Skepticism – PKJonas

Bok om barnmyter

När mitt andra barn nu sett dagens ljus så har det äntligen blivit av att läsa den bok om myter och missförstånd rörande barn och föräldraskap som jag införskaffade vid tiden för mitt första barns ankomst. På så vis riskerar jag inte att gå på samma barnmyter en gång till utan kommer att vara bättre rustad när alla ogrundade påståenden återigen kommer sköljande över mig.

Boken heter Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar och är skriven av medicinreportern Åsa Erlandsson. Boken är lättillgänglig och tempot är mycket högt, varje myt eller missuppfattning avhandlas på blott en sida eller två. I slutet finns dock en ganska omfattande källförteckning för den som vill fördjupa sig i någon av myterna eller missuppfattningarna.

Det är flera olika typer av myter som avhandlas och föga oväntat är många av dem hälsorelaterade. Att barn får feber eller diarré när de ska få nya tänder har man ju hört någon gång men när man undersökt saken så har man enligt Erlandsson inte hittat något samband. Något annat som brukar påstås är ju att barn med grönt snor ska vara de som smittar mest men det ska det tydligen inte heller finnas någon anledning att tro.

Att kyla skulle kunna orsaka förkylningar är ju något man hört än oftare, och inte bara när det gäller barn, men när hypotesen testats så har man inte hittat något som helst samband. Förvisso ska immunförsvaret tydligen kunna påverkas om man blir mycket kraftigt nedkyld men i de fallen är nog dock den ökade risken för förkylning det minsta problemet.

I boken skriver Erlandsson också om den spridda myten att barn blir hyperaktiva av socker:

Det har gjorts flera vetenskapliga studier för att reda ut om socker påverkar barns beteende. Studierna var dubbelblinda vilket innebär att ingen inblandad i förväg fick veta vilka barn som fick i sig socker respektive sockerfria alternativ. Forskarna testade olika sorters socker, raffinerat och från naturliga källor, i små och stora mängder på barn i olika åldrar. Även barn som utpekades som särskilt sockerkänsliga och barn med ADHD var med.

Forskarna vände ut och in på ämnet genom att videofilma barnen före och efter sockerintag, använda utomstående observatörer och elektronisk rörelsedetektor. En mängd faktorer protokollfördes som exempelvis minne, vakenhet, koncentrationsförmåga och impulsivitet. I en av studierna delades barnen upp i tre grupper som fick olika kost i tre veckor: mycket socker, lite socker tillsammans med sötningsmedlet aspartam respektive lite socker och sackarin.

Resultatet av allt detta visade att det är förväntningarna som styr. Inte minst hos oss vuxna. När föräldrarna själva fick bedöma hur aktiva barnen var efter att ha druckit något med socker, satte de högre poäng ovetandes om att drycken i själva verket var sockerfri.

(Källa: Erlandsson Å, Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar, s. 108-109)

I boken avhandlas också de återigen populära profylaxkurserna som när de utvärderats faktiskt inte visat sig göra någon som helst mätbar nytta. Jag gick tillsammans med min sambo själv på profylaxkurs i Studieförbundet vuxenskolans regi inför första barnets ankomst och jag anade väl tidigt att allt som påstods under kursens gång inte var vederhäftigt. Ska man någon gång inte vara bajsnödigt skeptiskt så är det väl kanske när man tillsammans förbereder sig inför livets största händelse. Eller så är det just då det är som allra viktigast att vara just det?

Årets folkbildare och Årets förvillare 2014 utsedda

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har, som de gör varje år, utsett Årets folkbildare och Årets förvillare. Precis som 2012, då P3 Nyhetsguiden fick förvillarpriset och programmet Medierna i P1 fick folkbildarpriset, tilldelades båda utmärkelserna företrädare för media.

Årets folkbildare blev Metros Viralgranskaren och aldrig tidigare har väl folkbildarpriset känts som det varit så givet på förhand. Ur VoF:s motivering:

År 2014 går utmärkelsen till tidningen Metros Viralgranskaren. Redaktionens tre journalister, Jack Werner, Linnéa Jonjons och Åsa Larsson, får utmärkelsen för sitt arbete med att granska påståenden som sprids i sociala medier samt för att de på ett tydligt och lättbegripligt sätt lär ut ett kritiskt förhållningssätt, och visar på vikten att ifrågasätta och källgranska uppgifter på nätet.

Med nya typer av medier kommer nya utmaningar. Det ökade informationsflödet i sociala medier ställer större krav på källgranskning och kritiskt tänkande hos läsarna. Myter får blixtsnabbt fäste och sprids som sanningar. Allt sedan starten i mars 2014 har Viralgranskaren granskat och avslöjat felaktiga påståenden som spridits i sociala medier.

Till Årets förvillare utsågs TV4 Nyhetsmorgon och det är faktiskt andra gången TV4 tilldelas den negativa utmärkelsen. Ur VoF:s motivering:

År 2014 ges utmärkelsen till redaktionen för TV4 Nyhetsmorgon för att den vid en rad tillfällen släppt igenom pseudovetenskapliga och falska påståenden i programmet. De vilseledande inslagen har gällt bland annat psykologi, psykiatri, medicin och veterinärmedicin.

De senaste åren har det negativa förvillarpriset getts till organisationer snarare än enskilda personer. Kanske har man känt att det finns risk för att det kan upplevas som någon form av mobbning när man ger en negativ utmärkelse till en enskild person och visst kan det ligga något i det. Jag tycker dock inte man ska dra sig för att ge förvillarpriset till en enskild person om det är någon med inflytande som verkligen har gjort sig förtjänt av utmärkelsen. Vidare kan det vara så att det faktiskt ger mer genomslag i media om en enskild, gärna färgstark, person tilldelas förvillarpriset. Till exempel fick det stort genomslag i media då LCHF-förespråkaren Annika Dahlqvist tilldelades det 2009.

Denna gång verkar dock förvillarutmärkelsen plockats upp bra av media trots att det inte delats ut till en enskild person. Till exempel skriver DN om förvillarpriset. I DN-artikeln bemöter TV4:s programdirektör för nyheter och samhälle faktiskt också kritiken, måhända på ett lite märkligt sätt. I ett sms till DN skriver hon:

”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna

Argumentet att det blott handlar om 57 minuter har bemötts på bloggen ImSoEvil.com. Angående att tittarna automatiskt förstår vad som är allvar och inte så kan man verkligen undra om det exempelvis framgick att inslaget om hur knackningar på kroppen kunde bota ångest och fobier inte var på allvar, utan att det istället rörde sig om ett lättsamt eller humoristiskt inslag.

Det är en lite märklig inställning att som ansvarig för ett nyhetsprogram mena att man inte behöver bry sig om huruvida det som påstås i reportagen är sant eller ej eftersom de allvetande tittarna ändå alltid kan skilja sant från falskt. Kanske borde man i alla fall inleda sina sändningar med någon form av disclaimer där man deklarerar att man skjuter från höften på Nyhetsmorgon och att det är tittarens ansvar att känna på sig när det är trams och när det är allvar.

