Norrköpings Tidningar rapporterar att Migrationsverket tagit fram en ny logga till en kostnad av 4,6 miljoner. Det låter förvisso dyrt men det hade kanske blivit ännu dyrare om man inte helt fräckt snott någon annans symbol och gjort om den litegrann. Så skulle faktiskt kunna vara fallet då Migrationsverkets nya logga är misstänkt lik symbolen som den högerextrema rörelsen Kreativistens kyrka använder sig av. För den som inte är närmare bekant med Kreativistens kyrka kan man kortfattat säga att det handlar om en märklig kompott av våldsam högerextremism, en närmast religiös dyrkan av den vita rasen samt diverse alternativa idéer om hälsa och kost.
Kanske handlar dock inte den förmodat stulna loggan om att Migrationsverket vill spara pengar utan om att de istället vill skicka en diskret signal om vilken den nya ideologiska inriktningen på verksamheten kommer att bli. I vilket fall som helst återfinns Migrationsverkets nya logga till vänster och symbolen för Kreativistens kyrka till höger, eller om det var tvärtom, jag har redan hunnit blanda ihop dem.
Nyligen hade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om hur antalet könsidentitetsutredningar ökat markant. Reportaget blev ganska omtalat här och där på nätet. Mest fokus blev det kanske på den person som intervjuades i inslaget; 21-åriga Emma som under några år levde som kille, tog testosteron och planerade att operera bort sina bröst. Hon kom dock med tiden att ompröva sin könstillhörighet, återgick till att leva som kvinna och väntar idag barn tillsammans med sin pojkvän.
Dramaturgin känns nästan sammansatt som i avskräckande syfte. Emmas fall skildras i en kontext där det ökande antalet ungdomar till könsidentitetsteamen antas handla om en strömning i samhället, där traditionella könsroller ifrågasätts och där fler funderar kring könstillhörigheten som en del av identitetsutvecklingen. Lite som om behovet av könsbekräftande vård egentligen är en fas som har sin grund i sociala missförhållanden (vilja bli som sin bror, sakna en farsa, inte blivit tillräckligt älskad under uppväxten und so weiter).
Det är dock inte sant att man antar detta i Rapports inslag. Den överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som intervjuas i reportaget för ett mycket kortfattat men nyanserat resonemang kring de olika orsakerna till ökningen av könsidentitetsutredningar. Hon spekulerar dels i att det handlar om att fler utforskar sin könsidentitet som en del av sitt identitetsbyggande, dels i att det handlar om att kunskapen ökat och att fler vågar ta steget.
Aleksa menar vidare i sin Politism-artikel att moralpanik och en traditionell dikotom uppfattning om kön och könsroller kan ligga till grund för upplägget i Rapports inslag. Dock ser nog Aleksa inte bjälken i sitt eget öga, för är det faktiskt inte så att Emma i reportaget faktiskt är så mycket normbrytare och gränsöverskridare man kan bli med sitt utforskande åt olika håll och med sin över tid föränderliga könsuppfattning? I efterhand ser Emma för övrigt positivt på sin tid som kille och tycker att det bidrog till att göra henne till den hon är idag. På det viset utmanar Emma ju faktiskt åt båda hållen; dels utmanar hon de som förespråkar traditionella könsroller, dels utmanar hon sådana som Aleksa Lundberg som har en klar uppfattning om hur det bör gå till när man hittar sin könsidentitet, och i vars ögon det sticker ordentligt när hon får en avvikande berättelse framför sig. Det behöver ju faktiskt inte vara självklart från början vilken könstillhörighet man har och att en könsidentitetsutredning därför bara skulle handla om en resa från punkt A till punkt B.
Märkligt i Aleksa Lundbergs text är också att hon anser att det är fel att ta upp Emmas fall för att hon avviker från majoriteten som genomgår könsidentitetsutredningar. Aleksa skriver:
Trots att en mycket liten klick ångrar ingrepp, väljs en person som avstått korrigering som ”ansiktet utåt” i rapporteringen.
Även om det skulle vara så att Emma representerar en minoritet så kan ju det knappast vara en anledning till att hennes historia inte bör berättas i ett inslag om könsidentitetsutredningar. Även minoriteters berättelser måste ju faktiskt också få höras ibland och det är i alla fall första gången jag ser ett inslag om någon som varit på väg mot en könskorrigering men i slutändan avstått detta.
Någon som likt Aleksa Lundberg har en stereotyp uppfattning om hur ett utforskande av könsidentiteten bör se ut samt är avogt inställd till minoriteters berättelser låter märkligt likt en rabiat reaktionär. Det skulle dock inte vara första gången en identitetspolitisk riddare hamnar i samma position som ytterligheterna på andra sidan av den politiska skalan.
Jag lyssnar ibland på högerextrema mediaprojektet Motgifts olika podcasts, främst måndagssändningen då Motgifts fasta medarbetare brukar gästas av någon spännande person.
