Hufvudstadsvisit

Idag for jag in till hufvudstaden för en egenkomponerad upplevelsedag tillsammans med en bekant.

Först av allt blev det ett besök på Tekniska Muséet, främst för att bese Game On 2.0, deras mycket populära utställning om dataspel. Det var definitivt sevärt och man fick prova på dataspelshistoriens olika guldkorn. Dataspel är ju en mänsklig kulturyttring som trots att den är av sent datum ändå väl förtjänar sin plats bredvid litteratur, film, konst och musik.

GameOn2

Såg också till att ha vägarna förbi Medborgarplatsen för att beskåda den manifestation mot chemtrails som skulle hållas där. Idén om chemtrails är en av de mer bisarra konspirationsteorierna. Man menar att kondensstrimmorna vi ser i skyn efter flygplan egentligen är något helt annat och mycket farligare. Det rör sig nämligen om olika kemikalier och gifter som illasinnade makter besprutar oss intet ont anande stackare med.

Manifestationen mot chemtrails skulle pågå hela eftermiddagen men jag var bara där en mycket kort stund. Just då kändes det tyvärr ganska avslaget. En handfull åhörare lyssnade till chemtrailsnestorn Conny Lundberg som talade. Det kändes som de stackars chemtrailstroende jobbade i motvind. En ung man hade iklätt sig foliehatt för att förlöjliga tillställningen och ett par skrattande damer bad mig fotografera dem framför den stora antichemtrails-banderollen.

Chemtrailsmanifestation

En av chemtrailsaktivisterna gav mig ett par flygblad som kan beskådas nedan.

Flygblad1
Flygblad2
Flygblad3
Flygblad4
Flygblad5

Slutligen blev det en promenad i författaren Per Anders Fogelströms gamla kvarter uppå Söders höjder. Där kom många av hans socialrealistiska romaner att utspela sig. Tänk att bostäderna i de gamla arbetarkvarteren en dag skulle komma att höra till landets mest eftertraktade.

Söders höjder

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Chemtrails, Konspirationsteorier, Dataspel, Per Anders Fogelström, Mindcontrol, Global uppvärmning.

Knaster på linjen

I helgen gjorde jag lite research inför inlägget om Terry Evans och den nya organisationen för medium och healers. På forumet Övernaturligt i fokus snubblade jag då över en väldigt underhållande konversation i en tråd om just Terry Evans.

Signaturen tarotlasse skriver:

Det är få medium jag beundrar i dag Men Terry Evans och hans sätt att se utanför ramlinjjerna så kan jag inte säga emot detta även om vi liknar varandra men att liknar varandra och jag hatr inte samma åsikter fast vi arbtear bpåda olika sätt sätt .

Ett av det tre abåea äe ju fukaren Anders åkerson

Sedan har vi ett ett antasisitikt medium ev av det näsra men dey jag ftt se av’r nod av det mesya och dedt mesy magiska jag fått magagika få se zå dedmma kombimaatiomnen vore noget av det bäsya vi någonsu+in kan få se.

Signaturen Jane-Lyzell förstår föga förvånande ingenting:

Lasse – vad är det du skriver – jag fattar inte???? – kan du förklara eller skriva om!

Tarotlasse kommer med ett klargörande:

Ja det förstår jag att du inte begriper ser att jag skrivit detta sent i går kväll och efter jag tagit min sömn medicinering

Så har inget minne av att jag skrivit detta och min dyslexi förvärras ju avsevärt av detta så inte lätt att tyda.

