom romanen är en sällsynt blodig nynazistisk fantasi. Boken känns verkligen daterad och hör egentligen hemma i nittiotalets öppet radikala nationalsocialism med organisationer som Vitt Ariskt Motstånd. Till och med nynazisterna i Nationalsocialistisk Front har ju insett att man inte kan nå några breda skaror med en alltför radikal framtoning och känt sig nödgade att byta namn till Svenskarnas parti samt skippa de uppenbara kopplingarna till nationalsocialismen. Att man nyligen ändå valde att översätta och ge ut Turner Diaries är därför lite anmärkningsvärt.

Turners dagböcker

Som titeln antyder är romanen skriven i dagboksform. Man får genom dagboksanteckningarna följa huvudpersonen Earl Turner, en av den högerextrema motståndsrörelsens fotsoldater som redan från början är med i den vita revolutionen mot den judiskkontrollerade statsmakten i USA. I vissa avseenden råder anarki, den amerikanska staten har till exempel kapitulerat inför vågen av våldtäkter som sköljer över landet. Samtidigt har de dock utökat kontrollen över medborgarna på andra sätt. Vapen har konfiskerats och man söker ständigt nya sätt att övervaka medborgarna.

Turner är en del av en liten operativ enhet i Organisationen, som den nynazistiska revolutionära rörelsen kort och gott kallas. Han är bland annat delaktig i det dåd som är startskottet för revolutionen, en bombning av en FBI-byggnad. Just den episoden ska tydligen ha inspirerat Timothy McVeigh till bombdådet i Oklahoma City 1995.

Turners enhet slår även till mot mindre mål såsom liberala tidningsredaktioner. Aktionerna leder dock inte någonstans. Organisationen är tvungen att revidera sin strategi eftersom man inte får det stöd från befolkningen man hoppats på. Man inser att man istället måste få hela samhället att kollapsa för att ur de rykande ruinerna kliva fram och skapa en ny helvit stat. Kriget går in i en ny fas. Genom den nya strategin och en framgångsrik infiltration av militären lyckas man erövra Kalifornien och upprätta den första självständiga vita enklaven.

Kriget blir en mycket blodig historia och man skyr inga som helst medel i kampen. Motståndsrörelsen använder så småningom till och med beslagtagna atombomber för att utplåna New York. Man avfyrar även kärnvapenmissiler mot Israel och Sovjetunionen. Därigenom pressar man den amerikanska statsmakten att även de avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen eftersom ryssarna annars kommer att slå tillbaka med full kraft. De kärnvapenmissiler Sovjet hinner avfyra drabbar systemet hårdare än motståndsrörelsen och så småningom segrar Organisationen över den gamla amerikanska statsmakten.

I bokens långa epilog får man läsa om händelserna efter Turners fiktiva dagbok. William Pierce låter där de nynazistiska runkfantasierna sluta i en enorm utlösning. Asien görs obeboeligt genom en kombination av biologisk, nukleär och kemisk krigföring och den vita rasen vinner herraväldet över planeten.

Svampmoln

Förutom att romanen är välskriven så är den också väldigt genomtänkt, och det på mer än ett sätt. Det märks att Pierce under författandet beaktat både strategi och ideologi, de två ben varpå politiken stå.

Strategiskt så är romanen något av en instruktionsbok i hur man startar och genomför en revolution. Man får i romanen ta del av de olika strategiska val den högerextrema organisation gör för att slutligen nå makten. Man kan förvisso diskutera hur realistisk och bra manualen är, men likväl är det någon form av manual.

När det gäller det ideologiska så följer verklighetsbeskrivningen i romanen den nationalsocialistiska ideologin väl. Det märks att romanen är skriven av en ideologiskt mycket medveten person. Pierce låter Turner i de fiktiva dagboksanteckningarna ofta fara ut i ideologiska resonemang. Som hos alla renläriga nationalsocialister är det alltid den förslagne juden som lurar bakom skeendena. Judarna har på ett målmedvetet sätt tagit kontroll över den vita befolkningen och skapat det korrupta system som de högerextrema revolutionärerna bekämpar. Nationen Israel tar också aktiv del i kampen mot de vita frihetskämparna och Turner får när han blir tillfångatagen stifta närmare bekantskap med en av deras ditsända tortyrexperter. Beskrivningen av judarna är ofta som antisemitiska karikatyrer hämtade ur nynazistiska propagandapamfletter, till exempel handlar judarna med tillfångatagna vita sexslavar.