Mikropartivalkollen 2014: Demokraterna

Sommarföljetongen Mikropartivalkollen 2014 fortsätter idag med vad som tycks vara ännu ett enmansparti, nämligen Demokraterna. Partiets grundare och tillförordnade partiledare Börje Peratt har en mycket stor nätnärvaro med mer än tjugo olika bloggar. På varje blogg ger han utlopp för en del i sin renässansmänniskopersonlighet. På Börje Peratt – Utforskare odlar han till exempel sin vetenskapliga sida, på Börje Peratt – Filmaren skriver han om sina filmer och på Börje Peratt – Författare skriver han om sitt författarskap. Att blott en person ligger bakom partiet gör måhända i slutändan inte så mycket när denne ändå är såpass mångsidig.

Peratt är gammal centerpartist men har på sistone känt sig besviken över partiets utveckling vilket väl säkert är en av anledningarna till att han startat ett nytt parti. Demokraternas program är nog i mångt och mycket också gamla Centerpartiets kryddat med lite vurmande för alternativmedicin och andra av Peratts förvånansvärt starka åsikter i vitt skilda frågor. För att vara ett enmansparti är programmet faktiskt förhållandevis brett och tycks vara jämförelsevis balanserat. Även om Peratt propagerar för en del alternativa idéer tror han inte på sådant som mer extrema konspirationsteorier, exempelvis chemtrails. Om man börjar undersöka vad som egentligen åsyftas bakom de kortfattade och till synes hyfsat balanserade målsättningarna på Demokraternas hemsida så blir det dock i slutändan ofta riktigt skruvat ändå. Jag ska göra ett par djupdykningar i ett par av partiets ställningstaganden för att visa vad jag menar.

Demokraterna kommer exempelvis att bekämpa kränkningar och förföljelser på nätet. Det låter kanske lovvärt men frågan är ju vad som egentligen menas med kränkningar och förföljelser. Det är sällan Peratt tillåter sig att bli särskilt konkret angående det på sina bloggar men i de fall han varit konkret så tycks det handla om sådant de flesta skulle anse hör till ordinär debatt och idékritik. En av de gånger Peratt reagerat som kraftigast var när rikskända mediet Terry Evans blev kritiserad på sin Facebooksida av personer som var skeptiska till hans övernaturliga förmågor. Peratt gick då i taket och kontaktade bland annat kritikernas arbetsgivare. Av någon anledning tycks det faktiskt vara ”kränkningar” från just ateister och skeptiker som upprör Peratt allra mest.

Den perattska retoriken är för övrigt av den typ som uppfyller Godwins lag flera gånger om i samma stycke. Se exempelvis denna perattska svada i vilken han beskriver den svenska skeptikerföreningen VoF:s natur:

Denna åsiktsförtryckarmaskin påminner om ett sektliknande kotteri som fungerar som Stasi med upprättade listor på tänkbara förvillare och ett slags angiverisystem som leder till dokumentation över personer mot VOF. Det är inte långsökt att inse vilka som finns i dessa listor, naturligtvis alla som utsetts till förvillare men hur många fler? VOF är i grunden odemokratisk och liknar Ku Klux Klan både till innehåll och metod. ”Årets förvillarpris” är Vofs brinnande kors. Rent organisatoriskt finns VOF överallt i högskolor, på myndigheter och vad värre är i publika media. Ungefär som Nazisterna i Tyskland behöll sina ämbetspositioner och såg till att skydda varandra innehar de toppositioner både på KTH och andra lärosäten och med den anonyma och ansiktslösa skeptikerkåren i ryggen aktiveras stormtrupperna att kommentera och som här rösta positivt på VOF och på KTH. Det är bra att denna mörka tendens i svenska samhället börjar rotas fram ur sina hålor.

(WaybackMachine)

Peratt nöjer sig dock inte med att enbart debattera på nätet och kontakta arbetsgivare. Den initiativrike stockholmaren har även grundat föreningen Humanism & Kunskap för att återerövra humanismen från ateisterna och skeptikerna. Jämfört med Demokraterna får Humanism & Kunskap sägas vara en succé eftersom de i alla fall har fler aktiva medlemmar än blott Peratt själv.

Peratts kritiker skulle mena att han i sitt korståg mot näthatet själv blivit sinnebilden av en näthatare. Han har en oöverträffad förmåga att gå i spinn över till synes oförargliga ifrågasättanden och man undrar givetvis vad allt bottnar i. Varför blir han så provocerad av organiserad ateism och vetenskaplig skepticism? Det är givetvis bara spekulationer men frågan är om det i grund och botten handlar om att Peratts egna teorier om medvetandet utsatts för kritik. Den minst sagt produktive Peratt har nämligen bland alla sina andra projekt hitintills gett ut två delar i en trilogi som han blygsamt kallar Om medvetandets uppkomst anspelandes på Darwins Om arternas uppkomst. I den siktar han på att revolutionera vår syn på människans medvetande. Den första delen $uccebo – Fröet till framgång står oläst i min egen bokhylla och jag har tvekat huruvida jag verkligen ska använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa den. $uccebo, stavat med dollartecken, är Peratts egen term och det är namnet på någon sorts inneboende vilja till framgång. Jag har utan att ha läst boken fattat det som att $uccebo finns i alla levande organismer och evolutionen är därför viljestyrd i någon mening. Peratts vetenskapliga metoder är minst sagt oortodoxa. Termen $uccébo kom exempelvis till honom i en dröm och därefter såg han som sin uppgift att ta reda på vad det drömda ordet faktiskt betydde.

Nästa punkt i Demokraternas program vi ska kika närmare på är inställningen till en av våra sjöfåglar, nämligen mellanskarven. Av Peratts beskrivningar att döma är mellanskarven faktiskt något av en domedagsfågel:

Det var sorgligt att höra yrkesfiskare beskriva hur deras fiskebestånd i stort sett utplånats av detta skadedjur. För att förstå detta måste man nästan ha sett hur den jagar. I flockar om flera hundra driver de in fiskestimmen i vikar så att fisken inte har någon annan stans att fly än upp på land. Mellanskarvsflocken återvänder i några dagar och praktiskt taget utrotar bestånden. På detta sätt flyttar den sedan vidare och lämnar vattenöknar efter sig.

(WebCite)

Det slutar dock inte där. Peratt anklagar också mellanskarven för algblomningar, övergödning och syrebrist i Östersjön och han menar att de som vill bevara mellanskarven angriper de mänskliga rättigheterna. Peratt ser faktiskt bara en lösning på mellanskarvfrågan och skriver på Demokraternas hemsida:

Tyvärr har ornitologer målat in sig i ett hörn och kämpar med alla medel för att försvara den destruktiva stammen av mellanskarv. Det är i praktiken ett förräderi mot natur, fauna, våra vatten och folket runt Östersjön.

Vi måste snarast inleda fri jakt året om på detta skadedjur.

(WebCite)

Man kan tro att någon som är partiledare för ett parti som heter Demokraterna och eftersträvar parlamentariskt inflytande ser det som självklart att det är ny lagstiftning som gäller om man vill ändra på något och tills dess verkar man inom lagens gränser. Peratt tycks dock inte ha tålamod att vänta utan vill uppenbarligen att man ska bryta mot lagen för att skydda oss från den diaboliska mellanskarven. Angående EU:s fridlysning av mellanskarven skriver han nämligen:

Sverige kan göra två saker. Gå ut ur EU och ta itu med problemet eller kräva att EU lyfter fridlysningen och öppnar för fri jakt. Civil olydnad kan, tills ett sådant beslut tas, säkert göra viss skillnad.

