Etikett: Kristendom

Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax

Dags för lite kristen uppbyggelselitteratur igen, nämligen Jentezen Franklins Bryt dig loss som jag införskaffade på Livets Ords europakonferens häromsistens. Boken, en svensk översättning efter amerikansk förlaga, är utgiven av Livets Ords förlag och författaren var förra sommaren också inbjuden till europakonferensen för att tala om bokens ämne. Vidare verkar Franklin vara inbjuden till nästa sommars konferens så han verkar faktiskt vara riktigt populär hos den beryktade uppsalaförsamlingen.

Även om titeln skulle kunna få en att tro det så är Bryt dig loss ingen handbok i hur man tar sig loss från fastlåsningstekniker, i alla fall inga sådana av denna världen. Boken är faktiskt något så ovanligt som en instruktionsbok i hur man tar sig loss när man hamnat i klorna på ingen mindre än Hin håle själv.

Det är svårt att låta bli att fascineras över hur annorlunda vardagen ofta måste te sig för de som tror att olika andemakter verkar i vår värld. Det vissa skulle anse hörde hemma i filmer som Exorcisten är för andra verklighet. Ett exempel på det är en händelse från sin ungdom som Franklin delger bokens läsare. Mörkrets makter har tagit kontrollen över en stackars man och Franklin är tvungen att ta till kamp. Händelsen tjänar nog dock främst som en påminnelse om hur viktigt det är med regelbundna matvanor.

Låt mig dela en sann berättelse om något som hände när jag var tjugoett år gammal och gick igenom en tjugoen dagar lång fasta. Under den andra veckan predikade jag under en väckelsekampanj i North Carolina tillsammans med min bror Richie. En kväll upplevde vi ett annorlunda möte. Den helige Ande föll på ett mäktigt sätt när vi började sjunga en sång. Hundratals människor kom fram för förbön, och många kom för att bli frälsta och fyllda med den helige Ande.
Efter mötet frågade en man klädd i fin kostym om han kunde få träffa min bror och mig enskilt. Vi gick in i ett rum, och han frågade om vi kunde be för honom. När jag stilla lade ena handen på hans axel och började be, kände jag plötsligt en obehaglig andlig närvaro. Jag visste att vi mötte något som fram till dess bara varit en lära som jag läst om i Bibeln. Jag visste vad Bibeln hade att säga om demonbesättelse, men jag hade aldrig ombetts hjälpa en person som stod under en ond andes inflytande.
Det som skedde under de följande tjugo minuterna var förbluffande. Den prydlige, kostymklädde mannen började förändras inför våra ögon. Hans ansikte förändrades, rösten blev djupare, och en ond ande talade genom honom: ”Vi kommer inte att ge oss av. Vi hatar er. Lämna oss i fred.”
Jag blev skräckslagen och minns att jag tänkte: ”Om inte ni ger er av, kommer jag att göra det! Jag sticker härifrån!”
Plötsligt kände jag en frimodighet och auktoritet från den helige Ande som jag aldrig hade känt förut. Någonting inom mig sa: ”Han som är i dig är större än den som är i världen. Detta slag går endast ut genom bön och fasta.”
Jag lade handen på mannen och sa: ”Satan, i Jesu Kristi namn befaller jag dig att släppa den här mannen fri.” Mannen började hosta och få kväljningar. En svavelaktig lukt kändes i rummet. Det var så märkligt. Än idag förundrar det mig.
När jag hade uttalat de orden blev mannens ansikte och röst normala igen, och han började gråta. Han bad Jesus bli Herre i hans liv. Senare bekände han för min bror och mig att han var porrmissbrukare och att han hade ett förhållande med en gift kvinna i församlingen.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 40-41)

Det är dock inte alls sådan här förhållandevis dramatisk satanisk besättelse som boken främst handlar om. Bryt dig loss är mer inriktad på fall där djävulens inflytande tar sig långt mer subtila uttryck och boken riktar sig främst till relativt fromma trosfränder som ibland upplever att de nog faktiskt skulle kunna vara angripna av mörkrets makter. Tecken på att man är under attack från Satan och hans underhuggare är enligt Franklin exempelvis så triviala saker som att ens böneliv försvagas och att man drar sig undan från goda relationer, det vill säga skaffar sig alltfler vänner som är ”köttsligt sinnade istället för andligt sinnade”. Ett tredje tecken på att man är under attack från Satan påminner lite om den framgångsteologi Livets Ord tidigare var ökända för men som numera tonats ned. Ondskans andemakter kan nämligen göra att ens ekonomiska resurser sinar för att få en ur balans.

när allt tycks bryta samman samtidigt, när företagets resurser sinar eller uppsägningar hotar, bilen går sönder, apparater går sönder och alla barnen blir sjuka, kan det bero på en ”bristattack”. Fienden attackerar på det här sättet för att få dig att vända blicken från Gud och till din ekonomi. Om han kan få dig att bekymra dig i stället för att prisa Gud, börjar du fatta beslut utifrån omständigheter istället för utifrån Guds smörjelse.
Jag har sett personer som varit helt överlåtna åt Gud och som vuxit andligen, men så attackerade fienden med brist. De flyttade blicken från Gud till pengarna.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 23)

Nu är jag förvisso negativt inställd från början så kanske handlar det om övertolkning från min sida då jag i bokens idéer ofta tycker mig se försök till kontroll över människor, kanske medlemmarna i Franklins egna församlingar i USA. Det är givetvis mycket svårt att veta hur utstuderade Franklins idéer är men i slutändan måste sådana här föreställningar vara ett effektivt sätt att få eventuella tvivlare att kämpa för att behålla sin tro. Om man verkligen tror att den ondaste makten i universum ligger bakom att man träffat några nya köttsligt sinnade vänner utanför församlingen eller ej längre finner ett nöje i att be är väl incitamenten för att hålla fast vid de gamla vanorna tämligen stora. På så vis skulle föreställningarna i Bryt dig loss faktiskt hindra människor från att just bryta sig loss.

Nu är det inte dags att tvivla på din tro och tro på dina tvivel. Det är dags att mata din tro och svälta ut dina rädslor. Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax. Låt inte pytonormen övertala dig att att det inte gör någon nytta att be, eller att det inte längre är viktigt att läsa Bibeln.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 63)

Smaka ordentligt på orden ”Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax”. De är som gjorda för att brodera och sätta upp på väggen i köket. Kan man vara tydligare med att man faktiskt anser det vara en dygd att inte tänka efter?

Jentezen Franklins bok om satans attacker

Liknande inlägg på denna blogg: Jag har tidigare skrivit om en liknande bok från Maranatarörelsen, Stig Andreassons Maktkamp, i vilken demonbesättelse avhandlas.

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

Homosexmaffian och den kristna högerns svar på Björn Ranelid

Maranatarörelsen var en kontroversiell kristen sekteristisk rörelse som under de år Arne Imsen ledde den gjorde en hel del väsen av sig. De var bland annat minst sagt negativt inställda till homosexuella och man genomförde ett antal uppmärksammade manifestationer.

Maranatarörelsen existerar förvisso fortfarande men de måste sägas föra en tynande tillvaro och det har varit väldigt tyst om dem på sistone. För att stilla mitt maranatabehov är jag därför i färd med att läsa igenom maranataavdelningen i min bokhylla. Det har nu blivit dags för Arne Imsens lilla pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian i vilken han avhandlar ett av sina favoritämnen.

Jag läste kampskriften för ett antal år sedan och det är ytterst sällan jag dristar mig att återigen läsa litteratur jag redan läst. I fallet med Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian var jag dock tvungen att göra ett undantag. De som är överintresserade av klassisk litteratur brukar ju fråga sig vad de upplevde när de exempelvis läste Dostojevskijs Idioten eller Kafkas Processen för andra gången. Vad upptäckte jag då när jag läste Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian för andra gången. Ja, jag upptäckte att den är helt fantastiskt bra, till och med bättre än vad jag minns den. Redan skriftens baksidestext skvallrar om vilken episkt läsvärd liten pamflett man har i sin hand:

RIKSDAGENS PÅSTÅENDE att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel form för samlevnad, vittnar om en inkompetens utan historiskt motstycke och ger auktorisation åt en process som slutar i kaotiska revolter och anarki. Den laglöshet som har riksdagen som sitt främsta språkrör konkretiseras snabbt i perversa handlingar och egocentrerade levnadsformer.

VERKLIGHETEN ÄR JU DEN att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och all sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.