Så borde få skrivförbud mellan 23:00 och 05:00 he he

Jag vet inte om jag kanske borde söka hjälp men jag har gått och småfnissat åt denna konversation i flera dagar. Har föreställt mig hur Tarotlasse precis tagit sömntabletterna men tänkt: ”Äsch, det tar ju ett tag innan de här kickar in, jag hinner posta ett inlägg innan sängdags.” Han har dock misstagit sig, en bit in i inläggsförfattandet börjar de starka sömntabletterna verka. Bokstäverna flyter ihop på skärmen, ögonen tittar i kors och fingrarna slinter på tangenterna. Som den andliga krigare Tarotlasse ändå är kämpar han trots detta tappert på för att få klart det förbannade inlägget innan huvudet trillar ner på tangentbordet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Medialitet, Terry Evans, Bloggande, Skojare, Sömnproblem, Kommunikationssvårigheter.

Förtroliga vrån

Min gamla mor kom nyligen över ett antal nummer av Fickjournalen från 50-talet. I dem fanns en frågespalt vid namn Förtroliga vrån vars innehåll hon vänligt nog översände till mig. Förtroliga vrån var tydligen någon sorts spalt dit man kunde skriva för att få hjälp med personliga problem av olika slag. Det är dock en gåta varför unga män och kvinnor valde att vända sig dit då Lena, som hade hand om spalten, ytterst sällan verkade ge några som helst användbara råd. Snarare gav hon oftast väldigt snäsiga svar, moraliserade, kommenterade insändarens utseende eller måhända klagade på dennes användande av slanguttryck.

Nedan följer några smakprov från spalten. Notera att brevet från den som bad om råd inte publicerades, endast Lenas svar till denne.

Avdelningen skönhetsbekymmer

Undrande tonåringar

Hopplös

Avdelningen kärleksbekymmer

Osäker och rädd

BT i Ma

Not understood

Kärleken är en gåta

ML 18

Avdelningen vad fan ville de ha hjälp med egentligen

Ångerfull Pia

Norrland

Hopplös i S-backa

Vill man läsa mer från Förtroliga vrån och inte är sugen på att leta gamla Fickjournalen på närmaste loppmarknad så kan man klicka sig in på bloggen Nära Mig som skrivit lite om spalten. Bloggerskan har publicerat några utdrag ur spalten. Bland annat om ett flickebarn som verkar undra vad en pojke har för avsikter med henne, en ung dam vars pojkvän sedan sex veckor ännu inte kysst henne, en yngling som inte vill binda sig, en ung man som blivit hånad av tandsköterskor och aldrig blir uppbjuden när det är damernas samt slutligen en ung dam med övervikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Kärlek, Erotik, Barn, Estetik, Moralism, Idrott.

Flink, Quick och företagsam

Tidigare har jag skrivit om MUF:s vallåt ”Sverige jobbar” från 2010 i vilken man sjöng arbetslinjens lov. Förutom vallåtar och kampanjlåtar av olika slag är det dock svårt att hitta musik med ett borgerligt budskap. Jag vill minnas att liberala Magasinet NEO i en artikel försökte leta reda på högervriden populärmusik men det gick, föga förvånande, inget vidare.

Häromdagen sprang jag dock på en av dessa rara fåglar, ett litet musikstycke där borgerliga ideal och företagsamhet hyllades. Det rörde sig om en käck liten låt som ett lokalt band från min hemby i Dalarna spelat in i början av 80-talet. Man lovsjunger i låten ortens olika näringsidkare som gjort livet mer värt att leva.

Det är dock synd att låten inte gjordes några år senare istället. Kiosken som besjungs skulle nämligen komma att tas över av ingen mindre än blivande seriebekännaren Thomas Quick som under en tid däruti sålde korv, hamburgare och gotter. Att sjunga hans lovsång hade brutit av fint mot klämkäckheten i låten.

Efteråt fick jag höra rykten om att Quick sysselsatte några av byns äldre pojkar med någon sorts runktävlingar i kiosken. Sant eller ej så var jag hur som helst för ung att delta i sådan tävlan då det begav sig och jag ägnade istället min barndom åt den mer oskyldiga idrotten orientering.

Om det nu blir någon kommission som ska utreda hela Quick-historien så kan de gärna också få tillsätta en kommission som utreder om han någonsin gjorde något äckligt med maten och godiset han sålde i kiosken då det är något jag gått och undrat över i många år.

