Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.
Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.
På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.
Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.
