Socialdemokraterna

Jag röstar för hårdför klimatdiktatur

Jag kör ju med helt öppna kort på den här bloggen och är föredömligt transparent både med min estimerade etniska sammansättning samt hur jag brukar rösta. När det gäller det kommande europarlamentsvalet bestämde jag mig ganska tidigt för att rösta på Miljöpartiet snarare än Socialdemokraterna. Klimatproblematiken bryr sig ju inte om nationsgränser och löses lämpligen på över- & mellanstatlig nivå. Det kändes därför ganska naturligt att rösta på det mest radikala gröna alternativet. I bakhuvudet fanns också de socialdemokratiska ledamöternas svek i omröstningen om det nya upphovsrättsdirektivet, även om jag väl inte brukar tillmäta den typen av frågor så stor vikt och det dessutom finns indikationer på att miljöpartisterna inte kommer att hantera frågorna bättre framledes.

Personkrysset får gå till Miljöpartiets tydligast klimatprofilerade kandidat Pär Holmgren. Han har förvisso uppmärksammats av sina meningsmotståndare för uttalanden där han tycks svajat en del rörande något så centralt som det demokratiska styrelseskicket och antytt att situationens allvar kräver att man kompromissar med det folkliga inflytandet. Det kanske inte var direkt de uttalandena som fick mig att, likt de fem männen i lustiga hattar i den tecknade filmen Tjuren Ferdinand, tänka ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!” men jag tar mig i slutändan friheten att ha överseende med att Holmgren råkat slinta lite med tungan. Han har vidare vid flera tillfällen klargjort sin inställning och bedyrat sin tilltro till demokratin som det mest överlägsna styrelseskicket.

I nuläget ser det ut som att Miljöpartiet kommer att erhålla minst två mandat men risken finns ju att Miljöpartiet blott får ett mandat och att Pär Holmgren inte blir inkryssad vilket skulle kännas trist. Inte för att jag har några starka antipatier mot förstanamnet Alice Bah Kuhnke (trots att hon på Facebook påståtts vara en förklädd reptilormsvarelse) men hon är kanske inte den där utpräglat miljö- och klimatprofilerade miljöpartisten jag vill vill vara med och rösta in.

Sedan är det ju när allt kommer omkring inte alls säkert att en röst på den mest klimatprofilerade kandidaten i det mest klimatprofilerade partiet är den bästa klimatrösten. Det kan kanske vara bättre att rösta på någon sosse som är bättre på att omsätta retoriken i praktik, såsom tidigare Åsa Westlund och numera Jytte Guteland. Eller kanske är det allra bästa att rösta på någon som avviker från sin till miljö- och klimatfrågor ljumt inställda partigrupp och som kanske kan bidra till att ända inriktningen, likt Anders Wijkman under sin tid i Kristdemokraterna.

Jag väljer dock som sagt att i slutändan välja den mest radikala kandidaten, vilket förhoppningsvis inte skapar polarisering, utan istället bidrar till att förflytta overtonfönstret.

Mitt val 2018

Jag känner egentligen att jag står närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet i flera frågor och skulle hellre röstat på de förra snarare än de senare om det inte vore för klimatfrågan. Mina val har varit klimatval långt innan det blev trendigt. De senaste valen har väl mina röster fördelats hyfsat jämnt mellan de två partierna, och jag har alltid velat fram och tillbaka över hur stor vikt jag ska tillmäta miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

En sak får jag dock inte att gå ihop denna gång. Samtidigt som detta riksdagsval tydligen ska vara ett klimatval så kan Miljöpartiet vara på väg att åka ur riksdagen.

Att ett rödgrönt regeringsparti riskerar att falla ur riksdagen får faktiskt vara det som slutligen fäller avgörandet till Miljöpartiets fördel detta val. Jag tänker i år därför sälla mig till de väljare som vid val på ett närmast övernaturligt vis söker sig till det parti där rösterna behövs, som om de hade någon form av kollektivt medvetande. Det gäller dock att det går hem och att Miljöpartiet klarar spärren, annars är man inte en smart stödröstare utan en idiot som slängt sin röst i sjön.

