Det har blivit hög tid att inför valet göra ännu en genomgång av mikropartier. Först ut är ett parti som knappast kan betraktas som ett mikroparti vad gäller uppmärksamhet, nämligen Nordiska Motståndsrörelsen. De borde inte vara obekanta för någon eftersom organisationen fått en hysterisk mediebevakning som inte alls motsvarar deras förhållandevis ringa numerär, och som efter deras aktioner i Almedalen fått delar av det politiska etablissemanget att helt tappa huvudet och börja tala i termer av organisationsförbud för att kunna hantera dem.
Till skillnad från en del andra sammanslutningar på yttersta högerkanten hymlar inte Nordiska Motståndsrörelsen med sin ideologiska hemvist, de är öppna nationalsocialister. De inriktar sig inte primärt på parlamentariskt arbete och det är faktiskt första gången de ställer upp i allmänna val nu i september. Att kandidera i val är ju annars något som har visat sig vara förödande för svenska högerextrema organisationer. Färskt i minnet finns ju exempelvis Svenskarnas Partis kollaps efter valresultatet 2014. Trots omfattande medial uppmärksamhet blev det platt fall för dem i valet och partiet upplöstes inte långt därefter.
Nordiska Motståndsrörelsens ledning tror antagligen att de till skillnad från Svenskarnas Parti inte riskerar så mycket eftersom organisationens huvudfokus inte är parlamentariskt arbete. Man tänker sig nog att man är så mycket mer än ett parti som går till val. Frågan är dock om det ändå inte är ett väldigt riskabelt företag de gett sig in på, att kandidera i valet kan faktiskt komma att visa sig vara ödesdigert för dem. Frågan är nämligen hur medlemmarna i Nordiska Motståndsrörelsen kommer att reagera om det visar sig att det folkliga stödet är obefintligt. För ett parti vars paroll är ”Vi är folket” måste det ju vara ett problem om folket faktiskt helt ignorerar dem i valet.
Man kan försöka komma med kvalificerade gissningar om vad som skulle kunna uppstå i ett eventuellt maktvakuum om Nordiska Motståndsrörelsen försvagas efter ett misslyckat val. Det skulle kanske kunna leda till radikalisering och militarisering av organisationens medlemmar när de märker att deras idoga aktivism inte gett resultat i de breda folklagren. Det låter väldigt bakvänt men det är nästan så att man kan tycka att de antirasistiska krafterna av den anledningen borde gå samman i någon av orterna där Nordiska Motståndsrörelsen ställer upp i kommunalvalet och rösta in dem så att de faktiskt får ett mandat. Då kan medlemmarna, istället för att börja spränga bomber och lönnmörda meningsmotståndare, ägna sig åt fredligare aktiviteter såsom att direktsända kommunfullmäktigesammanträden och teckna illvilliga personporträtt av de andra kommunfullmäktigeledamöterna i Radio Nordfront. Så har de ju förvisso gjort redan under denna mandatperiod då de ju har ett mandat i Ludvikas kommunfullmäktige. Dock är det egentligen inte ett eget mandat, utan ett SD-mandat som Nordiska Motståndsrörelsens presstalesman Pär Öberg kuppade till sig när han lyckades bli inskriven på en öppen lista.
Att det nya partiet Alternativ för Sverige nyligen gav sig in i leken var för övrigt mycket olyckligt för Nordiska Motståndsrörelsen eftersom de nu måste konkurrera om de väljare som anser sig vara alltför radikala för Sverigedemokraterna. Chanserna att vinna några nämnvärda väljarskaror i riksdagsvalet måste i och med det ha minskat ytterligare.
De två första punkterna i partiprogrammet Vår väg tar upp rasfrågan respektive judefrågan och det är väl den typen av frågor som partiet profilerat sig inom och det redan har skrivits spaltmeter om i mainstreammedia. Kanske skulle man för omväxlings skull titta på helt andra frågor där organisationen framstår i lite bättre dager. Få har till exempel tittat närmare på miljöpolitiken som faktiskt måste sägas vara förhållandevis bra. Allting är ju relativt.
Nationalsocialisterna var på flera sätt föregångare i miljöfrågor och Nordiska Motståndsrörelsen har försökt vårda Adolfs gröna arv. I partiprogrammet Vår vägs sjätte punkt tar man upp miljöpolitiken. Man vill bland annat stärka djurskyddet, stoppa exploateringen av skogarna, satsa på förnybar energi och arbeta för biologisk mångfald (även bland människor, vilket ju få andra partier fokuserar på i sina miljöprogram).
Dock verkar man inte vilja kännas vid sådana gränsöverskridande miljöproblem som inte låter sig lösas inom ramen för deras planerade nordiska union. Klimatförändringarna nämns exempelvis inte alls i partiprogrammet och det är också väldigt tyst om det i publikationen Nordfronts sporadiska miljörapportering.
Förvisso finns det en rad i partiprogrammet om att man ska samverka internationellt för att uppnå en hållbar planet. Frågan är dock hur det ska gå till med organisationens extrema misstänksamhet mot mellan- och överstatliga organisationer. I vetenskapsfientlig anda är man också för ett förbjudande av GMO trots att Adolf Hitler som bekant inte var främmande för förädling av biologiska entiteter.
Det mest problematiska med Nordiska Motståndsrörelsen är dock såklart inte att de underlåter att tala om klimatförändringarna, är vetenskapsfientliga och har ett alltför snävt perspektiv i miljöpolitiken. Och även om man skarpt skulle gilla deras övriga miljöprogram så är det nog inte skäl nog att rösta på ett öppet nationalsocialistiskt parti, det kommer nog inte att vara värt umbärandena i ett nordiskt fjärde rike.
Relaterat:
EXPOs sammanfattning av Nordiska Motståndsrörelsens historia, ideologi och verksamhet.
NRKs välgjorda dokumentär om Nordiska Motståndsrörelsen rekommenderas också, nationalsocialistiska veteranen Vera Oredsson har i den en framträdande roll.
Oredsson figurerar också i Sveriges Radios dokumentär om barnen i organisationen.
Tidigare inlägg på denna blogg om Nordiska Motståndsrörelsens ståndpunkt i olika frågor:
NMR om dansband
NMR om barnuppfostran
NMR om pedofilringar som förgriper sig på barn med pizzerior som täckmantel