Kategori: Personligt

Utan. Trav. Är. Vi. Förlorade.

Precis som Sveriges övergripande coronastrategi skilt sig från resten av världens så har den svenska travstrategin under krisen också stuckit ut rejält i jämförelse med resten av sportvärlden. Det svenska travet har faktiskt tuffat på riktigt bra, om än utan publik på plats. På travspråk verkar man ha samma ord för kris och möjlighet ty travprofilen Stefan ”Tarzan” Melander såg i en krönika med titeln ”En gratischans för travet att vinna tillbaka kunder” coronakrisen som ett gyllene tillfälle för det svenska travet att flytta fram sina positioner.

Travsporten och vadslagningen på densamma är dock intimt sammanflätade. Om det inte går att satsa pengar på hästarna försvinner för de allra flesta traventusiaster en stor del av tjusningen med sporten. Numera är det ju främst online man spelar och det är därför essentiellt att ATG:s webbsida fungerar som den ska. Genom åren har det strulat ibland, oftast när det varit som minst lämpligt.

För att förstå hur djupt såret med den strulande sajten är måste man gå tillbaka till julen 2018 och det som Aftonbladets travkrönikör Mattias Karlsson i en text kallade ”tidernas största travfiasko”. Karlsson hade då lagt upp för ett traditionellt julfirande med julklappar, gran, julmat och massvis med trav. Dock skulle det sista och viktigaste av benen i hans jultradition slås undan av ATG:s tekniska fadäser. Notera i utdraget från hans alster nedan det för travkrönikörer i allmänhet, och Mattias Karlsson i synnerhet, särpräglade stilistiska greppet att ha korta, kärnfulla meningar som även utgör egna stycken. Detta stilistiska val understryker att trav är att anse som något episkt och ödesmättat samt viktigare än allt annat. Såhär skrev Karlsson den famösa julhelgen 2018:

Jultraditionen är förlorad

Uppesittarkvällen har blivit ett av årets största travdagar.

Efter en hetsig 23 december med sista julklappsinslagningarna, kärve till småfåglarna och 98-årig mormor som brutit foten såg jag fram emot lite julfrid.

Ni vet första mackan med ljummen skinka, egengjord senap och något underhållande spel på tv.

Bingolotto hade sin klassiska kväll, Europatipset hade stor jackpott, V75 brukar ha hög omsättning.

Jag valde travet.

Jag gjorde fel.

Jag önskar så att jag hade suttit med en bingolott.

Nästa år gör jag det.

atg.se fungerade inte alls och spelarna kunde inte ens logga in.

Tre timmar av de sista julförberedelserna la jag ner på att läsa på, ytterligare tre timmar la jag ner på att försöka logga in.

[…]

Nu förstörde ATG delar av mångas förväntade julfirande.

Familjer, släkt och vänner vid sidan om julgranen fick försöka hitta på något annat.

Minnet av den förstörda julen 2018 har sedan dess legat och gnagt i Karlssons själ. Man skulle dock kunna tycka att nu när änglarna stött i sina basuner, en global pandemi skördar människoliv, hela världen är nedstängd och vi riskerar att gå in i en djup ekonomisk depression så skulle en ickefungerande travsajt inte ännu en gång orsaka så ilskna och besvikna ord i en travkrönika. Men det kan det såklart, för det handlar ju för bövelen om trav!

På påskdagen avgjordes V75 på Romme travbana mitt under pågående pandemi och en stor multijackpot skulle delas ut till de lyckliga som prickade in alla rätt. Dock skulle ATG-sajten återigen strula när det var som mest olämpligt. De svettiga datateknikerna lyckades dock lösa problemet, men starten blev tyvärr framflyttad två timmar, från 16:20 till 18:20. Det fick Mattias Karlsson att återigen fatta pennan och författa en sällsynt svart och uppgiven krönika. Han skrev:

Stora delar av övriga världen har vänt sig till svenskt trav, det har varit en unik chans.