DE FLESTA HAR accepterat ett homosexuellt beteende utan att fördenskull äga en genomarbetad livsåskådning eller några etiska normer eller politiska ambitioner. De är helt enkelt mediala exponenter utan ideologisk förankring, exploaterade av en skrupelfri maktgalen ledarmaffia, vars hemlighållna privata intentioner kolliderar med alla officiella proklamationer och program.

Imsen tar verkligen i så han spricker i baksidestexten och faktiskt hela pamfletten igenom. Han sparar inte det minsta på krutet i angreppen på de homosexuella. Visst rör det sig om obehaglig hatpropaganda men det går samtidigt inte att låta bli att älska Imsens säregna stil. Han strävar efter att låta profetisk men det blir oftast teatraliskt och högtravande. Det går heller inte många sidor innan Godwins lag är uppfylld och Imsen kopplat homosexualiteten till nazismen. Imsen går faktiskt så långt som att mena att de homosexuella faktiskt inte bör ses som förintelsens offer på samma sätt som andra grupper som gick döden till mötes i förintelselägren utan de bör snarare anses vara en del av orsaken till nazisternas maktövertagande:

Det är sanning att tidpunkten kom, då Führern själv av flera välgrundade orsaker gav direktiv om att bekämpa de homosexuella till döds. Men det är också sanning att de homosexuella och andra asociala grupper marscherade fram i läderstövlar i ett initialskede och brutalt beredde väg för Hitler till den attraktiva makten.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 13)

Jämförelsen med andra drabbade minoriteter är inte korrekt, och det berättigade kravet på en likvärdig upprättelse kan minst sagt ifrågasättas. Vad som däremot är helt uppenbart för varje saklig bedömare är att i den homosexuella rörelsen har tendenserna från nationalsocialistiska partiets pionjärtid återuppstått. Vi har sett det i Stockholm, Oslo, Malmö och Uppsala, och vi har hört det i deras stämplingar mot oliksinnade.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 15)

Den homosexuella rörelsen är en säkerhetsrisk, långt farligare för en nation än den fruktade nazismen någonsin har varit eller kommer att bli. Inkörsporten till enskilda och kollektiva tragedier. Den bär genom sin tillbytta onatur katstrofen i sin perverseggande barm.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 31)

Ibland, måhända av en tillfällighet, utmynnar Imsens högtravande, lite styltiga stil ändå i någon sorts poesi. Ja, Imsen blir kanske något av den kristna högerns Björn Ranelid. Så är till exempel fallet i skriftens avslutande ord:

Supermänniskan med sitt hyper-komplex har snart lagt allt som är naturligt och normalt bakom sig och stressar vidare mot nya toppresultat och världsrekord. Spärrar, vallar och gränser forceras på livets alla tänkbara och otänkbara områden, men samtidigt degenereras skapelsens krona till teknokrater, animaliska driftvilddjur och muskelmaskiner.
Det är kamp om bråkdels sekunder, meter och planeter, mänskliga rättigheter och perversiteter. Nya övermänniskor matchas fram med vetenskaplig precision av penningstinna profitörer, korrumperade institutioner och organisationer samt tidens stora och små reklamdrakar.
Den ”mogna” människan erövrar ständigt nya världar men förlorar i språnget framåt – sig själv… Demonin grinar ur blixtrande ögon från hennes besatta själ; ockuperad av den fiende och förgörare hon förnekar i sin livsfilosofi men förhärligar med egoism och otrons döda gärningar.
Den moderna människan är uttråkad av alla heta lustretningar men tvingas ändå vidare för att inte duka under för plågsam livsleda. Ångan hålls uppe med kemisk förbränning av piller och preparat, som frigör all inre energi från hämningar och sätter lustarnas hjul i rörelse mot allt mer avancerade missbruk.
Det är illa ställt med det samhälle som tror sig eliminera olyckor genom att skrota ner beprövade normer för mänsklig samlevnad. Man uppskjuter endast kollisionen för en tid, men den blir samtidigt mycket värre då den inträffar.
En Sodomsnatt väntar obevekligt det folk, som istället för att bekämpa pornografi och homosexualitet, legaliserar och premierar abnormiteterna och integrerar det med sitt norm(löshets?)-system. Sunda människors helt berättigade motreaktioner neutraliseras, och det går till sist att grisa ned sig och andra med snusket utan något psykologiskt motstånd. Det är den sista fasen för sex- och njutningskulturen vars främsta kännetecken – nu som förr – kan ses i mängder av miljöskadade och ”könlösa” människotyper den alstrar och släpar fram.
Långhåriga veklingar av feminina män och snaggade tuffingar av maskulina kvinnor är sannerligen mer än oskyldiga och isolerade tillfälligheter. Det är allvarliga symptom på rubbade människors djupa anpassningsproblem. Ett fenomen, som oftast har religiös orsak och förklaring trots all ”expertis” akademiska bortrationaliseringar.
Synden trollar man inte bort genom att bagatellisera den eller ge den moderna och oanstötliga namn, och verkningarna blir ingalunda mindre för utövarna därför att samhället gör det lätt att leva ut i sedliga förvillelser och förbrytelser. Det ser faktiskt ut som om kloka gubbar på allvar menar att orgier och orgasmer är bästa terapin för personlighetens frigörelse och lycka.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 44-45)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian är så läsvärd att jag egentligen skulle vilja citera skriften i sin helhet men tyvärr förbjuder mig ju upphovsrätten att så göra. Innan jag avslutar blogginlägget vill jag dock klämma in ännu ett litet, litet Imsencitat. Han berättar om någon form av reklamkampanj som i alla fall jag hade missat:

För att locka, mana och förleda till homosexuella äventyr, sensuellt presenterade såsom ”det mjuka sättet att leva tillsammans, utan kladdiga kondomer och ovälkomna graviditeter”, garanteras riskfrihet åt osäkra, okunniga, svaga och nyfikna debutanter, vilka dras in i samma sfär av liderlighet och stinkande förrutnelse. Världsvant, fräckt och självsäkert propageras för en avvikande livsstil.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 7)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian

Tidigare inlägg på denna blogg om Maranatarörelsens publikationer:
I Fortsätt kampen ger sig Imsen bland annat i kast med ett av sina andra hatobjekt, nämligen feminismen.
Om boken Maktkamp har någon sagt att det är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. Det måste jag hålla med om men jag har nog förvisso bara läst en bok om ondskans andemakter.

Farbror Stig och de demoniska horderna

Dags för ännu en bok utgiven av kontroversiella kristna Maranatarörelsens bokförlag. Denna gång rör det sig om Stig Andreassons Maktkamp. Den har tydligen varit mäkta populär ty det är tredje upplagan, utgiven 2001, jag har i min ägo. På baksidan av boken strör några som påstås vara kända kristna personligheter lovord över den första upplagan som utkom redan 1987. En av de kända kristna personligheterna menar att boken är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. En sådan bok kan givetvis inte stå oläst i bokhyllan så jag beslöt mig för att läsa den. I boken avhandlas demoner, hur det går till när man blir besatt av dem, hur demonbesattheten yttrar sig och slutligen hur man blir fri från demonerna.

Efter lovorden från de kända kristna personligheterna avslutas för övrigt bokens baksidestext på följande vis:

Det har nu gått ett drygt decennium sedan boken kom ut första gången. Författaren har ansett det nödvändigt att omarbeta och utöka innehållet. Därför är denna nya upplaga av ”Maktkamp” ännu mer tidsaktuell och ännu bättre anpassad till den andliga situation som vi just nu befinner oss i.

En sådan tur att den uppdaterats. Vem hade velat läsa om 80-talets numera obsoleta demoner som väl antagligen besatte en genom att man bläddrade i tidningarna Okej och Kamratposten.

Stig menar att nyandligheten, new age, är den klart främsta källan till demonbesättelse. Man kan dock också bli demonbesatt genom droger eller ett allmänt syndigt leverne. Orena andar finns exempelvis i mängd på sådana platser som porrbiografer och nattklubbar. När man väl är besatt av en demon tycks det också kunna yttra sig på en mängd olika sätt, exempelvis så här:

De som har en benhård gudsfientlig och antikristlig attityd och sådana, som visar total oförmåga att omfatta den kristna tron, kan i verkligheten vara behärskade av andemakter.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 59)

Den beskrivningen lär stämma in på i princip alla medlemmar i föreningen Humanisterna så de kan mycket väl vara demonbesatta hela bunten.

