Uppsala – PKJonas

Thomas Arnroths ofullbordade seriesymfoni om sina år i Livets Ord

Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.

För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.

Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.

Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.

Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.

Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.

Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet ”intagande” före.

Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.

Mitt val 2018

Jag känner egentligen att jag står närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet i flera frågor och skulle hellre röstat på de förra snarare än de senare om det inte vore för klimatfrågan. Mina val har varit klimatval långt innan det blev trendigt. De senaste valen har väl mina röster fördelats hyfsat jämnt mellan de två partierna, och jag har alltid velat fram och tillbaka över hur stor vikt jag ska tillmäta miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

En sak får jag dock inte att gå ihop denna gång. Samtidigt som detta riksdagsval tydligen ska vara ett klimatval så kan Miljöpartiet vara på väg att åka ur riksdagen.

Att ett rödgrönt regeringsparti riskerar att falla ur riksdagen får faktiskt vara det som slutligen fäller avgörandet till Miljöpartiets fördel detta val. Jag tänker i år därför sälla mig till de väljare som vid val på ett närmast övernaturligt vis söker sig till det parti där rösterna behövs, som om de hade någon form av kollektivt medvetande. Det gäller dock att det går hem och att Miljöpartiet klarar spärren, annars är man inte en smart stödröstare utan en idiot som slängt sin röst i sjön.

Personkrysset på riksdagslistan får, kanske lite fantasilöst, gå till förstanamnet Niclas Malmberg. Av denna debattartikel att döma så hör han uppenbarligen till den vetenskapsvänliga falangen inom partiet, vilket jag uppskattar.

Det är inför varje val väldigt svårt att se vad som faktiskt skiljer Socialdemokraterna från Miljöpartiet när det gäller Uppsalas kommunpolitik. Miljöpartiet är dock lite radikalare i sin miljöpolitik så de får även kommunrösten detta val och personkrysset får gå till tredjenamnet Lars Friberg som tydligen är en lokalpolitiker med klimatfokus. När det gäller regionfullmäktige så får jag väl i alla fall se till att slänga åt Socialdemokraterna den rösten och personkrysset får gå till sjättenamnet Johan Sundman. Han gav ett gott intryck i valdebatten hos föreningen Heimdal som jag såg på Youtube. Sundman är tydligen både försvarsvän och har en för socialdemokrater ickekonventionell syn på NATO. Den typen av frågor kommer väl i och för sig inte att behandlas i regionfullmäktige men det vittnar ju hur som helst om en allmän rekorderlighet.

Framgångsteologin lever fortfarande hos Livets Ord

Jag försöker sparka igång bloggandet igen efter ett sommaruppehåll som blev allraminst ett kvartal längre än vad det borde blivit. Sent omsider är det därför dags för ett kort inlägg om sommarens höjdpunkt, Livets Ords årliga europakonferens.

Att varje år se till att besöka Livets Ords europakonferens i Uppsala har för mig blivit något av en tradition. Någon annan som ofta brukar besöka tillställningen är amerikanske pastorn Jentezen Franklin och på årets konferens höll han i två av kvällsmötena. Jag hade inte lyssnat till honom tidigare men det var väl givet att vägarna någon gång skulle korsas för två såpass flitiga konferensbesökare som mig och Franklin.

Även om jag tidigare inte bevistat något av hans möten så har jag dock läst hans bok Bryt dig loss och skrivit en recension här på bloggen. Boken handlar om hur man skyddar sig från Satans attacker och det verkar, tillsammans med vikten av att fasta, vara en av Franklins käpphästar. Något annat som är intressant med pastorn är att han tidigt var en av de ”evangelicals” som gav sitt stöd till Donald Trump

Trots att jag var sen och missade stora delar av kvällsmötet hann Franklin bjuda mig på ett litet smörgåsbord med sådant som Livets Ord blivit kända för genom åren. I sin predikan, där han utgick från lite gamla järnåldersmyter från gamla testamentet med Moses i huvudrollen, bjöd Franklin bland annat på en hel del av den framgångsteologi som Livets Ord blivit ökända för men som tonats ned på sistone. Han sade exempelvis att Gud kunde ge en övernaturlig framgång i affärer så att man håvade in miljontals dollar. Huvudbudskapet i predikan var dock att det största miraklet var när man lyckades behålla sin ödmjukhet trots den övernaturliga framgång Gud gett en. Några enstaka ord tungomålstal kom också från Franklin vid något tillfälle och han gjorde dessutom ett försök att hela mötesdeltagarna. Mitt intryck är ju att mötena haft färre besökare på sistone men denna kväll var stora salen så gott som fylld och man hade öppnat upp läktarna på alla sidor.