Lösningen på judefrågan tycks alltjämt vara densamma. I de fiktiva dagboksanteckningarna presenterar huvudpersonen Turner den slutliga slutgiltiga lösningen. Efter att Sovjetunionen och Israel angripits med kärnvapen kan den ickejudiska befolkningen i världens länder släppa lös sin undertryckta vrede mot judarna. Det ska dock tydligen bara vara början enligt Turner. Organisationen kommer se till att avsluta jobbet hävdar han bestämt.

Inom 24 timmar efter det att vi träffat Tel Aviv och ett halvdussin andra israeliska mål förra månaden svärmade hundratusentals araber in över gränsen till det ockuperade Palestina. De flesta av dem var civilister och bara beväpnade med knivar eller tillhyggen, och judiska gränsvakter mejade ner tusentals av dem innan deras ammunition tog slut. Arabernas hat, uppdämt i 45 år, drev dem framåt – över minfält, genom judisk kulspruteeld och in i det radioaktiva kaoset i brinnande städer med den enda tanken att dräpa det folk som hade stulit deras land, dödat deras fäder och förnedrat dem i två generationer. Inom en vecka hade den sista judiska överlevande i den sista kibbutzen och i den sista, rykande ruinen i Tel Aviv fått halsen avskuren.
Nyheterna från Sovjetunionen är mycket knapphändiga, men rapporterna hävdar att de överlevande ryssarna har behandlat judarna där på ungefär samma sätt. I Moskvas och Leningrads ruiner samlade folket under de första dagarna ihop alla judar de fick tag på och slängde dem i brinnande byggnader eller brinnande högar av bråte.
Och antijudiska upplopp har brutit ut i London, Paris, Bryssel, Rotterdam, Bukarest, Buenos Aires, Johannesburg och Sydney. Frankrikes och Nederländernas regeringar, båda genomruttna av judisk korruption, har fallit och folket håller överallt på att göra upp räkningen i städerna och byarna där.
Det är förstås ungefär samma sak som hände gång efter annan under medeltiden – varje gång judarna fått folkets bägare att rinna över med sina tricks. Olyckligtvis avslutade de aldrig jobbet, och det kommer de inte att göra nu heller. Jag är säker på att judarna redan gör upp planer på en comeback så fort folk har lugnat ner sig och glömt bort. Folk har så korta minnen!
Men vi kommer inte att glömma! Det är i sig nog för att se till att historien inte kommer att upprepa sig. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur långt vi måste gå, kommer vi att kräva en slutgiltig uppgörelse av räkningen mellan två raser. Om Organisationen överlever kraftmätningen kommer ingen jude att göra det – någonstans. Vi kommer att jaga dem till världens ände för att få tag i de sista av denna satans avkomma.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 232-233)

Om judarna beskrivs som förslagna och målmedvetna så är de svarta deras raka motsats. De beskrivs som djuriska våldtäktsmän som blott är verktyg i judarnas händer. När samhället väl brakar ihop och matbrist uppstår blir de inom kort kannibaler och börjar kalasa på vita barn. Det enda som tycks vara till deras fördel är att de är så inkompetenta att de gjort den militär och statsapparat i vilken de inkvoterats otroligt ineffektiv vilket motståndsrörelsen kan dra nytta av.

Man skulle kunna tro att de vita i en nynazistisk roman skulle beskrivas i mer positiva ordalag. I boken ges dock uttryck för något man inte sällan ser på den yttersta högerkanten, ett förakt för det egna folket som förfallit, låtit judarna ta kontroll över dem och inte inser att kampen för rasen är överordnad allt annat. I samband med att den högerextrema motståndsrörelsen omprövar sin strategi, långt innan kärnvapenkriget i referatet ovan, far Turner i sina dagboksanteckningar ut i en svada mot sina förtappade rasfränder.