Märk väl att författaren Stig dock inte hör till de som ser demoner i allt och alla. Tvärtom varnar han för att tolka in demoniska makter i allt ont som sker. Trots att Stig alltså verkar någorlunda balanserad skulle jag ändå inte vilja hamna i klorna på honom och hans maranatavänner, ber man dem låta en vara så tolkar de nämligen det som att man är besatt av demoner.

Då vi vid ett tillfälle var samlade några personer för att bedja för en man, som led av allvarlig demoni, föll den stackars mannen plötsligt helt i trans. En klagande stämma hördes då tala genom honom och upprepade oupphörligt: ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred!”
Det var inte mannen själv som talade. För han ville inte bli lämnad ifred. Han ville komma ut ur sitt elände. Det var den besättande makten som ville vara ifred.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 62)

Stig verkar ha varit med vid ett stort antal demonutdrivningar men har själv aldrig blivit demonbesatt. Däremot menar han sig ha blivit ansatt av demoner vid några tillfällen, något som tycks göra livet betydligt mer spännande. I en situation där andra nog bara skulle fundera om de ätit något olämpligt upplever Stig till exempel en dramatisk kamp mot mörkrets makter.

En gång skulle jag hålla tre förmiddagslektioner på en missionsskola. Ämnet var ”ockultismen”. Både rektor och lärare menade, att de unga eleverna på skolan behövde få klarhet i mångt och mycket som gällde denna företeelse. Jag hade förberett mig grundligt. Både på att avslöja farorna med det ockulta och att visa på Jesu seger över alla onda makter. Men vi hade bara hunnit ett par minuter in på den första lektionen, då jag började besväras av illamående. Jag kände det plötsligt som om min mage hade fått en frukost som den på intet vis kunde tåla. Ett kräkningsanfall verkade nära förestående. Kallsvetten började kännas på min panna.
Min vän rektorn satt ett stycke till vänster om mig i klassrummet. Flera gånger var jag färdig att vända mig till honom och säga:
-Jag tror vi måste avbryta lektionen. Jag känner mig faktiskt inte bra.
Men så vaknade en tanke inom mig. Tänk om detta var en attack från fienden! I mitt hjärta började jag bedja Herren om hjälp till att kunna fortsätta lektionen. Då släppte illamåendet en aning. Det stärkte kamplusten hos mig. Den kväljande känslan kom emellertid tillbaka. Men förnyad bön fick den på avstånd igen. På så sätt kom jag igenom den första timmen.
Under rasten satt jag och andades frisk luft vid ett öppet fönster och kände mig bättre. Men så fort jag startat lektion nummer två började illamåendet igen. På nytt måste jag föra kampen på två fronter. Samtidigt som jag delgav ungdomarna framför mig vad som stod på mitt utkast, måste min ande ständigt ropa till Gud för att illamåendet inte skulle bli övermäktigt. Den tredje timmen var precis likadan. Det var en duell med en makt, som till varje pris ville stoppa min undervisning. Men genom bön till Gud tvingades den makten att låta mig hålla på – om än ytterst motvilligt.
Då det hela var över hade jag orkat förmedla allt jag hade förberett i ämnet och tämligen urlakad gick jag ut ur klassrummet. På gården mötte jag en trossyster, som också innehade en tjänst på missionsskolan. Vi började samtala och jag berättade om de tre fruktansvärda timmar jag just hade varit med om. Hon såg på mig och sade resolut:
-Det förstår du väl att det var fienden som inte ville att ungdomarna skulle få klarhet just i de sanningarna. Det var därför du hade det så svårt.
Naturligtvis hade hon rätt. Någon annan förklaring kunde jag inte finna.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 29-31)

Nej, någon annan förklaring går nog inte att finna om man ser demoner som den naturligaste saken i världen. Att Stig och hans bekanta så gör avslöjar följande lilla stycke:

En demonbesatt person befann sig i ett hem hos några vänner. Det blev ett kristillstånd och vännerna sände bud på mig.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 130)

-Tjenare Stickan, vi har en demonbesatt här på besök, skulle du kunna kika över?

Maktkamp

Har feminismen gjort att hundratusentals barn gått under på dagis?

Maranatarörelsen under Arne Imsen var en sekteristisk kristen församling med kontroversiella åsikter rörande sådant som homosexualitet och abort. Mest ökända var de dock kanske för sitt vurmande för barnaga. Arne Imsen dog 1999 men församlingen lever vidare även om det varit ganska tyst om dem på senare år.

För ett antal år sedan beställde jag en liten bunt böcker från Maranatarörelsens bokförlag. En av böckerna var Fortsätt kampen! i vilken man samlat några av de sista bibelstudier Arne Imsen höll i. Först nu har det blivit av att läsa boken i sin helhet. Att ta sig igenom boken gick faktiskt förvånansvärt lätt. Imsen har ett väldigt högtravande, teatraliskt språk vilket gör det till ganska underhållande läsning.

Förutom favoritämnena homosexualitet, abort och barnaga avhandlas i boken också den kristna församlingens roll, dess problem med interna slitningar och hur man ska undvika den förtappade omvärldens påverkan. Vidare tycker jag mig mellan raderna då och då kunna utläsa Imsens försök till kontroll över församlingsmedlemmarna.

Bokens höjdpunkt är nog de två bibelstudier i vilka Imsen avhandlar feminismen. Det visar sig faktiskt att feminismen är roten till allt ont i världen och dessutom har uråldriga anor.

En del nedbrytande och upplösande ting som är orsaken till det vi nu ser ta gestalt ute i världen på vissa områden har sin upprinnelse, förutsättning och utveckling i feminismen.
Feminismen är en faktor att räkna med, för det var feminismen som slet barnen från deras mödrar. Det var feminismen som slet makarna från varandra, och gjorde dem till produktionsfaktorer i vårt samhälle, bl.a. med jämlikhetsideal på programmet. Det var feminismen som skapade löje och förakt för skapelsens ordning, och det var feminismen som förde fram kraven om fria aborter.
Feminismen står bakom att sjuhundratusen människoliv under de senaste decennierna har släckts redan i moderlivet. Så fientligt, så primitivt, så vidrigt att det finns ingen möjlighet för vår hjärna eller vår känsla att omfatta det. Det är feminismen som uttalat sitt djupa förakt för aga och som är upprinnelsen till den nya agalagstiftningen.
Det är feminismen som också drivit fram antidiskrimineringslagen. Vi skulle kunna räkna upp flera ting. Men för att göra det kort: Feminismen har sin upprinnelse i Sodom och feminismens moder är Lots hustru.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 86)

Puh! Men det slutar inte där.

Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 97)

Av ovanstående två citat kan man sluta sig till att Imsen inte gillar feminismen. Något annat han inte gillar är långhåriga män och det är han inte ensam om. Det tycks nämligen, enligt Imsen, ha blivit ett arbetsmiljöproblem för Vår Herres anställda.

Det finns en feminism som egentligen är väldigt obehaglig, fastän den blivit bejakad och idag är ett kulturmönster. Det är väldigt obehagligt upptäcka att männen låter sitt hår växa så det blir långt. Och så sätter de olika ringar i öronen. Det där tycker många inte är någon fara. Och det är det väl inte, om man nöjer sig med det korta tidsperspektivet så att man ser till horisonten. Men om vi ska blicka bortom horisonten och ha evighetsperspektivet över vårt liv så är det inte likgiltigt.
Om man i sitt livsmönster demonstrerar ett påtagligt förakt mot skapelsens ordning så hånar man i realiteten, om man än inte bekämpar, Skaparen, som gjort oss till man och kvinna för att vi skulle vara det.
Vi ska ju ha en miljö så att änglarna trivs ibland oss. Men om vi hånar Skaparen, så kan det inte leda till annat än att dessa som han utvalt till tjänsteandar för dem som ska ärva frälsning, blir bedrövade och rapporterar hem till höjden.
Man märker nästan på atmosfären när himlen sörjer, Anden är bedrövad och änglarna inte trivs. Änglarna trivs inte där mannen gör sig till kvinna och kvinnan till man, för det är ett förakt mot könet. Könet är inget som vi fixat eller hittat på. Det har Gud skapat och skapelsens ordning ska upprätthållas ända till slutet. I denna skapelsens ordning heter det att mannen är kvinnans huvud såsom Gud är Kristi huvud och Kristus är församlingens huvud. Här kommer problemen.
Vi måste be om nåd att kunna ta emot detta budskap utan att känna oss personligt attackerade. Men om vi öppnar vårt hjärta för sanningens ord, då finns alla möjligheter att bli befriade, för sanningen gör fri!
Med feminismen kommer det inställsamma smickret, lismandet, smilet; kort sagt, allt detta oäkta som vi är mästare på att spela. Då börjar den religiösa teatern. Men också hotet och det brutala våldet. Det finns ingen gräns på vad vi kan åstadkomma. Vi behöver verkligen sanningens ord.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 90-91)

Hoppsan! Det tycks kunna få fruktansvärda konsekvenser om man inte ber frisören klippa kort i nacken.

