Resurshantering – PKJonas

Gratis frukostmacka med Anders Wijkman

Som representant för den nyfikna allmänheten var jag i förra veckan och lyssnade till miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman på ett frukostseminarium på Scandic Hotel Ariadne. Ambitionsnivån för timmen var hög, han skulle berätta hur Sverige skulle nå noll koldioxidutsläpp år 2050. Wijkman inledde med att rekapitulera Romklubbens välkända rapport från 1972, Tillväxtens gränser, som han menade blivit sannspådd på en rad punkter. Vi var på god väg mot den kollaps rapporten varnat för, menade Wijkman.

Wijkman ägnade också en stund åt att bemöta de så kallade klimatskeptikernas argument vilket väl är att ge dem betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. De som diskuterar klimatfrågans lösning tycks ju då och då känna sig tvungna att även bemöta klimatskeptikerna, vilket självklart bör göras men kanske inte i sådana sammanhang. Med tanke på den vetenskapliga konsensus som råder bland klimatforskare blir det lite som att NASA inför en resa till den internationella rymdstationen skulle bekymra sig om att bemöta argumenten från Flat Earth Society för att jorden faktiskt inte är rund.

När det gällde färdplanen mot ett klimatneutralt Sverige underströk Wijkman att vi hade skjutit upp omställningen alltför länge vilket gjorde att det skulle bli en onödigt dramatisk sådan. Hade vi börjat i tid hade det varit betydligt enklare att ställa om. Han menade dock att vårt land faktiskt hade unika möjligheter att vara ett föregångsland. Inför framtiden kände han sig nog optimistisk och pessimistisk på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Förra gången jag lyssnade till Anders Wijkman var på evenemanget Tillväxtforum för nästan exakt fyra år sedan. Böcker om storslagna planer för att lösa problemen med miljöförstöring och överutnyttjande av jordens resurser jag läst och skrivit om på bloggen är bland andra Lester R Browns Plan B och Peter Barnes Capitalism 3.0.

Böcker i backspegeln

Jag har ju skrivit om en del böcker på bloggen och tänkte att det återigen var dags att lista dem alla. Så gott det går har jag försökt tussa ihop böckerna i några olika kategorier.

I kategorin böcker skrivna av författare i otakt med verkligheten har jag läst en hel del. Som en del av min bloggserie om brasilianske healern John of God och hans verksamhet läste jag två böcker skrivna av svenskar som arrangerar resor till honom, nämligen Anita Ekbergs Vad är healing och hur kan det fungera? och Ulla Alvarsdotters Min väg till högre frekvenser. Det är dock bara den tidigare som främst handlar om de påstådda miraklen hos John of God. I den senare får man läsa om en hel del annat också eftersom temat är författarinnans andliga utveckling och händelserna hos John of God är bara en del av den processen. Även i de två skrifterna Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer av Ivan Troëng pläderas för kvacksalverimetoder. I skärningspunkten mellan pseudovetenskap och religion har vi ju scientologin. Avhoppade scientologen Stefan Tunedals bok De hånfulla handlar om hans brytning med den ökända sekten. Det intressanta och motsägelsefulla är dock att trots att Tunedal tagit avstånd från scientologikyrkan så har han inte förkastat deras idéer. På Livets Ords europakonferens har jag införskaffat två böcker; Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig i vilken man intervjuar personer som varit på besök i himmelriket och När anden verkar – Om profetiska bilder och manifestationer. Konspirationsteoretikern Mats Sederholm berättar i Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld om vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande likt Sederholm själv.

Det har också blivit några böcker från yttersta högerkanten. Två av dem har varit skönlitterära. Turners dagböcker, den svenska översättningen av den nynazistiska blodiga fantasin Turner diaries, handlar om hur amerikanska nynazister inleder ett raskrig. Det andra skönlitterära alstret, Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, är en betydligt mindre blodig historia. Författaren var vid tiden för utgivningen bara sverigedemokrat men han skulle så småningom komma att visa sig vara alltför radikal för partiet. I icke skönlitterära, men självklart fortfarande verklighetsfrånvända, Bakom Kommunismen redogör författaren för konspirationsteorin om kommunismen som en del av en judisk plan. Jag har också läst lite om högerextremismens vetenskapliga underbyggnad, rasbiologin. I Dalarnas hembygdsboks upplagor från 30-talet fanns i varje års upplaga ett kapitel av rasbiologen Bertil Lundman där denne berättade om sina folktypsundersökningar i Dalarna. Efter Anders Behring Breiviks terrorattentat tittade jag på hans vansinnesmanifest 2083 – A European Declaration of Independence. Jag måste dock erkänna att jag långtifrån läste alla femtonhundra sidor utan bara gjorde nedslag på vissa ställen.

På temat sexualitet och reproduktion har jag bland annat läst Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan i vilken Kajsa Ekis Ekman granskar argumentationen för prostitutions- och surrogatmödraskapsindustrin. Jag har också läst puritanen Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta från tiden kring förrförra sekelskiftet. Boken riktar sig till unga gossar och är främst till för att avhålla dem från att onanera och därmed missbruka den av gud givna könslemmen. Vidare har jag tittat på Dick Wases Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid. Jag läste förvisso inte hela boken utan bara det kapitel som handlade om pedofili. Det är dock där bokens tyngdpunkt ligger. Om Sylvanus Stalls problem är att han är alltför snar med att vilja inskränka friheten att få leva ut sina sexuella begär så är Dick Wases problem det motsatta. Den extreme sexliberalen Wase vill knappt ha några restriktioner alls, inte ens om det inkräktar på andras frihet eller inbegriper personer som knappast är tillräckligt gamla för att lämna sitt medgivande till några sexuella aktiviteter.

Det har också blivit några receptböcker som beskriver hur man ska tackla sådant som miljöförstöring, klimatförändringar och energikris. I filosofen Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat föreslås en världsregering för att ge oss möjligheten att ta itu med den globala uppvärmningen. Torbjörn Tännsjö, också filosof, pläderar i Global Democracy – The case for a world government även han för en världsregering. Den boken är dock bredare och det handlar långtifrån bara om att komma tillrätta med klimatförändringarna. I boken Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen drar Lester R. Brown upp riktlinjerna för en mobilisering av samhällets resurser för att lösa bland annat miljö-, befolknings- och klimatkris. Den föreslagna mobiliseringen är total och liknar den inför ett krig. I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons tänks det verkligen utanför boxen och författaren drar upp riktlinjerna för en helt ny typ av institutioner satta att bevara våra allmänningar. Mer jordnära och genomförbara lösningar på klimatförändringar, miljöförstöring och naturresursproblem går man igenom i Miljöekonomi av två svenska nationalekonomer.

På temat mänsklighetens utveckling har jag bland annat läst Lasse Bergs trilogi. De två senaste av hans böcker har jag skrivit om på bloggen; Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro om hur människan övergick från en jägar- och samlartillvaro till en på många sätt mer problemfylld jordbrukartillvaro och Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet om vad de senaste 50 årens utveckling betytt för det stora folkflertalet. Vad gäller mänsklighetens framtida utveckling har jag läst antologin H± Transhumanism and its critics i vilken både företrädare för transhumanismen och dess kritiker får komma till tals.

I kategorin filosofisk materialism har jag läst Michel Onfrays Antikens visdomar som är första delen i dennes bokserie Filosofins mothistoria i vilken han vill lyfta fram filosofer som haft blicken fäst på denna värld snarare än utanför den. Jag har också läst filosofen Peter Singers Marx – a very short introduction, en introduktion till en av de mest inflytelserika tänkarna genom tiderna.

I avdelningen fult tecknade serier från vänster har jag läst Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi och Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

På temat att låta förgrämdhet och hat helt ta över ens person har jag läst Pär Lagerkvists skönlitterära klassiker Dvärgen och Karl Sundbloms av allt att döma till stor del självbiografiska bok I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, en bitter uppgörelse med personer i författarens omgivning som denne i många år gått och retat sig på.

Till sist, i den mycket smala kategorin före detta regiassistenter som skriver om kontakterna mellan Sverige och Nordkorea har jag läst blott en bok, Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Högerextremism, Filosofi, Resurshantering, Konspirationsteorier, Pseudovetenskap.

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Apokalypsen, Global uppvärmning, Facebook, Noveller, Resurshantering, Traditioner.

Axess magasin i retrospektiv

Jag såg senaste numret av Axess magasin i tidningsstället på Pressbyrån häromdagen. Temat var vår bild av döden, mycket passande nu när mörkret och kylan sänkt sig över Sverige. Trots det kommer jag inte att läsa numret. Axess magasin är nämligen numera död för mig, jag har avslutat prenumerationen och tidskriften trillar inte längre ned i min brevlåda. Det är kanske därför läge att blicka tillbaka och minnas den tid jag och publikationen hade tillsammans.

Förra hösten skrev jag i inlägget Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen om intervjun med filosofen Roger Scruton i tidskriften. Han var aktuell med en bok där han med utgångspunkt i konservatismen presenterade förslag till lösningar på vår tids miljöförstöring. Man kunde dock fråga sig hur kapabla de sammanslutningar han vurmade för, hembygd och nation, egentligen var när det gällde att ta itu med globala miljöproblem.

Mer naturresursproblematik, i Två rätt av tre för Axess magasin skrev jag om det nummer av Axess magasin som bland annat hade vår framtida livsmedelsförsörjning som tema. Två av artiklarna var mycket givande. Man gav sig dock i en tredje artikel i kast med att försöka försvara den på senare år så bespottade etanolproduktionen, ett ganska hopplöst företag.

I Axess magasin dissekerar feminismen som jag skrev i början av detta år tittade jag som hastigast på tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat. Jag var inte direkt saklig men det var inte de citerade harangerna från Axess magasin heller.

I det senaste inlägget, Axess magasin slår ett slag för porrberoende, skrev jag om när sexuella revolutioner var temat. I ledaren blev herr Lundberg närmast postmodernistisk när han menade sig ha genomskådat vår tids sexuella tabun. I en av temaartiklarna fick vi sedan lära oss av den kontroversielle populärvetenskaplige författaren Göran Burenhult varför kvinnor och män fungerar olika sexuellt.

Det är inte annat än att man blir lite tårögd när man tänker tillbaka på den tid jag och publikationen fick tillsammans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Resurshantering, Feminism, Döden, Antifeminism, Konservatism.

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

Mayafolket och jag

Jag har nu i januari haft nöjet att bli bjuden på en resa till Mexiko, vägspärrarnas och de beväpnade vakternas land. Bommar, stängsel och grovkalibriga revolvrar är självklart efterfrågade i ett land med avgrundsdjupa klyftor. Nu var jag själv dock på rätt sida stängslet, så jag ska inte klaga.

Det blevo ej endast att på inhägnat område njuta av sol, bad och drinkar serverade av underbetalda mexikaner. Självklart skulle jag också bese samma sak som alla andra turister på Yucatanhalvön beser, nämligen lämningarna efter Mayafolket. Mayakulturen var under sin storhetstid kontinentens främsta med miljontals invånare. Dock, vid tiden för spanjorernas ankomst var de blott en skugga av sitt forna jag. Under några skälvande århundraden kollapsade nämligen den en gång stolta civilisationen. Saker och ting sker sällan blott av en orsak allena, sammanbrottet var komplext och hade självklart många orsaker. En av dem var dock att Mayafolket inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt.

På en blogg av grönt snitt kan det tyckas förutsägbart och bajsnödigt att vid åsynen av några stenhögar från en forntida civilisation höja ett varningens finger och hävda att detta kan en dag bli vårt öde om vi fortsätter att förbruka våra resurser på ett ohållbart sätt. Ändock, jag gör det! För hur skulle man kunna låta bli? Där står jag i ruinerna efter en civilisation som inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt, inte långt från staden Cancún där vår egen civilisation vid klimatmötet 2010 misslyckades med samma sak. Visst kan det anses vara långsökt att dra sådana paralleller mellan vår moderna civilisation och ett tekniskt underlägset samt av religiöst vansinne hårt anfrätt samhälle men i grund och botten handlar det givetvis om samma problematik.

Mayacivilisationen är också ett av exemplen i Jared Diamonds bok Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall om samhällen som fallit samman delvis beroende på miljöförstöring. Jag läste hans bok för några år sedan och inför resan till Mexiko läste jag ånyo kapitlet om Mayarikets undergång. Diamond menar att Mayafolket slog undan benen för sig själva genom att orsaka avskogning, jorderosion och försämrade matjordar. Tillsammans med andra faktorer ledde det till kollapsen.

Lämningarna från Mayafolkets storhetstid är möjligen inte de enda ruinerna. I min själ tronar möjligen ruinerna av min moral eftersom jag uppenbarligen inte tog amerikabåten till Mexiko utan det smutsiga flyget. Jag antar att man för att bli fri från synd borde klimatkompensera, vår tids motsvarighet till avlatsbrev.

Liknande inlägg på denna blogg: Tallinn och jag, om min resa till Östersjöns pärla och de tankar det väckte uti mitt sinne.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global Uppvärmning, Resurshantering, Mayafolket, Apokalypsen, Resor, Flygtrafik.

PKJonas-året 2011

Årskrönikan här på PKJonas blir extremt introvert, blott sådant som ägt rum innanför denna bloggs väggar är relevant. Bloggen PKJonas är dock, precis som bloggens ende skribent, mycket mångfacetterad. Så trots att det kanske inte författats så många inlägg har de avhandlat vitt skilda ämnen. Jag har dock försökt hitta några röda trådar på www.pkjonas.se under det gångna året.

Jag läste bland annat, och skrev om, flera böcker som avhandlade jordens miljö- & resursproblem och vår avsaknad av institutioner samt sunda ekonomiska incitament för att hantera problemen. Inlägget om Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons var årets första. I boken argumenterar Barnes för att det behövs en tredje sektor bredvid den statliga och den privata, nämligen allmänningarnas sektor med nya institutioner för att bevara våra gemensamma resurser. Torbjörn Tännsjös lösning i Global Democracy, en världsregering, visade sig vara en yrkesfilosofs lösning. Förvisso koherent och förnuftig men kanske något av en skrivbordsprodukt som skulle vara svår att omsätta i praktiken när världens länder inte ens verkar kunna komma överens om grundläggande saker som är avgörande för allas vår välfärd. I Plan B – 4.0 Uppdrag rädda civilisationen drog Lester R. Brown upp riktlinjerna för en ambitiös global plan för att rädda vår värld från miljöförstöring och resursbrist. Slutligen läste jag två nationalekonomers bok om grundläggande miljöekonomi.

2011 blev också ett diktandets år på PKJonas. Jag diktade om vänskap, hösten och julen. I det sista fallet lyfte jag till och med ambitionen för min diktning och skrev på vers.

Året ägnades dock inte bara åt eget kulturskapande, jag kikade också på andras försök. Det blev två besök på Fotografiska museet. Vid det första besöket var det Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan som var mest intressant. Vid mitt besök i höstas var nog Brandts fotografier på Afrikas djurliv det mest intressanta. Det blev också ett besök hos Nationalmuseum för att se deras utställning Lust & Last om erotisk konst.

Det blev också några alldeles galna besök på nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum under 2011. Vid mitt första besök i februari var det konspirationsteoretikern Jüri Lina som berättade om frimurarnas sammansvärjning mot mänskligheten. Vid mitt andra besök kanaliserade mediet Maria Bertram ett budskap från utomjordingar. Mitt tredje och sista besök för året blev kanske det vansinnigaste av alla. Jag fick då höra om hur Totalförsvarets forskningsinstitut opererade in mikrochips i svenska medborgare för att fjärrstyra dem.

Jag tittade också lite närmare på besöksstatistiken för att se vilka sökord som ledde nätsurfarna till min webbplats. Först gjorde jag en endimensionell studie av googlingarna, därefter en djupstudie där jag tittade på vilka nätverk de olika googlarna härrörde från.

När bara några dagar återstod av året inträffade dock det största av allt. Jag fick min första hotfulla kommentar. Inte oväntat var det i inlägget om Jüri Lina och frimurarnas konspirationer. Den typen av ämnen har ju en tendens att locka galenpannor. För mig som törstar efter all form av uppmärksamhet som en resande i öknen törstar efter vatten så var detta faktiskt högst välkommet. Så här vid årsskiften passar det ju att spå vad som hända skall och personen i fråga trodde inte min framtid skulle bli så trivsam.

PK Jonas Jag kan bara säga eftersom det inte går att prata med en sån som dig,vi får se vem som skrattet o hånet kommer att fastna i halsen på—du har tunga dagar att få brottas med i framtiden–mycket tunga

Om man ska vara otrevlig så är det några saker man måste tänka på, till exempel att inte posta från jobbet, i detta fall en stor kartong- och papperstillverkare i Gävletrakten. Till denne aningslöse siare, till min handfull regelbundna läsare samt alla de som hittar hit genom att googla på ”penisbilder” önskar jag ett Gott nytt PKJonas-år 2012!

Andra bloggars årskrönikor:
Supermiljöbloggen – Året med Supemiljöbloggen, om miljöpolitiken och bloggens verksamhet under året som gått.
Alliansfritt Sverige – 2011: Året med Alliansfritt, om alliansens bravader under det gångna året.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Årskrönikor, Jordstrålningscentrum, Poesi, Konst, Resurshantering.

Två rätt av tre för Axess magasin

I min brevlåda fann jag häromveckan ännu ett nummer av Axess magasin, tidskriften för de som menar att figurativ konst är det varpå vår civilisation bero.

Förutom det permanenta temat att vi ska backa konsten ett par hundra år brukar tidningen ha ett par tillfälliga teman. I detta nummer hade de tänkt på oss jordnära, sinnliga varelser och låtit något så futtigt och materialistiskt som vår framtida livsmedelsförsörjning vara ett av numrets teman.

I den inledande artikeln reder man ut förhållandet mellan livsmedels- & råvarupriser å ena sidan och interna konflikter & demokratiseringsprocesser å andra. Kopplingarna är mer komplexa än vad man i förstone skulle kunna tro. Dåliga tider gör att chansen att en demokratiseringsprocess ska sätta igång är större. Har man lite att förlora ligger nämligen revolten närmare till hands. Stigande livsmedelspriser minskar dock risken för intern konflikt om landet exporterar mat och intäkterna kommer folket till del. I slutändan verkar allt bero på oppositionens alternativkostnad till att göra revolution samt värdet av den politiska makten. Stigande priser på ett lands exporterade råvaror ökar till exempel risken för konflikt om staten har makten över inkomsterna från råvaruexporten eftersom värdet av att inneha politisk makt blir högre.

Den andra artikeln handlar om det bortglömda ”peak phosfor” som i mainstreammedia hamnat i skuggan av ”peak oil”. Man betonar vikten av att börja hushålla med det för vår jordbruksproduktion essentiella fosfor som vi faktiskt inte har någon ersättning för.

Axess magasin kunde dock inte låta det vara bra hela vägen, precis som George Lucas förstörde Star Wars skulle de också förstöra allt de byggt upp. I den sista artikeln försöker man sig nämligen på det hopplösa företaget att försvara det på senare år så bespottade etanolet. Man pekar på exemplet Brasilien och menar att etanolproduktionen inte behöver gå ut över livsmedelsproduktionen.

Artikeln om etanolet avslutas med några självsäkra ord.

”Om de rika inte stoppade majsen i tanken skulle de fattiga kunna äta upp den.” Det är en problemformulering som är lika falsk som den är förenklad.

Förenklad är problemformuleringen alldeles säkert, falsk är den inte. Jorden är nämligen tråkigt nog beskaffad som så att åkermark är en ändlig resurs. Vi kan inte använda den till att producera biodrivmedel och mat samtidigt. Vill vi ha mer odlingsbar yta måste vi röja mark för detta vilket innebär frigörande av bundet kol, jorderosion samt förlust av biologisk mångfald. Artikelförfattaren skulle gärna få berätta vad denne tänkt att etanolproduktionen skulle ske på bekostnad av.

Liknande inlägg på denna blogg:
Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen, om filosofen Roger Scrutons konservativa lösningar på miljöproblemen.

Andra bloggar om livsmedels- och naturresursfrågor:
Ekonomistas – Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling, om institutionernas betydelse i naturresursdominerade ekonomier.
Effektbloggen – Peak fosfor tvingar oss att sluta kretsloppet, om vikten av att åter sluta fosforns kretslopp.
Supermiljöbloggen – Efter oljan: peak fosfor, även det om vikten av att återupprätta fosforkretsloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Livsmedelsförsörjning, Resurshantering, Konst, Biologisk mångfald, Biodrivmedel.

Miljöekonomi

Jag har läst Runar Brännlunds och Bengt Kriströms Miljö ekonomi eftersom jag ville sätta mig in i vad nationalekonomisk teori har att säga om porlande bäckar, skogsgläntor och små ulliga harungar. I avdelningen nationalekonomiskt skolade herrar räddar miljön har jag tidigare läst Klas Eklunds mer nischade Vårt Klimat.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Resurshantering, Global uppvärmning, Livsmedelsförsörjning, Miljövärdering, Biologisk mångfald.

Plan B

I den trasiga, bruna plastväskan jag burit med mig i tio år har jag de senaste veckorna haft ännu en bok med storslagna planer om hur världen ska räddas, nämligen Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen där han tar sig an resurshushållningen och miljöproblemen på vår jord.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.

Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Biologisk mångfald, Resurshantering, Förnyelsebar energi, Livsmedelsförsörjning, Barack Obama.