(WebCite)

För den som vill ha en snabb introduktion för att kunna bemöta sådana som likt Peratt på olika vis förvillar i skarvfrågan rekommenderas det kortfattade dokument som Sveriges Ornitologiska förening står bakom. I dokumentet går man igenom missuppfattningar rörande artens ursprung, populationstillväxt och påverkan på omgivningen.

Peratt har väl så smått börjat inse att det inte blir några framgångar för Demokraterna i höstens val. Detta har dock inte utmynnat i någon insikt om att projektet kanske inte var någon god idé. Peratt har istället börjat odla en egen dolkstoss-myt där två av den alternativa sfärens profiler görs till syndabockar för Demokraternas misslyckande. Peratt presenterade för första gången sitt parti i den alternativa nätpublikationen Newsvoice men fick då kritik i kommentarsfältet av Mats Sederholm, författare till boken Det enda rätta, och Tomas bakom alternativa webb-TV-kanalen 2nd Opinion. Peratt skriver upprört om hur de sänkte hans initiativ till det nya partiet:

Några som man normalt sett skulle tro kunde stötta detta var alternativisterna men från två av dessa kom ett förödande angrepp värdigt de mest aggressiva pseudoskeptikerna. Ja till en början blev det enbart positiva reaktioner men sedan kom Mats Sederholm (Klar sikt med grumlig vy) åtföljd av Tomas ”Canal Second opinion” med sådana påhopp att jag häpnade. Tomas använde mängder av nicks i sann voffanda för att få det att verka som att flera ville skjuta projektet i sank. Men det var bara dessa två.

(WebCite)

Peratt kräver en ursäkt från de båda och skräder inte orden när han berättar vad alternativet är:

Om inte Tomas på Canal Second Opinion och Mats Sederholm ”Klar sikt?” så aggressivt och med VOF metoder saboterat diskussionen om Demokraterna kanske vi hade haft ett sådant alternativ idag.[6] Jag hoppas att fler vaknar efter höstens val och kan tänka sig bygga D. Jag hoppas också att Tomas och Mats har den moral som krävs för att be om ursäkt för sitt tilltag och bidra till alternativisternas enande när det rör förhållande till demokrati och dess spelregler. Allt annat är anarki, despotism och risk för terror.

(WebCite)

Skulle, trots kniven i ryggen, Demokraterna få makten i Sverige så är det svårt att säga exakt vad som skulle hända. Två saker vet vi dock säkert, mellanskarven har gjort sitt och vi skulle definitivt få säga adjö till yttrandefriheten på nätet. Det är väl dock inte särskilt troligt att det kommer att inträffa. Den största chansen att få se Peratt i en folkvald församling är nog istället att boende i Danderyds kommun röstar på Centerpartiet och kryssar Peratt. Ty trots besvikelsen på Centerpartiet, och trots initiativet till ett nytt parti, ställer Peratt ändå upp för Centerpartiet i Danderyds kommunval. Det är väl frågan om det faller inom den kommunala kompetensen men måhända kan Danderyd faktiskt bli Sveriges första mellanskarvfria zon där heller ingen kritik mot andemedier eller hobbyvetenskapliga teorier om människans medvetande på några som helst villkor tillåts förekomma.

Demokraterna

Tidigare partier i Mikropartivalkollen 2014: Vetenskapliga Partiet, Partiet De Fria.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2014, Småpartier, Demokraterna, Centerpartiet, Mellanskarv, Skepticism.

Dokumentären Scientologernas krig

I söndags sände Dokument utifrån dokumentären Scientologernas krig. Dokumentären handlar främst om Marty Rathbun, tidigare toppscientolog som efter brytningen med Scientologikyrkan utsatts för förföljelse och trakasserier.

Jag har nu sett dokumentären på SVT play i efterhand och har lite dubbla känslor inför den. De delar av dokumentären som avhandlar Scientologikyrkan och dess obehagliga metoder är sevärda även om det förvisso inte rör sig om några nyheter. Problemet med dokumentären är dock att den förhåller sig helt okritisk till den oberoende scientologirörelse som Marty är en del av och de pseudovetenskapliga terapier de behandlar människor med. Ungefär tjugo minuter in i klippet framställs det till exempel som någon sorts triumf när Marty efter flera års brytning med Scientologikyrkan återigen plockar fram e-metern och börjar auditera folk. Dokumentärens speakerröst berättar:

Marty hade varit en toppauditör, Scientologins motsvarighet till terapeut. Auditörer ställer frågor och mäter deltagarens känslomässiga reaktion på en e-mätare, en slags lögndetektor. När orsaken till problemet är identifierat hjälper auditören personen att bli av med blockeringen. Mosey (Martys hustru /Bloggarens anm.) märkte hur mycket Marty gillade att hjälpa folk och övertalade honom att börja på nytt.

[…]

Marty hade funnit sin plats i världen och insåg nu att det inte var religionen det var fel på utan kyrkan. Han började blogga och presenterade sig som en oberoende scientolog och folk kom flygande från hela världen för sessioner.

Det är en gåta hur det kan beskrivas som någon sorts triumf när Marty återigen kastar sig in i Scientologernas pseudovetenskapliga smörja bestående av reaktiva sinnen, engram, clears, undangömda minnen från moderlivet, undangömda minnen från tidigare liv med mera. Det skulle vara väldigt intressant att få en källa på speakerröstens påstående att auditörer hjälper personer att bli av med blockeringar.

Utläggningen om Martys återupptagna verksamhet som auditör är heller inte det enda som är problematiskt i dokumentären. I slutet är vissa delar faktiskt närmast reklaminslag för den oberoende scientologirörelsen.

Jag har ju tidigare skrivit om den i Sverige verksamma oberoende scientologen Stefan Tunedal och hans bok De hånfulla som precis som dokumentären kritiserar Scientologikyrkan och dess förtryck men inte de terapier de saluför. Föga förvånande gillade Tunedal dokumentären och menar att : ”man gjorde en klar skillnad mellan kyrkan och scientologin”. Man kan hålla med om att vore det så att scientologin fungerade så skulle det vara önskvärt att separera idéerna från den ökända organisationen. Det är dock upp till de oberoende scientologerna att skaffa fram belägg för att terapierna är något att ha. Hitintills har de tyvärr varit ointresserade av att så göra.

e-meter schme-meter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Skepticism, Dokumentärer, SVT, Pseudovetenskap.

Tänk om L Ron Hubbard visste

När jag på den nyandliga mässan Harmoni-Expo i höstas stötte ihop med den avhoppade scientologen Stefan Tunedal passade jag på att köpa hans bok De hånfulla. Jag har nu tagit mig tid att läsa boken som handlar om hans brytning med scientologirörelsen.

Det intressanta med Tunedal är att trots att han övergett Scientologerna så har han inte övergett scientologin. Genom sitt Akademi Stortorp erbjuder han vägledning baserad på scientologigrundaren L Ron Hubbards idéer för 900 kronor per timme. (Webcite)

I boken berättar Tunedal om hur han går med i Scientologerna, om sin tid i rörelsen och hur han slutligen lämnar den. Han delar också med sig av en hel del intressanta berättelser som inte direkt berör honom själv, ofta om den nuvarande ledaren David Miscavige och dennes förtryck av medlemmarna. Boken har dock varken notapparat eller källförteckning så det blir tyvärr omöjligt för läsaren att kontrollera Tunedals uppgifter eller forska vidare på egen hand. I vissa fall kan det kanske vara förståeligt att han inte kan uppge källan men knappast i alla.

Tunedal menar att Scientologerna förändras i mitten av åttiotalet när grundaren L Ron Hubbard dör och Miscavige tar över rodret. Tunedal hävdar att rörelsen efter ledarskiftet blir otrevlig, girig, kontrollerande och förtryckande. Vidare dristar de sig dessutom att göra förändringar i den ursprungliga läran. Han känner därför inte alls igen den scientologirörelse han en gång gick med i.

Tunedal skriver om skillnaden före och efter Miscavige:

En del av de lögner som svensk media publicerade om Scientologikyrkan har i efterhand visat sig bli sanna. Det skrevs på sjuttiotalet och i början av åttiotalet att kyrkan sysslade med bedrägeri, men då fanns inget bedrägeri att tala om. Men kyrkan förändrades, och idag kan jag lugnt säga att jag sällan sett en rörelse som så hänsynslöst bedrar sina medlemmar.
Ett annat tema som var återkommande i svensk press var påståendena om att Scientologikyrkan manipulerade medlemmar. Jag minns hur det brukade reta mig eftersom scientologin är den raka motsatsen till manipulation. Idag däremot ser man medarbetare och medlemmar uppträda som om de vore under hypnos. Svensk press under sjuttio- och åttiotalen fungerade således som en ganska framgångsrik spåkärring. Ta fram löpsedlar från den tiden och du kommer att se en ganska korrekt beskrivning av hur Scientologikyrkan är idag.
Utvecklingen inom Scientologikyrkan går däremot åt det motsatta hållet. Det som kyrkan hävdade då var i stort sett sant alltihop, men det som högsta ledningen trumpetar ut idag är ytterst tveksamma uppgifter. Ibland undrar jag om de någonsin talar sanning.

(Tunedal, S. (2011), De hånfulla, s. 75 – 76)

Man behöver dock inte leta länge för att inse att rörelsen var en kontrollerande sekt långt innan Miscavige tog över och att L Ron Hubbard var den som åstadkom detta. Sedan kan det mycket väl vara så att Miscavige fördjupat och satt sin egen prägel på förtrycket.

Om det är så att Tunedal har fel när han hävdar att Scientologerna inte var en sekt före Miscavige så skulle han för övrigt inte vara den första avhoppade sektmedlem som idealiserar den första tiden och ser den som både lycklig och utvecklande.

Visst är det intressant att följa en svensk avhoppares väg ut ur sekten men personligen tycker jag att vissa saker han inte skriver om hade varit minst lika intressanta att som läsare få ta del av. Varför lämnar Tunedal till exempel inte allt bakom sig, inte bara organisationen utan också läran? Varför fortsätter han tillämpa teknikerna? Svaret är väl att han tror på läran och menar att teknikerna levererar någon sorts resultat. Men om han granskade läran med samma kritiska blick som han kommit att granska organisationen efter Miscavige, skulle han då icke finna att allt är ett absurt pseudovetenskapligt teoribygge? Man behöver inte ens gå in på de science fiction-artade delarna av läran, sådant som man måste gå många kurser och betala massor av pengar för att få veta. Nej, det räcker med att skrapa på ytan och bläddra i Dianetik: Den moderna vetenskapen om mental hälsa, en av Scientologernas bästsäljare. I och med att Quickskandalen nyligen vevats ännu ett varv har ju farligheten med tron på bortträngda minnen hamnat i blickfånget. Sådant förekommer också i Scientologernas läror men man tar det ännu ett steg längre. I Dianetikboken kan man läsa om hur man kan behandla bortträngda traumatiska minnen från moderlivet, till exempel av föräldrarnas misslyckade abortförsök. Det slutar dock inte där utan Scientologerna menar även att upplevelser i tidigare liv påverkar oss. Det hade varit intressant om Tunedal också resonerat kring sådant i ett kapitel vid sidan om de där han berättar om sina egna erfarenheter av avhoppet eller spyr galla över favorithatobjektet Miscavige.

Det sägs att i de sovjetiska Gulaglägren fanns det de som fortfarande trodde på den stalinistiska propagandan och vägrade inse att Josef Stalin kunnat skicka dem dit. ”Tänk om kamrat Stalin visste”, ska de ha sagt om sin prekära situation i fånglägret, övertygade om att någon rutten underhuggare var ansvarig. Kanske är Tunedal likadan när han inte vill kännas vid att L Ron Hubbard och hans idéer faktiskt är roten till det onda inom scientologirörelsen, snarare än Miscavige som bara vårdat arvet.

De hånfulla

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning om psykiatrins förbrytelser på Nytorv i Köpenhamn. En av Scientologernas frontorganisationer arrangerade utställningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp, Psykologi, Skepticism.

Ung, oerhört intelligent Columbo-wannabe

När jag häromsistens besökte den nyandliga mässan Harmoni-expo stannade jag till vid vissa av utställarnas bord och utbytte några ord. Ett av borden där jag stannade lite längre var det som tillhörde de avhoppade scientologerna i The Foundation som tagit avstånd från organisationen men ändå fortsätter tillämpa L Ron Hubbards idéer. Man skulle alltså kunna säga att de tror på scientologin men inte på Scientologerna.

Jag kom att samtala med en av The Foundations företrädare, grundaren Stefan Tunedal. Våra thetaners (scientologins namn på själen) möte den dagen måste ha varit något alldeles speciellt. Ty precis som jag fann det värt att skriva några rader om stunden vid montern så fann tydligen också den avhoppade scientologen det värt att skriva ett inlägg om vårt samtal på sin blogg. (WebCite) Detta gjorde vi oberoende av varandra. Även om vi tydligen var rörande överens om att mötet var minnesvärt så tycktes dock våra minnesbilder skilja sig åt på flera punkter.

Den frifräsande scientologen Tunedal inleder sitt inlägg om vårt möte i bästa ”historia framför brasan-stil”:

Jag har en historia från helgens harmonimässa.

Sedan jag började använda scientologin har jag stött på de som är genomkritiska. Det hör till. Håller man öppet på med scientologi då kommer man att stöta på dem. Inte ofta, men det händer. Jag har för länge sedan slutat bekymra mig över dessa typer och passar istället på att ha kul när de dyker upp.

Det hände på mässan.

Två unga män kom raskt fram mot vår monter och började snacka.

”Jaha, det är ni som lämnat Scientologikyrkan och fortsätter med scientologin?”

Frågan indikerar att de faktiskt var där för att kolla upp oss. Hur ska man annars förklara att de direkt kunde sätta den korrekta etiketten.

En första reflektion är att det inte kan vara en organisation med något vidare självförtroende om de blir misstänksamma när någon känner till dem. De verkar för övrigt ha bytt namn efter mässan från The Foundation till Akademi Stortorp. Om man byter namn då och då lär ju risken att de blir igenkända minska, så förhoppningsvis slipper de bli misstänksamma fler gånger.

Tunedal fortsätter hur som helst sitt inlägg med att teckna mitt personporträtt:

Och samtalet blev omedelbart komiskt. Den ena av dem hade mörkt hår och var den drivande. Det var tydligt att han ansåg sig själv som oerhört intelligent. Han betedde sig ungefär som Columbo, om du minns den där gamla tv-serien med Peter Falk i rollen som den skarpe detektiven. (bild).

Den mörkhårige unge mannens dilemma handlar egentligen om detta: Jag har lämnat kyrkan och fortsätter kalla mig scientolog. Det var därför han var där, för att ”avslöja” mig och finna svaret på gåtan.

Okej, det är mig han syftar på här. Jag tycks ha framstått som självgodheten personifierad. Jag minns dock inte samtalet som fullt så konfrontativt. Jag vill minnas att vi enades om att Scientologerna inte var något att ha men att vi nog hade olika uppfattningar om thetaner och e-metrar.

Något han hade helt rätt i var dock att jag var väldigt nyfiken på vad som gjorde att man inte släppte scientologin helt och hållet. Vad var det som gjorde att han fortfarande anammade idéerna?

Tunedal skriver vidare om vårt samtal:

Smart, tänkte de om mitt agerande. Jag har sett att Scientologikyrkan är en bluff. Smart, men varför gillar jag fortfarande filosofin? Är jag fortfarande hjärntvättad? Men vänta nu, om jag fortfarande är hjärntvättad, borde jag inte då vara kvar i kyrkan?

De som lämnar en sekt brukar inte bete sig som jag gör. Det är inte enligt det väntade mönstret. Om man lämnar en sekt då ska man också ta avstånd från allt det sekten representerade. Vem har t.ex. hört talas om ett före detta Jehovas Vittne som fortsätter knalla runt och knacka på dörrar?

Columbo-mannen försökte bena ut det här medan vi samtalade.

Jag vet inte om det verkligen är den allmänna uppfattningen att man som sektavhoppare alltid tar avstånd från hela sektens paket, och särskilt inte allt på en gång. Jag tror de flesta anar att det kan vara en tuff process att inse att man blivit lurad, att de idéer man höll så högt inte är värda ett vitten. Det kan hända att det tar lång tid. Kanske kan man inte släppa taget helt och hållet utan behåller delar av ideologin. Utanför Sverige finns ju en hel del avhoppade scientologer som kör på med scientologin, så det verkar inte vara alltför ovanligt.

Tunedal fortsätter sitt blogginlägg genom att göra vissa antaganden om mina förkunskaper i scientologi:

Han hade inte studerat scientologin. Hans åsikter grundade sig på vad han läst om scientologin. Men det hindrade honom inte. Han visste att det inte fanns någonting gott med scientologin, ingenting. Han hade inte studerat ämnet men det visste han. Är inte detta fantastiskt?

Egentligen tycker jag inte att det är något krav på att man måste läst originaltexter för att få ha en välgrundad uppfattning om något, om det nu är vad Tunedal menar. Det är faktiskt helt okej att förkasta något enbart baserat på andrahandskällor om de är vederhäftiga.

Huruvida man måste ha haft kontakt med originalkällorna eller ej spelar ingen roll denna gång. I min bokhylla har jag nämligen litteratur från Scientologerna. Förvisso har jag inte läst någon av böckerna från pärm till pärm. Jag har dock läst valda delar och inte funnit idéerna särskilt vettiga. I dianetikboken finns exempelvis utläggningar om hur någon sorts traumatiska undertryckta minnen från moderlivet av ens föräldrars misslyckade abortförsök kan vara orsaken till de problem man har som vuxen. Det låter kanske inte jätterimligt.

Och då har vi inte gått in på de allra galnaste delarna av den scientologiska idévärlden, sådant man inte finner i deras böcker utan måste betala stora summor pengar och ägna åtskilliga år åt scientologin för att få ta del av. Som exempel kan nämnas historier om ondskefulla intergalaktiska härskare som spränger övertaliga undersåtar i bitar och vars själar sedan fastnar på oss människor så att vi drabbas av diverse problem som vi måste behandla med scientologernas kostsamma metoder.

Att man anser idéerna ”korkade” behöver dock inte betyda att man tror att de människor som anammar dem är det. Vår scientologiske avfälling tycks dock dock anta att så är fallet. Han fortsätter:

Jag tror att vår Columbo wannabe till slut fick sitt svar. Jag tror att han bestämde sig för att jag var korkad, att det var därför som jag fortsatte gilla scientologin. Ingen i hans värld kan vara smart och fortsätta med scientologin efter att ha lämnat kyrkan.

Den här slutsatsen om min syn på hans kognitiva funktioner kan jag inte förstå att han kommer fram till eftersom jag svarade bestämt nej när han lite upprört frågade mig om jag ansåg att han var korkad som fortfarande höll på med scientologin.

Något tillfredsställande svar på varför han fortfarande tillämpade scientologin fick jag aldrig och Columbo fick tyvärr lämna fallet ouppklarat. Har ingen aning om det någonsin inträffade i TV-serien.

Tunedal avslutar hur som helst sitt inlägg om vårt möte genom att berätta om det bokköp som skedde mot slutet av vår lilla konversation:

Hans polare köpte boken De Hånfulla. Jag undrar hur det går för dem. Hoppas de dyker upp igen.

Denna sista minnesbild från vårt möte får bli kvittot på att karlns minne inte är att lita på. Det var nämligen jag som köpte boken av honom och inte min vän. Uppenbarligen är inte scientologernas tekniker något att ha då perfekt minne och förmågan att minnas allt man varit med om enligt L Ron Hubbard ska vara en av de egenskaper man får som ”clear”. Då Stefan Tunedal tydligen nått nivån OT VII, och alltså är på god väg att bli den halvgud L Ron Hubbard stakat ut vägen till, så har han passerat nivån ”clear” för längesedan. Minnessvårigheter borde alltså vara ett minne blott för herr Tunedal. Eftersom så inte verkar vara fallet är det måhända dags att fundera på om man kanske ändå borde slänga hela scientologin i papperskorgen och gå vidare.

Avhoppad scientolog

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning i Köpenhamn om psykiatrins brott mot mänskligheten. En av scientologernas frontorganisationer stod som arrangör.

Andra bloggar om samtal med utställare på höstens Harmoni-expo:
På Föreningen Vetenskap och Folkbildnings blogg berättar Christine Öberg om hur hon samtalat med företrädare för metoderna Healing Touch och PSYCH-K.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Harmoni-expo, Skepticism, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp.