Det är inte bara så att männen blir feminiserade, vilket i och för sig är äckligt – dessa feminina män med långt hår. Det är något med dessa feminina män som gör att de är mycket farliga. På ett alldeles särskilt sätt kommer de genom sin sentimentalitet att skapa relationer som är förödande, därför att de är baserade på lögn och leder fram till förljugenhet.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 94)

Jag har faktiskt lite svårt att förstå Imsens agg mot långhåriga, feminina män. Kristus, frälsaren själv, brukar ju avbildas med långt hår och en förhållandevis androgyn framtoning.

Fortsätt kampen

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare läst och skrivit om teologie doktor Sylvanus Stalls kampskrift mot självbefläckelse, Hvad en gosse bör veta.

Inlägg på andra bloggar om Maranatarörelsens produktioner:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Arne Imsens bok Kärleksfull aga eller kränkande misshandel.
På bloggen Katastrofala omslag kan man titta på två av maranatarörelsens festliga skivor: Jesus kommer! – Arne Imsen sjunger med församlingen och Åter till Bibeln – Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping.

Himmelrikets reservdelsrum

När jag i torsdags besökte Livets Ords europakonferens köpte jag boken Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig. I boken, som är en svensk översättning av amerikansk förlaga, berättar tio olika personer som påstår sig varit i himmelriket om sina upplevelser där. Att de olika beskrivningarna av himlen skiljer sig åt på många punkter tycks inte ha bekymrat de som står bakom boken. Bland annat varierar upplevelserna från mer sublima till mer konkreta. Den mest konkreta beskrivningen av de tio står nog Gary för. Han hävdar att han efter en allvarlig bilolycka besökte himmelriket och av Garys beskrivning att döma tycks himlen vara som en sådan där smått psykedelisk tecknad film för de minsta.

Jag såg noter sväva omkring i luften och sedan försvinna in i en person som brast ut i sång och sjöng i anden. Jag såg också noterna försvinna över bergen som omgav staden. Änglarna höll takten i sången, och träden klappade i händerna och höll takt med änglarna. Allting tillber Gud i himlen. Alla är jublande och tillber Herren på något sätt. Blommorna hade ansikten och de sjöng! Det var häpnadsväckande!

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 27-28)

Himmelriket har faktiskt, precis som våra jordiska städer, gator med gatunamn.

Gatorna heter saker som Halleluja-esplanaden och Prisa Herren-vägen. Vi gick på genomskinliga gator, och jag kunde se rakt igenom dem. En forskare vid NASA berättade senare för mig att om man får bort all orenhet i guld, så är guldet inte längre gult utan kristallklart. Medan vi gick där såg jag en lekplats med barn och tonåringar – de som dött i förtid. Jag såg också stora klumpar av lera, och jag såg änglar arbeta med mindre lerklumpar. De bearbetade och formade leran som om de höll på att skulptera något. Jag frågade John vad de gjorde. Han sade att de fanns där för små barn som dött genom missfall eller abort, och som formades till det som Gud vill att de ska vara.

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 28)

Även om Guds lerverkstad är märklig så är det ingenting jämfört med den kanske märkligaste detaljen i Garys beskrivning av himmelriket, något han kallar ”Reservdelsrummet”.

En favoritdel av min upplevelse är Reservdelsrummet. Ungefär femhundra meter från tronsalen finns det ett förrådsrum. På dörren står det en skylt med texten: ”Outtagna välsignelser.” Jag öppnade dörren och tappade andan. Det hängde ben på väggarna. Det fanns ett förråd av varenda del i människokroppen i det där rummet. Gud har ett reservdelsrum. Gud har mirakler som väntar på att ges till människor. Sedan såg jag människor på jorden be, och jag såg bönerna komma upp till himlen. Änglarna tog emot bönerna och hämtade det speciella miraklet, den där nya delen av örat, eller en ryggrad, eller en ny njure från Reservdelsrummet, och de tog med sig delen till den person som behövde den. Många gånger tvingades de strida mot furstar och väldigheter. Jag såg hur fienden hindrar de där bönerna och gör människor missmodiga. Änglarna hade sänts iväg för att hämta och leverera miraklerna, men människorna hade gett upp och tänkte att de aldrig skulle få sina mirakler.

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 28-29)

Trots att boken skulle handla om himmelriket så avslutar man, antagligen för att skrämmas lite, med en beskrivning av helvetet från en person som varit där på tillfälligt besök. Kanske är det egentligen inte så förvånande. För den bokstavstroende handlar ju kristendomen, som bekant, inte bara om morötter utan även om piskor.

Himmelriket med kaffe

Liknande inlägg på denna blogg: I Sverige verksamma Ibn Abbas Centret, som företräder en fundamentalistisk tolkning av Islam, är i sin föreläsningsserie om paradiset också väldigt konkreta om hur livet där kommer att te sig. Gillar du saffran, storslagenhet och genomskinliga tjejer kommer du att älska deras paradis.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Paradiset, Döden, Helvetet.

Ge mig barnet och jag ska ge dig mannen

Livets Ords årliga europakonferens är som en bilolycka. Man vet att man inte borde titta men det går helt enkelt inte att låta bli. Trots att jag och min lille gosse var där i tisdags råkade det bli en vända dit även igår. Jag och junior är förvisso ganska sysslolösa om dagarna nu i månadsskiftet juli-augusti när de öppna förskolorna är stängda och bekanta bortresta. Vi får väl därför vara ursäktade att vi inte kunde hålla oss borta från den beryktade församlingen.

Precis som i tisdags hamnade vi återigen på det barnmöte som riktade sig till barn i åldrarna sju till tretton. Min avkomma är ju blott ett och ett halvt men hade ändå stort utbyte av sådant som lovsång. Predikan och berättelser om Guds mirakel gick dock inte alls hem hos honom och vi kunde därför inte vara kvar på mötet mer än tjugo minuter. Jag fick helt enkelt försöka njuta så mycket jag bara kunde av den korta inblicken i tankevärlden Livets Ord försökte pådyvla de små.

Även på detta barnmöte var första gästen missionär. Dagens missionär, som hette Carl-Gustaf Severin, berättade om ett mirakel han varit med om på ett möte under en av sina missionsresor. Severin sade:

Där stod det en pojke som var tio och hans ansikte hängde såhär. Han kunde inte stå själv och han var vit i ansiktet, och så sade hans pappa: ”Det här är min pojke. Han är jättesjuk. Han ska dö om tre dagar, kanske till och med imorgon. Jag hämtade honom på sjukhuset. Kan ni be till Jesus för honom, att Jesus botar honom?” Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: Jaaaaaaa!) Jag hör inte vad du säger! Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: JAAAAAAAA!) Klart han kan! Och vet du vad som hände? Vi bad till Jesus den där dagen. Och så vi sade såhär: ”Jesus, den här pojken, han ska dö om tre dagar.” Han hade en sjukdom som hette cancer i lungorna, i levern, i njurarna. Alla organ på insidan hade cancer. Han skulle inte överleva. Vet du, när jag lämnade det där, så tittade jag på honom och så sade jag såhär: ”Nästa gång jag träffar dig, vet du vad vi ska göra då?”, sade jag. Vad tror ni jag sade: ”Vi ska spela fotboll!” Och han sade ingenting, han bara tittade på mig. Och så åkte jag iväg, åkte hem till Sverige. Ett år senare så kom jag tillbaka till samma stad, långt nere i södra jordklotet och hade glömt bort den där pojken. Och när jag går in genom dörren så står det en elvaårig pojke där. Vet du vad han hade under armen? En fotboll!

Pojken hade alltså blivit mirakulöst frisk. Man undrar bland annat om man verkligen har sådana exakta prognoser om dödsdatum i livets slutskede. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att läkare sagt något i stil med: ”Om tre dagar, på onsdag, kastar du in handduken”. Vidare undrar man hur ofta Severin utlovar mirakler om han kan glömma bort de personer han lovat helande från mycket allvarliga åkommor.