Organisationen tvingades alltså att trappa ner kriget tillfälligt, medan vi ännu hade en tillräckligt stark kärna för ett annat tillvägagångssätt. Hela vår strategi mot Systemet var på väg att misslyckas. Den var på väg att misslyckas eftersom de flesta vanliga amerikaner inte svarade på situationen på det sätt vi hoppats. Vi hade hoppats på ett positivt gensvar och att somliga skulle ta efter vår ”handlingens propaganda”, men det hände aldrig.
När vi föregick med exemplet att göra motstånd mot Systemets tyranni, hade vi hoppats att fler skulle haka på. Vi hade hoppats att vi genom dramatiska attacker mot Systemets framträdande personligheter och viktiga anläggningar, kunde inspirera andra amerikaner att börja utföra liknande aktioner själva. Men mestadels satt de kräken bara kvar i sina TV-soffor.
Visst brändes ett dussin synagogor eller så och det politiskt motiverade våldet ökade i omfattning, men det var i regel missriktat och ineffektivt. Sådana aktiviteter ger ingenting om de inte är samordnade, såvida de inte är mycket omfattande och kan upprätthållas under en längre period. Och Systemets svar på Organisationens aktiviteter gjorde många irriterade och orsakade en massa muttrande i leden, men kom inte ens i närheten av att provocera fram ett uppror. Vi har fått inse att tyranni faktiskt inte är så impopulärt hos det amerikanska folket.
Det verkligt viktiga för den genomsnittliga amerikanen är inte hans frihet eller ära eller hans ras framtid, utan hans lönekuvert. Han klagade för 20 år sedan när Systemets skolbussar började köra hans barn till svarta skolor, men han fick behålla sin bil och sin fritidsbåt, så han kämpade inte. Han klagade när de tog ifrån honom hans vapen för fem år sedan, men han hade fortfarande sin färg-TV och grillen på bakgården, så han kämpade inte emot. Och han klagar idag när svarta män våldtar hans kvinnor som de behagar och Systemet tvingar honom att visa upp ett passkort för att handla i affären eller hämta tvätten, men han har fortfarande magen full för det mesta, så han kämpar inte emot.
Han har inte en enda idé i huvudet som han inte fått från sin TV-apparat. Han har en desperat längtan efter att vara ”välanpassad” och att göra, tänka och säga precis vad han tror förväntas av honom. Kort sagt har han blivit precis vad Systemet försökt göra honom till under de senaste 50 åren; en massmänniska, en medlem av det stora hjärntvättade proletariatet, ett flocken, en sann demokrat.
Detta är tyvärr bilden av den genomsnittlige vita amerikanen. Vi kan önska att det inte vore så, men det är det. Den enkla, fruktansvärda sanningen är att vi har försökt uppväcka en anda av hjältemodig idealism som helt enkelt inte finns kvar. Den har rensats ut ur 99 procent av vårt folk genom en flod av judisk-materialistisk propaganda som de varit nedsänkta i under praktiskt taget hela sina liv.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 120-121)

Vissa av de vita har dock sjunkit djupare än andra vilket de får plikta för. Detta blir man varse när den vita enklaven i Kalifornien upprättats. Svarta och mexikaner deporteras till de delar av landet som fortfarande kontrolleras av den amerikanska staten för att utgöra en belastning för dem. De används alltså som någon sorts demografiskt vapen. Judar och rasblandade skickas däremot ner i en dalgång för att möta döden. Inte ens de vita i enklaverna går dock säkra från de nya nationalsocialistiska herrarna. I utdraget nedan berättar Turner hur han går runt i ett område som rensats från ickevita.