Personkrysset på riksdagslistan får, kanske lite fantasilöst, gå till förstanamnet Niclas Malmberg. Av denna debattartikel att döma så hör han uppenbarligen till den vetenskapsvänliga falangen inom partiet, vilket jag uppskattar.

Det är inför varje val väldigt svårt att se vad som faktiskt skiljer Socialdemokraterna från Miljöpartiet när det gäller Uppsalas kommunpolitik. Miljöpartiet är dock lite radikalare i sin miljöpolitik så de får även kommunrösten detta val och personkrysset får gå till tredjenamnet Lars Friberg som tydligen är en lokalpolitiker med klimatfokus. När det gäller regionfullmäktige så får jag väl i alla fall se till att slänga åt Socialdemokraterna den rösten och personkrysset får gå till sjättenamnet Johan Sundman. Han gav ett gott intryck i valdebatten hos föreningen Heimdal som jag såg på Youtube. Sundman är tydligen både försvarsvän och har en för socialdemokrater ickekonventionell syn på NATO. Den typen av frågor kommer väl i och för sig inte att behandlas i regionfullmäktige men det vittnar ju hur som helst om en allmän rekorderlighet.

Spel på nästa svenska regeringsbildning

Jag brukar då och då, utan vidare framgång, pröva lyckan genom att satsa pengar på politik. Efter att det amerikanska presidentvalet avgjorts är de enda två spel jag i nuläget har öppna på vilka partier som kommer att ingå i nästa svenska regering. I juni 2016 satsade jag en hundralapp vardera på att vår nästa regering kommer att vara någon sorts mittenregering och bestå av antingen S+Mp+L+C eller S+L+C. Då gav Unibet 101 respektive 151 gånger pengarna på de spelen och jag kommer alltså att få 10.100 SEK respektive 15.100 SEK tillbaka om de mot förmodan skulle slå in hösten 2018. Under den senaste tiden har den svenska politiska spelplanen öppnats upp något och en blocköverskridande regering framstår om än inte som trolig, så i alla fall som mindre otrolig än tidigare. Unibet ger därför bara 41 respektive 15 gånger pengarna tillbaka på mina två spel om man skulle lägga sina slantar på dem nu.

Jag skulle gärna vilja gardera mina två spel på mittenregeringar med fler liknande alternativ. Det är dock svårt att hitta något att spela på som ger tillräckligt mycket pengar tillbaka. En alternativ mittenallians bestående av S+Mp+C ger exempelvis blott 12 gånger pengarna. Vidare ger en allians mellan arvfienderna M+S 15 gånger pengarna vilket känns alldeles för lågt även om partierna förvisso står närmare varandra ideologiskt än någonsin.

Högst odds av de spelbara alternativen ger just nu regeringskombinationen S+SD, hela 126 gånger pengarna. Jag har dock för mig att samma spel gav ungefär 150 gånger när jag kollade för ett par veckor sedan. Kanske har någon analytiker på Unibet bedömt att den extremt osannolika regeringen blivit lite mindre osannolik efter Socialdemokraternas utspel om starkare försvar, hårdare tag mot brottslighet mm. Det finns dock inte en chans att den alliansen blir verklighet och jag hade inte satsat mina slantar på en sådan regering om det så gett mig tusen gånger pengarna tillbaka.

Det som jag till sist beslutade mig för att lägga kompletteringshundringen på var faktiskt ingen mittenregering utan att S+Mp bildar regering även efter nästa val. Det ser i och för sig väldigt tufft ut för dem just nu men 10 gånger pengarna kändes ändå helt okej i sammanhanget.

Ingen ersättning har utgått till mig för detta blogginlägg.

Uppsalas första maj 2016 i bilder

Ännu en första maj i Uppsala kan läggas till handlingarna. I år hade staden blivit ett första maj-tåg fattigare då Kristdemokraterna bestämt sig för att flytta sin manifestation för familjen till Linköping. Dock återstår ju hela fem demonstrationståg så för den uppsalabo som önskar vila ögonen på vajande fanor och plakat finns fortfarande alla möjligheter.