Det är inte värt något nu.

ATG:s tekniska problem fortsätter.

[…]

De som twittrar föraktfullt att två timmar inte kan spela någon roll i dessa tider har långt till att förstå problemet.

En tom idrottspåsk och en tom idrottsvärld blev nu ännu tommare.

Hur svårt kan det vara att skriva travkrönikor egentligen? Jag skulle själv kunna skriva en travkrönika till nästa gång ATG:s sajt strular. Den skulle kunna låta såhär någonting:

Jag valde travet i helgen.

Travet valde inte mig.

ATG knullade oss spelare.

I röven.

Igen.

Ingenting betyder något längre.

Jag skulle valt att skjuta mig själv istället.

Och mina barn.

För att straffa ATG.

Fy fan.

Nästa gång gör jag det.

Remix av https://www.scientificanimations.com / CC BY-SA

Vems fel är toalettpappersgate?

Coronakrisen har gjort att många i vårt avlånga land som inte är en del av den framväxande prepperfolkrörelsen har köpt på sig vissa typer av varor i panik. I mitt bostadsområdes Facebookgrupp postade någon som upptäckt att den lokala ICA-butiken hade slut på toapapper ett upprört inlägg där denne bad de andra i området att vara mer solidariska när det fylldes på nästa gång och inte omedelbart köpa slut på alltihopa. Triggad av detta började jag författa en dryg kommentar där jag påpekade att om alla bara följde instruktionerna i foldern Om krisen eller kriget kommer så behövde man varken panikhamstra eller se det som ett problem att det tillfälligt var tomt på hyllorna.

Som tur var gjorde jag dock lite research och kollade igenom MSB:s folder innan jag postade den dryga kommentaren. Till min stora förvåning upptäckte jag att toalettpapper faktiskt inte fanns med i checklistan med sådant man behövde ha i sitt hemberedskapslager. Förvisso fanns våtservetter och blöjor med i listan, men det var väl knappast tänkt att dessa skulle ersätta toalettpapper i händelse av kris!?

Det var alltså inte så konstigt att den för toalettbesöken nödvändiga varan tagit slut i affärer över hela Sverige. Både de som länsat hyllorna på toapapper och de som var mäkta upprörda över att hyllorna var länsade på detsamma hade alltså mycket väl kunnat vara lydiga och duktiga medborgare som följt direktiven och alltför sent upptäckt att de var bristfälliga. Men varför hade då Myndigheten för samhällsskydd och beredskap underlåtit att ta med toalettpapper? Hur hade det kunnat ske?

Om man kikat in på yttersta högertwitter några gånger så vet man att så gott som allt ont som händer i vårt land i slutändan kan härledas till en enda man, nämligen Dan Eliasson. Han tillträdde mycket riktigt också som generaldirektör för MSB i mars 2018 och foldern Om kriget eller krisen kommer presenterades i maj 2018. Jag har förvisso inga som helst belägg, men det går inte att utesluta att Eliasson i sista stund av ren illvilja gav direktiv om att toalettpapper skulle tas bort från folderns checklista. Nu, nästan två år senare, kan han skadeglatt njuta av de ångestfyllda vrålen från alla de som blivit utan det ack så nödvändiga vita guldet på rulle.

Vad gäller den dryga och spydiga kommentaren jag hade för avsikt att posta i Facebookgruppen så kunde jag efter att ha omformulerat mig lite till slut ändå posta den. Så slutet gott, allting gott ändå för min egen del.

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.

