Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.
Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.
När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?
En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.
När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.
Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.
Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.
Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.
(Källa: Idun År 1914, Nr 33)
Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.
Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.
Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Barn, Nationalism, Politisk korrekthet, Jul, Traditioner, Facebook.
