Etikett: Sverigedemokraterna

Mikropartivalkollen 2018: Alternativ för Sverige

Nästa parti i årets mikropartivalkoll är en tämligen färsk stjärna på den svenska partihimlen, nämligen Alternativ för Sverige. Det handlar om tidigare uteslutna sverigedemokrater som startat ett eget parti. Det har i mainstreammedia fokuserats på att de är mer radikala än Sverigedemokraterna, vilket är sant. De är också mer aggressiva i sin retorik och har en helt annan approach till krishantering. Till skillnad från Sverigedemokraterna utesluter Alternativ för Sverige inte sina företrädare när de gjort kontroversiella uttalanden.

Alternativ för Sverige har bland annat på grund av ovanstående snabbt blivit väldigt populära inom den högerradikala sfären till höger om Sverigedemokraterna där man nog längtat efter något att rösta på ända sedan Svenskarnas Parti lade ner verksamheten. Det har, med undantag för poddarna knutna till Nordiska Motståndsrörelsen, nog uteslutande varit positiva ordalag om det nya partiet i den högerradikala poddosfären.

Alternativ för Sverige

Något som det inte fokuserats lika mycket på när det gäller Alternativ för Sverige är att de faktiskt inte bara är mer radikala än Sverigedemokraterna i frågor rörande migration, de står också mer till höger i ekonomiska frågor.

På det viset var vissa av de skäl riksdagsledamoten Jeff Ahl angav när han lämnade Sverigedemokraterna för Alternativ för Sverige väldigt märkliga. Han hävdade ju att det bland annat hade att göra med att han var besviken på att Sverigedemokraterna inte längre strävade efter att avskaffa vinster i välfärden, lagt sig platta för riskkapitalister och varit negativa till krav på kollektivavtal i offentlig verksamhet. Att då gå över till ett parti som har platt inkomstskatt och sänkt kapitalskatt på programmet kan tyckas underligt och kanske handlade det om att Ahl insett att Sverigedemokraterna inte skulle prioritera honom i framtiden snarare än att det fanns några oöverbryggbara ideologiska klyftor mellan honom och partiet.

Hur som helst, tycker man att Sverigedemokraterna känns lite för sossiga och bonniga så kan nog Alternativ för Sverige vara något. De har relativt genomgående en brackig Stureplans-aura runt sitt parti.

Alternativ för Sverige har vidare haft ett mycket högt antal interaktioner på sociala medier och av vissa partiföreträdares uttalanden att döma verkar det redan vara klart att man kommer in i riksdagen. Man pekar på att i Yougovs senaste mätning uppgår stapeln för övriga partier till 4,8%, och då räknas inte Feministiskt Initiativ med där. Det skulle faktiskt inte vara otänkbart att Alternativ för Sverige utgör en stor del av den stapeln då Yougov uppgav att Alternativ för Sverige hade nästan 2 procent i en av deras mätningar i mars. Därefter har Yougovs övrigt-stapel dock inte specificerats. Man måste dock vara väldigt medveten om att Yougov ju förlitar sig på självrekryterade webbpaneler och att man därför inte ska dra alltför stora växlar på deras undersökningar. Förvisso var de ju bättre än de traditionella opinionsinstituten på att förutsäga Sverigedemokraternas framgångar i senaste riksdagsvalet så det skulle kunna vara så att deras metoder lyckats fånga en ny framgångssaga på högerkanten som gått SIFO, Demoskop och de andra förbi.

Det är dock inte annat än att man blir lite misstänksam när Alternativ för Sverige inte syns i andra opinionsundersökningar än Yougovs. Det skulle faktiskt kunna vara så att partiet försökt iscensätta sin egen framgångssaga genom att aktivera sig i Yougovs webbpanel och genom diverse tricks sett till att blåsa upp aktiviteten på sociala medier i hopp om att bilden av ett parti på frammarsch ska orsaka verklig framgång.

Ska jag även våga mig på en vågad gissning om hur det ska gå i valet så kan det faktiskt vara så att Alternativ för Sverige på något sätt ändå är detta års valraket bland mikropartierna. Till riksdagen lär det dock inte räcka, eller ens till den procent som krävs för att få gratis valsedlar vid nästa val. Dock kan det kanske räcka till att parkera sig en bra bit ovanför partier som Enhet och Landsbygdspartiet Oberoende men det är nog mindre än vad Kasselstrand & co hade hoppats på när de startade partiet.

Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

Medborgargarde-Camillas nazistchock

Den hetaste trenden bland högerradikala poddar just nu är nog kvinnopoddar som ska vinna det täcka könet till den nationella saken. Exempelvis har högerextrema radiokanalen Motgift sedan en tid tillbaka programmet Kafferepet som sänds varje vecka.

Det nyaste tillskottet i den smala poddkategorin är Radio Regeringen med Elin och Rivka. De hade i avsnitt 15 gotländskan Camilla Sandelius som gäst. Hon var en av de som var med och drog igång SDU på Gotland och hon har också tagit initiativ till ett medborgargarde. Camilla och hennes medborgargarde har under de senaste veckorna varit i hetluften i och med den uppmärksammade anmälda gruppvåldtäkten av en rullstolsburen kvinna i Visby. Att en sådan händelse väcker avsky och engagemang är självklart inte något att orda om. Dock är inte alla initiativ som följer på den typen av händelser sprungna ur en genuin omtanke om kvinnors trygghet allena, det kan också vara krafter på yttersta högerkanten som försöker flytta fram sina positioner. Det finns därför anledning att syna vilka personer som ligger bakom olika initiativ och vilka kopplingar de har till högerextrema organisationer, något som inte alltid är helt enkelt.

I avsnittet av Radio Regeringen där Camilla Sandelius medverkade klagade hon just på hur gotländsk lokalmedia försökt smutskasta henne genom att med tveksamt bildval i en artikel felaktigt koppla henne till nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen, en organisation hon menar sig knappt känna till någonting om. Döm om Camillas förvåning när det tio minuter in i intervjun går upp för henne att Elin och Rivka som driver podden är öppna nationalsocialister och medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen. Eftersom Nordiska Motståndsrörelsen var just den organisation hon absolut inte ville förknippas med blir stämningen lite spänd och man kan om man vill ta del av stämningen i klippet nedan.

Den tråkiga stämningen försvinner dock förvånansvärt snabbt. Intervjun tar fart igen och man fortsätter som om ingenting hänt. Mot slutet av intervjun infinner sig till och med någon sorts konsensus där man kommer fram till att man nog egentligen bara har olika sätt att nå slutmålet. Detta samförstånd kan man lyssna till i klipp nummer två nedan.

Allt slutar alltså i ett riktigt gott nazistmys och Camilla var kanske inte så jätterädd för att förknippas med nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen när allt kom omkring.

Bonusmaterial:
I avsnitt 17 av Radio Regeringen står Rivka för en av världshistoriens kanske sämsta nazistiska busringningar när hon ringer upp Henrik Arnstad.

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Musik, Högerextremism, Sverigedemokraterna, Bert Karlsson, Kommunism, Feminism.

Och nu lite serier

I följetongen fult tecknade serier från vänster som jag inledde för ett år sedan med Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi är det nu dags för Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

Fördomar

Full sysselsättning inleds med en metaserie som handlar om rabaldret kring Lundkvists grova satirserie Golfarupproret som fick ett antal borgerliga debattörer och politiker att gå i taket. I Golfarupproret, som också den finns med i slutet av seriealbumet, genomför Reinfeldtkontrollerade golfare efter en borgerlig valseger ett folkmord på arbetslösa, invandrare och sjukskrivna. Efter att ha läst skandalserien och metaserien om densamma kan man sätta sig i lotusställning och kontemplera satirens gränser om man känner för det.

Tärarupprensning

Ett annat guldkorn i Full sysselsättning är Lundkvists redan klassiska nytolkning av samhällspyramiden, Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden.

Pontus Lundkvists alster är politiska, provokativa och stundtals riktigt osmakliga, men framförallt är de roliga. Seriealbumet var därför väl värt de blott 49 kronor det kostade på Bokus bokrea.

Full sysselsättning

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Satir, Borgerligheten, Sverigedemokraterna, Fredrik Reinfeldt.

Den vilda jämtska jakten på Atlantis

Pseudovetenskapliga påståenden gör ofta större skada än vad man i förstone kan tro. För att ana vidden av lidandet de orsakar räcker det med att ta en titt på sajten What´s the harm? som samlar exempel på när brist på kritiskt tänkande lett till dödsfall eller skador. Vissa typer av pseudovetenskap måste dock sägas orsaka betydligt mindre skada än andra, exempelvis spekulativa teorier om det försvunna Atlantis.