Uppfattningen att Gud hör bön och kan hela den som ber om det verkade barnen på mötet dock varit väl förtrogna med redan innan missionär Severin berättade sin lilla anekdot. Till mötets förbön hade det nämligen kommit in ett antal önskemål om böneämne; exempelvis ville någon att man skulle be för att dennes syn skulle bli normal, någon annan ville bli av med sin huvudvärk och en tredje ville att vi skulle be för att en ”grej” på dennes näsa skulle försvinna. Vi fick också veta att några personer man haft förbön för de senaste dagarna hade fått bönesvar. Någons soleksem var på väg att försvinna och någon annans getingstick kändes lite bättre. Tyvärr inga mirakel av samma kaliber som i missionär Severins anekdot från landet långt borta alltså. Oavsett stora mirakler som i anekdoten eller femöresmirakel som på europakonferensen så kan man givetvis ifrågasätta det lämpliga i att få barnen att tro att ett övernaturligt väsen kan hela dem om de ber om det.

Liknande inlägg på denna blogg: Under förra sommarens europakonferens var jag på John Arnotts healingmöte för vuxna och fick bevittna några femöresmirakler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Barn, Uppsala, Healing.

Guds idéer i din hjärna på Livets Ords barnmöte

Jag hade tänkt mig att sommarens höjdpunkt, precis som alla andra somrar, skulle bli Livets Ords veckolånga europakonferens. Förra sommaren fick jag se John Arnott hela diverse småskavanker och förrförra sommaren fick jag under Israelkvällen lära känna församlingens märkliga förhållande till det judiska folket. I år var jag nog mest sugen på att ännu en gång besöka Livets Ords Israelmöte som äger rum idag klockan tre. Ämnet Israel måste ju nämligen sägas vara brännhett. Problemet är dock att jag denna konferensvecka dagtid är ansvarig för ett stycke barn, mitt eget. Livets Ord brukar ju dock vara relativt barnvänligt. De har väl anammat Jesus ord: ”Låt barnen komma till mig”. Kanske skulle jag därför, trots barnaoket, faktiskt kunna bevista Israelmötet. Igår begav jag mig av till europakonferensen för en generalrepetition och för att se om ett några timmar långt Israelmöte skulle låta sig göras idag.

Det är en sak som jag verkligen gillar, när man är på Livets Ord så är det ingen tvekan om att man är på Livets Ord. Så fort vi gick runt hörnet och in på konferensområdet så var det första vi såg två personer som stod på knä och hade sina händer på en kryckförsedd ung herres ben. På få andra tillställningar är nog helande handpåläggning ett så naturligt inslag.

Jag tänkte att vi skulle börja med något enkelt så vi gick direkt till tältet där man höll barnmöte. Mötet riktade sig förvisso till barn i åldrarna sju till tretton men jag ställde mig ändå längst bak med min ett och ett halvt-åring i förhoppningen om att vi i alla fall skulle ha något litet utbyte av tillställningen. Mötet hade precis börjat och inleddes med lite förbön. Man hade i förväg fått in önskemål om böneämnen från olika personer. Det rörde sig om vitt skilda saker. Vi bad bland annat för svalare väder, att någons astma skulle försvinna samt att någons släkt skulle bli frälst. Svalare väder hade jag faktiskt hunnit be för själv redan innan mötet, trots att jag ju inte är troende eller det minsta religiöst lagd.

Rekryteringen av missionärer skulle tydligen börja i låg ålder ty första hållpunkten på barnmötet efter förbönen var missionären Christian som berättade om sitt missionsarbete i Sibirien och lite av de strapatser han där varit med om. Christian försökte inför barnen motivera varför man skickar ut missionärer till många av världens oroliga hörn. Han försökte vidare rekrytera nya små missionärer och bad slutligen om småttingarnas bidrag till missionsarbetet. Missionären Christian sade:

Men varför står jag här? Jo, jag vill berätta så här, det är nämligen så här att det finns massor med människor ute i världen som inte har hört talas om Jesus. Och ibland bor de här människorna på ställen där det är svårt att bo, som till exempel nu i Ukraina så är det jättesvårt till exempel. Det finns andra ställen som man kan åka till, och det är jättebesvärligt, men det betyder inte att Gud älskar dem mindre, eller hur? Gud älskar ju dem lika mycket ändå, eller hur? Och kanske ännu mer vill han att de ska få höra talas om hans kärlek, eller hur? Och det är därför som vi som missionärer ibland åker till ställen som där det är svårt att komma till eller att vara på. Det är lite extra besvärligt, man kanske har råttor i huset som vi hade, det är svårt att få tag på mat och så här. Men det är värt det. Varför det? Jo, därför att man får se att när människor får höra talas om Jesus, och de börjar tro på Jesus, så börjar deras liv förvandlas, eller hur? Och det är det som gör det värt att åka till de här ställena. Det är därför man kan flytta ut som en hel familj på ett sådant här ställe och ändå tycka att det är värt det. Så är det på Livets Ord. Jag har många missionärsfamiljer i den här församlingen som åkt ut och arbetat på sådana här ställen, och som är ute just nu också där det inte alltid är så enkelt. Men vi vill att människor därute och inte minst barn ska få höra om Jesus. Till exempel i Indien där vi arbetar, där finns det massor med barn som är i er ålder. De har vuxit upp på gatorna istället, de är jättefattiga, de kanske inte kan läsa och skriva. Då vill vi hjälpa dem att få lära sig att läsa och skriva. Men vi vill också att deras familjer ska få höra talas om Guds kärlek, eller hur? Så därför arbetar vi som missionärer, och arbetar vi med mission. Och vet du vad jag tror? Jag tror att inne i det här tältet så har vi personer som åker ut på missionsfältet någon gång i framtiden. Vore inte det spännande att åka till något annat land som en missionär, eller hur? Så när du växer upp här så tror jag att Jesus kommer att visa dig att det finns massor med barn därute, det finns massor med människor därute som behöver få tag på Jesus. Och det är därför vi också samlar in kollekten, därför att när vi gör så här, när vi samlar in pengar, tar upp kollekt, så gör vi det möjligt för att folk ska kunna resa ut, då gör ni det möjligt för oss att hjälpa barn därute. Vill ni vara med på det? Är det någon som vill vara med på det? Vad bra!

När missionär Christian lämnat scenen fortsatte istället pastor Leif att jäklas med ungarnas hjärnor och sätta griller i huvudet på dem. Han sade:

Hur många är det här som skulle vilja bli missionärer? Få se, skulle kunna tänka sig att det där låter ju som att det skulle passa mig, att bli missionär. Jag tror verkligen att det är så. Under den här veckan så tror jag du kommer få sådana här idéer i din hjärna och i ditt hjärta när du börjar tänka: Men det där vill jag verkligen göra. Och det är, tror jag, Guds röst i dig. Han kommer att säga sådana saker till dig under den här veckan och det ska du behålla härinne.

Precis som att man inledde rekryteringen av missionärer i tidig ålder så började man tydligen också med kollekten tidigt. Barnen fick efter informationen om missionsarbetet lämna sina bidrag till detsamma. Precis som på Livets Ords vuxentillställningar skickade man runt hinkar i vilka de små fick slänga sina slantar. Samtidigt som kollekthinkarna gick runt sjöngs en låt med orden ”Ge – det kommer tillbaka” och ”Ge till Gud”. Jag tycker de borde förstå vilken parodi på en pengahungrande frikyrka det blir när man samtidigt som man tar upp kollekten sjunger sånger om att ge pengar till Vår Herre.

Vissa av dagens barn har tyvärr inte någon hunger efter Guds ord. Efter mindre än en kvart blev det omöjligt för mig och min lille att vara kvar eftersom han vägrade sitta still. Efter att ha lämnat barnmötet strosade vi runt ett slag på området innan vi gick in i den stora kyrksalen där pastor Stephen Sumrall höll möte. Ungen min verkade dock inte alls vara rädd om sin själ eller bry sig om var han skulle tillbringa evigheten ty redan efter någon minut blev det helt omöjligt att vara kvar också därinne.

Jag fick tyvärr inse att det inte skulle bli något Israelmöte idag och att om man skaffar barn innebär det tyvärr att man måste försaka en hel del, bland annat att kunna hänga på Livets Ord precis så mycket som man vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Barn, Uppsala, Mission.

Självbefläckelsens allvarliga följder

Jag har ju blivit far till en liten pojke och är mycket medveten om att det en vacker dag kommer att behöva förklaras ett och annat kring könsliga förhållanden. Som tur är har jag redan ett verk i bokhyllan som kommer att vara till stor hjälp när det är dags, nämligen teologie doktor Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta. Boken är inte direkt ny, det amerikanska originalet utkom 1897 och bokförlaget Puritas svenska översättning gavs ut 1904. Att boken är gammal ska väl dock inte spela någon roll då ju sanning är för evigt.

