Världsregering – PKJonas

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

Konspirationsteoretiskt snömos på Jordstrålningscentrum

Jag hade i måndags givit en bekant ett besök på nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum i försenad julklapp. Måhända var jag inte den ende som var sen med julklappen ty det var fullsatta lokaler, vilket det förvisso ofta brukar vara på Jordstrålningscentrum. Kvällens föreläsare var konspirationsteoretikern Mats Sederholm vars bok Det enda rätta jag skrivit om tidigare. För oss hardcorefans som läst hans bok ett par gånger framkom tyvärr inte så mycket nytt under föredraget.

Det finns konspirationsteoretiker och så finns det konspirationsteoretiker. En del är tydliga med vilka konspiratörerna är och vilka planer de har, andra är mindre tydliga. Sederholm tillhör den senare gruppen. Allt var ganska diffust och det var inte många konkreta påståenden. Sederholm talade hellre i bilder. Han liknade till exempel sökandet efter de som kontrollerar skeendena i världen vid sökandet efter planeter runt andra solar. Man kan se på stjärnornas rörelser att de är påverkade av något objekts gravitation i närheten även om man inte ser själva planeterna som påverkar dem. Så var det också med de så kallade Arkitekterna som styr världen, händelseutvecklingen i världen gjorde att man kunde ana dem bakom skeendena.

Sederholm tog förvisso upp många av de klassiska konspirationsteoretiska käpphästarna. Han pratade mikrochips och kontroll utan att konkretisera. Han pratade också om planer på en kommande världsregering utan att bli mer konkret än några lösryckta citat. Han var heller inte tydlig när det gällde farorna med detta utan konstaterade kort att det skulle leda till att alla blev stöpta i samma form. Han pratade självklart också om attackerna den 11:e september som han menade att det fanns tveksamheter kring. En stor del av föredraget ägnades annars åt vårt samhälles försvar mot oliktänkande. Till exempel tog han upp något han läst i DN där man kritiserat det amerikanska utbildningsväsendet för att skepticism mot människans klimatpåverkan skulle beredas plats i USA:s skolor. Sederholm menade att det var ett brott mot yttrandefriheten att inte vilja att alla skulle få komma till tals, som om yttrandefrihet skulle innebära att alla tänkbara aparta åsikter skulle få plats i skolundervisningen.

Man kunde ibland också ana att det nog inte alltid var så lätt att ha snöat in på konspirationsteorier. Med ”snöat in” menar jag då inte att springa på en massa meningslösa föredrag, läsa böcker, skriva blogginlägg och bränna åtskilliga hundralappar på eländet. Nej, jag menar att verkligen tro sig leva i en värld där en hemlig maktelit smider djävulska planer mot en mänsklighet där det stora flertalet är blinda för vad som sker. Sederholm berättade att det var tufft och ofta ensamt att vara vaken och se sanningen, de sovande medmänniskorna kunde till exempel viska och skratta bakom ryggen. Han berättade också om hur man inte orkade höja blicken och se sanningen på samma sätt i perioder med låga energier. Jag har ibland undrat om inte många av de som är fast i konspirationsträsket borde gå in i en vägg någon gång eftersom man uppenbarligen betalar ett pris för sin världsuppfattning.

Liknande inlägg på denna blogg:
Det enda rätta, om Sederholms relativt nyutgivna konspirationsteoretiska bok.
Chips i hjärnan hos Jordstrålningscentrum, om mer extrema men samtidigt också mer konkreta konspirationsteorier. Jag fick under ett besök hos den nyandliga sammanslutningen veta hur Totalförsvarets Forskningsinstitut i lönndom opererade in mikrochips i hjärnan på olyckligt lottade medborgare för att kontrollera dem.
Jüri Lina, frimureriet och jag, om konspirationsteoretikern Jüri Linas föredrag hos Jordstrålningscentrum om frimurarnas diaboliska planer. Även Lina är relativt konkret när det gäller konspiratörerna och vilka planerna är.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Sanningsrörelsen, Jordstrålningscentrum, Världsregering, Klimatskeptiker, Psykologi.

Det enda rätta

Äntligen låg den i brevlådan, boken Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm. Författaren har tillsammans med sin hustru tidigare skrivit en skönlitterär bok med ett konspirationsteoretiskt budskap och de driver även en blogg med samma tema. Att läsningen skulle bli en resa in i paranoian var alltså att vänta.

Boken tar avstamp i terrorattackerna den elfte september och de påstådda tveksamheterna därikring, skyskrapor som rasar trots att de inte borde och mystiska explosioner dessförinnan. Påståenden som bemötts om och om igen av människor med den perversa hobbyn att debattera folk med skruvad verklighetsuppfattning. Men Sederholm är faktiskt när allt kommer omkring inte så intresserad av att gå på djupet och avhandlar raskt ämnet. Han erkänner också att han inte kan göra några bedömningar angående de tekniska detaljerna i sådant som World Trade Center-byggnadernas kollaps. Att något inte stämmer känner han dock uppenbarligen på sig.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på vårt ruttna samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och ”sanningssökare”. Sederholm väljer att kalla försvaret Stimmet. Det rör sig mer konkret om media, EXPO, Vetenskap och folkbildning (VoF) och Humanisterna. Närhelst ett hot mot den rådande ordningen seglar upp går Stimmet till attack.

