NATO – PKJonas

Presentation av nyöversatt bok om russofobi

Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.

Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.

Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.

Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.

Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.

Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.

När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.

När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.

Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.

Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.

Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.

Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.

När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.

Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.

Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.

Relaterat:
I en artikel från tankesmedjan Institute of Modern Russia om franskspråkiga Putinapologeter kan man läsa att Guy Mettan bland annat skrivit för Putins propagandamegafon Sputnik News.

Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.

I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

För en och en halv vecka sedan skrev jag om det av Sveriges Fredsråd arrangerade seminariet Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord som jag deltog i som åhörare. Under dagen kom man att kritisera NATO och USA samt Sveriges samarbete med dem. Det kontroversiella var dock att man bjudit in en företrädare för Ryssland, nämligen Vladimir Kozin från Russian Academy of Military Science. Denne fick bland annat berätta om hur USA och NATO i princip tycktes vara i färd med krigsförberedelser mot Ryssland. Kozin fick också chansen att ge en mycket märklig och ensidig bild av kriget i Ukraina. På vilket sätt det är kontroversiellt att en, förvisso kanske inte helt officiell, representant för den ryska krigsmakten som just nu är involverad i ett krig med ett av sina grannländer blir inbjuden till ett fredsseminarium för att sprida Putins propaganda behöver jag nog inte gå närmare in på.

Blogginlägget fick en ganska god spridning, främst genom twittrande av personer intresserade av försvarsfrågor och säkerhetspolitik. I historiens ljus fann nog många det intressant att delar av fredsrörelsen återigen tycktes agera Moskvas förlängda arm.

Som jag skrev i slutet av blogginlägget mäktade jag tyvärr inte med hela tillställningen utan avvek innan panelsamtalet som skulle avsluta dagen. Jag har dock nu fått tillgång till en inspelning av det avslutande panelsamtalet och tänkte därför skriva några ord för att nyansera mitt tidigare inlägg litegrann, ty innan dagen var slut skulle i alla fall några få kritiska ord om Rysslands agerande yttras. Panelsamtalet inleddes nämligen med en kritisk fråga till Vladimir Kozin från Pelle Sunvisson, annars aktiv i nätverket Ofog. Sunvisson sade att frågan nog skulle komma att uppröra en del och han skulle faktiskt komma att bli sannspådd.

Sunvisson påpekade att Kozin varit väldigt enögd i sin beskrivning av konflikten i Ukraina och avslutade påpekandet med en konkret fråga huruvida rebellerna i östra Ukraina fått sina vapen från Ryssland. Kozin hävdade att så inte var fallet. Han menade att vapnen kom från ukrainska armén, antingen genom att de sålde vapnen till de ryska rebellerna eller genom att rebellerna erövrat dem. Att en armé under pågående krig säljer vapen till sin motståndare i någon större utsträckning kan man nog tycka låter som ett ganska absurt påstående.

En av åhörarna, som mycket riktigt verkade ha upprörts av Sunvissons fråga, menade att om det förhöll sig som så att vapnen kom från Ryssland skulle vi fått se bevis för det eftersom USA hade spionsatelliter som kunde se föremål stora som golfbollar. Vidare var det så enkelt att få tag på vapen numera. Åhöraren menade sig kunna gå ned på stan med tiotusen kronor på fickan och tre timmar senare ha en AK47. Om inte frågeställaren, en äldre herre, hade synnerligen goda kontakter inom den undre världen får man ställa sig ytterst tveksam till det påståendet. Han avslutade med att även fråga Sunvisson, som ju varit i Ukraina, om han där sett några konkreta bevis för att vapnen kom från Ryssland. Sunvisson svarade att han sett påstådda bildbevis men han litade inte på dem eftersom de kom från NATO. Dock fanns det i separatisternas händer vapen som otvivelaktigt var ryska, hur de kommit dit sade sig dock Sunvisson inte veta.

Under några skälvande minuter hade alltså faktiskt även Rysslands agerande ifrågasatts och problematiserats. Tyvärr valde moderatorn Eva att då gå in och avbryta diskussionen. Hon sade att debatten om separatisternas vapen var slut och att man istället skulle diskutera hur Sverige var på väg att bli ett strategiskt centrum för kommande angrepp mot Ryssland.

Man återgick därefter till att göra det man gjort under de fyra timmarna jag bevistade tillställningen, nämligen ensidigt kritisera USA, NATO och Sveriges samarbete med dem. Man gjorde också några längre utvikningar om medias bristfälliga och ensidiga rapportering. Kozin kom heller inte att få några fler kritiska frågor utan endast inställsamma sådana, exempelvis om västmedias smutskastning av Ryssland.

Så i slutändan får jag i alla fall nyansera mitt tidigare inlägg lite smått. Under några få minuter kom faktiskt också Ryssland att ifrågasättas även om det blott blev en droppe i ett hav av USA- & NATO-kritik. Av fredsseminariets femtio nyanser var när dagen var slut i alla fall en av dem Rysslandskritisk.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

Svenska fredsrörelsen och ryska krigsmakten i ohelig allians?

I söndags bevistade jag evenemanget Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord på ABF-huset i Stockholm. Evenemanget hade jag hittat tack vare Google Plus-flödet Udda Boktips i vilket man ofta brukar kunna hitta intressanta företeelser i samtidens marginal.

Tillställningen anordnades av Sveriges Fredsråd, en paraplyorganisation som samlar freds- och solidaritetsorganisationer av olika slag. Under dagen kom flera olika talare att från skilda utgångspunkter kritisera USA och NATO samt Sveriges militära samarbete med desamma. Pelle Sunvisson, som annars var aktiv i organisationen Ofog, berättade exempelvis om en från organisationen fristående upplysningskampanj han just nu var engagerad i som hette Stoppa ACE. Man ville genom kampanjen öka allmänhetens medvetande om, och få dem kritiska till, den internationella flygövningen Arctic Sea Challenge som kommer att äga rum i norra Sverige i år. Förutom de nordiska länderna kommer där bland annat USA och Storbritannien att delta.

Att verka för fred måste givetvis sägas vara lovvärt men det var en sak som stack ganska ordentligt i ögonen denna dag. En av de inbjudna talarna var nämligen Vladimir Kozin, företrädare för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science som samlar forskare anställda av den ryska militären och säkerhetstjänsten samt civila dito. Även om Kozin alltså kanske inte kan sägas vara en helt officiell företrädare för den ryska krigsmakten så är det mycket anmärkningsvärt att en rörelse som vill verka för fred, såsom Sveriges Fredsråd, gör sig till kanal för någon som av allt att döma är en av den ryska krigsmaktens tentakler, en krigsmakt som i detta nu angriper ett av sina grannländer. Hyckleri är bara förnamnet. Det som förenar de svenska fredsivrarna och den ryska krigsmakten lär väl vara åsikten att NATO i allmänhet och USA i synnerhet är ondskans ursprung samt att svensk nedrustning och stopp för svenskt samarbete med NATO är något eftersträvansvärt.

Vladimir Kozins anförande handlade hur som helst mest om hur USA och NATO rustade sig förbi Ryssland; teknologiskt, numerärt och genom att skaffa sig baser och ha stora övningar allt närmare den ryska gränsen. Bland annat berättade han om hur USA:s fullt utvecklade missilförsvar skulle kunna komma att fresta USA att slå till med kärnvapen mot Ryssland först eftersom det skulle upphäva terrorbalansen. Det grundläggande problemet var enligt Kozin USA:s geopolitiska ambitioner. Amerikanerna var vidare inte alls samarbetsvilliga, menade Kozin. Ansvaret för bristen på internationella avtal rörande militära frågor låg tydligen helt hos USA.

Även om hyckleriet varit ledstjärna hela dagen så slog hycklerimätaren i taket när Kozin mot slutet av sitt anförande uttryckte Rysslands oro över det fruktansvärda kriget i Ukraina, eller kriget i Donbass som han föredrog att kalla det. Han hävdade att Ryssland var oroliga för att stridigheterna drog sig allt närmare deras gräns. Sanningen är väl tyvärr snarare den att många av kombattanterna kommer från den ryska sidan av gränsen. Kozin menade att det var en tragedi om kriget kunde fortgå på grund av att vissa västländer försåg Ukraina med vapen. Han hävdade att ukrainska styrkor hade dödat civila samt förstört hus, skolor och förskolor. Man kan om man vill lyssna på Kozins utläggning om Ukraina i klippet nedan. Jag ber om ursäkt för skrapandet och raspandet, jag kommer aldrig att kombinera ljudinspelning med flitigt antecknande igen.

Kozin fick varma applåder efter sitt anförande och offren för det ryska fälttåget i Ukraina tycktes inte bekomma de svenska fredsaktivisterna. Jag var förvisso inte kvar för evenemangets avslutande paneldebatt men jag betvivlar starkt att det då plötsligt skulle komma att bli någon sorts balans i kritiken, något man inte sett tillstymmelse till under de första fyra timmarna. Blott USA, NATO och de som samarbetade med dem hade kritiserats. Visst bör man inte vara naiv och tro att NATO alltid är frihetens och demokratins försvarare men valet mellan Putin och dem är ändå ganska enkelt.

Mötet i ABF-huset var för övrigt inte första gången Kozin varit i kontakt med den svenska fredsrörelsen. I en tjockare folder om militariseringen av rymden som delades ut på mötet användes som källa ett anförande från Kozin han hållit på ett tidigare möte i Kiruna. Det mötet hade bland annat arrangerats av Kvinnor För Fred och initiativtagare var Agneta Norberg som ju också var den som höll i söndagens möte i ABF-huset.

Pekpinnar för fredsvänner

NATO:s expansion var slutligen något som kritiserades flera gånger under dagen, främst av Kozin. Man tycktes mena att expansionen hotade Ryssland. Vän av frihet måste dock påpeka att det ju faktiskt rör sig om demokratier som valt att ansluta sig till NATO, troligen för att de anser att det ökar deras säkerhet. Med tanke på Rysslands alltmer aggressiva politik mot sina grannländer lär knappast de som tagit steget in i NATO ångra sig.

I ett sista litet ljudsmakprov från mötet i ABF-huset kan man lyssna till Svenska Fredsrådets Agneta Norberg när hon vill betona vad som är pudelns kärna, nämligen etablerandet av baser i de nya NATO-länderna och hur detta hotar Ryssland. Av hennes problembeskrivning att döma kunde det lika gärna varit en av Putin sänd diplomat som talade. Under utläggningen visade hon lite kartor med NATO-baser och det är de kartorna hon refererar till i ljudklippet.

Andra bloggar om fredsrörelsens hycklande förhållande till Ryssland: Aktivisterna i organisationen Ofog har tydligen också de bjudit in inofficiella representanter för den ryska militären vilket man kan läsa om i ett inlägg från 2012 på bloggen Wisemans Wisdoms. I inlägget diskuteras också organisationen Ofogs enögdhet.