Jag hade tänkt mig att sommarens höjdpunkt, precis som alla andra somrar, skulle bli Livets Ords veckolånga europakonferens. Förra sommaren fick jag se John Arnott hela diverse småskavanker och förrförra sommaren fick jag under Israelkvällen lära känna församlingens märkliga förhållande till det judiska folket. I år var jag nog mest sugen på att ännu en gång besöka Livets Ords Israelmöte som äger rum idag klockan tre. Ämnet Israel måste ju nämligen sägas vara brännhett. Problemet är dock att jag denna konferensvecka dagtid är ansvarig för ett stycke barn, mitt eget. Livets Ord brukar ju dock vara relativt barnvänligt. De har väl anammat Jesus ord: ”Låt barnen komma till mig”. Kanske skulle jag därför, trots barnaoket, faktiskt kunna bevista Israelmötet. Igår begav jag mig av till europakonferensen för en generalrepetition och för att se om ett några timmar långt Israelmöte skulle låta sig göras idag.
Det är en sak som jag verkligen gillar, när man är på Livets Ord så är det ingen tvekan om att man är på Livets Ord. Så fort vi gick runt hörnet och in på konferensområdet så var det första vi såg två personer som stod på knä och hade sina händer på en kryckförsedd ung herres ben. På få andra tillställningar är nog helande handpåläggning ett så naturligt inslag.
Jag tänkte att vi skulle börja med något enkelt så vi gick direkt till tältet där man höll barnmöte. Mötet riktade sig förvisso till barn i åldrarna sju till tretton men jag ställde mig ändå längst bak med min ett och ett halvt-åring i förhoppningen om att vi i alla fall skulle ha något litet utbyte av tillställningen. Mötet hade precis börjat och inleddes med lite förbön. Man hade i förväg fått in önskemål om böneämnen från olika personer. Det rörde sig om vitt skilda saker. Vi bad bland annat för svalare väder, att någons astma skulle försvinna samt att någons släkt skulle bli frälst. Svalare väder hade jag faktiskt hunnit be för själv redan innan mötet, trots att jag ju inte är troende eller det minsta religiöst lagd.
Rekryteringen av missionärer skulle tydligen börja i låg ålder ty första hållpunkten på barnmötet efter förbönen var missionären Christian som berättade om sitt missionsarbete i Sibirien och lite av de strapatser han där varit med om. Christian försökte inför barnen motivera varför man skickar ut missionärer till många av världens oroliga hörn. Han försökte vidare rekrytera nya små missionärer och bad slutligen om småttingarnas bidrag till missionsarbetet. Missionären Christian sade:
Men varför står jag här? Jo, jag vill berätta så här, det är nämligen så här att det finns massor med människor ute i världen som inte har hört talas om Jesus. Och ibland bor de här människorna på ställen där det är svårt att bo, som till exempel nu i Ukraina så är det jättesvårt till exempel. Det finns andra ställen som man kan åka till, och det är jättebesvärligt, men det betyder inte att Gud älskar dem mindre, eller hur? Gud älskar ju dem lika mycket ändå, eller hur? Och kanske ännu mer vill han att de ska få höra talas om hans kärlek, eller hur? Och det är därför som vi som missionärer ibland åker till ställen som där det är svårt att komma till eller att vara på. Det är lite extra besvärligt, man kanske har råttor i huset som vi hade, det är svårt att få tag på mat och så här. Men det är värt det. Varför det? Jo, därför att man får se att när människor får höra talas om Jesus, och de börjar tro på Jesus, så börjar deras liv förvandlas, eller hur? Och det är det som gör det värt att åka till de här ställena. Det är därför man kan flytta ut som en hel familj på ett sådant här ställe och ändå tycka att det är värt det. Så är det på Livets Ord. Jag har många missionärsfamiljer i den här församlingen som åkt ut och arbetat på sådana här ställen, och som är ute just nu också där det inte alltid är så enkelt. Men vi vill att människor därute och inte minst barn ska få höra om Jesus. Till exempel i Indien där vi arbetar, där finns det massor med barn som är i er ålder. De har vuxit upp på gatorna istället, de är jättefattiga, de kanske inte kan läsa och skriva. Då vill vi hjälpa dem att få lära sig att läsa och skriva. Men vi vill också att deras familjer ska få höra talas om Guds kärlek, eller hur? Så därför arbetar vi som missionärer, och arbetar vi med mission. Och vet du vad jag tror? Jag tror att inne i det här tältet så har vi personer som åker ut på missionsfältet någon gång i framtiden. Vore inte det spännande att åka till något annat land som en missionär, eller hur? Så när du växer upp här så tror jag att Jesus kommer att visa dig att det finns massor med barn därute, det finns massor med människor därute som behöver få tag på Jesus. Och det är därför vi också samlar in kollekten, därför att när vi gör så här, när vi samlar in pengar, tar upp kollekt, så gör vi det möjligt för att folk ska kunna resa ut, då gör ni det möjligt för oss att hjälpa barn därute. Vill ni vara med på det? Är det någon som vill vara med på det? Vad bra!
När missionär Christian lämnat scenen fortsatte istället pastor Leif att jäklas med ungarnas hjärnor och sätta griller i huvudet på dem. Han sade:
Hur många är det här som skulle vilja bli missionärer? Få se, skulle kunna tänka sig att det där låter ju som att det skulle passa mig, att bli missionär. Jag tror verkligen att det är så. Under den här veckan så tror jag du kommer få sådana här idéer i din hjärna och i ditt hjärta när du börjar tänka: Men det där vill jag verkligen göra. Och det är, tror jag, Guds röst i dig. Han kommer att säga sådana saker till dig under den här veckan och det ska du behålla härinne.
Precis som att man inledde rekryteringen av missionärer i tidig ålder så började man tydligen också med kollekten tidigt. Barnen fick efter informationen om missionsarbetet lämna sina bidrag till detsamma. Precis som på Livets Ords vuxentillställningar skickade man runt hinkar i vilka de små fick slänga sina slantar. Samtidigt som kollekthinkarna gick runt sjöngs en låt med orden ”Ge – det kommer tillbaka” och ”Ge till Gud”. Jag tycker de borde förstå vilken parodi på en pengahungrande frikyrka det blir när man samtidigt som man tar upp kollekten sjunger sånger om att ge pengar till Vår Herre.
Vissa av dagens barn har tyvärr inte någon hunger efter Guds ord. Efter mindre än en kvart blev det omöjligt för mig och min lille att vara kvar eftersom han vägrade sitta still. Efter att ha lämnat barnmötet strosade vi runt ett slag på området innan vi gick in i den stora kyrksalen där pastor Stephen Sumrall höll möte. Ungen min verkade dock inte alls vara rädd om sin själ eller bry sig om var han skulle tillbringa evigheten ty redan efter någon minut blev det helt omöjligt att vara kvar också därinne.
Jag fick tyvärr inse att det inte skulle bli något Israelmöte idag och att om man skaffar barn innebär det tyvärr att man måste försaka en hel del, bland annat att kunna hänga på Livets Ord precis så mycket som man vill.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Barn, Uppsala, Mission.