Ge kungen ett riktigt jobb — Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.

Sosseballonger till väders — Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Folkhälsoministern talar i Uppsala — Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.

För frihet - mot sossetjafs — Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som *”Inget jävla sossetjafs!”*.

Uppsamling för Kommunistiska partiet utanför stadsbiblioteket — Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.

Vänsterpartiets uppsamling vid Vaksala torg — Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade *”Vilket vansinne! Ha!”*. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.

Ett århundrade fel eller helt rätt ute? — Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.

Den gräsbeklädda amfiteatern är vinstlotten i Uppsalas första maj-lotteri — Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.

Vägval 30-talet

Jag fortsätter sommarens högerextrema enmansbokcirkel med Björn Björkqvists bok Vägvalet. Att ge Björkqvist epitetet högerextremist måste betraktas som okontroversiellt då han senast var aktiv inom nyligen nedlagda Svenskarnas parti. Björkqvist är dock en av de verkliga veteranerna inom parlamentariskt inriktad svensk högerextremism då han ju även var en av de ledande figurerna i Svenskarnas partis tidigare inkarnation Nationalsocialistisk Front.

Björkqvist skrev Vägvalet strax efter förra höstens val när den nya regeringen tillträtt. Trots en storsatsning utan motstycke och stor uppmärksamhet i media hade hans Svenskarnas parti floppat i valet. Även om partiet förvisso ännu inte lagts ned hade deras verksamhet börjat rämna och man hade bland annat skrotat webbtidningen Realisten för vilken Björkqvist var chefredaktör. Det är nog i skenet av valbesvikelsen man ska se Björkqvists bok. Besvikelsen riktas främst mot Socialdemokraterna, som väl trots allt på något sätt måste betraktas som valets vinnare eftersom de ju erövrat regeringsmakten. Boken är dock även en uppgörelse med svensk arbetarrörelse i allmänhet och den har också undertiteln ”Om den svenska arbetarrörelsen”.

Även om Björkqvist medger att arbetarrörelsen tidigare gjort mycket gott för svenskarna så hävdar han att de alltsedan den obotlige internationalisten Olof Palme tog över rodret mestadels ägnat sig åt att riva ned vad som som tidigare byggts upp. Den svenska arbetarrörelsen har förvisso sedan den såg dagens ljus alltid varit mer eller mindre internationalistisk enligt Björkqvist. Han menar att Sverige istället behöver en nationalistisk arbetarrörelse som ger Sveriges arbetare sänkta skatter, ökad trygghet och lägre arbetslöshet genom att minska invandringen.

Boken är dock spretig och det är en hel del sidospår på vägen om andra saker än Socialdemokraterna och den svenska arbetarrörelsen, bland annat utläggningar om hur 68-generationen smugit in sina samhällsförstörande idéer i samhället samt lite oväntat om hur TV-profilen Lennart Hyland bidragit till att fördärva svenska folket.

Tv har redan från början använts av staten som ett propagandamedium. Ett exempel är hur den omåttligt populäre Lennart Hyland i tv-programmet Stora famnen redan 1959 lyfte fram en svart kvinna som Lucia, detta alltså i en tid då det knappt fanns några svarta alls i Sverige men nästan varje svensk följde Hylands upptåg i tv.
1962 började Hylands mest kända program, Hylands hörna, att sändas i tv. Programmet gick under kategorin underhållning men redan då var underhållningen politiserad och i första avsnittet deltog flera etniska främlingar. Producent var den inbitne sionisten Allan Schulman, far till Calle och Alex Schulman.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 34)

Visst skymtar lite illasinnade judar här och där i boken vilket väl också är att förvänta sig när en förhållandevis renlärig nationalsocialist håller i pennan. Det är dock ändå oväntat lite av den varan och Björkqvist blickar istället mestadels inåt när han söker orsaken till svenska folkets olycka. En ganska stor del av boken ägnas åt hur svenska folkets lynne orsakat den uppkomna situationen med ett mångkulturellt samhälle som undergräver svenskarnas existens. Det är dock inte helt oväntat att Björkqvist ger sig in i sådana resonemang. Att högerextremisternas idéer inte når någon nämnvärd framgång hos det egna folket är ju faktiskt något som ofta tycks vålla dem en del huvudbry och högerextremisterna landar inte sällan i slutsatsen att det ändå måste vara något fel på det folk man trots allt älskar så högt.

När man läser boken får man känslan av att Björkqvist i slutändan är någon sorts romantiker som längtar tillbaka till 30-talet, och det av mer än en anledning. Av bokens epilog att döma tycks han ofta strosa runt i trakterna kring det forna textilmeckat Borås och tänka på den tid som flytt. Faktiskt önskar han införa tullar så att vi återigen ska kunna ha sådant som en livaktig textil- och klädindustri i vårt land. Förvisso går det väl inte att säga att textilindustrin i Sverige är död och begraven för all framtid. En dag uppstår kanske ett behov av en egen textilindustri igen eller så ändrar teknikutvecklingen förutsättningarna för textilindustrin så att vårt land återigen är lämpligt att producera textilier. Det är dock svårt att se hur man skulle gå från den insikten till att bestämma sig för att vårt land omedelbart behöver en textilindustri. Hursomhelst kan Björkqvist när det gäller skattepolitiken vidare inte anklagas för att vara varken effektivitetssträvande eller teknikvänlig. Han vill ha en skattepolitik som inte ska ”göra det fullt lika attraktivt att byta ut människokraft med maskiner”.

I bokens epilog kopplar Björkqvist faktiskt samman den försvunna textil- och klädindustrin med sina rasideologiska värderingar när han skriver om en text från 1800-talet signerad Viktor Rydberg.

Under sent 1800-tal talades det om den gula faran. Hela Rydbergs text handlar om ett stundande krig mellan den vita och den gula rasen. Han pekar på hur den vita rasen försvagas medan den gula rasen ständigt stärks. Han pekar på att kriget kan komma att ske såväl ekonomiskt som väpnat. Ekonomiskt pågår detta krig just nu och som Rydberg förutspådde håller Europas folk på att förlora detta krig. Det ser man inte minst i Borås där kommunvapnet snart är det enda som minner om textil- och klädindustrin på orten.
Medan hela Europa håller på att tappa fotfästet och Sverige i synnerhet befinner sig i en befolkningsmässig katastrof med färre och färre svenskar och fler och fler etniskt främmande människor bygger Asien upp sin ekonomi och köper upp allt fler europeiska industrier och varumärken. Vi svenskar märker inte någon större skillnad men för varje företag som tas över av andra folkgrupper förlorar vi en del av vår rikedom. Maktbalansen rubbas. De innovationer som vi européer skapat delas ut till andra folk som vet att utnyttja dem.
Det pågår en civilisationernas kamp, eller rasernas kamp som man sa på Viktor Rydbergs tid, och i allra högsta grad stämmer än i dag. Att vi i Sverige beslutat oss för att det inte finns några raser ändrar inte på detta. Vi kan bestämma att det inte finns ebola och aids också om vi vill men det ändrar inte på verkligheten. Små barn tror att allt försvinner när de blundar, det tror svenska politiker också.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 118-119)

Och nynazister tycks tro att om man blundar och tänker på 30-talet och textilindustrin så kommer de tillbaka.

Vägvalet

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

I valet och kvalet mellan ros och maskros

Jag står nog egentligen lite närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet men på sistone har det ändå blivit mestadels gröna röster eftersom jag lagt stor vikt vid miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

Det är med stor tvekan som jag denna gång trots allt lägger min riksdagsröst på Socialdemokraterna, det parti jag ändå står närmast. För att på något sätt döva klimatsamvetet kryssar jag Lisa Arrenius, en av de sossar jag rekommenderades av en ung herre vid den oberoende klimatvalstugan som stod uppställd på Stora torget i Uppsala. Arrenius står näst sist på listan och kommer garanterat inte att bli inkryssad så det är väl kanske en meningslös symbolhandling att kryssa henne egentligen. En del skulle förvisso säga detsamma om att gå och rösta överhuvudtaget.

Även landstingsrösten går till Socialdemokraterna trots att jag i våras till min fasa upptäckte att en av partiets kandidater ingått en pakt med Djävulen själv. I praktiken skiljer sig nog mina två favoritpartier egentligen inte så mycket åt i landstingspolitiken. Miljöpartiet har dock traditionellt vurmat för alternativmedicin av alla de slag och även om det blivit mycket bättre med åren så är det fortfarande på det viset att jag hellre låter Satan själv hålla i landstingsrodret än att Miljöpartiet får göra detsamma. Och det menar jag alltså bokstavligen! Landstingskrysset får, i brist på mer spännande idéer, gå till förstanamnet Vivianne Macdisi.

Rösten i Uppsalas kommunalval får bli något av ett tröstpris till Miljöpartiet. Även när det gäller Uppsalas kommunpolitik skiljer sig nog mina två partier faktiskt inte så jättemycket åt. Miljöpartiet har dock en radikalare grön politik och är bland annat mer restriktiva än Socialdemokraterna när det gäller att bebygga stadens parker. Bebyggande av parker är givetvis inte en helt enkel fråga och det är väl ett exempel på när gröna värden ställs emot varandra. Alternativet till att bebygga grönområden kan ju ofta vara att istället bygga i förorterna vilket leder till mer transporter. Under min pappaledighet har jag dock kommit att uppskatta gräsplättarna som finns lite här och var och det får bland annat därför bli Miljöpartiet i Uppsalas kommunalval. Jag kryssar Frida Johnsson som jag i alla fall får en hyfsad matchning med i SvT:s valkompass.

Glad valdag!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Miljöpartiet, Uppsala, Socialdemokraterna, Val 2014, Satan, Global uppvärmning.

Europaparlamentsvalet 2014 och jag

Jag har velat fram och tillbaka huruvida jag ska stoppa Socialdemokraternas eller Miljöpartiets valsedel i kuvertet den 25:e maj.

Europarlamentsvalet har blivit allt viktigare och särskilt viktigt är det när det gäller miljöfrågorna eftersom de ofta är gränsöverskridande till sin natur. Man har möjlighet att på EU-nivå lösa de miljörelaterade problem som nationerna var och en för sig har svårare att lösa.

Vid förra europaparlamentsvalet kunde jag ju rösta på Socialdemokraterna men ändå döva miljösamvetet genom att kryssa finfina Åsa Westlund. Detta val är detta tyvärr omöjligt eftersom hon inte ställer upp för omval. Förvisso finns det andra miljömedvetna sossar man skulle kunna kryssa, till exempel förstanamnet Marita Ulvskog. Det går dock inte att komma ifrån att en röst på Miljöpartiet ändå med all sannolikhet kommer att vara en röst på en mer radikal miljöpolitik och det får därför bli deras valsedel som slinker ned i kuvertet bakom skärmen på söndag.

Men så var det ju det här med Miljöpartiets kandidater. Förstanamnet Isabella Lövin känns självklart hur bra som helst, hennes omtalade arbete för reformer av EU:s fiskepolitik har tydligen varit fantastiskt. Det är längre ned i listan det inte känns bra. Miljöpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna och det verkar som om de faktiskt kommer att erhålla tre mandat. Det innebär, såvida personkryssen inte förändrar något, att ett av dessa mandat kommer att gå till tredjenamnet Bodil Ceballos. Hon är den typ av miljöpartist som verkligen förtar glädjen i att rösta på partiet. Ceballos tillhör nämligen den vetenskapsfientliga fraktionen i Miljöpartiet och har i riksdagen bland annat bidragit med en motion om att skapa lågstrålande zoner för att skydda ”elöverkänsliga” samt en motion om att införa undantag för waldorfskolorna från de nationella proven som ju waldorfskolorna inte brukar prestera något vidare på. Visst känns det surt att vara med att rösta in den typen av förhållningssätt till världen men man får väl försöka ”tage det gode med det onde” som regissören Lars von Trier brukade säga i slutet av serien Riget.

Bland de olika miljöproblemen tornar givetvis klimatförändringarna upp sig som allra viktigast, faktiskt som vår tids ödesfråga. Att jag tillmäter klimatfrågan tyngd får också styra mitt val av personkryss. Även om jag som sagt gillar förstanamnet Lövin så blir det att kryssa ett namn längre ned i listan, nämligen klimatveteranen Karin Svensson Smith. Jag kan ju i alla fall fantisera om att hon kryssas förbi Ceballos.

Liknande inlägg på denna blogg:
Så resonerade jag inför valet 2010.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, EU, Val 2014, Pseudovetenskap, Global Uppvärmning.

Första maj i Uppsala anno 2014

Som vanligt såg jag till att ta mig ut på första maj. Det var ovanligt kylslaget och på sina ställen låg det faktiskt snö på backen. Det kändes dock ändå att det på något sätt var vår i luften, en röd vår som lovade regeringsskifte. Fler människor än vanligt demonstrerade och Vänsterpartiet hade fått ihop ett imponerande långt demonstrationståg som nästan tycktes sträcka sig från Vaksala torg upp till Slottsbacken.

När Vänsterpartiets tåg kom upp till Slottsbacken kom deras blodröda fanor att avteckna sig mot den nyfallna snön i sluttningen. På grund av de senaste dagarnas värme hade träden slagit ut och de klargröna skotten lyste också upp sammankomsten. Denna kontrasternas färgprakt symboliserade kanske vad som komma skulle, det röda och det gröna vår nya regering och det vita att vi äntligen skulle få vända och börja på ett nytt blad efter åtta långa år.

Vänsterpartiet mot Slottsbacken

Vänsterpartiet uppför Slottsbacken

Vänsterpartiet i Slottsbacken

Vänsterpartiets förstamaj-möte

Vänsterpartiet förstamaj-tal

Vänsterhund
Vänsterpartiet var nog det parti som inte bara hade flest människor i sitt demonstrationståg, utan också klart flest hundar.

Det var nog dock inte bara ett kommande regeringsskifte som gjorde att många var spända av förväntan denna första maj. Vi var nog också en del som gått och undrat om Kommunistiska Partiet skulle ha den nordkoreanska fanan i täten av sitt demonstrationståg i år. Efter att i flera år haft den ökända diktaturens flagga i tågets främsta led försvann den ju plötsligt förra året. Var det bara någon som försovit sig eller var det ett trendbrott? I år skulle vi få svaret och det visade sig att den nordkoreanska fanan fortfarande var puts väck, ett trendbrott alltså!

Kommunistiska Partiet anno 2014
Kommunistiska Partiet ställer upp utanför Stadsbiblioteket anno 2014

Nordkoreanskfangraf
Statistikkällor: (Första maj 2011: 1 st nordkoreansk fana), (Första maj 2012: 1 st nordkoreansk fana), (Första maj 2013: 0 st nordkoreanska fanor).

Det är ju förhållandevis många som har demonstrationståg i Uppsala första maj. Sedan tidigare är det Kommunistiska Partiet, Syndikalisterna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. I år kunde Feministiskt Initiativ räkna in sig i skaran och det märktes att det nog faktiskt började bli lite trångt på Uppsalas gator. Exempelvis krockade Vänsterpartiets tåg med Feministiskt Initiativs och de senare fick göra halt ett slag innan polisen tillät dem fortsätta. I videon nedan kan man se de två demonstrationstågen passera varandra på samma gata. Feministiskt Initiativ tågar åt vänster och Vänsterpartiet åt höger.