Sederholm redogör först för sanningsrörelsens erfarenheter av media och visst kan man hålla med om att rapporteringen om dem vinklats på ett orättvist sätt i enstaka fall. Detta torde dock vara en erfarenhet de delar med allsköns politiker och andra granskade. Dessutom verkar vårt ondskefulla system inte vara sämre än att de kan fälla medierna i granskningsnämnden när medlemmar av sanningsrörelsen behandlats oschysst i intervjuer.

När det gäller EXPO går Sederholm upp i varv över påpekanden om antisemitiska tendenser i delar av sanningsrörelsen. Dock, inte ens när EXPO låter bli att skriva kan han låta bli att gå i spinn. Han redogör i detalj för en telefonintervju där en EXPO-journalist ställt kritiska frågor angående hans skönlitterära projekt och eventuella antisemitiska inslag i det. Sederholm förnekar något sådant och det blir aldrig någon artikel. Trots det tas frågorna som intäkt för tesen om orättvisa anklagelser mot sanningsrörelsen.

De svenska organiserade skeptikerna Vetenskap och Folkbildning (VoF) är nästa huvud på hydran. Sederholm menar att företrädarna har en reduktionistisk och mekanisk världsbild och är oförmögna att se helheter. Om VoF-medlemmarnas drivkrafter har han också en del att berätta.

Den typiskt grabbiga, lite nördiga, kvinnlighetsfrämmande, vetenskapswannabee:n och VoF-supportern nöjer sig inte med att förmedla den vetenskapliga metoden, nej, det är en stark antipati som driver honom.
Människor med dålig självkänsla är farliga, de kompenserar det med att projicera det på andra. Mobbingutmärkelsen Årets förvillare är ett resultat av denna VoF-kollektiva bristande tillit och ängsliga vattentrampande på andra för att inte själv drunkna i det okända, i känslor eller i mystik.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 66-67)

Sederholm ger sedan lite exempel på aktiviteter som VoF-sympatisörer ägnar sig åt. De redigerar till exempel wikipediaartiklar om organisationer som i strid med den etablerade klimatforskningen är tveksamma till människans klimatpåverkan. VoF:arna diskuterar också på mediums Facebook-sidor ibland. Vad ska man kalla sådana illdåd? Sederholm har svar.

VoF upprepar medeltidens och kyrkans förföljelse av de som sökte utmana gamla paradigm och de skulle nog trivas bäst i en mer fascistisk miljö.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 70)

Den sista beståndsdelen i Stimmet som får ett eget kapitel i Sederholms bok, Humanisterna, har uppgiften att kontrollera människors livsåskådning.

Systemets försvarare agerar dock på flera andra nivåer än Stimmets. Ovanför dem finns Arkitekterna, de som i slutändan drar i trådarna. Systemets hantlangare på den lägsta nivån nämns dock bara i förbifarten några gånger. Sederholm kallar dem Bevakarna och de består av de vanliga människorna runt omkring dig som reagerar när någon avviker. Vi får veta hur man ska förhålla sig till Bevakarna när man börjat ana att samhället bygger på lögner:

Du är inte på väg att bli sjuk min vän, tvärtom, du är på väg att vakna.

Men schhh, säg inget! Du är under uppsikt från och med nu. Människor runt omkring dig kan ana din brist på passion för senaste ligamatchen. De kanske märker att du inte riktigt hade någon superfavorit på melodifestivalen och att du kanske inte orkade läsa om senaste styckmordet eller försvunna mamman synlig på löpsedlarna. Berätta INTE om den där boken om alternativmedicin eller genmanipulerad föda du börjat fingra på. Nämn inget om att du hört att vaccinationer kanske inte är så självklara och bra att ta, att det finns risker, att det finns de som trätt fram med bieffekter. Försök inte ta upp att du tänkt på Gud eller att du kanske levt ett tidigare liv.
Stimmet behöver du inte vara rädd för, de har inte tid för att attackera eller bevaka alla människors beteenden, nej, den uppgiften är redan utdelad till bevakarna, nämligen dina medmänniskor. De som fortfarande tror att det är den officiella världen, kartan, som är idealet. De försvarar idealet eftersom de då försvarar sina egna strävanden, måhända taffliga och omöjliga strävanden, men trots allt, det enda de har. ”Ta inte från mig lögnerna, de är det enda som jag vågar tro på”.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 92-93)

Jag kan mycket väl tänka mig att folk kan tro på ganska bisarra saker men fortfarande fungera bra i samhället. Just när det gäller konspirationsteorier borde det dock rimligen kunna bli problem eftersom allting tenderar att bli en del av den stora konspirationen. Vad händer när konspirationen sväller ut så till den grad att ens medmänniskor blir en del av den?

Man kan fråga sig vad poängen är med all kontroll, syftar den bara till att behålla status quo? Nej, enligt Sederholm smider eliten planer på att utöka förtrycket och införa någon form av globalt styre. Detta belägger han med lite spridda citat från politiker med nyckelorden ”ny världsordning”, ord som alltid tycks få de paranoida att gå i full spinn. Kapitlet om den nya världsordningen läste jag faktiskt två gånger utan att förstå vari faran bestod. Måhända saknar jag den nödvändiga sanningssökarblicken som behövs för att se det hotfulla i de lösryckta citaten där olika politiker bland annat efterlyser globala institutioner för att hantera globala problem. Många som fruktar en ny världsordning brukar mena att den kommande världsregeringen tänker stoppa in mikrochips i skallen på folk för att fjärrstyra dem eller något annat lika djävulskt och då förstår man ju om man blir nervös. Men exakt vad Sederholm fruktar att de ska göra är höljt i dunkel.

Författaren ser dock en del hoppfulla trender i samtiden. När han skriver om dem tillåter han sig att tala i bilder. Han liknar vårt kontrollsamhälle vid en hårt bevakad stad med murar. De som börjat skåda sanningen blir flyktingar som lämnar staden och möter varandra i ett flyktingläger utanför murarna.

”Jag vet att det låter sjukt”, säger den ena flyktingen till den andra. ”Men jag använde faktiskt ordet konspirationsteori i en av mina artiklar på mitt föräldraforum. WHO och läkemedelsindustrin har ju faktiskt konkreta kopplingar, det är ju så. Alltså missuppfatta mig inte, jag tror inte på vad som helst som till exempel det där om 9/11.
Jag var tvungen att fly. Både bevakarna (människorna i staden) och stadssoldaterna sköt vilt på mig, jag såg några krypskyttar ur VoF-gardet som siktade på mig också innan jag kastade mig över muren.”

En annan flykting, en kvinna som inbäddad i en filt med texten ”Kunskap är frihet”, fyllde på:

”Jo, jag känner också till VoF-gardet. De förföljde mig under flera år eftersom jag som läkare rekommenderade andra kostråd än de vedertagna. Men även socialstyrelsen var på mig. Mina kostråd blev godkända av vetenskapen men det hjälpte inte. Man ville stänga ner mina aktiviteter helt. Jag insåg också att det här hade att göra med hur jag gick emot gammal felaktig forskning och en läkemedelsindustri som tjänade på den.”

Ytterligare en kvinna närmade sig:

”Jag skrev en bok där jag varnade för att mobiltelefoner kan orsaka cancer, även jag blev angripen trots att vetenskapen gav mig rätt.”

Den första kvinnan språkade med en man som sa:

”Trots att all forskning visar att barn som undervisas av sina föräldrar i hemmet klarar sig alldeles utmärkt i livet och framförallt mår bra och blir harmoniska människor som får utvecklas i lugn och ro har politikerna nu bestämt att hemundervisning är förbjudet!”

I en annan grupp av människor diskuterades andlighet.

”Nu vill de kriminalisera medier också. För några år sedan angrep Humanisterna människor med andliga upplevelser och jämförde dem med sådana som förnekar förintelsen.”

Gemensamt för alla de här flyktingarna är att de har slagits för en sanning i tron att man ska respektera, lyssna och se till att de kunskaper och fakta som de med visshet erövrat. Men de har alla bemötts med likgiltighet och ingen som vill ta i deras kunskaper. De har bemötts med hat och elakheter. De delar känslan av chock, hopplöshet och en frustration över att deras medmänniskor inte kan se det uppenbara. De känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 152-153)

Slutligen, Sederholm tar själv avstånd från en del konspirationsteorier som han kallar vettlösa, udda och meningslösa. Som exempel kan nämnas påståenden om att det aldrig flög in några flygplan i World Trade Center eller att det var helt andra plan än det brukar påstås. Om Sederholm applicerade sitt eget resonemang på det avståndstagandet så har han inte respekterat, lyssnat och sett till de fakta som de som förespråkar de teorierna med visshet har erövrat utan istället bemött dem med likgiltighet och inte velat ta i deras kunskaper. Detta har i sin tur orsakat att de fått en känsla av chock, hopplöshet och frustration samt känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av. Sederholm är alltså själv en del av det förhatliga Stimmet.

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett föredrag med konspirationsteoretikernas nestor Jüri Lina som jag hade äran att bevista.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Humanisterna, EXPO, VoF, Sanningsrörelsen, Världsregering.

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Farbror Tersman och världsstaten

Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.

Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.

Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.

Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Resurshantering, Världsregering, Kollektiva dilemman, Moralfilosofi, Allmänningar.

Media: SvD, MND1, MND2.