Liknande inlägg på denna blogg: Sverige jobbar, om MUF:s lilla lovsång till arbetslinjen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Borgerligheten, Dalarna, Thomas Quick, Idrott, Konsumentfrågor, Musik.

Bloggens intressantaste inlägg 2012

Eftersom vi nu kan lägga 2012 till handlingarna tänkte jag lista den handfull blogginlägg jag själv anser är intressantast under året som gått.

Anden ska ha sitt och det fick den på Livets ords Israelkväll i somras. Man uttryckte där oro över den tilltagande antisemitismen i Sverige vilket givetvis inte var omotiverat. Tyvärr verkade det dock i slutändan handla om att man egentligen var mest intresserad av det judiska folkets öde som en del av Guds stora plan som man menade sig ha funnit i den heliga skrift.

Det blev dock inte bara traditionell andlighet utan även en del nyandlighet. För ett par månader sedan besökte jag till exempel en tillställning där transmediet Elisabeth kanaliserade fem olika kosmiska varelser. Utomjordingarna visade sig dock vara extremt inkompetenta. De saknade grundläggande astronomiska kunskaper, kraschade med sina rymdskepp och hade en usel organisation vilket ledde till att kanaliserande transmedier världen över kom med motstridiga budskap. Jag lade i inlägget upp ljudklipp från kanaliseringen för den som vill ha ett smakprov på hur det lät.

Granskningen av healingreseverksamheten med destination transmediet John of God i Brasilien var givetvis det viktigaste som hände på bloggen under det gångna året. De fyra första delarna i serien utgjorde själva granskningen. Det började med ett föredrag på Studieförbundet Vuxenskolan som i princip var reklam för resorna. I del 2 och del 3 grävde jag lite djupare och kontaktade healingresearrangörerna för att få veta mer om verksamheten. I den fjärde delen wallraffade jag och träffade en av researrangörerna. Den verklighetsbild jag då fick ta del av var minst sagt absurd, bland annat påstods negativa tankar orsaka cancer.

När det gäller den närmaste tiden framöver sitter jag för övrigt i detta nu och knåpar på den åttonde delen i bloggeposet om healingresorna till John of God. Jag har dessutom en liten mininovell med postapokalyptiskt tema nästan färdigskriven. Sedan är det ett antal böcker som jag tänkt skriva om men jag måste tyvärr se till att läsa dem först, det brukar vara en grundförutsättning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Årskrönikor, Livets Ord, John of God, Medialitet, Bloggande, Exopolitik.

Gatukonst och en medborgarjournalistisk granskning av det sätt varpå vi bunta ihop våra tidningar

En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.

Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.

När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.

Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.

När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.


Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Konst, Vandalism, Olabo, Uppsala, Olyckor, Media.

Mellanspel i Berlin

Mellan den tolfte och femtonde oktober var det dags för en av mina högst ovanliga utlandsresor. Jag besökte under några dagar Europas rättmätiga huvudstad Berlin.

Även om jag förvisso är vän av tysk kultur så är jag direkt ovän med matkulturen. Jag provade under Berlinvistelsen Hachse som väl i sig var ätbart. Till det serverades dock, förutom Sauerkraut, rikliga mängder av ett tillbehör som var en sällsynt bisarr skapelse. Tänk dig att du vänder en burk leverpastej upp och ner på en tallrik, där har du vad som serverades till rätten. Jag försöker glömma det illamående fettbomben orsakade så jag tänker inte ta reda på vad tyskarna gett det sataniska påfundet för namn.

En annan annorlunda tysk kulinarisk skapelse är currywursten. Tyskarna har faktiskt tillägnat Berlins kanske mest kända snabbmat ett eget museum i form av Deutsches Currywurst Museum Berlin, ett helt museum tillägnat den kryddade korven. Det blev självklart ett besök.