Terry Evans och Unite with Respect – den nya organisationen för medium och healers

När jag tittade på programmet för höstens Harmoni-expo var det en punkt som kändes särskilt intressant. Man skulle presentera en ny branschorganisation för medium och healers, Unite with Respect. Jag tyckte det skulle vara väldigt spännande att få veta hur en branschorganisation planerade att agera när det inte fanns några belägg för att de tjänster yrkesutövarna saluförde fungerade och kunde därför inte låta bli att gå dit. Att Sveriges mest kända medium Terry Evans dessutom skulle delta gjorde det inte mindre intressant.

Unite with Respect

En av damerna bakom den nya organisationen inledde med att lite kort berätta om Unite with Respect. De vände sig förutom till medium och healers även till de som delade livsåskådningen. Organisationens mål var att de två yrkesgrupperna skulle bli accepterade och en erkänd röst i samhället, så långt inget oväntat. Det handlade dock också om att man tyckte kritik var något mycket problematiskt. Hennes ord ”Vi vill ju att alla ska få möjlighet att uttrycka sin livsuppfattning utan att någon säger att det är fel” sammanfattade ganska väl vad det handlade om.

Terry Evans fortsatte på detta tema när han berättade varför han stöttade organisationen. Han berättade att han aldrig kunnat förstå de ständiga interna ifrågasättandena inom den mediala världen. Han sade att det var dags för medium och healers att sätta meningsskiljaktigheterna åt sidan och växa upp. I begreppet ”växa upp” kan man tycka att det borde ingå att lära sig hantera kritik men så var alltså inte fallet. Något man dock var tvungen att hålla med Evans om var att ”The most important thing is what the end product of the medium or the healers work is”. Det skulle dock komma att visa sig att när allt kom omkring var det ändå inte så viktigt för honom vad slutprodukten var.

Det var inte bara intern kritik inom den nyandliga sfären som var ett problem enligt Evans. Även kritik utifrån, från vad han kallade ”negativa skeptiker” var mycket problematiskt. Han sade ”I´ve been on the recieving end of some really vicious, negative sceptics. They´ve been vicious. Have anybody heard of them? They´re here.” När Evans sade ”They´re here” sade han det med en röst som fick det att låta som om han i ett avsnitt av Det Okända gått upp på en mörk vind och där känt närvaron av spöken. Blodet isades omedelbart i mina ådror ty jag förstod att det var mig och min medhavda kumpan som åsyftades. Vi tillhörde nämligen ett annat demografiskt segment än resten av publiken som dessutom till stor del verkade bestå av Evans gamla lärlingar.

Efter diverse utläggningar om hur den nya organisationen skulle bistå med ett nätverk för medium och healers där de vid behov bland annat skulle kunna få tillgång till juridisk och ekonomisk expertis vände sig herr Evans lite oväntat direkt till mig och min kumpan. Han frågade varför just vi två kommit dit. Även om jag var oförberedd på frågan lyckades jag så småningom ändå hjälpligt redogöra för anledningen. Jag sade att jag blivit nyfiken på branschorganisationen och hur de skulle verka för att kvalitetssäkra de två yrkesgruppernas arbete.

Evans kontrade med en mycket oväntad fråga, han undrade hur bra vi var på datorer. Jag svarade en trea, fyra på en femgradig skala vilket nog egentligen var i blygsammaste laget, särskilt i det sällskapet. Evans själv brukar ju till exempel besvara kommenterande spambotar på sin blogg. Varför det var intressant hur bra vi var på datorer fick vi dock aldrig veta och kanske måste man vara medial för att förstå frågans relevans. Var det månne någon sorts kontrollfråga för att avslöja snokande skeptiker?

Det blev aldrig otrevligt men Evans var lite misstänksam och en stor del av tiden kom faktiskt att ägnas åt frågor om oss och varför vi var där snarare än den nya organisationen. Man kunde ana att kritiken mot honom haft effekt. Det var ju för övrigt Evans hysteriskt underhållande arga mejl till sin mest ihärdige kritiker, bloggaren Gesus Pettersson, ett kvitto på (mejlet finns en bit ner i det länkade inlägget under den röda texten ”Minsann, det kom ett mail tillbaka nu”).

Hans misstänksamhet var givetvis befogad när det gällde mig, jag var ju trots allt ändå där som kritiskt inställd. Någon fråga om min livsåskådning eller inställning till medier fick jag dock aldrig så jag ljög inte om anledningen till att jag var där. Min medhavda vän var dock inte där som kritiker utan jag hade bara dragit med mig honom och han visste väl inte mycket mer om mediumvärlden än att Terry Evans var ett känt medium. Kritiken mot Evans från några ”negativa skeptiker” hade han inte hört talas om innan Evans berättade om den. Nu fick han finna sig i att svara på Evans frågor om varför han var där, hur bra han var på datorer, vilken utbildning han hade och så vidare.

Så småningom fick jag i alla fall chansen att utveckla vad jag menade med kvalitet i mediumbranschen. Jag sade att det borde vara att man som kund fick det man betalat för, köpte jag ett mediums tjänster skulle jag till exempel kunna få kontakt med döda anhöriga. Han valde att vrida frågan på ett inte helt obekant sätt. Evans sade att om jag kom till honom så kunde han inte lova att jag skulle få kontakt med precis vilka andar jag ville, han visste nämligen inte vilka andar som skulle ge sig tillkänna vid just det tillfället. Men huruvida Evans kan garantera att jag får kontakt med precis vilka andar jag vill är ju en helt annan fråga än om han kan få kontakt med andar överhuvudtaget. Den senare frågan är ju den som är relevant i sammanhanget och samtidigt den som folk i branschen inte gör några ansträngningar för att reda ut.

Damerna bakom organisationen hade en del idéer om hur man skulle kvalitetssäkra arbetet. Organisationen skulle till exempel se till så att deras medlemmar hade F-skattsedel och man skulle också som konsument kunna rapportera till organisationen om någon av deras medlemmar arbetade oseriöst. Inte heller de ville dock gå hela vägen när det gällde omsorg om kunderna och säkerställa att yrkesutövarna verkligen kunde leverera de tjänster man utgav sig för att leverera, exempelvis kontakt med avlidnas andar.

Man kan för övrigt undra om inte Evans inledande tal om problematiskt internt ”skitsnack” i den andliga sfären kunde vändas mot honom själv. Han hade nämligen en hel del åsikter om hur vissa kollegor i mediumbranschen jobbade. Han sade att vissa medier och healers lekte Gud och påstod att de kunde fixa allt när de egentligen borde veta sina begränsningar och skicka vidare klienterna för medicinsk vård i de fall det behövdes. Han hade också hört talas om sådana som bett klienter sluta ta sina mediciner eller låtit kunderna bli känslomässigt beroende av dem, vilket han ansåg vara helt förkastligt. Man var givetvis tvungen att hålla med Evans om detta men de kritiserade kollegorna skulle kanske kalla det ”skitsnack”. Den enes välgrundade kritik är nämligen ofta den andres ”skitsnack”.

Avslutningsvis kan sägas att även om jag var negativt inställd när jag kom så var jag ännu mer negativt inställd när jag gick, för vad är det egentligen för branschorganisation som tycks vara mer intresserade av att problematisera kritik än att verka för att yrkesutövarna levererar de tjänster de tar betalt för?