En hel del svenskar har faktiskt kommit med teorier kring den sjunkna civilisationen genom åren. Som en del av tidens nationalistiska historieskrivning placerade Olof Rudbeck d.ä. redan i slutet av 1600-talet Atlantis i Sverige. Vidare har andra svenskar menat att Atlantis låg vid nuvarande Kanarieöarna samtidigt som någon menat att Teneriffa snarare var platsen. Sjöingenjören Gösta Berqquist, som för övrigt varit med i ett antal högerextrema organisationer genom åren, menade att Atlantis legat på Dogger Bank i Nordsjön och för några år sedan placerade naturgeografen Ulf Erlingsson den försvunna civilisationen inte så långt därifrån, nämligen på Irland.

Sist ut i raden av svenska Atlantisforskare är jämten Carl Festin. Hans teori om det försvunna Atlantis tar avstamp i den bibliska berättelsen om Noaks ark. Festin menar att berättelsen har sitt ursprung i en verklig händelse för 5500 år sedan då det till stor del torrlagda Medelhavet på kort tid fylldes till sin nuvarande nivå. Atlantis var beläget på det som numera är Medelhavets botten och dränktes därför av vattenmassorna.

Atlantis

Festin lyckas med fantasins hjälp få precis allt att bekräfta hans teori om den stora katastrofen i Medelhavet. Till exempel förklarar enligt Festin de atlantiska översvämningsflyktingarna många högkulturers uppkomst världen över. Ja, så långt borta som på den amerikanska kontinenten har de före detta atlantisborna lämnat avtryck. Festin skriver:

Mayafolket, som fram till modern tid, var bäst på att förutsäga astronomiska händelser som månrörelsen och dit tillhörande solförmörkelser, daterade sin tillkomst till för ca 5000 år sedan. Det sammanfaller med en rimlig tidpunkt för då atlantiska flyktingar landstiger och bidrar med ett utvecklingssprång. Det är ifrån 3500 till 3000 f.kr. som stora förändringar sker i indiankulturerna. Nya levnadsmönster, nya odlingsmönster, kruktillverkning, astronomiska kunskaper, skrift etc är utvecklingssteg som påtagligt förändrar levnadssättet bland indianerna.

(WebCite)

De långa, blonda och blåögda atlanterna som överlevt katastrofen blir med sitt överlägsna kunnande härskare var de än landstiger. Med tiden blandas de dock upp med den övriga befolkningen. Eftersom Norden är glest befolkat blir det atlantiska arvet där allra tydligast. Festin visar prov på sin otroliga associationsförmåga när han spekulerar i hur de ljushyllta nyanlända övermänniskorna satt avtryck i språket på olika platser där de anlände:

Staden Hellas i Grekland är sprungen ur den ljusa befolkningen. Guden Hellas är också avbildad med den för atlanterna typiska stridsvagnen i ett fyrspann med skägg. Hell betyder i tyskan ljus. Det är ljust och förknippat med något positivt. Klar, klok etc. i tyskan beskrivs med ljus d.v.s. hell med tillägg. I engelskan är hell avskräckande. Dess ursprung torde således vara sprunget ur undertryckta människor som såg med förskräckelse på att vara i områden som styrdes av dominanta atlanter. ” Go to hell” var för den undertryckta befolkningen synonymt med att vara i områden där man förtrycktes av den ljushyllta befolkningen.

(WebCite)

Festins rika fantasi och associationsförmåga må vara en tillgång när han ska finna belägg för att hans atlantisteori är riktig. I kombination med hans ständigt återkommande rädsla att någon ska stjäla hans idéer är de dock till nackdel. I en hel del nya rön tycker han sig se att de faktiskt stulit idéerna från honom. En grupp forskare krävs till exempel på 40 miljoner för en artikel i Nature där de beskriver en liknande översvämning av Medelhavsområdet för några miljoner år sedan. Festin menar att de i stor utsträckning stulit idéerna från honom och kräver därför ersättning. (WebCite)

Ett sätt Festin försöker skydda sina revolutionerande idéer på är att använda upphovsrätten och ta rejält betalt för bild- och filmrättigheter. Full äganderätt till olika kartor, grafer och bilder på hans hemsida kostar runt ett par miljoner styck och skulle Steven Spielberg vilja göra film på Festins idéer så kostar filmrättigheterna hela 2,373 miljarder SEK. (WebCite)

Festin har vidare krävt svenska staten på några miljarder i skadestånd eftersom han menar att de hindrat honom. Hans dagsarvode är inte särskilt blygsamt:

Svenska staten har aktivt hindrat mig från att driva mina teorier och för det har jag ställt ett skadeståndsanspråk. De har också vägrat att ta experthjälp för att kunna bemöta min beskrivning på en vetenskaplig nivå. De har helt sonika bara försvarat den officiella åsikten utifrån en ämneskompetens som gör att i jämförelse med Carola Häggkvist framstår hon som ett ämnesmässigt orakel. Hon har åtminstone läst bibeln.

Med 4 miljarder människor, kristna, judar och muslimer vars religioner är baserade på syndafloden synes det rimligt att dessa får en naturvetenskaplig förklaring.

Att dessa varje år kan tänkas lägga en krona för den vetskapen är en tämligen låg marknadsmässig värdering. För mig är det dock 4 miljarder och eftersom svenska staten aktivt förhindrar mig att utöva min verksamhet är skadeståndskravet beräknat på 200 arbetsdagar a 20 miljoner/dag från och med 22/8 2010.

(WebCite)

Att dra in stålar med hjälp av skadeståndsanspråk till höger och vänster är dock inte det enda sätt varpå Festin planerat att omsätta sin atlantisforskning i pengar. På sin hemsida efterlyser han hugade spekulanter som vill vara delaktiga i bildandet av ett reseföretag utöver det vanliga:

Jag söker entusiaster vars inställning är viktigare än storleken av kapitaltillskottet. Sådana personer erbjuds en möjlighet att vara delägare i ett upplevelseföretag med uppgift att dyka ned till civilisationens vagga. Värderingen av företaget är beräknat till en miljard. Med tekningsvärde på 2,5 miljoner ger det en utväxling på 400 ggr pengarna. De formella kraven på medverkan är en positiv grundsyn och nyfikenhet. En rolig uppgift är att leverera de enkla och logiska svaren på vetenskapens olösta problem. Med min hypotes blir sambanden lättbegripliga och lösbara för varje lekman vilket talar för dess trovärdighet och genomslag. Till avsalu 40 % av företaget, 1000 teckningsposter 1000 kr/st. Vill du lära dig mera och eventuellt medverka så ta kontakt med Carl Festin, telefon XXX-XXXXX eller xxxxxxxxxx@xxxxxxx.xxx. Intresseanmälan är gratis. Vid 150 % teckning av intresse skickas inbetalningskort ut i fallande turordning. Inbetalning inom tidsram ger delägarskap i Atlantis djuphavresor AB (under bildande) Många delägare ger många intressenter och mångdubbelt ökat allmänt intresse. Jag vill först erbjuda vanliga medborgare möjligheten att delta. Eventuellt osålda andelar kommer därefter att erbjudas större utvalda investerare.

(WebCite)

Man kan undra om inte Festin dock går händelserna lite i förväg ty han har redan börjat sälja ganska dyra undervattensresor till de ännu ej funna städerna på Medelhavets botten.

The journey is with a submarine that dives about 2000 meters below surface down to the southeast part of the Mediterranaen ridge. Here we will visit the capital of Atlantis, Poseidopolis, that was flooded about 5500 years ago. This was the center of human civilisation and Noahs home district.

[…]

The journey will be done as soon as possible and in queueorder after full payment.

To enter the queue deposit 20% = 200 000 EURO or 250 000 USD.

[…]

Deposit will be used for exploring and locating with no limited schedule.

(WebCite)

Atlantisresor

Festin är dock inte bara atlantisforskare, han är också politiskt aktiv. Han gick i maj 2013 med i Sverigedemokraterna. Blott några månader senare blev Festin dock utesluten tillsammans med partikollegan Gerhard Carlsson, bland annat för sverigedemokratiska heresin stödjande av moskébygge. De två uteslutna sverigedemokraterna har istället bildat Atlantispartiet, och de skriver numera under sina debattartiklar med det minst sagt exotiska partinamnet. Eftersom Carlsson sitter på Sverigedemokraternas enda mandat i Östersunds kommunfullmäktige innebär det att Atlantispartiet faktiskt skulle kunna få inflytande över kommunalpolitiken i Östersund. Det stormar dock en hel del kring den nya partikonstellationen och de har bland annat blivit polisanmälda av sina gamla partikamrater för att ha förskingrat partikassan. Festin och Carlsson har i sin tur polisanmält Sverigedemokraterna för förtal. Om de två avfällingarna skulle lyckas rida ut stormen ska det bli spännande att se hur det kommer att gå för dem i politiken och framförallt vilket utrymme atlantisfrågan kommer att få i Östersunds kommunalval i september.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Atlantis, Sverigedemokraterna, Småpartier, Pseudovetenskap, Atlantispartiet, Skojare.

Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Noveller, Högerextremism, Svenskarnas Parti, Integration.

Tretton dagar senare

Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.

Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.

Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.

Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.

Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.

Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.

Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.


”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Svenskarnas Parti, Miljöpartiet, Moderaterna, Val 2010.