Så långt maten, men vad annat satte sig i minnet? Jag vill inte bekräfta några fördomar om tyskar men jag tror inte att det i någon annan av Europas huvudstäder hör till vanligheterna att man på tunnelbanan en kväll ser en medelålders man i gummibyxor med en nallebjörn i handen, något jag fick uppleva och troligen aldrig kommer att kunna radera från näthinnan. Ingen medpassagerare på U-Bahn höjde dock det minsta på ögonbrynen åt mannen. Varthän han var på väg och vad han skulle göra där vill jag inte veta.


Här i Currywurstmuseums kärna kan man skåda en avbildning av currywurstens tillbehör, den röda såsen i mitten och stripsen till vänster. Till höger syns ett litet rum tillägnat maträttens uppfinnare.


På Beate Uhse Erotikmuseum kunde man hitta den tillhörande korven.


Jag köpte en judetidning att läsa på flyget hem.

Liknande inlägg på denna blogg:
Mayafolket och jag, jag gör Mexiko.
Tallinn och jag, jag gör Tallinn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Tyskland, Resor, Berlin, Matlagning, Erotik, Penisbilder.

Extrem sökmotoroptimering

I en tid när allt och alla har en egen webbsida är det livsviktigt att sökmotoroptimera. Det gäller att sikta in sig på nyckelord och sedan positionera sig högt bland Googles sökresultat för att vinna besökare. Sedan starten har jag alltid haft sökmotorresultaten i åtanke när jag författat inlägg. Här följer mina erövringar hitintills.

Söker man på ”Energibolaget i Sverige” hamnar min blogg på femte plats. Detta är ett sökord som i lite olika varianter faktiskt drar hit en del googlare. Sedan mitt inlägg om elskojarföretaget publicerades har över tusen personer läst det.

En annan bloggläsarmagnet är sökordet ”penisbilder”. Jag dominerar toppresultaten och min blogg hamnar på plats två, tre och fyra. Djupstuderar jag statistiken visar det sig tyvärr att de som hittar hit genom sökordet blott stannar några sekunder. Uppenbarligen är de ej nöjda med vad de funnit. Som bloggansvarig får jag försöka ta till mig av den tysta kritiken och leverera vad de vill ha så att de stannar kvar.

Googlar man på ”Landsbygdsdemokraterna” dyker min blogg upp på plats nummer tre. De som hittar hit genom den söktermen stannar dessutom mycket längre än de som är sugna på manslemmar. De som är nyfikna på landsbygdsalternativet i svensk politik kvarhåller sig på bloggen nästan fyra minuter i snitt.

De som googlar på ”porrklubbar i Tallin” hittar min blogg på plats fyra och fem. Tyvärr blir de som är intresserade av kvinnlig fägring i Östersjöns pärla ej särskilt långvariga på denna blogg.

Till sist, andligt intresserade personer i Stockholmstrakten som är intresserade av föredrag och kurser googlar kanske på nyandliga sammanslutningen ”Jordstrålningscentrum”. De finner då min blogg både på plats två och tre.

Som varande de obskyra sökordens Napoleon har jag givetvis planer på vilka sökord jag ska erövra härnäst. Dock, en fältherre publicerar självklart inte sina planer för allas beskådan. Den som lever kommer dock att bli varse mina fälttåg i sinom tid.

Liknande inlägg på denna blogg:
Relationen mellan delfiner och människor, en titt på de olika sökord som gör att besökare hittar min blogg.
Kriminalvården tänker nytt, en djupstudie av besöksstatistiken för min blogg där jag kollar vilka nätverk de som googlat sig till min blogg kommer från.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Sökmotoroptimering, Penisbilder, Energibolaget i Sverige, Webbsökning, Jordstrålningscentrum.

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag och granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.


Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.


En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Raggare, Dalarna, Vandalism, HBTQ, Pedofili, Eddie Meduza.