Jag var tvungen att gå genom ett två kvarter långt, oupplyst bostadsområde mellan högkvarteret och mitt sovkvarter efter förbandsmötet ikväll. Mitt i ett av de oupplysta kvarteren fick jag syn på vad som tycktes vara en person som stod på trottoaren rakt framför mig. När jag närmade mig den tysta skepnaden, vars ansiktsdrag doldes av skuggan från ett stort träd som sträckte sina grenar över trottoaren, förblev den orörlig i min väg. Jag började känna mig lite nervös, och lossade min pistol ur dess hölster. Sedan, när jag var kanske fyra meter från skepnaden som hade haft ansiktet bortvänt från mig, började den sakta att vända sig mot mig. Det låg något obeskrivligt kusligt över rörelsen, och jag stannade mitt i steget medan skepnaden fortsatte att vända sig. En lätt bris prasslade genom lövverket och föll rakt över den tyst roterande skepnaden framför mig.
Det första jag såg i månljuset var plakatet med dess inskription i stora tryckbokstäver: ”Jag besudlade min ras.” Ovanför plakatet hängde en ung kvinnas vidrigt uppsvällda, lilaaktiga ansikte med öppna, utstående ögon och gapande mun. Till slut kunde jag urskilja den tunna, lodräta linjen av ett rep som försvann bland grenarna ovanför. Tydligen hade repet lossnat delvis eller grenen som det satt fast i givit vika ända tills kvinnans fötter vilade mot trottoaren, vilket gav det spöklika intrycket av att liket stod upprätt av egen vilja.
Jag ryste och gick därifrån med snabba steg. Det hänger många tusen kvinnolik som detta i den här staden i natt, alla med likadana plakat runt halsen. Det är de vita kvinnor som var gifta eller sammanboende med svarta, judar eller andra icke-vita män. Det finns också ett antal män som bär jag-besudlade-min-ras-plakaten, men kvinnorna är sju eller åtta gånger fler. Å andra sidan är ungefär nittio procent av kropparna med jag-förrådde-min-ras-plakaten män, och sammantaget verkar könen vara ganska jämnt representerade.
Bärarna av de sistnämnda plakaten är de politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster och alla andra som för att främja sin karriär eller sitt anseende eller sitt röstantal eller vadhelst det må vara, har hjälpt till att främja eller realisera Systemets raspolitik. Systemet har redan betalat dem deras 30 silverpenningar. Idag betalade vi dem.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 190-191)

Författaren Pierce verkar ha ett särskilt agg mot kvinnor som besudlat sin ras och idkat rasblandning. I några av bokens episoder beskriver han hur kvinnor som begått denna synd får lämna jordelivet och Pierce tycks då extra gärna frossa i detaljer på ett sätt som han annars bara gör när han beskriver hur judar tas av daga.

Den vita rasen tycks alltså ha sjunkit mycket djupt. I bokens epilog som utspelar sig efter Turners död redogör man dock för en åtgärd som kan göra att man kommer tillrätta med den vita rasens dekadens och på sikt höjer den rasliga standarden. Man låter nämligen inte alla vita få tillträde till de erövrade vita enklaverna, något som på sikt kommer att rensa ut de lågkvalitativa delarna av den vita rasen.

De som släpptes in – och det betydde endast barn, kvinnor i fruktsam ålder, och vapenföra män som var beredda att strida i Organisationens led – utsattes för en mycket hårdare raslig gallring än den som använts för att skilja vita från icke-vita i Kalifornien. Det räckte inte längre att bara vara vit; för att få mat måste man vara bärare av särskilt värdefulla gener.
Det var i Detroit man först införde regeln (vilken senare togs upp på andra håll) att förse varje vapenför vit man som sökte inträde i Organisationens enklav med ett varmt mål mat och en bajonett eller annat eggvapen. Hans panna märktes sedan med en icke vattenlöslig färg, och han släpptes ut och kunde bara vinna återinträde permanent genom att ha med sig huvudet från en nydräpt neger eller annan icke-vit. Denna praxis såg till att värdefull föda inte slösades på sådana som inte ville eller kunde bidra till Organisationens stridskapacitet, men utkrävde en fruktansvärd tribut från de vekare och mer dekadenta vita elementen.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 242)

Svarta, judar och den stora vita massan framställs alltså inte i särskilt god dager i Turners dagböcker. Dock är inte ens de vita frihetskämparna särskilt sympatiska, även om det nog egentligen är tänkt att de på något sätt ska framstå som det. De beskrivs som iskallt beräknande maskiner som inte tycks ha några andra tankar i huvudet än den vita rasens herravälde över planeten och de är redo att låta hur mycket blod som helst flyta för att nå sitt mål.

