Etikett: Skattepolitik

Sammanfattning av Piketty i sammanfattning

Man bör inte enbart ha blicken fäst på obskyriteter utan ibland vända blicken dit många andra har den. Jag har därför läst Jesper Roines bok Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet vars titel får en att ana att den handlar om franske nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys bok har ju blivit prisad av vänstern då den sätter jämlikheten i fokus, eller kanske snarare bristen på densamma. Inte bara det, Piketty varnar också för hur ojämlikheten kommer att accelerera och föreslår möjliga motmedel.

Jag känner mina begränsningar och vet att jag inte skulle mäkta med Pikettys enorma tegelsten och uppskattade därför verkligen Roines hundrasidiga sammanfattning av densamma. Som en service till de som är ännu latare än mig och inte ens orkar läsa Roines bok har jag nedan citerat Roines sammanfattning av det kapitel i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i vilket Piketty sammanfattar sina egna slutsatser.

Bokens övergripande slutsats är, enligt Piketty, att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar i både riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen.

Den kraft som tydligast utjämnar omständigheter, både mellan länder och individer, är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen, och som stått som fokus i boken är, enligt Piketty, det faktum att den privata avkastningen på kapital, r, under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt, g. Denna centrala olikhet, r>g, gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid.

En lösning skulle kunna vara att beskatta inkomsterna från kapital så hårt att den privata avkastningen på kapital blev lägre än tillväxttakten. En sådan lösning är dock inte önskvärd då det skulle förstöra drivkrafterna till kapitalackumulation och entreprenörskap, vilket i sin tur ytterligare skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Rätt lösning är istället, menar Piketty, en progressiv kapitalskatt. En sådan skulle göra det möjligt att undvika den explosiva koncentrationen av förmögenhet i toppen samtidigt som den skulle bibehålla konkurrens och incitamenten för privat kapitalackumulation. En årlig kapitalskatt i storleksordningen 1 procent på nettoförmögenheter över 10 miljoner, 2 procent på förmögenheter mellan 50 och 100 miljoner och kanske ännu högre för förmögenheter över 100 miljoner skulle dämpa den utveckling av kapitalkoncentration som pågår. Problemet ligger i den praktiska implementeringen av en sådan skatt. Den kan inte implementeras inom ramen för nationalstaten utan kräver internationellt samarbete. Ett sådant är inte möjligt i global skala men kanske inom ramen för till exempel EU.

(Källa: Roine, J. (2014), Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, s. 97-98)

Roine om Piketty

Liknande inlägg på denna blogg: Några rader om ännu en hundrasidig sammanfattning av en mans idéer om ojämlikheten som en av nycklarna i förståelsen av historien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Jämlikhet, Piketty, Kapitalism, Skattepolitik, Tillväxt.

Rödgrönas rävsax rörande RUT-avdraget

En sanning om specifika offentliga utgifter är att de oftast är lättare att införa än att återkalla. Detta beror på att varje ny utgift, exempelvis ett bidrag, kommer att stödjas av det starka särintresse som gynnas av utgiften. Detta särintresse tenderar att segra över det svaga allmänintresse som skulle tjäna på utgiftens avskaffande. Politikerna förlorar nämligen mycket lite förtroende när de går emot ett svagt allmänintresse. När de å andra sidan går emot det starka särintresset riskerar de en stor del av sitt förtroende hos den gruppen. Detta är en av mekanismerna som vissa menar leder till att de offentliga utgifterna ständigt ökar. (Redan i samma ögonblick som jag författat detta stycke blir jag lite tveksam till om det är sant. Välfärdsstater har monterats ned utan större motstånd både här och där, så kanske detta bara är högerekonomers vinklade propaganda jag rapar upp. Nåväl, låt oss lämna denna min tvekan därhän och fortsätta resonemanget.)

Mekanismen som nämns i stycket ovan har lett till att de borgerliga under sina regeringsperioder inte kunnat reducera de offentliga utgifterna så mycket som de önskat eftersom de inte velat stöta sig med olika väljargrupper. Detsamma gäller för all del vänstern men det är inte orimligt att anta att de borgerliga oftare haft detta dilemma då de tenderar att favorisera skattesänkningar framför offentliga utgifter.

Nu kan det dock bli ombytta roller, samma mekanism gäller faktiskt för RUT-avdraget även om det tekniskt sett inte är en utgift. Vänstern kan komma att sitta i samma rävsax som en nedskärningskåt höger brukar sitta i. Om RUT-avdraget kan man tycka illa av många olika skäl men ett antal människor har hur det än är sin försörjning på grund av dess existens. Den effekten hade skatterabatten förvisso haft oavsett vilken verksamhet lydande under marknadsekonomiska lagar som välsignats med den. Vid en eventuell valseger måste de rödgröna våga stöta sig med vissa väljargrupper om de vill göra sig av med RUT-avdraget. Det är dessutom i många fall de allra svagaste som kommit in på arbetsmarknaden på grund av avdraget, de grupper som vänstern säger sig värna om. De tvetydiga signaler oppositionen sänt ut kan delvis bero på detta dilemma. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de rödgröna kommer att tackla problemet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, RUT-avdraget, Vänstern, Regeringen, Skattepolitik, Arbetsmarknaden.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen1, Expressen2, MND.