Tidigare år har jag hängt rätt mycket på Kristdemokraternas manifestation för familjen. Nu gick jag bara förbi där ett kort slag. Hann dock med att höra EU-parlamentskandidaten Ebba Busch komma med det mest EU-negativa uttalande jag hört hitintills: ”Jag anser att en av EU:s kärnuppgifter är just den gränsöverskridande brottsligheten.” Nja, att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten var kanske vad hon egentligen menade var en av kärnuppgifterna.

Någon skulle för övrigt verkligen behöva hitta på lite nya ramsor och slagord. Den småpubertala ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” var det flera demonstrationståg som skanderade, bland annat Syndikalisterna vilket man kan lyssna till i videon nedan.

Syndikalisterna hade också de klart sämsta högtalarna av de inblandade och de borde verkligen skramla ihop till en ny ljudutrustning.

Det sista första majmötet jag besökte var Socialdemokraternas. De håller numera till i Parksnäckan i Stadsparken. Tidigare hade de sina första maj-möten på Vaksala torg men på det vidsträckta torget tenderade ju deras möten att se löjligt små ut och det var väl antagligen därför de flyttade.

Socialdemokraterna i Parksnäckan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Första maj, Uppsala, Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, Feministiskt Initiativ, Socialdemokraterna.

(S)atan på väg nästla sig in i Uppsala läns landsting

Precis som i valet 2010 kommer jag nog i höst låta Socialdemokraterna och Miljöpartiet dela på mina röster. I landstingsvalet ligger Socialdemokraterna bäst till eftersom Miljöpartiet när det gäller sjukvården länge vurmat för allsköns ovetenskapligheter. De har dock bättrat sig på sistone så det är långtifrån självklart att det blir sossarna.

Idag dök det upp ännu en sak som talade för Miljöpartiet i landstingsvalet. När jag tittade igenom de föreslagna listorna med socialdemokratiska kandidater till Uppsala läns landsting visade det sig att en av dem hade dubbla lojaliteter, något som ju kan visa sig vara problematiskt. På femte plats i södra valkretsen återfanns nämligen en Pontus Näslund. Han är knappast någon alldaglig gråsosse utan har i Sveriges Radios Övernaturligt berättat om hur han på en kyrkogård slutit en pakt med Satan själv.

Frågan är dock om man kan tjäna både Socialdemokraterna och Hin håle. Att sitta på dubbla stolar är ju alltid förenat med problem. Vad skulle till exempel Näslund välja att stödja om Socialdemokraterna åter vill öppna tillagningsköket vid Enköpings lasarett samtidigt som Mörkrets Furste vill förföra mänskligheten och vända den bort från Gud, givet att vi bara har resurser till att genomföra ett av alternativen? Och vad skulle Näslund verka för om vi har ett begränsat lager med mikrochips och Socialdemokraterna vill använda dem till nya busskort i länet samtidigt som Satan vill använda dem för att chippa mänskligheten med bestens märke? Som väljare vet jag ju på grund av de dubbla lojaliteterna inte alls vad jag får.

Jag tycker dock inte tidigare ställningstaganden ska ligga en till last om man är redo att ta avstånd från dem men herr Näslund tycks mycket ovillig att klippa banden med Lucifer. Jag har tidigare, i samband med att Näslund var med och initierade en HBTQ-vänlig moské i Uppsala, skrivit ett inlägg om det problematiska med att han sökte tjäna både Allah och Satan. I kommentarsfältet under blogginlägget hade jag och Näslund då en diskussion om förbundet med Hin håle och likt en webbens Max von Sydow-exorcist försökte jag få honom att överge den diaboliska pakten, tyvärr utan framgång.

Näslund verkar heller inte få ut så enormt mycket av pakten, i intervjun i Övernaturligt framgår det att han på grund av pakten menar sig blivit bättre på att rita, börjat läsa till jurist samt funnit en käresta. Det känns ändå som rätt visset betalt för ens enda själ och Näslund borde därför ha mycket att vinna på att förklara pakten med Den Onde upphörd. Förutom att rädda sin själ skulle det dessutom kunna vinna Socialdemokraterna min röst i landstingsvalet.

Satan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Satan, Uppsala, Val 2014, Miljöpartiet, Sjukvårdspolitik.