Franklin lovade oss att vi skulle få se mirakler under kvällen som skulle förbluffa oss och till företagare lovade han övernaturlig framgång som skulle få dem att svälja sina konkurrenter. Vad som skulle hända om två eller fler av näringsidkarna på mötet var varandras konkurrenter fick vi dock aldrig veta. Som så ofta i de här sammanhangen vände sig Franklin inte oväntat till unga människor när han vid mötets final bad åhörarna komma fram till scenen för att låta den helige ande verka och ge oss mirakler. Det brukar ju vara unga som är mest lättpåverkade men Franklins löfte om att vi skulle få se mirakler infriades inte, eller så var man helt enkel tvungen att vara troende för att kunna se miraklerna.

En avslutande reflektion: Kanske är jag barnslig men det kändes som att det låg nära tillhands att tolka in sexuella undertoner när Franklin om och om igen extatiskt utropade ”God, use me!” och bad oss i publiken göra detsamma, alltså ropa ”God, use me!” inte nyttja honom.

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset — Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

Uppsalas första maj 2016 i bilder

Ännu en första maj i Uppsala kan läggas till handlingarna. I år hade staden blivit ett första maj-tåg fattigare då Kristdemokraterna bestämt sig för att flytta sin manifestation för familjen till Linköping. Dock återstår ju hela fem demonstrationståg så för den uppsalabo som önskar vila ögonen på vajande fanor och plakat finns fortfarande alla möjligheter.

Ge kungen ett riktigt jobb — Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.

Sosseballonger till väders — Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Folkhälsoministern talar i Uppsala — Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.

För frihet - mot sossetjafs — Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som *”Inget jävla sossetjafs!”*.

Uppsamling för Kommunistiska partiet utanför stadsbiblioteket — Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.

Vänsterpartiets uppsamling vid Vaksala torg — Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade *”Vilket vansinne! Ha!”*. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.

Ett århundrade fel eller helt rätt ute? — Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.

Den gräsbeklädda amfiteatern är vinstlotten i Uppsalas första maj-lotteri — Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

Vissen första maj i Uppsala

Den mest långlivade traditionen på denna blogg är ju att skriva om Uppsalas första maj-aktiviteter. Jag tycker det brukar vara väldigt uppfriskande att i vårvädret kika runt bland de olika partiernas manifestationer. Denna gång kändes det dock ganska visset, det regnade ganska ordentligt och jag var väl själv också lite hängig. Att vi vidare fått en vänsterregering utan att för den skull ännu skymta några radikala reformer gjorde väl sitt till för att lägga sordin på stämningen.

Jag och min kumpan iddes inte stå ute i regnet utan gick istället in och satte oss på Kafferummet Storken varifrån vi lite från ovan kunde beskåda några av de olika demonstrationstågen. Vi intog genast en tråkig von oben-attityd och satt bland annat och beklagade oss över den identitetspolitiska farsot som drabbat delar av vänstern. Våra cynismer fick tillsammans med regnet falla ned på de förbipasserande demonstranterna som ju, till skillnad från oss, faktiskt engagerade sig.

Vänsterpartiet möter Feministiskt Initiativ på Stora torget i Uppsala

Snart avtog dock regnet och vi lyckades i alla fall uppbåda tillräckligt med engagemang för att ge oss ut i duggregnet. Efter en liten avstickare för att kolla huruvida Kommunistiska Partiet återgått till sin gamla ovana att ha den nordkoreanska fanan främst i sitt tåg (det hade de inte) begav vi oss av mot området kring Carolina Rediviva där de två partier som hade tyngst talare skulle samlas. Det rörde sig om Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som båda mönstrat respektive partiledare att första maj-tala i Uppsala. Vänsterpartiet hade, precis som förra året, lyckats samla ganska talrika skaror i Slottsbacken. Kristdemokraterna hade för första gången sin årliga manifestation för familjen i Odinslund vilket kanske inte är så lämpligt för ett parti med kristendomen som ledstjärna då ju vissa menar att det gamla hednatemplets offerlund varit belägen just där.

Familjen först i Odinslund

Tidigare inlägg på denna blogg om andra årgångar av första maj i Uppsala: Anno 2011, Anno 2012, Anno 2013, Anno 2014.

Andra bloggar om årets första maj:
Ulf Bjereld skriver på sin blogg om årets första maj i Göteborg och om den vågade idén att samla flera partier i ett enda sort demonstrationståg.
Lars Wilderäng skriver i ett förhållandevis fradgatuggande inlägg om hur man bör bojkotta första maj och att ”De som går i 1:a majtågen stöder folkmord och förtryck, samt hatar demokrati”.