Val 2010 – PKJonas

Sverige jobbar

Ibland när man sitter på pendeln på väg till det dagliga slitet kan det kännas tungt och man ifrågasätter meningen med det hela. Då har jag ett litet trick för att mota bort de dåliga tankarna och återfå arbetslusten. Jag lyssnar nämligen på MUF:s vallåt från 2010, ”Sverige jobbar”. Det är en annorlunda låt där man sjunger arbetets lov och hyllar den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Det är en sång man nog måste lyssna på för att förstå storheten uti. En del skulle tro att det är någon form av parodi men den är faktiskt alldeles äkta. I videoversionen nedan har dock någon kommunist försökt göra sig lustig och lagt till lite tecknade filmklipp som inte har med låten att göra, men låt er ej störas av dem utan lyssna och njut av de vackra texterna och det fina budskapet.

Vissa morgnar måste man dopa sig mer än andra och det kan då hända att man får köra ”Sverige jobbar” någon gång extra. Det är bara att lyssna ännu en gång, förr eller senare kommer suget efter att få arbeta tillbaka.

Stämningen på morgonpendeln mellan Uppsala och Stockholm är ofta zombielikt apatisk och de stackars pendlarna sitter och stirrar tomt framför sig utan att visa någon som helst glädje inför dagens arbete. Därför skulle det nog inte vara någon dum idé att köra ”Sverige jobbar” i högtalarsystemet på repeat. Kanske kunde SJ:s personal till och med försöka få med resenärerna på allsång. Under färden till Stockholm skulle man få höra det fina stycket hela nio gånger. Om man då inte är arbetssugen och trängtar efter att få bidra till allas vår välfärd, ja då vet inte jag på råd.

För övrigt, av alla bra strofer är nog min favoritstrof den där man angriper regeringsalternativet i valet 2010:

Det är en arbetslinje
mot ett vänsterexperiment
med kommunister i regeringen
Mona, hur kunde det gå så lååååååångt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Moderaterna, MUF, Pendlande, Arbetsmarknaden, Vallåtar, Val 2010.

Småpartiernas riksdagsval 2010

Bortom allt ståhej kring mandatfördelning, vågmästare och regeringsbildning gjorde i skymundan ett stort antal partier utan minsta chans att nå riksdagen ett tappert val. Då talar vi inte om Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som med rätt fokus i valdebatten och lite mediaspinn kanske kunnat klara riksdagsspärren. Nej, vi tar och kikar bortom dem, ner i undervegetationen i den svenska partifloran för att se hur det gick för de obskyra partier som döljer sig där. Här kommer de, i tur och ordning med de som lyckades skrapa ihop mest röster först.

Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar plocka en del röster men för en tynande tillvaro. De backar som brukligt även i detta val men är ändå det klart största partiet utanför riksdagen efter utmanarna Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Därnäst har vi partiet som gick till val på att djur som äter andra djur inte ska få bo i skogen, nämligen Landsbygdsdemokraterna. De gjorde ett helt godkänt premiärval och plockade hem över femtonhundra röster. Man kan dock ifrågasätta deras beslut att bara satsa på riksdagsvalet. Även om det är så att de för dem viktiga besluten fattas i riksdagen så borde de givetvis ändå satsa på kommunerna först, särskilt som de troligen har starkt lokalt stöd på sina håll. Även Sverigedemokraterna har ju alltid siktat mot riksdagen men de insåg att de måste bli starka i kommunerna först, för att kunna använda dem som språngbräda mot riksdagen.

Rättvisepartiet Socialisterna går framåt några hundra röster i årets val och hamnar strax efter Landsbygdsdemokraterna. Ännu ett parti som delvis fokuserar på konflikten mellan stad och landsbygd, Norrländska Samlingspartiet, kommer därnäst.

Nationaldemokraterna fortsätter att backa trots framgångar som presstödet till deras tidning Nationell Idag. Man tappar två tredjedelar av sina väljare och slutar på dryga tusen röster. Frågan är om det finns utrymme mellan ett främlingsfientligt parti med polerad yta som Sverigedemokraterna och ett radikalt alternativ som Svenskarnas Parti. Nationaldemokraternas dilemma torde vara att de är för extrema för ett brett folkligt stöd men ändå inte tillräckligt radikala för att locka de som gillar uniformer och nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Därefter följer bokstavsliberalerna i Klassiskt Liberala Partiet som mer än tredubblar sina röster. Efter dem har vi Hells Angels-anknutna Frihetspartiet som gick till val bland annat på att banta och bakbinda polisen. De skrapade ihop nästan sjuhundra röster.

Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har till och med de sett sig tvungna att polera ytan litegrann. I Grästorp visade det sig tydligen vara ett vinnardrag men på riksplanet gick det inget vidare. De lyckades inte ens skrapa ihop hälften så många röster som de gjorde vid valet 2006 under sitt förra partinamn. Kanske har de samma problem som Kristdemokraterna som har en grupp väljare som inte röstar alls i den händelse partiet kompromissar alltför mycket.

Det nyandliga alternativet, Enhet, gör ett katastrofval och tappar över tvåtusen röster jämfört med det finfina valresultatet från 2006. Deras politik, som närmast får liknas vid Miljöpartiets på droger, verkar inte längre gå hem hos väljarna. Efter Enhet följer en uppsjö med mer eller mindre oseriösa mikropartier som kanske får bli föremål för ett framtida inlägg.

Man kan göra ett skojigt tankeexperiment och låtsas att alla dagens riksdagspartier plötsligt försvann. Dessa småpartier skulle sedan få fylla stolarna i Sveriges riksdag. Man kan undra vilka allianser som skulle formas. Skulle vi få en regering bestående av Landsbygdsdemokraterna, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Svenskarnas Parti som ville ta väl hand om de gamla men däremot utrota alla vargar och invandrare?

Man kan fråga sig om något av partierna är något framtida riksdagsparti. Tillhör något av de perspektiv som småpartierna lyfter fram morgondagen? Måhända antyder Norrländska Samlingspartiets och Landsbygdsdemokraternas små framgångar att konflikten stad kontra landsbygd är levande. Om det sedan är en pånyttfödelse för den konfliktlinjen eller dödsryckningarna får tiden utvisa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Småpartier, Ideologi, Landsbygdsdemokraterna, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti.

Tretton dagar senare

Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.

Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.

Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.

Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.

Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.

Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.

Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.

”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Svenskarnas Parti, Miljöpartiet, Moderaterna, Val 2010.

Valet 2010 och jag

Ända sedan jag för första gången fick förtroendet att gå och välja vilka som ska bestämma åt mig har jag troget gått och röstat på det före detta statsbärande socialdemokratiska arbetarepartiet. Nu är det dock dags att bryta den traditionen. Jag har låtit miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet styra mitt partival. Nej, det är inte Moderaterna som ska få mitt förtroende, det är faktiskt Miljöpartiet. Jag går alltså med strömmen och kommer att bli en del av väljarflykten från Socialdemokraterna och en del av väljartillströmningen för Miljöpartiet.

Det finns dock några saker som gör att det kommer att knyta sig i magen när jag petar ned valsedlarna i kuverten imorgon. För det första är det kärnkraftsmotståndet hos de gröna. Fission är definitivt ett sätt att göra så att det kommer fram elektroner ur vägguttagen hemmavid som har sina baksidor. Något måste vi dock ha innan vi når det där fantastiska sol, vind och vatten-paradiset som vi alla längtar efter och kärnkraften är en högproducerande och koldioxidsnål källa till energi.

För det andra har de gröna en inte obetydlig falang med en avog inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet, främst inom sjukvårdspolitiken. Är det något parti som sticker ut när det gäller vurmande för sådant som homeopati, antroposofi och elallergiker så är det just Miljöpartiet. Av den anledningen tänker jag göra en skarp markering och rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet. Återstår att se om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tar notis om min lilla markering och rensar upp i partiet.

För det tredje kan de ibland vara lite så där fräckt frihetliga och till exempel inte problematisera friskolor så mycket som man skulle kunna önska.

Slutligen finns också risken att man röstar på ett parti som i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare eventuellt kommer att agera samarbetsparti åt de borgerliga. Jag är dock redo att ta även den risken, förhoppningsvis kommer de att sälja sig dyrt och vi får i alla fall en hyfsad miljöpolitik.

Det är alltså mycket som gör att det bär mig emot att rösta på Miljöpartiet men de tveksamheterna är ändå petitesser jämfört med miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Miljöfrågorna innefattar ju egentligen allt annat, tar vi inte hand om miljön, vår gemensamma resurs, kommer det i sinom tid att slå mot ekonomi, sysselsättning och andra sekundära frågor som hamnat i förgrunden i valdebatten. Miljöpartiet är de som står för de mest radikala lösningarna och de får därför min röst i riksdags- och kommunalvalet.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Global uppvärmning, Pseudovetenskap, Kärnkraft.