Även om man i programmet nog alltsomoftast är överens om det mesta (som att allt ont är judarnas fel till exempel) kan en del skillnader i ideologi och uppfattning om verklighetens beskaffenhet ibland bubbla upp till ytan. Jonas de Geer har till exempel en starkare dragning till olika typer av konspirationsteorier än vad de andra fasta Motgiftmedarbetarna har, vilket då och då kan ge upphov till lite småirriterade diskussioner.
Det var under en diskussion rörande övergreppen mot flickor och unga kvinnor på festivalen We are Sthlm som de två högerradikala profilerna rök ihop litegrann. Jonas de Geer är ju själv far till två döttrar och kanske baserade han sina åsikter på de erfarenheterna. Det är oklart varur Marcus Follins ståndpunkter var sprungna men man får i alla fall en intressant inblick i hur det går till i det Follinska hushållet. Så här lät det:
Marcus Follin: Var fan är fäderna!? Vilka är de här fäderna som låter sina tonårsdöttrar gå ut till en sådan här festival? Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte de sätter ned foten. Och där har vi också någonting i den västerländska kulturen som har varit hårt ansatt sedan Sigmund Freuds dagar med den auktoritära personlighetstypen, att det skulle vara någonting dåligt. Hundra år av attacker mot fadersgestalten har satt sina spår. Det här är någonting som vi måste bygga upp igen, att man respekterar sin fader, speciellt när det kommer till kvinnor. För om de inte gör det…
Jonas de Geer: Jag måste skrida till försvar faktiskt där, förlåt men…
Dan Eriksson: Till försvar för Sigmund Freud? (skratt)
Jonas de Geer: Nej, men för alla pappor till tonårsdöttrar, att det är omöjligt att göra! Man måste angripa det här problemet men att liksom säga till en sjutton- artonårig tjej att: Nej, det får du inte göra…
Marcus Follin: Men vad fan, det är väl bara att dra in barnbidraget eller vad fan som helst! Man får lov att vara kreativ. Som man är man till syvende och sist ansvarig för sin kvinnas välmående och säkerhet. Alltså, jag skulle aldrig låta min tjej gå ut klockan tre på natten i Stockholm och det borde väl vara liksom ”standard procedure”.
Jonas de Geer: Ja men, vill hon det så är det ju inget du kan göra liksom.
Marcus Follin: Alltså, nu vill hon ju självklart inte det men hade hon velat det så skulle jag sagt: Nej, men jag är ansvarig för din trygghet, du får vara ansvarig för andra saker men jag är ansvarig för det här och då får jag bestämma det!
Jonas de Geer: Jo men, försöker du tvinga henne så ringer hon polisen och då finns det inget du kan göra…
Marcus Follin: Ja men, då har man ju ett dysfunktionellt förhållande!
Avslutande diskussionsfråga: När har man ett dysfunktionellt förhållande?
En ny stjärna på den svenska poddhimlen är podden Kalifatet med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och Mohammed Amin Kharraki, före detta ordförande för samma organisation. Sveriges Unga Muslimer är ju en organisation som varit i blåsväder en del de senaste åren. Man har till exempel haft ovanan att bjuda in ökända hatpredikanter som bland annat haft mycket kontroversiella åsikter rörande homosexualitet. Organisationens krishantering när sådant belysts har genomgående varit usel och man har bemött kritik genom att spela kränkthetskortet och hävda att man är utsatta för rasism för att i vissa fall kort därefter återkalla inbjudan till den kontroversielle gästen. Sveriges Unga Muslimer tycks ha haft minne som guldfiskar eftersom samma misstag begåtts om och om igen.
Om man ska återgå till podden Kalifatet så har det varit en del israelkritik i de tre första avsnitten och när man i fjärde avsnittet gästades av den för israelkritik kände vänsterpartisten Dror Feiler blev det föga oväntat ännu mer av den varan. Det blev dock också en hel del annat snack. Till exempel gav sig Feiler vid två tillfällen in i utläggningar om vikten av att olika minoriteter förenades i sin kamp och stöttade varandra. Nedan återges delar av en av Dror Feilers två utläggningar på temat.
Jag hoppas att vi verkligen känner att vi kan tillsammans sätta stopp för den mörka flod som håller på att svämma över oss faktiskt. En rasistisk, islamofobisk, antisemitisk våg som vi tillsammans måste stoppa, för vi kan inte stoppa den ensamma. Man kan inte jobba mot antisemitism bara judar och man kan inte jobba mot islamofobi bara muslimer och man kan inte jobba mot rasism bara för att man är svart. Alltså, vi måste alla tillsammans! Och jag tror att det är det, jag uppmanar alla: om du ser din vän som utsätts för något rasistiskt påhopp, eller antisemitiskt påhopp, eller islamofobiskt, hjälp den, oavsett om du kommer från samma community eller krets, eller vad det än är. Vi måste hålla ihop!