Triss i svastikor

Min relativt nykläckte son är fortfarande i den ålder när det inte spelar så stor roll vad man läser, det viktiga är snarare hur man läser. Det gör inget att man läser sådana passager som de jag citerat ovan så länge man gör det med en mjuk och vänlig röst. Vi har därför haft lite vit makt-sagomys i pappsens knä med högläsning ur den spännande boken.

Jag har hört sägas att snabbmatskedjan McDonalds med sin satsning på barnmål och tillhörande leksaker söker så ett frö i småttingarnas sinnen som ska ge ännu mer avkastning senare. De positiva associationerna till snabbmatskedjan de får som barn kommer nämligen att ligga kvar där i själens källarnivåer och göra att de även som vuxna söker sig till McDonalds. Utan att veta det kommer de undermedvetet att associera varumärket med de mysiga stunderna med föräldrarna på snabbmatsrestaurangen. Skulle detta vara något som fungerar så bör jag kanske se till att sluta med vit makt-sagomyset i tid. Det skulle annars kunna sluta i förskräckelse med både spontanheilande och oresonligt agg mot judar i vuxen ålder för min lilla gosse.

Nasse läser nassebok
Nasse läser nassebok: ”Åh, kära nån! Den judiskkontrollerade amerikanska statsmakten slår tillbaka mot de ariska frihetskämparna i Kalifornien!”

Liknande inlägg på denna blogg:
Dit älgarna inte längre går, om ett skönlitterärt alster från samma politiska väderstreck, dock långtifrån så extremt som det ovan.
Ett helvete på steroider, om bilden av helvetet hos de muslimska fundamentalisterna bakom Ibn Abbas Centret. Precis som i Turners dagböcker frossar man i fiendernas ihopfantiserade blodiga öden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Högerextremism, Antisemitism, Svenskarnas parti, Romaner, Konspirationsteorier, Ideologi.

Första maj i Uppsala ännu en gång

Ännu en första maj i Uppsala är avklarad. I år blev det att hänga på Kristdemokraternas manifestation för familjen som brukar dra förvånansvärt stora skaror. De hade imponerande uppslutning även i år. Marcus Birro inledde och beklagade sig på ett teatraliskt Birroskt vis över att inte ens Kristdemokraterna stod upp för kristendomen längre.

Näste man ut var kristdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Oscarsson som inte ville att några socialdemokrater, vänsterpartister eller folkpartister skulle bestämma över sådant som Oscarsson menade var familjens angelägenhet. Han redogjorde också för förslag som skulle stärka familjen. Han ville ha en ny konsekvensbeskrivning vid varje politiskt beslut, man skulle reda ut hur familjen påverkades av beslutet. Det skulle alltså gå till ungefär som när man gör en miljökonsekvensbeskrivning fast för familjen. Han ville vidare inte ha någon individuell föräldraförsäkring samt att vårdnadsbidraget skulle höjas.

Relativt färske kristdemokraten Lars Adaktusson pratade sedan bland annat om psykisk ohälsa bland barn och unga och behovet av trygga familjeförhållanden för att motverka detta.

I den avslutande utfrågningen klev förutom de tre ovan även barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin känd från P4-programmet Knattetimmen upp på scenen. Hon gjorde bland annat ett utfall mot statsfeminismen, ordet hen och genusforskare som fick publiken att jubla. Den intresserade kan lyssna på utfallet nedan.

Familjeplakat
Plakat från Kristdemokraternas tåg.

Finn ett fel
Intressant var för övrigt att Kommunistiska partiet i år skippade den nordkoreanska fanan som de haft i täten av sitt tåg både 2011 och 2012. Förutom partiets egna fana återfanns längst fram i årets tåg den palestinska, den kubanska och den sovjetiska. Man undrar om någon diskussion låg bakom bortplockandet av den nordkoreanska fanan. Övrigt värt att notera var att i Kommunistiska partiets tåg och på deras talarlista återfanns Mohamed Omar, aktuell med en progressiv moské. Hans tal skulle dock tydligen handla om Syrien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Första maj, Kristdemokraterna, Kommunistiska partiet, Antifeminism, Konservatism, Uppsala.