Jag kör ju med helt öppna kort på den här bloggen och är föredömligt transparent både med min estimerade etniska sammansättning samt hur jag brukar rösta. När det gäller det kommande europarlamentsvalet bestämde jag mig ganska tidigt för att rösta på Miljöpartiet snarare än Socialdemokraterna. Klimatproblematiken bryr sig ju inte om nationsgränser och löses lämpligen på över- & mellanstatlig nivå. Det kändes därför ganska naturligt att rösta på det mest radikala gröna alternativet. I bakhuvudet fanns också de socialdemokratiska ledamöternas svek i omröstningen om det nya upphovsrättsdirektivet, även om jag väl inte brukar tillmäta den typen av frågor så stor vikt och det dessutom finns indikationer på att miljöpartisterna inte kommer att hantera frågorna bättre framledes.
Personkrysset får gå till Miljöpartiets tydligast klimatprofilerade kandidat Pär Holmgren. Han har förvisso uppmärksammats av sina meningsmotståndare för uttalanden där han tycks svajat en del rörande något så centralt som det demokratiska styrelseskicket och antytt att situationens allvar kräver att man kompromissar med det folkliga inflytandet. Det kanske inte var direkt de uttalandena som fick mig att, likt de fem männen i lustiga hattar i den tecknade filmen Tjuren Ferdinand, tänka ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!” men jag tar mig i slutändan friheten att ha överseende med att Holmgren råkat slinta lite med tungan. Han har vidare vid flera tillfällen klargjort sin inställning och bedyrat sin tilltro till demokratin som det mest överlägsna styrelseskicket.
I nuläget ser det ut som att Miljöpartiet kommer att erhålla minst två mandat men risken finns ju att Miljöpartiet blott får ett mandat och att Pär Holmgren inte blir inkryssad vilket skulle kännas trist. Inte för att jag har några starka antipatier mot förstanamnet Alice Bah Kuhnke (trots att hon på Facebook påståtts vara en förklädd reptilormsvarelse) men hon är kanske inte den där utpräglat miljö- och klimatprofilerade miljöpartisten jag vill vill vara med och rösta in.
Sedan är det ju när allt kommer omkring inte alls säkert att en röst på den mest klimatprofilerade kandidaten i det mest klimatprofilerade partiet är den bästa klimatrösten. Det kan kanske vara bättre att rösta på någon sosse som är bättre på att omsätta retoriken i praktik, såsom tidigare Åsa Westlund och numera Jytte Guteland. Eller kanske är det allra bästa att rösta på någon som avviker från sin till miljö- och klimatfrågor ljumt inställda partigrupp och som kanske kan bidra till att ända inriktningen, likt Anders Wijkman under sin tid i Kristdemokraterna.
Jag väljer dock som sagt att i slutändan välja den mest radikala kandidaten, vilket förhoppningsvis inte skapar polarisering, utan istället bidrar till att förflytta overtonfönstret.