Det är fullt förståeligt att Feiler inte kan nämna alla minoritetsgrupper som existerar men det är ju en grupp man brukar nämna i samma andetag som de ovan men som han taktiskt nog utelämnar i sina båda utläggningar, nämligen hbt-personer. Dror Feiler, som ju är känd för att vara en kontroversiell motvallsperson som inte är rädd för att vara obekväm, kunde faktiskt visat lite ryggrad och sant mod genom att uppmana Musa, Kharraki och Sveriges Unga Muslimer att gå först i Pridetåget i sommar med plakat där de kräver gayimamer, samkönade islamska vigslar och HBTQ-certifierade moskéer! Att vara lite obekväm hos sina vänner och allierade kan nog på vissa sätt faktiskt vara modigare än sådant som att störa SD-möten och delta i ”Ship to Gaza” även om man förvisso riskerar brysk behandling och frihetsberövande i det senare fallet.
Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som ”Inget jävla sossetjafs!”.Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade ”Vilket vansinne! Ha!”. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.
Det har påståtts att Dugin haft president Putins öra vilket skulle kunna vara en delförklaring till Rysslands olyckliga utveckling de senaste åren. Det är dock oklart om så någonsin varit fallet, och om ideologen haft något inflytande över Rysslands president så tycks han hur som helst nu förlorat det då hans ställning i Ryssland försvagats på senare tid. Det är dock en kittlande tanke att Dugin måhända varit någon sorts sentida motsvarighet till Rasputin som ju vann tsarfamiljens gunst för lite mer än ett sekel sedan.
Även om Dugin med all sannolikhet alltså inte är Putins hovideolog så är hans idéer populära på flera andra håll, bland annat hos de svenska identitärerna. Det var också just vid ett av bokborden på högerradikala seminariet Identitär Idé som jag kom över programmet för Dugins eurasiska rörelse. Det rör sig om ett drygt 70-sidigt litet häfte där man går igenom huvuddragen i ideologin och det är Dugin själv som skrivit programmet.
Dugin hävdar bland annat att nationalstaterna spelat ut sin roll som central aktör och att man måste tänka i termer av större enheter, nämligen enorma maktblock som spänner över kontinenter.
En grundläggande tanke är också att var och en av världens civilisationer skapats under unika förutsättningar och därför är väsensskilda. Deras styrelseformer måste anpassas efter deras unika väsen och man kan inte tvinga på en civilisation en annan civilisations styrelseskick. Exempelvis menar Dugin att det skulle vara mycket olyckligt att försöka påtvinga Ryssland västs liberala demokrati då den ryska kulturen ju vuxit fram under helt andra omständigheter än den västliga. Den ryska kulturen har formats av de vidsträckta stäpperna och skogarna vilket har lett till att kollektivt ansvar, självbehärskning, ömsesidigt beroende, asketism, viljestyrka och envishet blivit centrala värden.
Vidare är en grundläggande beståndsdel i Dugins eurasianism strävan efter en multipolär värld istället för den unipolära där USA dominerar och påtvingar resten av världen sina värderingar. Eurasianismens världsbild och USAs atlanticistiska är varandras motpoler i allt och det eurasiska maktblock i vilket Ryssland väl är tänkt att vara ledande har som uppgift att vara en motvikt mot USA:s maktblock. Därigenom ska de möjliggöra för världens andra civilisationer att välja sin egen väg när de väl är befriade från den amerikanska hegemonin.
Dagens värld dominerad av USA.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)Den multipolära värld som är slutmålet. (1)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)Den multipolära värld som är slutmålet. (2)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Folkens rättigheter behöver vidare stärkas på bekostnad av individens rättigheter enligt Dugin. Det behöver nog inte sägas men det är såklart lätt att se hur en sådan inställning kan leda till övergrepp av alla de slag.
En annan radikal idé hos Dugin och hans eurasiska rörelse som förvisso inte hör till de centrala delarna av idébygget men som också får en att associera till övergrepp i ideologiers namn är tankarna kring de ryska städernas framtid. Dugin anser faktiskt att Rysslands städer bör avfolkas.
Major cities are the most problematic zones for application of the autonomy principle. City dwellers are the least connected with their national and religious traditions. They are not active land users. They are the most consumed by processes of westernization and globalization. Besides, the very emergence of large cities, meaningful in Europe or Japan, where land is in sharp deficit, in Russia looks pretty strange, given the abundance of her uncultivated territories. All this suggests that major cities should be gradually depopulated. Main manufacturing industries should be relocated out from the cities. Regarding residential quarters, the pattern of ”sloboda” (township) should be used. Slobodas are ecological settlements separated from the cities by sanitary strips of forest, where communities should be formed according to nationality, religious, cultural-historic or other principles
(Källa: Eurasian mission – Program materials, s. 60)
Ett historiskt exempel på en gruppering som såg städerna som centrum för västlig dekadens och ville avfolka dem var ju för övrigt Röda Khmererna och det blev ju en väldigt trist historia i slutändan. Att Dugins tankar omsätts i praktiken känns dock i nuläget mycket osannolikt men det är inte otänkbart att den oförutsägbare Putin låter Dugin komma in i värmen igen.
Ska man tro baksidestexten så handlar det om en kampskrift med udden mot den svenska statsfeminismen men det är inte riktigt sant. Boken är nämligen väldigt spretig och den har betydligt fler måltavlor än vad man i förstone förmåtts tro. Holm vevar vilt med armarna och slår åt alla håll när han från sin exil i södra Frankrike på distans angriper den svenska politiska korrekthetens olika delar; främst feminism, mångkultur och hbtq-propaganda. Ett helt kapitel ägnas också åt Sveriges Författarfond som Holm menar enbart premierar politiskt korrekta författare. Holm klarar faktiskt inte ens av att hålla sig inom Sveriges gränser utan tittar också kort på USA vars utveckling han menar kontrollerats av ”judiska intressen”. Att författaren befinner sig mycket långt ute på högerflanken råder det knappast någon tvekan om.
Boken är ingalunda dåligt skriven men spretigheten, den lite spirituella stilen och de hätska angreppen på allt som kan uppfattas som politiskt korrekt ger känslan av att boken författats under inflytande av några glas rödvin.
I en inledande idéhistorisk bakgrund får protestantismen faktiskt en stor del av skulden för den enligt Holm verklighetsfrånvända jämlikhetstanke som det politiskt korrekta samhällsbygget vilar på. I bokens sista kapitel får vi slutligen veta vad Holm anser behöver göras för att Sverige ska räddas. Det handlar bland annat om att störta media- & kulturetablissemanget samt att återupprätta manligheten. Det sistnämnda tycks vara det viktigaste för det är nödvändigheten av manlighetens återupprättande som Holm ägnar pamflettens skälvande avslutande ord. Som en högerradikalernas Braveheart talar han i avslutningen direkt till sina läsare, eller i alla fall de av mankön:
vänder jag mig således beslutsamt till alla kloka män i riket med den envetna maningen att – oavsett de skillnader som i övrigt råder mellan era åsikter, erfarenheter och temperament – sluta er samman i aktiv kamp mot den förgiftande, reptilartade, tanketomma och känslolösa statsideologi, vilken idag, i kraft av den generella handlingsförlamning dess bett förorsakat, hotar att oåterkalleligen paralysera den svenska nationen för att därefter sluka den hel och hållen.
Jag har nu avverkat första boken ur högen jag införskaffade på årets upplaga av högerradikala konferensen Identitär Idé. Det blev Högern kommer tillbaka som är författardebut för Daniel Friberg, en av den svenska identitära rörelsens centralgestalter. Boken är nog främst tänkt att vara någon sorts introduktion till identitarism och nya högern för potentiella sympatisörer. Ska man försöka placera in identitärerna och nya högern i det svenska politiska landskapet så skulle man lite förenklat kunna säga att de nog hamnar någonstans mellan Sverigedemokraterna och öppet nationalsocialistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen.
Trots att Fribergs alster är ganska tunt så tar han upp vitt skilda spörsmål och blandar ganska friskt. Där finns relativt intellektuella resonemang kring det för identitärer centrala begreppet metapolitik. Där finns dock också överdrivet handfasta tips på hur de som är politiskt aktiva långt därute på högerkanten ska hantera snokande journalister:
Om du tror att du ligger i riskzonen för ett hembesök av vänsterjournalister kan du exempelvis med fördel ha en vattenhink ståendes innanför dörren, som du helt sonika häller över de spensliga, genusmedvetna och HBT-certifierade journalisterna när de ringer på din dörr med sitt kamerateam. Vattnet behöver inte nödvändigtvis vara kranvatten. Ett miljövänligare alternativ är att istället återanvända gammalt diskvatten eller motsvarande.
(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 32)
Fribergs bok har även ett litet genusavsnitt där han bistår dagens svenska kvinnor och män med råd. Man kan inte anklaga honom för att ha böjt sig för samtidens feministiska vindar. Fribergs råd till den svenska kvinnan är nämligen som hämtade ur någon moraliserande frågespalt i en veckotidning från 50-talet:
Värdesätt din heder. Glöm bort allt vad vänstern försökt pådyvla dig i och med ”den sexuella revolutionen”. I bästa fall har du bra föräldrar som gett dig en god uppfostran och lärt dig fundamentala saker som att det inte gynnar dina långsiktiga intressen att ingå sexuella förbindelser med en man första gången ni träffas, att det tvärtom är kvinnans återhållsamhet under den inledande fasen som möjliggör att förälskelse uppstår och gynnar varaktiga och sunda förhållanden. Även om män alltid kommer att försöka få dig i säng första gången ni ses – betrakta detta mer som ett test. Ett test som du misslyckas fatalt med om du ger efter. De flesta män kommer att ha mycket större respekt för dig om du ”håller på dig”, och det har absolut ingen betydelse vad de försöker lura i dig eller sig själva angående den saken.
(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 62)
Om kvinnan ser till att täppa till ordentligt på första dejten och därigenom vinner mannens respekt så väntar av Fribergs råd till den svenske mannen att döma därefter ett liv i underordning för henne:
Gå inte på jämlikhetsmyten. Detta kan inte understrykas tillräckligt. Män och kvinnor är fundamentalt olika och har olika rollfördelningar i såväl samhället som i en relation. Som man är det din uppgift att vara ledaren i familjen. Ge aldrig någonsin upp en millimeter av denna ledarroll – det är ovärdigt, kontraproduktivt och kommer att få katastrofala följder för bägge era liv – inte minst ert samliv.
(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 60)
I identitära tankesmedjan och bloggportalen Motpols redaktion återfinns ju numera enbart män sedan den enda kvinnan lämnat sällskapet. Att identitärerna trots en mindre hårdför framtoning än de rena nazistorganisationerna knappt lyckas tilltala några kvinnor överhuvudtaget är faktiskt lite märkligt. Till och med Svenska Motståndsrörelsen lyckas ju inkludera en del kvinnor i sin verksamhet. Men om den allmänna inställningen i den identitära rörelsen är den i blockcitaten ovan samt att kvinnor bör hålla käften, som Björn Herstad verkade anse i sitt anförande på Identitär Idé och för det erhöll publikens applåder, så är det kanske inte så märkligt ändå. Nu finns väl i och för sig ingen anledning för mig som ickesympatisör att gå runt och oroa mig för den bristfälliga kvinnliga representationen i en högerextrem miljö, men spekulera i varför saker och ting förhåller sig som de gör kan man ju alltid få göra.
I senare delen av Högern kommer tillbaka finns slutligen en ideologiskt färgad ordlista där definitionen av uppslagsorden skiljer sig ganska mycket från den gängse. På detta vis inleds till exempel definitionen av ordet ”rasism”:
Rasism är ett pejorativt begrepp som används bland annat för att beskriva européer som motsätter sig uppenbart skadliga politiska och sociala tendenser relaterade till invandring.
(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 102)
Sammanfattningsvis kan sägas att Fribergs lilla bok nog inte tillför något nytt men för den lille kvasiintellektuelle högerextremisten i vardande så är den säkert guld värd.
Identitärerna är en högerextrem rörelse för vilka så kallade metapolitiska strategier är centrala. Man anser att det viktigaste är att först och främst vinna kampen på idéernas och värderingarnas slagfält och därför blir sådant som olika typer av kultursatsningar som ska leda till mer djupgående och beständiga förändringar av samhället det primära och traditionellt politiskt arbete, såsom att verka genom partier, blir sekundärt. Slutmålet är att uppnå någon sorts kulturell hegemoni där ens ideal ses som självklara.
Bland identitärerna finns en hel del riktigt färgstarka personligheter, en av dem är The Golden One, eller Marcus Follin som han egentligen heter. Han har en populär youtubekanal i vilken han vänder sig till en internationell publik och förutom att dela med sig av bodybuildingtips och spela dataspel i bar överkropp resonerar han mycket kring politiska spörsmål från identitära utgångspunkter. Kännetecknande för The Golden One är, förutom den välskulpterade kroppen och det blonda hårsvallet, att han har ett väldigt högtravande språk som känns hämtat ur någon dålig fantasyfilm. Detta blandas upp med diverse olika begrepp han själv hittat på, exempelvis kallar han sina meningsmotståndare för ”beta leftists”.
I en video som lades ut för några veckor sedan recenserar The Golden One identitären Daniel Fribergs senaste bok The real right returns och kommer då ett par minuter in i videon in på hur man rent praktiskt kan bedriva metapolitisk kamp för att återupprätta Moder Europas forna storhet. Man skulle kunna tro att en sådan episk strid är något som kräver storslagna ansträngningar men det visar sig i slutet av citatet nedan vara betydligt enklare än man kan tro. Metapolitisk kamp visar sig bland annat gå ut på att inte konsumera viss typ av kultur. The Golden One säger i videon:
Yes, the western world is declining. The future isn´t looking all that bright, but embrace the adventure. Come in, join the fucking team, make some fun of leftists. Their worldview is swiftly going away so, you know, jump on the debate train while it´s still running because soon the leftist ideals will be obsolete and you can be a part of killing that monster, as it where.
So don´t sit on the sideline but join the fray. Join the fray of the metapolitical war because that is what it is. With each article, with each video, with each status update, whatever you do, like promote culture, promote european culture, be glorious!
With every gym session, with every time you don´t watch porn, with every time you read a book you are helping in the metapolitical struggle to revive mother Europe, as it where!
Tänka sig att man efter varje porrfri dag kan betrakta sig som en segerrik krigare i den episka metapolitiska kampen om Europas öde!
En bra bit ute på det politiska landskapets högerkant, någonstans mellan Sverigedemokraterna och de öppet nationalsocialistiska grupperingarna, huserar identitärerna. Det är förvisso inte någon enhetlig gruppering men det finns ändå några tydliga gemensamma drag som delas av de flesta identitärer. Man har exempelvis en påtagligt intellektuell approach och centrala är en rad högerradikala tänkare som inte är besudlade med direkta kopplingar till nationalsocialismen; dels tidiga nittonhundratalstänkare som Julius Evola, Oswald Spengler och Ernst Jünger; dels mer samtida som Guillaume Faye, Alexander Dugin och Alain de Benoist. Kännetecknande för identitärerna är också att man försöker bedriva så kallad metapolitisk kamp inspirerade av den marxistiske filosofen Antonio Gramsci och hans tankar kring begreppet ”kulturell hegemoni”. Man anser att det i slutändan inte är främst statsapparatens makt som är det viktiga utan snarare civilsamhället och prioriterat blir därför sådant som olika typer av kultursatsningar som ska leda till mer djupgående och beständiga förändringar. Gramsci hade också idéer om att de som var ute efter att förändra samhället bör infiltrera dess olika institutioner, exempelvis partier, för att med hjälp av dem sprida sina värderingar. Det var ju faktiskt bland annat för sina kopplingar till den identitära rörelsen som SDU:arna Gustav Kasselstrand och William Hahne blev uteslutna ur Sverigedemokraterna och frågan är om uteslutningen måhända satte stopp för ett identitärt infiltrationsförsök.
I Sverige är den identitära rörelsen främst representerad av tankesmedjan och bloggportalen Motpol samt bokförlaget Arktos. Högerextrema organisationen Nordisk Ungdom har också en hel del identitära influenser. Varje år anordnas vidare konferensen Identitär Idé. Jag har länge varit sugen på att besöka evenemanget och i år blev det äntligen av. Jag måste dock understryka att jag alltså inte sympatiserar med idéerna utan bara var där som representant för den nyfikna allmänheten.
Lördagen den 7:e november klockan 13 i Stockholm var det dags. Exakt var konferensen skulle äga rum fick vi dock inte veta i förväg utan vi fick istället ett SMS med samlingsplats dagen före. Man ville väl på så vis undvika att lokaluthyraren utsattes för påtryckningar samt eventuellt också minska risken för mötesstörningar. Vid samlingsplatsen skulle ledsagare hur som helst möta upp för att leda oss till den hemliga konferenslokalen. Mötesplatsen visade sig vara tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg. Jag var på plats punktligt klockan 13 och det fylldes snabbt på med ganska mycket folk kring uppgången. Och där stod vi alla och väntade, och väntade, och väntade. Ja, i nästan en hel timme väntade vi.
En mamma med två små barn frågade mig varför vi alla stod där och hängde, var det stopp i tunnelbanan? Jag kunde ju inte gärna säga att vi stod och väntade på att bli ledda till ett hemligt högerextremt möte utan sade istället att vi stod och väntade på en utdelning av gratisgrejer. Såhär i efterhand var det tur att hon inte blev nyfiken på vad för gratissaker som delades ut. Det hade kanske slutat med att hon och hennes två småttingar följt med på Identitär Idé.
En grov uppskattning är att det var runt 100 besökare och att cirka 10 av dem var kvinnor. Förutom den manliga dominansen var det dock en ganska blandad skara och endast en mindre klick hade man nog gissat hörde hemma på den yttersta högerkanten om man träffat dem på gatan. Där fanns en skara reaktionära unga punschpatrioter i kostym, där fanns några överåriga skinnskallar som tagit på sig finskjortan dagen till ära, och var faktiskt inte självaste Gustav Kasselstrand i egen hög person på plats eller tog jag möjligen fel? Så gott som alla besökare var dock hela, rena och städade med något enstaka undantag som såg ut som arketypen av en näthatande kommentarsfältherre; ovårdad, med stirrig blick och någon form av missbruks- eller psykiatrisk problematik i botten. För dricka och tilltugg stod för övrigt organisationen Nordisk Ungdom.
Att man inte var på någon vanlig konferens skvallrade redan småpratet i toalettkön om. Jag minns inte konversationen ordagrant men en av killarna i toalettkön sade till en annan kissnödig identitär något i stil med: ”Ja, vi är nog många här som gått vägen genom counterjihadträsket och tänkt att judar ju inte kommer fram på gatan och sticker en kniv i magen på en, innan man insett att det faktiskt är de som är orsaken till problemen”. Sådana konversationer hör man ju sällan i en ordinär toalettkö.
Förste talaren för dagen var faktiskt ingen mindre än navet i den svenska identitära rörelsen, Daniel Friberg; redaktör för Motpol, VD för bokförlaget Arktos och initiativtagare till Identitär Idé. Friberg inledde med att kritisera delar av ett anförande av Ingrid Lomfors rörande migrationsfrågor som hon höll på konferensen ”Sverige tillsammans” nyligen. Friberg fann det av någon anledning nödvändigt att betona Lomfors judiska bakgrund genom att peka på att hon var utbildad vid Hebrew University i Jerusalem och var generalsekreterare för judiska församlingen i Stockholm.
Friberg visade sedan lite dramatiskt klippta videos med pålagd ödesmättad musik i vilka man kunde se hur Europa översköljdes av migranter. I slutet av Fribergs lilla filmstund visades ett klipp med Barbara Lerner Spectre, grundare av judiska idéinstitutet Paideia. Just det klippet har blivit ytterst populärt på yttersta högerkanten eftersom hon i det säger precis vad de med antisemitiska böjelser vill höra, nämligen att judarna spelar en central roll i transformeringen av Europa till en mångkulturell kontinent.
Efter videon gick Friberg tal in i någon sorts Braveheartfas och han försökte elda åhörarna. Han frågade retoriskt: ”Frågan är vem som är starkast i dagens Europa? Nybyggarna som kommer nu, eller vi!? Jag tänker se till att det blir vi!” och fick publikens applåder. Frågan var dock hur det hela skulle gå till.
Friberg underströk att vi hade en historisk möjlighet som vi inte fick missa och citerade en av identitärernas husgudar, Oswald Spengler: ”Mindre organiserade grupper har upprepade gånger genom historien lyckats påverka samhällsutvecklingen genom att tillämpa genomtänkta strategier.” Här måste jag dock inflika att var det något identitärerna definitivt inte var så var det just organiserade. Inte bara fick vi vänta vid Östermalmstorg en hel timme utan dagens hållpunkter flyttades dessutom fram rejält utan att någon förklaring gavs. Om det är detta som är den enda sanna oppositionen, som identitärerna föredrog att kalla sig, så sitter nog regimen tämligen säkert.
Nåväl, hur skulle man då rent praktiskt få till stånd den av identitärerna önskade förändringen av samhällsutvecklingen? Kanske kom svaret mot slutet av Fribergs anförande när han ställde ännu en retorisk fråga, ”Frågan är, kommer vi att lyckas?”, följt av ännu en liten filmsnutt som väl skulle utgöra svaret på hans fråga. Videoklippet var en stridsscen ur HBO-serien Vikings i vilken nordmännen dödade ett antal fiender på slagfältet. Det framgick inte om videon skulle tolkas bildligt eller bokstavligt. Menade Friberg att vi precis som våra förfäder vikingarna skulle hacka ihjäl våra motståndare? Friberg avslutade hur som helst med att hävda att vi kunde välja mellan att ”följa Ragnar Lodbrok eller Gustav Fridolin” och sade ”Jag har gjort mitt val! Ställ mitt mjöd på kylning i Valhall!”
Det stora namnet på talarlistan var dock inte Friberg. Det var istället Guillaume Faye som ju är en av nya högerns portalgestalter. Han var så där franskt spirituell och hade såpass yviga gester att han slog ner dricksglas i golvet. Han var tyvärr också så där franskt usel på engelska och det var ofta svårt att förstå vad han sade.
Faye har tydligen fått kritik från andra på yttersta högerkanten för att inte vara tillräckligt kritisk mot judiskt inflytande och judarna nämndes knappt i hans anförande på Identitär Idé. Faye fokuserade istället nästan enbart på hotet från Islam och han skrädde inte orden. Faye begagnade sig av krigsretorik och använde termer som invasion om den pågående utvecklingen. I slutändan handlade det om demografi, menade Faye. Muslimerna födde fler barn och sådant som ”abortionism” och ”homosexualism” höll nere de vitas födelsetal. Vi hade av våra illasinnade eliter också uppfostrats till självdestruktiv ”etnomasochism” och ”xenofili”. Den lösning Faye såg framför sig var någon sorts etnisk allians mellan vita folk från Nordamerika i väst till Sibirien i öst, något som inte verkade vara okontroversiellt i sällskapet ty han fick bara spridda applåder från publiken när han pläderade för det.
Konstnären Markus Andersson berättade därefter om hur konsten hade blivit ”Pervers, hycklande, trångsynt, förljugen”. Det hade den inte bara råkat bli av sig själv utan konstscenen hade enligt Andersson ”våldtagits av propagandistiska intressen”. Det handlade bland annat om att CIA infiltrerat Europas kulturscen. Andersson visade också lite exempel på perverterad konst som enligt honom bara handlade om att skymfa och tydligen rörde det sig om någon form av psykologisk krigföring mot folket från maktens sida. Traditionell föreställande konst, som Andersson själv utövade, var tyvärr marginaliserad eftersom den aktivt motarbetades. Hans världsbild var minst sagt konspiracistisk men en rak fråga från publiken angående judens roll i det hela duckade dock Andersson och svarade ganska svävande.
Björn Herstad, som nyligen grundat det kristna och konservativa idéinstitutet Dackeinstitutet som ska erbjuda elitutbildningar till politiskt aktiva, var kvällens näste talare. Herstad har varit i hetluften ett flertal gånger. Han har tidigare varit aktiv i både MUF och KDU och var bland annat kontroversiell ordförande för KDU i Värmland. Numera är han sedan länge etablerad på den yttersta högerkanten och har där synts i många olika sammanhang.
Av Herstads anförande på Identitär Idé att döma kunde man snabbt sluta sig till att ordet ”naturligt” var något av hans favoritord och Herstad hade försett allting han gillade med den stämpeln.
Alla former av preventivmedel var uteslutet enligt Herstad. Han menade att preventivmedel inte bara dödade familjen, utan hela vår civilisation. Han sade att han höll med Pat Buchanan om att P-pillret var västerlandets självmordspiller. Ja, Herstad gick så långt att han sade: ”Att ha sex utan att vara öppen för att få barn är emot den naturliga ordningen, det är att leva i falskhet.” Den inställningen lär leda till jättestor sexuell frustration eller jättestora familjer som i den berömda Monthy Python-sången ”Every sperm is sacred”. Herstad är mycket riktigt också någon form av ärkereaktionär katolsk fundamentalist. Skolplikten var han tydligen också emot eftersom han menade att det innebar att staten ägde våra barn. Kanske lika bra att man sköter utbildningen hemmavid i och för sig, med Herstads sexualmoral lär ju varje familj bli lika stor som en skolklass.