Sajten pkjonas.se kommer framledes inte att ha något som helst samarbete med strippklubben Club Kino eller deras associerade verksamheter

För lite mer än fyra år sedan fick jag ett erbjudande om att mot några hundralappar i ersättning skriva ett sponsrat inlägg tillägnat erotikbutiken Kinoshopping. Jag kikade lite snabbt på deras hemsida och fann ingen anledning att avstå erbjudandet. De verkade främst saluföra sexleksaker för de som önskade krydda sexlivet en smula och jag är inte den som vill moralisera över vad folk har för sig i sovrummen i vårt avlånga land. Jag anser att allt är okej så länge alla inblandade är myndiga, allt sker frivilligt, ingen ägnar sig åt någon form av självskadebeteende och inga pengar byter ägare (såvida en kamera inte är närvarande, då blir det plötsligt okej).

Vad jag dock inte visste var att erotikbutiken Kinoshopping hängde nära samman med, och verkade i angränsande lokaler till, strippklubben Club Kino. Jag hade när jag kikade på sexshopens hemsida tyckt att det var lite märkligt att de var tillgängliga på telefon dygnet runt men tänkte att de kanske delade callcenter med andra onlinebutiker eller något åt det hållet. Efteråt insåg jag att det antagligen var den anställde i kassan på den dygnet runt-öppna strippklubben som hade hand om telefonen.

Hur som helst, när det gått upp för mig att sexshopen var direkt knuten till strippklubben kändes det givetvis väldigt sunkigt men jag teg och behöll mina smutsiga pengar. I fyra år teg jag.

Nu kan jag dock inte tiga längre då strippklubbens sunkighet nått nivåer som inte låter sig sopas under mattan. Aftonbladet och 200 sekunder har nämligen avslöjat att bland annat Club Kino pressar sina anställda att sälja sexuella tjänster. Med anledning av detta vill jag informera mina läsare om att denna sajt fortsättningsvis inte kommer att ha något som helst samarbete med Club Kino eller någon till dem knuten verksamhet.

Svastikachock i trapphuset

Det hade äntligen blivit dags att sälja bostadsrätten. Efter många år skulle vi få konvertera luften i bostadsbubblan till reda pengar, även om vi förvisso redan köpt ett större objekt med ännu mer bubbla inbakad i priset.

Då inträffade det som varje bostadsrättsförsäljare fruktar, det som bara inte får hända, en ny granne med ursprung i sydasien flyttade in i lägenheten bredvid och målade en blodröd svastika på sin ytterdörr det första denne gjorde.

Lyckosymbol på dörren

Nu kände jag förvisso till att man i andra delar av världen har helt andra associationer till svastikan än vad vi har i västvärlden, men det gjorde ju inte den obildade pöbeln och när man ska sälja bostadsrätt är det mest troligt folk ur pöbeln som ska försöka överträffa varandra i budandet. Att den mest besudlade symbolen i världshistorien fanns på dörren bredvid skulle säkert kunna skrämma bort den mest hugade spekulant. Särskilt förargligt och ironiskt var det eftersom jag inför visningen ansträngt mig till det yttersta för att rensa bort min digra samling suspekt, högerextrem litteratur ur bokhyllorna.

Att jag till slut skulle bli tvungen att ta hand om saken var uppenbart men det kändes väldigt motigt att behöva ringa på hos den nya grannen, försöka förklara saken och be om att få täcka över svastikan under den tid visningen skulle komma att pågå. Någon så kallad PK Syntax Error skulle det ju också komma att bli då det handlade om att en rasifierad person från en annan kultursfär helt ovetandes hade tecknat den främsta symbolen för vit överhöghet.

Visningsdagen kröp närmare och närmare men som tur var kom en av styrelsens veteraner att på eget initiativ ta tag i situationen precis innan det var dags för visning genom att ringa på hos grannen. Jag fick chansen att tjuvlyssna lite på konversationen och hörde min nya granne oförstående svara ”It´s a Hindu symbol” med bred indisk accent när styrelsemedlemmen försökte förklara det problematiska med symbolen. Det lät faktiskt som att det skulle kunna vara en ny karaktär signerad komikern Sacha Baron Cohen.

Samtalet gav dock resultat och grannen kom inom kort att tvätta bort den kontroversiella symbolen från dörren. Det var verkligen tur för det var ett tyskt par som sedermera kom att köpa vår bostadsrätt och den där symbolen brukar ju vara lite extra känslig för just tyskar.

Vår i Warsawa

De som när sig på överskottet av mitt arbete skickade mig denna vecka till Polens huvudstad Warsawa. På kvällarna fanns glädjande nog dock lite tid till att göra annat än att generera profit åt kapitalet. Ett museum jag besökte eftersom de hade kvällsöppet en dag i veckan var The Warsaw Rising Museum vars främsta fokus är det polska upproret i Warsawa under slutet av andra världskriget. Med tanke på museets tydliga inriktning lär det inte vara någon risk att museets chef kommer att drabbas av samma öde som Pawel Machcewicz, tidigare chef för ett museum i Gdansk med betydligt bredare andra världskriget-tema. Som en del i nationalkonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisas kulturkrig avsattes ju Machcewicz eftersom museet inte ansågs vara polskt och patriotiskt nog.

Museum med tema polska upproret under andra världskrigets slutsskede
Den ganska oansenliga ingången till The Warsaw Rising Museum

Det märks för övrigt väl på Warsawas centrala bebyggelse att Polen på många sätt tycks vara en nation för framtiden. Skyskrapor i stål och glas växer upp som svampar ur marken där det tidigare stått ganska nedgångna bostadskomplex. Trots skyskraporna är dock det gamla Kulturpalatset som uppfördes på 50-talet alltjämt stadens högsta byggnad. Kulturpalatset var för övrigt en present från Stalins Sovjetunionen till det polska folket. Med tanke på bakgrunden och den monolitiska stilen på huset kan man förstå att polackerna har blandade känslor inför byggnaden. Personligen måste jag dock säga att jag verkligen gillade Kulturpalatset och såg till att fotografera det från alla upptänkliga vinklar samt slutligen ta hissen till toppen för att avnjuta utsikten.

Sovjetunionens gåva till Polen
Stalins fina gåva till det polska folket

Jag hann också med att äta lite traditionell polsk mat. Den var ungefär som traditionell central- och nordeuropeisk mat brukar vara, flottig och mastig. Att äta traditionell polsk mat påminner nog ganska mycket om hur det rimligen borde kännas för många av de som röstar på traditionella nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa, det känns nog säkert väldigt tillfredsställande just när man gör det men efteråt har man en klump i magen och upplever en gnagande ånger.

Islandsresa

I förra veckan reste jag på familjesemester till sagoön Island. Det kändes dock som att alla isländska sagoväsen gaddat sig samman för att förstöra vistelsen. Lagom till resan hade för det första kameran på min Sony Xperia Z5 havererat för tredje gången och alla bilder på öns fantastiska vyer pryddes därför med det fina heltäckande rosa filtret man kan se på bilden nedan. För det andra blev min gosse typiskt nog sjuk strax efter att vi anlänt.

Islandsvy med rosa filter

Även om både tekniken och den mikrobiologiska floran var emot oss så var vädergudarna definitivt på vår sida och bjöd på klar himmel och strålande solsken när vi bilade runt till de av turister så välbesökta sevärdheterna i den så kallade Gyllene Cirkeln. Även om mobilkameran havererat fungerade Pokémon Go och jag kunde därför i alla fall ta screenshots på de gejsrar, varma källor och vattenfall som i Pokévärlden blivit Pokéstops eller Pokémon-gym. På så vis kunde jag alltså ändå på något sätt föreviga ögonblicken.

Pokemon Go Strokkur gejser

Det blev också ett besök på det världsberömda penismuséet i Reykjavik. Det måste nog dock sägas vara den typ av museum som är roligare att berätta att man besökt än att faktiskt besöka och det är nog inte ensamt en anledning att besöka Island.

Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester
People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg

Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen