Media – PKJonas

Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Presentation av nyöversatt bok om russofobi

Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.

Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.

Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.

Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.

Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.

Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.

När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.

När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.

Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.

Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.

Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.

Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.

När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.

Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.

Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.

Relaterat:
I en artikel från tankesmedjan Institute of Modern Russia om franskspråkiga Putinapologeter kan man läsa att Guy Mettan bland annat skrivit för Putins propagandamegafon Sputnik News.

Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.

I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.

Hur mycket kan man hata etablissemanget?

Granskning Sverige är ett högerextremt mediaprojekt vars verksamhet går ut på att ringa upp och spela in företrädare för media- och politikeretablissemang, enträget upprepa kritiska frågor för att slutligen klippa materialet hårt och vinklat. Man presenterar sedan ofta resultatet som någon sorts avslöjande eller som att den uppringde blivit ägd även om det är svårt som ickesympatisör att förstå vari avslöjandet består eller på vilket sätt personen blivit ägd.

De som är engagerade i Granskning Sverige har med något enstaka undantag varit anonyma. I förra veckan råkade dock uppringaren med pseudonymen ”Erik” av misstag röja sitt verkliga namn Fabian Fjälling i kontakt med en journalist. Tidningar och ideologiska motståndare agerade givetvis omedelbart och Fabian har redan hunnit beklaga sig i Svea Rikes alla högerradikala medier över hur mainstreammedia och Henrik Johansson på sajten Inte Rasist Men förföljt honom.

I ett Granskning Sverige-klipp som publicerades efter att Fabians identitet blivit röjd nämner hans kollega, pseudonymen ”Johan”, att Fabians fru är asiat, antagligen för att göra någon sorts poäng. Detta skulle såklart vara totalt irrelevant om det inte vore så att Fabian efter avslöjandet av hans identitet gästat två av nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens poddar under mycket vänskapliga former. När han i söndags gästade flaggskeppet Radio Nordfront sade Fabian bland annat att Nordiska Motståndsrörelsen hade många bra idéer även om han också poängterade att han inte sympatiserade med allt. Fabian uttryckte vidare sin stora tacksamhet över hur Nordiska Motståndsrörelsen varit den enda organisation som erbjudit honom beskydd.

Dock borde Fabian innan han vänslades med nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen reflekterat över vad de, om de fick makten, skulle vilja göra med hans barn som ju måste vara av blandad härkomst. Redan i allra första stycket i den första punkten i Nordiska Motståndsrörelsens partiprogram stadgas nämligen att ”Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt.” Man kan verkligen undra hur någon kan låta sitt hat mot etablissemanget gå så långt att man börjar samverka med en organisation som strävar efter att skeppa iväg ens barn.

Förvisso finns det en möjlig utväg för Fabian lite längre ned i Nordiska Motståndsrörelsens partiprograms första punkt. Där kan man nämligen läsa att man under vissa förutsättningar kan komma att göra undantag från repatrieringsregeln.

Undantag från tvångsrepatriering kan i särskilda fall komma att ske där det medicinskt är direkt förenat med fara för individen att flyttas, för adopterade, rasblandade och de som är födda i Norden utan någon som helst släkt eller koppling till sina förfäders ursprungsland. Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk kan komma att utnämnas till hedersmedborgare och få stanna kvar. Eventuella människor som kommer tillåtas få stanna kvar i landet kommer aldrig utgöra sådan mängd att de hotar vårt folks överlevnad på sikt.

Som synes är formuleringarna vaga och Nordiska Motståndsrörelsen lovar inte något bestämt så man kan fortfarande tycka att det är dumdristigt av Fabian att samverka med den nationalsocialistiska organisationen och efter deras ”machtübernahme” hoppas på ett undantag för sina barn som han i slutändan kanske inte får.

Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

Mystisk spontantrollning av Radio Nordfront

I söndags kväll livesände nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen som vanligt sin podcast Radio Nordfront. En av kvällens snackisar var den video som en av personerna bakom starkt invandringskritiska initiativet Folkets demonstration laddat upp där denne tog avstånd från nazism, antagligen för att han kände sig nödgad därtill då deras evenemang ju dragit till sig en hel del högerextrema element. Vissa skulle förvisso mena att de flesta av nyckelpersonerna kring Folkets demonstration själva är att betrakta som högerextremister i varierande grad.

De öppna nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen kände sig hur som helst träffade av initiativtagarens avståndstagande och under sändningen försökte man få till stånd en direktsänd debatt med honom genom att i ett sms fråga honom om han ställde upp på en sådan. Till de nationalsocialistiska motståndsmännens glädje nappade deras antagonist på erbjudandet. Eller det var i alla fall vad de trodde att han gjorde. Det skulle nämligen efteråt visa sig att de sms:at helt fel person, en namne till den de egentligen ville ha tag på. Den direktsända debatten kom därför att bli väldigt märklig då den de ringde upp verkade ha en väldigt vag aning om vad saker och ting egentligen handlade om och bara försökte spela med. Efter ett tag spårar det dock ur ordentligt och när den uppringde får frågor om vad han anser om den judiska maktkoncentrationen inom media börjar han prata om ovidkommande saker såsom sin speciella relation till sin kusin. Även om det alltså inte bjuds på någon vidare debatt måste det sägas vara en väldigt skön kille som genast nappar när det en söndagskväll plötsligt plingar till i mobilen och det är nationalsocialistiska podden Radio Nordfront som undrar om han vill debattera med dem. Man kan lyssna till hela spontantrollningen och det därpå följande eftersnacket i klippet nedan.

Metapolitik och gammalt diskvatten

Jag har nu avverkat första boken ur högen jag införskaffade på årets upplaga av högerradikala konferensen Identitär Idé. Det blev Högern kommer tillbaka som är författardebut för Daniel Friberg, en av den svenska identitära rörelsens centralgestalter. Boken är nog främst tänkt att vara någon sorts introduktion till identitarism och nya högern för potentiella sympatisörer. Ska man försöka placera in identitärerna och nya högern i det svenska politiska landskapet så skulle man lite förenklat kunna säga att de nog hamnar någonstans mellan Sverigedemokraterna och öppet nationalsocialistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen.

Trots att Fribergs alster är ganska tunt så tar han upp vitt skilda spörsmål och blandar ganska friskt. Där finns relativt intellektuella resonemang kring det för identitärer centrala begreppet metapolitik. Där finns dock också överdrivet handfasta tips på hur de som är politiskt aktiva långt därute på högerkanten ska hantera snokande journalister:

Om du tror att du ligger i riskzonen för ett hembesök av vänsterjournalister kan du exempelvis med fördel ha en vattenhink ståendes innanför dörren, som du helt sonika häller över de spensliga, genusmedvetna och HBT-certifierade journalisterna när de ringer på din dörr med sitt kamerateam. Vattnet behöver inte nödvändigtvis vara kranvatten. Ett miljövänligare alternativ är att istället återanvända gammalt diskvatten eller motsvarande.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 32)

Fribergs bok har även ett litet genusavsnitt där han bistår dagens svenska kvinnor och män med råd. Man kan inte anklaga honom för att ha böjt sig för samtidens feministiska vindar. Fribergs råd till den svenska kvinnan är nämligen som hämtade ur någon moraliserande frågespalt i en veckotidning från 50-talet:

Värdesätt din heder. Glöm bort allt vad vänstern försökt pådyvla dig i och med ”den sexuella revolutionen”. I bästa fall har du bra föräldrar som gett dig en god uppfostran och lärt dig fundamentala saker som att det inte gynnar dina långsiktiga intressen att ingå sexuella förbindelser med en man första gången ni träffas, att det tvärtom är kvinnans återhållsamhet under den inledande fasen som möjliggör att förälskelse uppstår och gynnar varaktiga och sunda förhållanden. Även om män alltid kommer att försöka få dig i säng första gången ni ses – betrakta detta mer som ett test. Ett test som du misslyckas fatalt med om du ger efter. De flesta män kommer att ha mycket större respekt för dig om du ”håller på dig”, och det har absolut ingen betydelse vad de försöker lura i dig eller sig själva angående den saken.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 62)

Om kvinnan ser till att täppa till ordentligt på första dejten och därigenom vinner mannens respekt så väntar av Fribergs råd till den svenske mannen att döma därefter ett liv i underordning för henne:

Gå inte på jämlikhetsmyten. Detta kan inte understrykas tillräckligt. Män och kvinnor är fundamentalt olika och har olika rollfördelningar i såväl samhället som i en relation. Som man är det din uppgift att vara ledaren i familjen. Ge aldrig någonsin upp en millimeter av denna ledarroll – det är ovärdigt, kontraproduktivt och kommer att få katastrofala följder för bägge era liv – inte minst ert samliv.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 60)

I identitära tankesmedjan och bloggportalen Motpols redaktion återfinns ju numera enbart män sedan den enda kvinnan lämnat sällskapet. Att identitärerna trots en mindre hårdför framtoning än de rena nazistorganisationerna knappt lyckas tilltala några kvinnor överhuvudtaget är faktiskt lite märkligt. Till och med Svenska Motståndsrörelsen lyckas ju inkludera en del kvinnor i sin verksamhet. Men om den allmänna inställningen i den identitära rörelsen är den i blockcitaten ovan samt att kvinnor bör hålla käften, som Björn Herstad verkade anse i sitt anförande på Identitär Idé och för det erhöll publikens applåder, så är det kanske inte så märkligt ändå. Nu finns väl i och för sig ingen anledning för mig som ickesympatisör att gå runt och oroa mig för den bristfälliga kvinnliga representationen i en högerextrem miljö, men spekulera i varför saker och ting förhåller sig som de gör kan man ju alltid få göra.

I senare delen av Högern kommer tillbaka finns slutligen en ideologiskt färgad ordlista där definitionen av uppslagsorden skiljer sig ganska mycket från den gängse. På detta vis inleds till exempel definitionen av ordet ”rasism”:

Rasism är ett pejorativt begrepp som används bland annat för att beskriva européer som motsätter sig uppenbart skadliga politiska och sociala tendenser relaterade till invandring.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 102)

Sammanfattningsvis kan sägas att Fribergs lilla bok nog inte tillför något nytt men för den lille kvasiintellektuelle högerextremisten i vardande så är den säkert guld värd.

Daniel Fribergs handbok för den äkta oppositionen

En liten nynazistisk fabel på vers

Dags för ett litet tecknat album, nämligen The fable of the ducks and the hens som handlar om hur några ankor lever ett fridfullt liv vid en damm tills allt plötsligt en dag förändras då ett gäng förslagna hönor flyttar in. Texten är på vers och den som rimmat är ingen mindre än George Lincoln Rockwell, den amerikanska nynazismens centralgestalt på 50- & 60-talet och grundare av American Nazi Party.

Ankorna och hönorna

Inspirationskällan till albumet är med all sannolikhet ~~Orson Welles~~ George Orwells bok Animal farm som kom några år tidigare. Budskapet i The fable of the ducks and the hens är dock självklart i linje med Rockwells högerextrema agenda vilket redan baksidestexten skvallrar om:

Children and adults alike will enjoy reading this story of an endless struggle between kindly, hard-working, brave but rather naive DUCKS and pushy, scheming, greedy, power-mad HENS.

The reader´s enjoyment is enhanced by enchanting full-colour illustrations – 42 in all – which capture with poignancy and wit every incident as the saga unfolds.

This (at first glance) simple story will reveal, at each re-reading, further layers of meaning to those whose minds have not been conditioned by the ´politically correct´ outpourings of the current education system and mass media.

Our tale is set in the distant past – ”when animals could speak” – but could it take place in the future? Indeed, are we blind to the possibility that it is taking place NOW, before our very eyes…?

Det handlar dock inte alls, som antyds i baksidestexten, om några subtila allegorier. Det är faktiskt albumet igenom utan undantag mycket uppenbart vad som egentligen åsyftas. Ankorna är till exempel USA:s vita befolkning och hönsen representerar judarna. Hönsen inleder, precis som judarna påstås göra i den nynazistiska propagandan, med att ta kontroll över handel, media och utbildningssystemet.

Kontroll över handel, media och utbildning

Vissa av de mer klartänkta ankorna motsätter sig nyordningen men överröstas av skolväsendets hjärntvättade ankungar.

Ankor och hönor förenen eder

Gässen, som ska representera tyskarna, slänger ut hönorna från sina domäner när de försöker sig på samma saker som de utsatte ankorna för. Genom att köpa ankornas politiker och hetsa mot gässen i hönsstyrd media lyckas hönsen dock få ankorna att gå i krig mot gässen. Ankorna lyckas besegra gässen och hönsen får ta en gruvlig hämnd på gässen och deras ledare.

Avgåsifiering

Hönsen lyckas efter kriget manipulera till sig svanarnas (palestiniernas) land. Vidare har man hemma hos ankorna lyckats fördärva ankungarna helt och hållet med omoral och droger.

Knark är bajs

I fabeln förekommer också den hos amerikanska nynazister vanligt förekommande idén om att judarna använder amerikas svarta som ett demografiskt vapen mot de vita.

Kråkor som demografiskt vapen mot ankor

The fable of the ducks and the hens måste såklart klassas som en kuriositet och torde inte fått något större genomslag även om versen inte alls är dålig. Som en kort sammanfattning av den amerikanska nynazistiska rörelsens beskrivning av 1900-talets dryga första halva fungerar albumet dock faktiskt mycket bra.

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

Femtio nyanser av fredsrörelsen

För en och en halv vecka sedan skrev jag om det av Sveriges Fredsråd arrangerade seminariet Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord som jag deltog i som åhörare. Under dagen kom man att kritisera NATO och USA samt Sveriges samarbete med dem. Det kontroversiella var dock att man bjudit in en företrädare för Ryssland, nämligen Vladimir Kozin från Russian Academy of Military Science. Denne fick bland annat berätta om hur USA och NATO i princip tycktes vara i färd med krigsförberedelser mot Ryssland. Kozin fick också chansen att ge en mycket märklig och ensidig bild av kriget i Ukraina. På vilket sätt det är kontroversiellt att en, förvisso kanske inte helt officiell, representant för den ryska krigsmakten som just nu är involverad i ett krig med ett av sina grannländer blir inbjuden till ett fredsseminarium för att sprida Putins propaganda behöver jag nog inte gå närmare in på.

Blogginlägget fick en ganska god spridning, främst genom twittrande av personer intresserade av försvarsfrågor och säkerhetspolitik. I historiens ljus fann nog många det intressant att delar av fredsrörelsen återigen tycktes agera Moskvas förlängda arm.

Som jag skrev i slutet av blogginlägget mäktade jag tyvärr inte med hela tillställningen utan avvek innan panelsamtalet som skulle avsluta dagen. Jag har dock nu fått tillgång till en inspelning av det avslutande panelsamtalet och tänkte därför skriva några ord för att nyansera mitt tidigare inlägg litegrann, ty innan dagen var slut skulle i alla fall några få kritiska ord om Rysslands agerande yttras. Panelsamtalet inleddes nämligen med en kritisk fråga till Vladimir Kozin från Pelle Sunvisson, annars aktiv i nätverket Ofog. Sunvisson sade att frågan nog skulle komma att uppröra en del och han skulle faktiskt komma att bli sannspådd.

Sunvisson påpekade att Kozin varit väldigt enögd i sin beskrivning av konflikten i Ukraina och avslutade påpekandet med en konkret fråga huruvida rebellerna i östra Ukraina fått sina vapen från Ryssland. Kozin hävdade att så inte var fallet. Han menade att vapnen kom från ukrainska armén, antingen genom att de sålde vapnen till de ryska rebellerna eller genom att rebellerna erövrat dem. Att en armé under pågående krig säljer vapen till sin motståndare i någon större utsträckning kan man nog tycka låter som ett ganska absurt påstående.

En av åhörarna, som mycket riktigt verkade ha upprörts av Sunvissons fråga, menade att om det förhöll sig som så att vapnen kom från Ryssland skulle vi fått se bevis för det eftersom USA hade spionsatelliter som kunde se föremål stora som golfbollar. Vidare var det så enkelt att få tag på vapen numera. Åhöraren menade sig kunna gå ned på stan med tiotusen kronor på fickan och tre timmar senare ha en AK47. Om inte frågeställaren, en äldre herre, hade synnerligen goda kontakter inom den undre världen får man ställa sig ytterst tveksam till det påståendet. Han avslutade med att även fråga Sunvisson, som ju varit i Ukraina, om han där sett några konkreta bevis för att vapnen kom från Ryssland. Sunvisson svarade att han sett påstådda bildbevis men han litade inte på dem eftersom de kom från NATO. Dock fanns det i separatisternas händer vapen som otvivelaktigt var ryska, hur de kommit dit sade sig dock Sunvisson inte veta.

Under några skälvande minuter hade alltså faktiskt även Rysslands agerande ifrågasatts och problematiserats. Tyvärr valde moderatorn Eva att då gå in och avbryta diskussionen. Hon sade att debatten om separatisternas vapen var slut och att man istället skulle diskutera hur Sverige var på väg att bli ett strategiskt centrum för kommande angrepp mot Ryssland.

Man återgick därefter till att göra det man gjort under de fyra timmarna jag bevistade tillställningen, nämligen ensidigt kritisera USA, NATO och Sveriges samarbete med dem. Man gjorde också några längre utvikningar om medias bristfälliga och ensidiga rapportering. Kozin kom heller inte att få några fler kritiska frågor utan endast inställsamma sådana, exempelvis om västmedias smutskastning av Ryssland.

Så i slutändan får jag i alla fall nyansera mitt tidigare inlägg lite smått. Under några få minuter kom faktiskt också Ryssland att ifrågasättas även om det blott blev en droppe i ett hav av USA- & NATO-kritik. Av fredsseminariets femtio nyanser var när dagen var slut i alla fall en av dem Rysslandskritisk.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

Tvenne böcker om tidningsannonser

Under en ganska välförtjänt veckolång fjällsemester har jag bland annat unnat mig att läsa två ganska olika böcker som båda har tidningsannonser i blickpunkten.

Tvenne annonsböcker

I Damen utan underkropp – och andra roliga annonser är annonser publicerade mellan 1875 och 1922, främst näringsidkares dito, i fokus. Boken är en ganska rättfram historia. På varje sida finns en gammal annons som idag ter sig absurd och komisk. Det kan exempelvis handla om märkliga alternativmedicinska preparat eller förevisande av människor från andra delar av världen mot betalning på ett sätt som idag hade uppfattats som minst sagt rasistiskt. Under varje annons har författaren sedan skrivit en rad eller två som förklarar eller understryker det roliga i annonsen.

En vild man
(Annons ur Damen utan underkropp, sidan 8)

Boken Öronbrosk önskas – Livsöden, brott och humor i annonser genom tiderna går mer på djupet och humorn i annonserna spelar blott en biroll. Författarna har systematiskt gått igenom diverseannonser i Dagens Nyheters 150-åriga historia och man försöker se annonserna som tidsdokument i vilka man kan skåda ett Sverige statt i förändring. Så gott det går har man strukturerat upp det spretiga materialet i skilda kapitel. Märkliga mirakelpreparat samt hur kriminella har använt sig av annonserna har exempelvis tillägnats två kapitel vardera. Vidare har annonser från personer som sökt resesällskap tillägnats ett eget kapitel och exemplet nedan är hämtat därifrån.

En vanlig mänska
(Annons ur Öronbrosk önskas med författarnas kommentar under, sidan 87)