När jag skrev mina blogginlägg om de svenskar som arrangerade resor till det brasilianska transmediet John of God stötte jag flera gånger på den på 1800-talet verksamma spiritisten Allan Kardec och hans verk Andarnas bok. Kardec ses tydligen som något av en spiritismens systematiserare, kanske något av deras motsvarighet till Carl von Linné, och hans idéer tycks fortfarande vara populära i Latinamerika. Ska man sammanfatta spiritismen i en kort mening kan man säga att centralt inom läran är tron på att man kan tala med de döda.
Eftersom Andarnas bok var något av ett stående boktips från de som arrangerade resor till John of God hade jag tänkt att jag någon gång skulle ta mig för att läsa den. När jag på ett av bokborden på senaste Harmoni-expo såg att de förutom Andarnas bok även sålde en betydligt tunnare skrift där Allan Kardec sammanfattade sina tankar så valde jag att slå till på den senare. Det är nämligen bättre att köpa en tunn skrift man läser en än tjock dito som blir stående i bokhyllan.
I en kort inledande historik över spiritismens utveckling under 1800-talet går Kardec i skriften igenom teknikutvecklingen inom andepratarbranschen. Om man ska vara lite misstänksam av sig så tycks det gå en röd tråd genom de olika andekontaktsteknikerna. Mediumet tycks faktiskt alltid vara tvungen att ha fysisk kontakt med det föremål genom vilket andarna meddelar sig. Kardec skriver:
I stället för att använda sig av det klumpiga sättet att låta ett bord med ena foten knacka i golvet så många gånger som utmärkte den åsyftade bokstavens nummer, hittade man på att vid en liten korg, hatt eller enkel träribba binda fast en penna och låta denna skriva på ett underlagt papper. Då var det dock nödvändigt, att mediet höll upp korgen, hatten eller träribban, och så kom man snart fram till försöket att låta mediet själv hålla i pennan. På så sätt uppkommer de s.k. självskrivande medierna.
Detta tilltag motiverade man så, att då erfarenheten visat, att andarna efter behag kunde förflytta bord och bänkar, borde de kunna uträtta detsamma med en levande organism, mediets arm och hand, bara med det villkoret, att mediet själv för tillfället avhöll sig från att använda denna arm och hand, och denna del av mediets kropp sålunda såsom ett dött föremål ställdes till en annan andes förfogande, en annans än mediets.
(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 15-16)
De tidiga spiritisterna fick självklart möta kritik och förlöjliganden, till exempel för den ovan nämnda bordsdansen, en metod med vilken man trodde sig få knackade meddelanden från andarna genom att seansens deltagare höll händerna på ett rangligt bord. I skriftens slutord skriver Kardec:
En ande har sagt: ”Man har gjort sig lustig över borddansen, men man ska aldrig göra sig lustig över den filosofi och den sedelära, som uppkommer av detta.”
(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 41)
Man kan undra vilken filosofi och sedelära som uppkommer av att knuffa på ett gammalt rangligt bord. Svaret är en ganska otrevlig en. I skriften sammanfattar nämligen Kardec den spiritistiska filosofin såsom andarna meddelat den under otaliga seanser. Där finner man bland annat den cyniska skyll-dig-själv-inställning till människors lidande som man ofta återfinner bland nyandliga som tror på reinkarnation:
En brottslig ande straffas genom själslidanden i andevärlden och genom kroppsliga plågor under inkarnationen. Dess lidanden är en följd av dess begångna fel dvs. dess brott mot Guds lag. Så kan den högmodiga anden under jordelivet få en förödmjukande ställning; den, som under den ena inkarnationen varit tyrann, kan under den nästa bli slav; den rike, som under sin inkarnation gjort dåligt bruk av sina skatter, kan få tillbringa sitt nästa kroppsliv i fattigdom och elände.
(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 30-31)
Man undrar för övrigt hur man får matematiken att gå ihop. Har det inte både existerat långt fler slavar än tyranner under mänsklighetens historia, och långt fler fattiga än rika?