För att slå sönder Herstads naturliga ordning hade för övrigt fienden, vilka de nu var, två idépolitiska verktyg till sitt förfogande; socialismen och liberalismen. De två ideologierna hade fått kraft från var sin synd, socialismen från högmodet och liberalismen från lusten. Herstad tryckte på varje individs eget ansvar att i sin vardag upprätthålla den naturliga ordningen och vår kultur. Det var väl också detta som var tänkt att utgöra kärnan i hans föredrag, man skulle leva som man lärde eftersom samhället upprätthölls av individerna.
Trots den accelererande migrationsströmmen tycktes det ändå ofta vara genusfrågor som provocerade identitärerna mest. Enda gången Herstads tal avbröts av spontana applåder var mycket riktigt också när han angrep feminismen, eller snarare angrep han nog faktiskt kvinnosläktet i sig. Herstad citerade ett gammalt tyskt talesätt: ”Mannen håller budorden och kvinnan håller tyst” och erhöll publikens uppskattande applåder. Jag hade tidigare applåderat när resten av publiken gjorde det trots att jag ju egentligen inte sympatiserade med vad som sades. Jag hoppas därför verkligen att jag inte hamnade på deras video från tillställningen och ivrigt ses applådera diverse hemskheter. Just denna gång lät jag dock bli att applådera då jag kände mig beklämd å de få kvinnliga identitärernas vägnar. Herstad och de som applåderade honom sade ju i princip åt dem att hålla käften. Han hade precis innan tryckt på vikten av gentlemannamässighet och artighet men att be halva mänskligheten hålla tyst borde väl knappast vara varken gentlemannamässigt eller artigt. I det tre minuter långa smakprovet nedan kan den nyfikne lyssna till Herstads utläggning om kvinnornas roll i samhället samt avslutningen på hans anförande.
Näste talare; författaren, översättaren och violinisten Lars Holger Holm, angrep också feminismen då han berättade om sin nya bok Kärringstaten. De sista talarna, en inbjuden lettisk nationalist och förlaget Arktos John Morgan, missade jag tyvärr då det ständiga väntandet tröttat ut mig vilket ledde till att jag gick hem i förtid. Som tidigare nämnts fick vi ju vänta länge vid Östermalmstorg och därefter flyttades konferensens start fram ytterligare. Schemat var dessutom väldigt luftigt redan från början med mycket pauser, vilket väl kanske berodde på att de ville ge tid för minglande som skulle stärka de högerradikala nätverken. Något identitärt minglande var ju jag dock inte intresserad av. Oftast brukar jag se till att släpa med mig någon när jag ska gå på knasigheter, såsom exempelvis nyandliga mässan Harmoni-expo, men denna gång fann jag det inte lämpligt på grund av de extrema politiska förtecknen. Jag hade nog dock behövt lite sällskap för att mäkta med dagen.
Jag såg dock till att få en hel del identitära idéer med mig hem. Det blev nämligen att köpa en ganska tjock bunt böcker från evenemangets två bokbord. Från Arktos bokbord köpte jag Daniel Fribergs debutbok Högern kommer tillbaka samt en bok med samlade texter signerade extremhögerns självutnämnde intellektuelle gigant, Jonas de Geer. Det blev också två manifest; ett från Alexander Dugins eurasiska rörelse och ett från Alain de Benoists franska nya höger-organisation. Vidare köpte jag skönlitterära Morning Crafts av Tito Perdue. Boken handlar tydligen om en pojke som blir bortförd till en ensligt belägen elitskola där några excentriska lärare försöker fostra en grupp kidnappade gossar till en elit som ska bevara ett uns av klassisk kultur i en degenererad tid. Pojkarnas huvuden fylls därför med sådant som gammalgrekiska och klassisk musik. Det låter som någon form av psykologisk thriller men det intressanta är, om jag efter att enbart ha läst baksidestexten förstått allt rätt, att de som i vanliga fall skulle vara berättelsens skurkar istället verkar vara hjältarna. Kidnappningen och hjärntvätten verkar nämligen framställas som något gott.
Från Lars Holger Holms bokbord köpte jag tidigare nämnda Kärringstaten, hans uppgörelse med feminismen. Jag köpte också en bok som Holm fått tillsägelse av arrangörerna att inte saluföra men som han ändå sålde under bordet, nämligen Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål av Adolf Hitler. Enligt Holm skulle det röra sig om någon sorts uppföljare till Mein Kampf. Jag visste inte ens att det fanns någon uppföljare och uppföljaren brukar ju alltid vara sämre, men jag köpte ändå boken. Enligt Holm skulle Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål ge en mer nyanserad bild av Hitler och det var faktiskt Holm själv som översatt verket.
Recensioner av alla böcker kommer här på bloggen förr eller senare, möjligen med undantag för Hitlers andra bok som kändes övermäktig att ta sig igenom när jag bläddrade i den.
Annars, väl mött på Identitär Idé 2016 på en hemlig plats nära dig!
