Etikett: Nationaldemokraterna

Och nu lite poesi långt ute på högerkanten

Jag har precis läst den korta diktsamlingen Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Har inte titeln fått en att förstå att det handlar om en okonventionell diktsamling så inser man det när man läser baksidestexten:

Elisabeth Ålinds Frisinnade ord är en frisk och fräsch diktbukett i den samtida litteraturfloran.
Här möter vi den verklighet som etablerade litteraturkritiker och andra politiska korrekthetens väktare inom massmedia förvränger eller ignorerar – den mörka uppgivenhet och andnöd som drabbar ung som gammal i det mångkulturella Sverige. Men vi möter också motståndsviljans och kampandans befriande hoppfullhet och ljus.
Författarinnan är själv en ung nationalist som vägrar att ge upp. Hennes känslofyllda dikter manar till förändring, framtidstro och frihetskamp.

Numera nedlagda Nordiska Förlaget gav ut diktsamlingen 2006. Nordiska Förlaget var en del av en bred högerextrem kultursatsning där det självklart också fanns plats för lite nationalistisk poesi.

Jag brukar ytterst sällan läsa poesi och kan alltså inte bedöma vilken kvalitet det är på dikterna. Dikterna präglas, som baksidestexten skvallrade om, av en uppgivenhet inför vad Sverige blivit och är på väg att bli. I dikterna finner vi också de dubbla känslor inför det egna folket som inte är alltför ovanliga långt ute på högerkanten. Samtidigt som folket är det man älskar över allt annat och kämpar för så finns det samtidigt också en besvikelse över att de radikala nationalistiska idéerna inte vunnit större gehör hos dem. Likaså uttrycks i ett par av dikterna en besvikelse över de kamrater som övergett den nationalistiska kampen. Bland annat tycks dikten ”Mitt öde” handla om detta, en dikt som man till skillnad från många av Ålinds andra dikter nog inte kunnat ana var nationalistisk om den stått för sig själv.

Elden är för kämpar
sådana som du och jag
den värmer oss och dödar den
som styr vår morgondag
mitt eget öde, blir mitt igen
att aldrig släppa efter
viker du en tum tar livet slut
och bara tomhet därefter

Men din eld falnar
slocknar sakta och dör ut
regnar det i din värld?
är syret slut?
vem visste vad du tänkte
när du lämnade mig kvar
ensam att försvara
det jag ännu inte har!

(Källa: Ålind E., Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken, s. 18)

Ålind var själv aktiv i numera nedlagda Nationaldemokraterna. Huruvida hon engagerat sig i någon radikal nationalistisk verksamhet efter nedläggningen är dock oklart. Måhånda har även Ålinds nationalistiska eld falnat.

Frisinnade ord

Svastikor och sånt

Jag har precis läst ut boken Högerextrema rörelser och deras symboler som jag köpte i EXPO:s monter på senaste bokmässan. I boken går författaren igenom både historiska och nutida högerextrema rörelser över hela världen samt deras symboler. Med ett så brett tema blir boken givetvis väldigt översiktlig. Den riktar sig nog främst till lärare och andra som i sitt arbete kan tänkas komma i kontakt med nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Något som slår en när man läser boken är hur många dagsländor det tycks finnas i den högerextrema världen. Boken är från 2007 men när det gäller Sverige har en hel del hänt med de organisationer författaren tagit med i kapitlet om samtida rörelser. Nordiska Rikspartiet, Nationaldemokraterna samt Nordiska Förbundet existerar inte längre och Nationalsocialistisk Front heter numera Svenskarnas Parti.

Alla politiska rörelser har givetvis haft sina symboler men den yttersta högern har nog alltid varit särskilt symboltung. Att det finns så många vitt skilda symboler bland de högerextrema rörelserna skulle faktiskt kunna orsaka en del missförstånd då liknande ”oskyldiga” symboler skulle kunna tas för de högerextrema. En sådan här förteckning över högerradikala symboler bör man nog verkligen inte sätta i handen på en överspänd medlem av militanta och vänsterextrema Revolutionära Fronten. Det skulle då kunna gå som det gjorde i fallet som SVT:s Uppdrag Granskning tog upp där två slovakiska gästarbetare misshandlades av ”antifascister” på grund av en dödskalle på en t-shirt.

Högerextrema symboler

Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Noveller, Högerextremism, Svenskarnas Parti, Integration.

Småpartiernas riksdagsval 2010

Bortom allt ståhej kring mandatfördelning, vågmästare och regeringsbildning gjorde i skymundan ett stort antal partier utan minsta chans att nå riksdagen ett tappert val. Då talar vi inte om Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som med rätt fokus i valdebatten och lite mediaspinn kanske kunnat klara riksdagsspärren. Nej, vi tar och kikar bortom dem, ner i undervegetationen i den svenska partifloran för att se hur det gick för de obskyra partier som döljer sig där. Här kommer de, i tur och ordning med de som lyckades skrapa ihop mest röster först.

Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar plocka en del röster men för en tynande tillvaro. De backar som brukligt även i detta val men är ändå det klart största partiet utanför riksdagen efter utmanarna Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Därnäst har vi partiet som gick till val på att djur som äter andra djur inte ska få bo i skogen, nämligen Landsbygdsdemokraterna. De gjorde ett helt godkänt premiärval och plockade hem över femtonhundra röster. Man kan dock ifrågasätta deras beslut att bara satsa på riksdagsvalet. Även om det är så att de för dem viktiga besluten fattas i riksdagen så borde de givetvis ändå satsa på kommunerna först, särskilt som de troligen har starkt lokalt stöd på sina håll. Även Sverigedemokraterna har ju alltid siktat mot riksdagen men de insåg att de måste bli starka i kommunerna först, för att kunna använda dem som språngbräda mot riksdagen.

Rättvisepartiet Socialisterna går framåt några hundra röster i årets val och hamnar strax efter Landsbygdsdemokraterna. Ännu ett parti som delvis fokuserar på konflikten mellan stad och landsbygd, Norrländska Samlingspartiet, kommer därnäst.

Nationaldemokraterna fortsätter att backa trots framgångar som presstödet till deras tidning Nationell Idag. Man tappar två tredjedelar av sina väljare och slutar på dryga tusen röster. Frågan är om det finns utrymme mellan ett främlingsfientligt parti med polerad yta som Sverigedemokraterna och ett radikalt alternativ som Svenskarnas Parti. Nationaldemokraternas dilemma torde vara att de är för extrema för ett brett folkligt stöd men ändå inte tillräckligt radikala för att locka de som gillar uniformer och nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Därefter följer bokstavsliberalerna i Klassiskt Liberala Partiet som mer än tredubblar sina röster. Efter dem har vi Hells Angels-anknutna Frihetspartiet som gick till val bland annat på att banta och bakbinda polisen. De skrapade ihop nästan sjuhundra röster.

Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har till och med de sett sig tvungna att polera ytan litegrann. I Grästorp visade det sig tydligen vara ett vinnardrag men på riksplanet gick det inget vidare. De lyckades inte ens skrapa ihop hälften så många röster som de gjorde vid valet 2006 under sitt förra partinamn. Kanske har de samma problem som Kristdemokraterna som har en grupp väljare som inte röstar alls i den händelse partiet kompromissar alltför mycket.

Det nyandliga alternativet, Enhet, gör ett katastrofval och tappar över tvåtusen röster jämfört med det finfina valresultatet från 2006. Deras politik, som närmast får liknas vid Miljöpartiets på droger, verkar inte längre gå hem hos väljarna. Efter Enhet följer en uppsjö med mer eller mindre oseriösa mikropartier som kanske får bli föremål för ett framtida inlägg.

Man kan göra ett skojigt tankeexperiment och låtsas att alla dagens riksdagspartier plötsligt försvann. Dessa småpartier skulle sedan få fylla stolarna i Sveriges riksdag. Man kan undra vilka allianser som skulle formas. Skulle vi få en regering bestående av Landsbygdsdemokraterna, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Svenskarnas Parti som ville ta väl hand om de gamla men däremot utrota alla vargar och invandrare?

Man kan fråga sig om något av partierna är något framtida riksdagsparti. Tillhör något av de perspektiv som småpartierna lyfter fram morgondagen? Måhända antyder Norrländska Samlingspartiets och Landsbygdsdemokraternas små framgångar att konflikten stad kontra landsbygd är levande. Om det sedan är en pånyttfödelse för den konfliktlinjen eller dödsryckningarna får tiden utvisa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Småpartier, Ideologi, Landsbygdsdemokraterna, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti.