En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.
Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.
När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.
Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.
När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.
Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Konst, Vandalism, Olabo, Uppsala, Olyckor, Media.