Det räcker för övrigt med att titta på baksidan av den nya organisationens folder för att ana vilken grå eminens som måhända drar i trådarna. Längst ned finner man nämligen reklam för ett par av Terry Evans olika projekt. De som startat organisationen verkade dessutom mest vara gamla studenter från Evans utbildningar.

Övrigt på nätet om den nya organisationen Unite with Respect:
På Terry Evans egen blogg skriver han om hur man presenterat Unite with Respect på Harmoni-expo.
På forumet Andlig skepticism i fokus finns det en läsvärd tråd om den nya organisationen där man bland annat diskuterar huruvida man verkligen valt rätt organisationsform.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Harmoni-expo, Medialitet, Healing, Terry Evans, Unite with Respect, Skepticism.

Norrtälje – den lilla staden med den stora mörka hemligheten

Här kommer del två i den miniserie i två delar om min sommar 2013 som jag inledde med inlägget om besöket på Livets Ords Europakonferens.

På grund av den uppkomna familjesituationen blev sommarens mest exotiska resmål Norrtälje. Det är dock inte alls fy skam. Norrtälje är nämligen en vacker liten stad med små trähus utspridda längs Norrtäljeån. Precis som i mången skräckfilm döljer sig dock något fruktansvärt under den stillsamma småstadsidyllens yta. Det handlar dock inte om något så skräckfilmsklassiskt som vampyrer utan istället om blodsugare av annat slag, nämligen olika typer av kvacksalvare och ormoljeförsäljare som nästlat sig in i Roslagens hjärta.

Norrtäljeån

Akupunktur är till exempel lika vanligt som mellanmjölk i Norrtälje. Hos akupunktören nedan kan man få akupunktur mot en lång rad tillstånd, bland annat nikotinberoende trots att det inte finns något som helst stöd för att det skulle hjälpa mot begäret.

Akupunktur

Homeopati finns självklart också representerat i Norrtälje, man kan både behandla sig med och få utbildning i den kontroversiella metoden. Homeopati behöver knappast någon introduktion för den som är bevandrad i verkningslösa behandlingar. Skulle man vara i behov av en introduktion finns en kortare sådan att läsa här och en fylligare genomgång står att finna i kapitlet om homeopati i Simon Singhs och Edzard Ernsts Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen.

Homeopati

På Vedakliniken erbjuder man bland annat ett antal olika former av massage, mest sådana av den vetenskapligt tveksammare sorten. Man erbjuder också ayurvedabehandlingar. Ayurveda är en gammal indisk läkekonst som saknar vetenskapligt stöd. Ayurveda är dock inte bara så gott som alltid verkningslöst. Det kan ibland också vara direkt hälsovådligt eftersom ayurvediska preparat visat sig innehålla bly, arsenik och kvicksilver.

Vedakliniken

I Norrtälje kan man också prova på gongbad, en typ av bad man inte blir blöt av. Gongbad innebär nämligen att någon drämmer en pukstock i en gong, en stor upphängd metallskiva. Man ”badar” sedan i tonen från gongen vilket ska ha en rad välgörande effekter. Yogacentret nedan var inte de enda som erbjöd detta och gongen hörs nog ofta eka mellan träväggarna i Norrtälje.

Gongbad

På stadens andra yogacenter kan man utbilda sig till barnyogaledare och inviga småttingarna i de österländska teknikerna. Kanske är det inget större fel med det, fysisk aktivitet ska väl oftast vara av godo men man skulle kunna önska att den fysiska aktiviteten inte åtföljdes av en massa påståenden om hälsoeffekter som man inte har belägg för. Så är ju tyvärr ofta fallet med yoga.

Studio Karma

I botten av Norrtäljes malström av skojeri återfinns Norrtälje hälsocenter. Förutom klassisk humbug som homeopati så bjuder de också på lite ovanligare behandlingar, till exempel Mozartmassage som enligt hemsidan ska vara något alldeles extra: ”Mozarts musik har enligt forskningen många goda effekter på kroppen. Mozartmassage är en mild helkroppsmassage som ges intuitivt i samma energiflöde som du hör i musiken. Så fylls kroppen både mentalt och fysiskt av Mozarts musik i en skön mångdimensionell upplevelse.”

Man erbjuder också patienterna kraniosakral terapi, en märklig behandlingsform med ett eget teoribygge som helt går på tvärs med vad vi vet om hur kroppen fungerar. Vidare kan man under hypnos gå tillbaka till tidigare liv för blott 1100 kronor per tillfälle. Man kan också få transhealing som enligt hemsidan ska fungera genom att ”Terapeuten skapar en kontakt med den universella källan och förmedlar den helande energin till klienten.” Man kan undra hur man vet att man får det man betalat för. Det måste ju rimligen vara svårt att kontrollera om det verkligen skapats en kontakt med den universella källan.

Norrtälje hälsocenter

Nästa sommar funderar jag på att bege mig till Järna för att beta av de alternativa behandlingar som erbjuds där. Då räcker det nog dock inte med en dag utan man får nog avsätta allraminst en vecka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Norrtälje, Alternativmedicin, New Age, Skojare, Healing, Skepticism.

Back on Track är inte på banan

Ödet har gjort att jag kommit i kontakt med företaget Back on Tracks produkter. De tillverkar stöd, skydd och täcken av olika slag, för människa, häst och hund. Hade det rört sig om vanliga handledsskydd, armbågsskydd eller hästtäcken så hade de varit ganska ointressanta. Back on Tracks produkter påstås dock vara något utöver det vanliga och ska hjälpa mot inflammationer och skador på andra sätt än de traditionella motsvarigheterna. Om materialet skriver de på sin hemsida att: ”Textilien är en synergi mellan gammal kinesisk erfarenhet och modern vetenskaplig textilteknologi.” (Webcite) Gammal kinesisk erfarenhet är ju en sådan där diffus fras som får varningsklockorna att ringa och vi får aldrig veta vilka erfarenheterna är. Den moderna vetenskapliga textilteknologin verkar vara keramiska partiklar i tyget som reflekterar värmestrålning. Modern vetenskaplig textilteknologi i all ära, men lite moderna vetenskapliga studier på produkterna skulle inte heller vara så dumt om de nu påstås vara något annat än det konkurrenterna säljer. Studierna lyser dock med sin frånvaro. Däremot finns det på hemsidan bilder av glada människor som varmt rekommenderar produkterna och berättar om hur de blivit hjälpta av dem. Leenden och glada tillrop istället för knastertorra studier brukar ju också vara rätt vanligt när det gäller den här typen av produkter.

Man kan ofta störas av den rika tillgången på bluffprodukter för oss människor. Det tycks dock ofta vara än värre för våra fyrfota vänner, och då särskilt för hästar. För dem tycks marknaden svämma över av pseudovetenskapliga produkter som dessutom kostar skjortan.

Hur som helst, den föreslagna mekanismen som ska göra att Back on Tracks skydd och täcken påskyndar läkning är enligt företaget följande:

Egenskapen hos de keramiska partiklarna är att när de blivit uppvärmda av kroppsvärmen utstrålar keramiken en värme som träffar kroppen. Värmen som på detta sätt återreflekteras är en långvågig värmestrålning vilken är detsamma som långvågig infraröd strålning.

[…]

Den våglängd som de keramiska partiklarna emitterar absorberas i cellerna och en signal går till hjärnan om att värmeenergin ökar och hjärnan öppnar då blodkärlen. Absorptionen sker inte bara på huden utan även en bit ner i vävnaderna, vilket gör att blodkärlen vidgas inte bara ytligt utan även i muskler och kring leder. Den ökade blodcirkulationen i vävnaderna luckrar upp muskelspänningar och stärker kroppens egna förmåga till att häva inflammationer och läka skador.

(Webcite)

På ett hästforum är denna tråds inledande inlägg läsvärt. Det är skrivet av en person som utger sig för att vara ”produktutvecklare inom textila/hybrida material med inriktning reflektion/energibesparing/värme/kyla” och i inlägget pekas på hur Back on Tracks påståenden om de keramiska trådarna är felaktiga och vilseledande. Keramik är dels inget högreflekterande material och även om det skulle vara det så är trådar alls inte reflekterande på samma sätt som en plan yta. Produkterna kan dock ha egenskaper som gör att de är värmebevarande. Längre fram i forumtråden kliver Back On Tracks VD in, dock utan att ens kommentera invändningarna vilket väl innebär att de är välgrundade. Istället väljer VD:n att fokusera på sådant som felstavade namn.

På Vetenskap och Folkbildnings forum finns också en tråd om företagets produkter. En användare på forumet har mailat företaget och frågat efter genomförda studier på produkterna. Hon fick svaret att en studie gjorts men att den på grund av mystiska omständigheter inte kunde publiceras. Gissningsvis var den undermålig.

Jag mailade lite med en herre på företaget och fick en gullig liten studie som omfattade tio hästar mailad till mig. Naturligtvis hade utförarna varit skeptiska innan men blivit förvånade över att produkten fungerat så bra. Sen hände det visst något som gjorde att studien inte kunde publiceras. Stackarna som sedan skulle sälja produkten hade inte resurser till att försöka upprepa studien så de satsade på marknadsföring istället. I vilken de inte anses kunna använda studien. Man styrker bevisföringen med auktoritetsargument och misstänksamhet emot mig. Klart BoT fungerar!

(Källa: Användaren pax på VoF:s forum)

Produkternas teoretiska grund tycks vara minst sagt skakig. Det avgörande påståendet, att dessa produkter har egenskaper som underlättar läkning och motverkar inflammationer på andra sätt än vanliga motsvarigheter, är något som inte är belagt. Någon vettig vetenskaplig studie av produkterna har ju inte gjorts trots att det borde vara enkelt att sätta upp en studie där en kontrollgrupp får helt vanliga stödprodukter eller täcken utan de undergörande keramiska partiklarna. Det tycks dock istället som att Back on Track kallt räknar med att folk är tillräckligt lättledda för att ta dem på orden att det fungerar och betala mer än för motsvarande stöd som saknar den gamla kinesiska erfarenheten och den moderna vetenskapliga textilteknologin. Det gör dock företaget tyvärr helt rätt i, de omsätter årligen hela 30 miljoner SEK.

Liknande inlägg på denna blogg: Magnetisörens nittioåttonde vinter, om magneternas påstått välgörande egenskaper.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Skojare, Back on Track, <Alternativmedicin, Konsumentfrågor, Pseudovetenskap, Skepticism.

Rune och jag

I söndags blev jag medsläpad till Rum & trädgårdsmässan i Kista. Förutom en uppsjö av poolkrängare fanns där även kocken och matinspiratören Rune Kalf-Hansen. Han skulle hålla ett kortare föredrag om hur lokala och ekologiska råvaror kunde bestämma din meny. Det tyckte jag lät spännande och jag slog mig ner för att lyssna.

Kalf-Hansens budskap var att vi skulle hushålla med resurserna, till exempel genom att dra ned på köttkonsumtionen och inte slänga mat i onödan. Det jag fastnade mest för var dock hans tanke att man inte skulle bestämma vad man skulle äta först för att sedan avgöra vilka råvaror man borde införskaffa. Istället skulle man undersöka vad det bjöds på för tillfället, vilka råvaror var det säsong för nu? Sedan skulle man helt enkelt bestämma sin kosthållning utifrån det. Sådant menade Rune skulle vara mer spännande för konsumenten, man skulle tvingas överraska sig själv. Dessutom var ju färska säsongsråvaror så mycket bättre.

Det var inget som Kalf-Hansen berörde under de futtiga tjugo minuter han hade till sitt förfogande men sådant berör givetvis frågeställningar på ett betydligt djupare plan rörande människans förhållande till naturen. Ska man anpassa naturen till människan eller människan till naturen? Här är det givetvis inte frågan om att välja det ena eller det andra, utan om gråskalor, men vi har hur som helst provat det förra betydligt oftare än det senare.

Det var lätt att hålla med om allt Kalf-Hansen sade. Vi hade det så bra, jag och Rune, men under föredragets sista skälvande minuter skulle han nödvändigtvis förstöra allt det fina vi byggt upp. I slutet berättade han nämligen om de olika typerna av ekologiska märkningar som fanns på marknaden. Han hävdade då att det absolut bästa ekologiska alternativet var biodynamiskt odlade råvaror. I samma ögonblick som han sade det förstod jag att Rune och jag inte var ämnade för varandra.

För den som inte är bekant med biodynamiskt jordbruk finns här en bra sammanfattning. Det biodynamiska jordbruket bygger på antroposofigrundaren Rudolf Steiners tänkande och det måste sägas handla mer om magi än något genomtänkt ekologiskt jordbruk. Biodynamiskt odlande handlar nämligen bland annat om mystiska kosmiska energier, preparat tillverkade av djurdelar, vattenvirvlande och annat meningslöst hokus pokus.

Kalf-Hansen framhärdade ju i att man skulle använda resurserna effektivt när det gällde den överdrivna köttkonsumtionen och otyget med att slänga mat. Men varför tillämpar han i så fall inte den principen på det biodynamiska jordbruket? För det man pysslar med inom det är väl i stora delar snarare motsatsen till ett ekologiskt förhållningssätt. Att ägna sig åt meningslöst nonsens som att gräva ned kohorn i marken, virvla vatten, och dilla runt på alla de vis för att tillfredsställa de kosmiska energier Steiner fantiserat ihop är knappast ett effektivt jordbruk. Nu förbrukar väl kanske inte den sortens ritualer så mycket resurser, men det borde vara en principsak kan man tycka, och det borde faktiskt göra de biodynamiska varorna sämre än de vanliga ekologiska i det avseendet.

Nu brukar jag förvisso själv ibland köpa produkter från Saltå Kvarn vars sortiment är biodynamiskt odlat, men då tänker jag att jag får ta det goda med det onda. Jag går inte i tron att biodynamiskt är bättre och är därmed ursäktad och utan skuld. Sedan finns det ju alltid ett mervärde i den absurda komik som uppstår när man mumsar på mat där man betalat några kronor extra för att vuxna människor lekt Harry Potter när de odlat den.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Antroposofi, Matlagning, Skepticism, Konsumentfrågor, Resurshantering.