Hvad en gosse bör veta är tänkt att sättas i händerna på en liten gosse som börjat undra över hur barn blir till och dylika ting. I sin introduktion till boken presenterar sig Sylvanus Stall för den undrande gossen med orden ”Din tillgifne vän” och i det svenska förordet, signerat i Hedemora verksamma medicine doktor Hjalmar Selldén, lyfts boken till skyarna:

Föreliggande arbete, som är prägladt af en djup och sund religiositet och öm omtanke om barnets sanna välfärd, bör vara mången far och mor till hjälp, då barnets reflektionsförmåga vaknar.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 8)

Låt mig innan vi går in på bokens innehåll nogsamt understryka några saker. Lilla gosse, Sylvanus Stall är inte din tillgivne vän. Han är en bigott gubbe och om du lyssnar på honom kommer du att bli ångestfylld och djupt olycklig. Vidare må dr Selldén ha rätt i att boken är präglad av en djup religiositet men sund kan man knappast kalla den. Ej heller är den präglad av någon öm omtanke om barnets sanna välfärd, snarare raka motsatsen.

Sylvanus Stall
Bakom försättsbladet blickar Sylvanus med sträng blick mot läsaren.

Stall går varsamt fram när han ska berätta om reproduktionens mysterier för den nyfikne gossen. Innan han kommer in på den mänskliga fortplantningen berättar han om blommor och bin, samt om hur fiskbarn och däggdjursbarn blir till. Stall undviker dock faktiskt att beröra det för reproduktionen nödvändiga samlaget. Detta är lite oväntat eftersom han i förordet lovar att barnet inte kommer att ha några frågor när boken är färdigläst. Jag kan nog allt tänka mig att det faktiskt fortfarande kan finnas vissa frågetecken som behöver rätas ut trots att man tagit sig igenom hela boken.

Eftersom Stall tror att vår Herre alltid har vårt bästa för ögonen understryker han ständigt ändamålsenligheten i hur saker och ting är ordnade. Stall varnar som en naturlig följd av detta också för att använda den fortplantningsutrustning Gud försett oss med på ett sätt som icke är i linje med vår Herres ändamål, exempelvis att onanera. Att varna för självbefläckelsens allvarliga följder är faktiskt också bokens kärna och egentliga syfte. Stall har dedikerat tre kapitel till ämnet.

Även om det blir en hel del text så har jag ändå valt att nedan ta med de tre kapitlen i sin helhet. Jag anser nämligen att människosläktet behöver ta del av Sylvanus Stalls rena oförvanskade ord, intet tillagt, intet borttaget.

Stall inleder det första av de tre kapitlen om masturbationens faror med lite etymologi.

Ingen gosse kan leka med de yttre delarna af sina fortplantningsorgan utan att slutligen lida mycket allvarliga följder. I början synes det kanhända som en obetydlighet för gossen, och likväl säger honom hans samvete från första gången, att han gör något, som är orätt. Det är af denna orsak, som en gosse, som ger efter för en sådan ond frestelse, söker upp ett ensligt, hemligt ställe, och på grund däraf kallas den synden för ”den hemliga lasten”. Och emedan hela personligheten hos den, som utöfvar denna vana, blir förnedrad och befläckad genom hans egen handling, kallas det ”själfbefläckelse”. Det kallas också för ”onani”, ty för nära tusen år sedan straffade Gud en man, som hette Onan, med döden för en liknande gärning (1 Mos. 38: 3.10). Denna synd benämnes äfven ”masturbation”, hvilket ord är sammansatt af två latinska ord, som betyda ”befläcka med handen”.
Hvart och ett af dessa ord säger någonting om den onda beskaffenheten af denna synd. Men det finns knappt ord för att uttrycka de förfärliga följder, som de få lida, hvilka framhärda i denna synd. Jag tror ej, min käre vän Harry, att du fallit offer för denna fördärfliga last, och jag skulle vara glad, om jag kunde tro, att icke någon, hvarken tillfälligtvis eller med afsikt, lärt dig att utöfva den. Men då jag känner de faror, för hvilka du likt andra gossar är utsatt, och då jag dessutom förstår, att tänkande gossar, på grund af sitt mer utvecklade nervsystem och på grund af finare känslighet, äro mer utsatta för att hängifva sig åt denna last än gossar med ringare förståndsgåfvor och mindre känslig kropp, så anser jag det viktigt, att du får lika insiktsfull och noggrann kunskap om detta ämne, som om något annat. Detta är nödvändigt, så att du, genom att i förväg känna till beskaffenheten och följderna af ett sådant handlingssätt, må kunna undvika denna synd, i hvilken till och med män stundom genom okunnighet förfalla vid så framskriden ålder som tjugofem eller trettio år. Här gäller det såsom i annat, att om man är varnad förut, är man väpnad förut. Hvarje gosse borde få rätt upplysning om dessa saker, ty äfven sådana, som kunna skyddas för att genom yttre inflytelser få sina tankar och handlingar befläckade, äro icke desto mindre utsatta för sådana inre, kroppsliga omständigheter, som kunna framkalla retningar och oordningar; och där ett sådant sjukligt tillstånd får fortfara af okunnighet, blir själfbefläckelse snart en regelbunden vana och kan lätt utöfvas med sådan våldsamhet, att inom kort fullständig slöhet eller till och med döden inträffar. Ingenting är så gynnsamt, för att denna last skall fortsättas och spridas, som okunnighet, och endast därigenom att gossar och män blifva på ett rent sätt upplysta om detta viktiga ämne, kunna de räddas från de förskräckliga följder, som årligen störta tusentals gossar i moraliskt, andligt och kroppsligt fördärf.
Såsom jag redan sagt, uppsöker en gosse, som vill utöfva denna handling, först och främst en enslig plats. Allt från början ogillas han af sitt samvete, och därför kan han icke öfverlämna sig åt det onda, han tänker utföra, utan att våldföra sig på sin sedlighetskänsla. Hans sedliga natur är den, som lider först. Detta, min käre gosse, är en viktig omständighet, och om du någonsin skulle falla offer för denna last, skulle du finna, att med den första känslan af skuld förenar sig också en upprorsande mot Gud och mot dina föräldrar. Du skulle snart ifrågasätta Guds visdom och godhet. Ditt intresse i goda böcker, i kristlig undervisning i söndagsskolan, bibeln, kyrkan och heliga ting skulle hastigt förminskas. Du skulle snart upptäcka i ditt hjärta en upprorisk känsla, som skulle göra dig olydig, tvär, retlig och skamsen. Du skulle börja att mista tron på allt, som är godt, och om du fortfore i din synd, skulle du blifva mindre och mindre lik Jesus och mer och mer lik frestaren. Med andra ord, den sedliga naturen lider i första hand af könslasten, och närhelst du hör en gosse eller man skryta med sina tvifvel eller smäda Gud, bibeln, renhet och dygd, så kan du vara viss på att denna hans känsla har sin grund i någon hemlig eller uppenbar synd eller last, som angripit hans sedliga natur och förnedrar och orenar hans hjärta.
Om följderna af hans hemliga last också endast hade denna verkan på hans sedliga natur, borde det vara nog för att vänja en hvar tänkande och vaken gosse ifrån denna vana. Men dess inverkan på själen och kroppen är dessutom af mycket allvarsam natur, och därom skall jag tala imorgon.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 95-98)

I nästa kapitel går Stall in i detalj på självbefläckelsens konsekvenser för den gosse som faller för frestelsen. Följderna av att leka med sin penis visar sig inte vara att leka med.

Om jag hade tid, skulle jag vilja säga dig många saker angående det sätt, hvarpå följderna af denna last visa sig i den moraliska naturen och framträda i gossars och mäns lif; men jag måste skynda på, så att jag ej tröttar ut dig.
Sedan stora förändringar hafva inträdt i gossens karaktär och den muntra, frimodiga, glada och lydiga gossen blivit knarrig, retlig, slö och tillbakadragen och ej längre kan se människor fritt och öppet i ansiktet, utan söker undvika att möta folk, drager ned mössan liksom för att dölja ögonen och går omkring med skygg och brottslig uppsyn, kan man med säkerhet vänta att få se förändringar af både andlig och kroppslig beskaffenhet.
Näst efter den moraliska naturen kommer ordningen till nervsystemet. I ingen annan del av människokroppen äro så många nerver sammanförda på ett ställe som i fortplantningsorganen. Vid själfbefläckelse bearbetas dessa nerver på ett sätt, som framkallar de allvarsammaste följder. Den angenäma känsla, som följer med till en början, når sin höjdpunkt i en krampaktig ryckning i nerverna, som för tillfället gör slut på allt välbehag och gör nerverna så slappa och medtagna, som de äro hos en person, hvars hela kropp varit under inflytandet af kramp eller konvulsioner, såsom man kallar det. Du kan lätt inse, att sådana våldsamma skakningar i dessa särskilda nerver måste meddela sig åt nerverna i hela kroppen, och om sådana skakningar upprepas eller fortsättas länge, blir hela nervsystemet illa tilltygadt och fördärfvadt, så att intet hopp om tillfrisknande återstår.
Medan nerverna på detta sätt fördärfvas, lider också själen. Den begåfvade gossen, som satt öfverst i klassen, förlorar förmågan att begripa och kvarhålla sina läxor. Hans minne sviker honom. Hans tankeförmåga begynner förlora sin egenskap att begripa saker. Han kan ej mera hålla fast som förut. Småningom förlorar han sin plats och kommer nederst i klassen. Han har ej längre säkerhet och tillit till sig själf. Han har mistat lusten till den stojande lek, det hjärtliga skratt, det förtroliga kamratskap, som känneteckna en gosse med stark själ och kraftig kropp.
Medan dessa förändringar äga rum i sedlighetskänslan och i själen, begränsas icke inverkan på kroppen till nerverna. Hälsan försämras. Ögonen förlora sin glans. Huden blir gulaktig. Musklerna blifva slappa, och en onaturlig dåsighet inträder. Hvarje liten anstängning åtföljes af trötthet, och stor likgiltighet råder för allt, som fordrar uöfvande af viljekraft. Arbete blir obehagligt och tråkigt. Gossen klagar över smärtor i ryggen, hufvudvärk och yrsel. Händerna blir kalla och fuktiga. Matsmältningen blir trög och aptiten ojämn. Hjärtat slår häftigt. Han sitter nedböjd, får insjunket bröst, och istället för att hela kroppen skulle utveckla sig till en stark, manlig gestalt, utmärglas den, och många tecken tyda på tidigt aftagande och död.
Dessa äro, min käre vän Harry, några af de mera synliga tecknen och verkningarna af själfbefläckelse, då vanan ofta utöfvas eller fortfarit under någon tid. Det är väl sant, att några af dessa förhållanden kunna framkallas af andra former af kroppsliga fel, och på grund däraf kunna oerfarna lätt döma orätt; men en duglig läkare bör under alla omständigheter vara i stånd att i hvarje gifvet fall noggrannt bedöma den orsak eller de orsaker, som framkallat sådana resultat.
En allvarsam svårighet med alla, som hängifva sig åt denna förfärliga och fördärfliga last, är att medan kroppen, själen och sedlighetskänslan försvagas, vinner däremot vanan i kraft. Själfva viljan kan blifva så slapp, att till och med då utöfvaren af lasten underrättas om dess fördärfliga karaktär och sorgliga följder, har han icke ens lust att upphöra med den, ej heller något verkligt begär att undgå de förskräckliga följder, som med visshet komma senare; och till och med där det finns nog karaktär och manlighet kvar att önska blifva fri, är ofta viljan så svag, att en skarp strid pågår under en längre tid.
Du förstår, af hvad jag sagt, att denna hemliga last åtföljes af mycket allvarsamma följder. Men jag har ännu icke sagt dig det värsta. Om själfbefläckelsen fortsättes, ska den icke blott undergräfva, utan helt och hållet förstöra hälsan. Om kroppen af naturen är stark, händer det, att själen först gifver vika, och vid svåra fall inträder själsslöhet eller vansinne. Om kroppen icke är naturligt stark, dukar den måhända under för någon tärande sjukdom, såsom lungsot eller något annat lidande, som snart ändar lifvet.
Hur förfärligt och hjälplöst tillståndet är för dem, hos hvilka denna vana inrotat sig, kan du förstå däraf, att för att hindra upprepandet af denna gärning och om möjligt bota offret för denna last, måste man ofta sätta ”tvångströja” på gossar eller binda deras händer på ryggen eller vid sängkanten, eller också fästas de medelst band eller kedjor vid ringar i väggen; och på många andra sätt måste utomordentliga mått och steg tagas för att rädda någon från att fullkomligt fördärfva sig själf till kropp och själ. Och tyvärr visa sig till och med dessa utomordentliga mått och steg stundom fruktlösa i fråga om att förekomma lasten eller bota den.
Jag tänker, att du skall inse, min käre gosse, huru viktigt det är, att alla gossar blifva ordentligt varnade, och därtill i god tid, för de ödesdigra följderna af denna förfärliga last. Du förstår nog orsaken till att din egen kära pappa bedt mig fortsätta att sända dig ännu flera föredrag i fonografen, sedan jag besvarat den fråga, som du ställde till din mamma, och som jag på grund av hennes sjukdom fick det hedrande uppdraget att besvara. Dina föräldrar äro alltför upplysta och älska dig alltför mycket, för att de skulle vara likgiltiga angående vikten af dessa allvarsamma frågor. De hafva ej velat, att du skulle till följd af okunnighet blifva utsatt för dessa förfärliga faror; och då du nu fått denna upplysning och fått kännedom om de svåra följderna af synder, i hvilka många förut renhjärtade och uppriktiga gossar hafva fallit genom okunnighet, så bör du tacka Gud för dina föräldrars kärleksfulla omtänksamhet och för hans nådiga försyn, hvarigenom du blifvit bevarad från denna allmänna och förödande last.
I betraktande af hvad dina föräldrar åstunda för dig i denna sak, är det mycket lämpligt, att jag i morgon talar om för dig, hvilken orättvisa du skulle begå mot dem och andra, om du någonsin skulle hemfalla åt en könslast i denna eller någon annan form.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 101-106)

Stall anar nog att det därute faktiskt finns gossar som sjunkit så djupt i självbefläckelsen att de inte bryr sig om vad som drabbar dem. Han har dock ett ess i rockärmen för de pojkarna. Precis som Stall varnar för i föregående kapitels slut så tar han i nästa kapitel nämligen upp de allvarliga återverkningar onanin har på nära och kära till de som drabbats. Även om pojken inte bryr sig om vad som händer honom själv så borde han väl ändå bry sig om dem.

Af hvad jag talade om för dig i går och i förrgår kan du förstå något om de sorgliga följderna af den hemliga lasten; men gossen själf är icke den ende, som lider. Ingen kan handla orätt på ett eller annat sätt utan att göra så, att äfven andra måste i någon mån åtminstone lida af hans synd. Icke allenast blifva föräldrarnes synder hemsökta på barnen, utan barnens synder blifva också hemsökta på föräldrarna.
Om du genom ditt eget förvållande fördärfvar din hälsa, försvagar ditt förstånd och gör dig själf oduglig, så är det fråga om, huruvida icke dina föräldrar komma att lida lika mycket eller mera än du själf. Tänk efter ett ögonblick, hvad dina föräldrar gjort för dig. Sedan mamma skaffat dig till världen med fara för sitt eget lif och under stora smärtor och lidanden, ägnade hon sig under åtskilliga månader nästan helt och hållet åt att nära och sköta dig. Då de olika barnsjukdomarna kommo, vårdade hon dig omsorgsfullt, att du icke skulle förkyla dig och dö eller få försvagad syn eller hörsel, eller på något sätt komma att lida under återstoden af ditt lif af någon kroppslig bräcklighet. Då du fick skarlakansfeber, ägnade sig både pappa och mamma dagligen under flera veckor nästan helt och hållet åt dig. Dag och natt vakade de öfver dig, och under ett par månader kom ingen till ert hem, af fruktan att få denna svåra sjukdom eller föra smittan till andra, och för din skull vakade dina föräldrar med glädje och ledo allt utan att klaga.
Ända från din födelse ha de arbetat för att skaffa dig, hvad du behöft. De ha varit noggranna med din undervisning och uppfostran. De ha bevarat dig för dåliga kamrater och alla slags dåliga inflytelser, och jag är säker om, att du lätt inser, huru besvikna och ledsna de skulle blifva, om du handlade orätt. Hvilken sorg för pappa och mamma, om de skulle se sin gosse med gulblekt ansikte, matt blick, lutande gestalt, utan energi, kraft eller mål, trög i skolan, skygg, undvikande andras sällskap, utan smak för goda böcker, undvikande söndagsskolan och med lust att undkomma allt upplyftande, kristligt inflytande. Ingenting skulle kunna göra pappa och mamma mera sorg än att veta, att deras älskade gosse, som de hoppades utrusta till att blifva en mycket nyttig man, vändt sig bort till det ondas och syndens väg, som med visshet skall tillintetgöra deras förhoppningar och förstöra deras gosse både för denna världen och den tillkommande.
Men icke allenast för dem, utan hvilken sorg och smärta skulle det ej vålla din lilla nyfödda syster, då hon blir stor, och då, när hon med rätta skulle vara stolt öfver att kunna vända sig till dig för att få råd och sympati och hjälp, hon skulle blifva förödmjukad att finna, att du var svag och nervös och ovärdig den aktning och kärlek, som hon under andra omständigheter så gärna skulle velat gifva dig. Icke allenast skulle du göra orätt mot din syster, utan du skulle också göra orätt mot den rena, älskliga flicka, som vi med rätta hoppas, att Gud i sin försyn förbereder till att kröna och välsigna din mandom, och med hvilken du ej kan vänta att blifva hedrad och lycklig, om icke ditt lif utmärkts af samma renhet och heder, som du skall hafva rätt att vänta af henne.
Med följderna af själfbefläckelse inskränka sig icke till den gosse, som utöfvar den synden, ej heller till hans föräldrar, bröder och systrar, vänner och anförvandter; utan, om en sådan gosse växer och blir man och gifter sig och möjligen får barn, måste dessa till en viss grad lida af hans synd. Om hans synd har gjort honom mindre duglig att förtjäna sitt uppehälle, och hans barn på den grunden födas i armod, är detta en af de följder, som de få lida. Men om hans kroppskrafter blifvit försvagade genom laster eller af någon annan orsak, kan han icke skänka sina barn fullkomlig kroppslig, andlig eller sedlig förmåga. Ty lika litet i fråga om naturen som i fråga om pengar kan man gifva sina barn det, som man icke själf äger. Det är samma förhållande med det mänskliga lifvet som med sädeskornet; om det korn som sås på åkern, är af dålig beskaffenhet, så kommer skörden att blifva af underhaltigt slag. Om en gosse skadar sina fortplantningsorgan, så att hans manliga säd i framtiden blir af sämre beskaffenhet, så skall hans afkomma visa detta i sin fysiska, andliga och moraliska natur. Och därför förstår du, att till och med en gosse kan förbereda vägen till att hans blifvande barn komma att hemsökas med följderna af laster och synder, som blifvit begågna många år, innan de blefvo födda. Detta är i sanning en mycket allvarlig tanke, och du förstår, huru äfven de små gossarne nu för tiden omedvetet bilda och dana icke allenast de kommande barnens karaktärer och öden, utan huru de också forma hela nationens historia och framtid. De tänkesätt och det uppförande, den åtrå och ärelystnad, som röra sig inom gossarne och flickorna i våra lek- och småskolor, odla och utveckla nu i dem det lif och den karaktär, som avgöra, hvad som skall känneteckna denna nation hundra år härefter.
Jag önskar, att hvarje gosse i landet kände till dessa omständigheter, så att han kunde besluta sig för att så vårda sin hälsa, att hans barn måtte blifva välsignade med starka kroppar; att så uppöfva sin själ, att hans barn måtte ärfva större förmåga att förvärfva kunskaper, och att hans barn måtte ärfva benägenhet för dygd, rättskaffenhet och fromhet.
Du ser alltså, huru viktigt det är att icke göra någonting, som kan försvaga den förmåga eller de krafter, som Gud gifvit dig, och i morgon skall jag söka att i korthet omtala för dig, huru gossar kunna bevara hela sin kropp i renhet och styrka.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 109-113)

Stall sparar verkligen inte på krutet när det gäller att se till att eventuell självbefläckelse åtföljs av så mycket ångest som möjligt. De gossar som läst hans verk och tagit det på allvar lär ha drabbats av svåra kval. Det är faktiskt inte omöjligt att boken Hvad en gosse bör veta för vissa av dess läsare faktiskt gav upphov till något som liknade de konsekvenser Stall påstod att onani hade.

Hvad en gosse bör veta

Liknande inlägg på denna blogg:
I avdelningen religiöst påbjuden underlivshantering har jag tidigare skrivit om vad sunnimuslimska fundamentalister har att säga om saken.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Barn, Moralism, Kristendom, Onani, Religion, Pseudovetenskap.

Arnott casts mass healing restoring 0 HP

Dagarna blir kortare och kortare, mörkret har sänkt sig över landet. Det är dags att blicka tillbaka mot sommaren 2013. Precis som förra sommaren var höjdpunkten självklart Livets Ords Europakonferens som hölls i slutet av juli. I år firade den beryktade församlingen 30 år och Europakonferensen blev därför också ett veckolångt födelsedagskalas.

Man inledde årets konferens med John och Carol Arnott. De blev på nittiotalet kändisar i den väckelsekristna världen genom den så kallade Torontovälsignelsen. Det var en även bland karismatiska kristna kontroversiell episod där mötena präglades av olika typer av fysiska manifestationer hos mötesdeltagarna. De föll till golvet, de skrattade och grät hejdlöst samt gav ifrån sig olika djurläten för att nämna några exempel. Inte bara mötesdeltagarna utan även de som ledde tillställningarna drabbades av fenomenen. Under den så kallade ”Golden sword prophecy” ska Carol Arnott levererat en ödesmättad profetia samtidigt som hon låg på golvet och svingade ett osynligt tvåhandssvärd.

Precis som Livets Ord tycks dock paret Arnott ha lugnat sig något med åren även om fysiska manifestationer fortfarande är centrala för dem. Jag valde hur som helst att gå till Livets Ord den kvällen då det var den bästa chansen att få se något spektakulärt.

John Arnotts skrift När anden verkar – Om profetiska bilder och manifestationer som jag köpte i Livets Ords boktält innan kvällens tillställning är en enda lång argumentation varför sådant som skratt, gråt, fallande människor och folk som gal som tuppar är sådant som kommer från Gud. Skriften tycks rikta sig till kristna som tvivlar på att manifestationerna kommer från vår Herre. Boken är på det viset faktiskt ett kvitto på att Torontoväckelsen är kontroversiell även i de här kretsarna. John Arnott skriver i skriften att man inte ska överanalysera utan våga släppa taget. Han betonar också vikten av att följa Guds vilja så som den kommer till uttryck i profetiska syner.

Andevärkar får anden att verka

Som nämndes i inledningen är Carol Arnott en av de som ibland får sådan profetiska visioner. Hon berättade under kvällen på Livets Ord om en annan sådan psykadelisk vision hon fått under en gudstjänst. Även om hon precis som under ”The golden sword prophecy” legat på golvet hade det dock inte svingats något osynligt svärd den gången. Hon hade i visionen gift sig med Jesus, gått på en guldgata och haft småfåglar som burit hennes brudslöja såsom i Disneys Askungen. Giftermålet skulle antagligen vara en bild av Jesus återkomst och återförenande med den kristna församlingen. Som svensk tänkte man dock oundvikligen på Knutbyförsamlingens Kristi brud som ju skulle gifta sig med den återvändande Jesus.

John Arnott hade därefter en mycket lång predikan om vikten av att älska herren Gud och hur underbart det var att få hans kärlek tillbaka. Det kändes inte som någon ögonbrynshöjare, det borde väl snarare vara den allmänna inställningen hos karismatiska kristna. Jag hann under predikan faktiskt bli lite uttråkad och ångrade nästan att jag gått till Europakonferensen. Kvällen skulle dock komma att avslutas med ett vansinnesfyrverkeri.

John hade under sin predikan uppmanat oss i publiken att högt ropa ut att vi önskade bli utvalda av Gud och att denne skulle uppenbara sig för oss på ett övernaturligt sätt, att vi skulle bli berörda av Herren på samma sätt som Carol Arnott blivit när hon fått sin profetiska vision. Det var alltså uppenbart att herr Arnott önskade se lite fysiska manifestationer innan kvällen var över.

Mot slutet av predikan ansåg herr Arnott tydligen att det var dags för oss att bli berörda av Herren och åkallade därför den helige ande. Vi uppmanades att ge oss hän och ta emot. Lite spridda jämmer och enstaka rop hördes från delar av publiken men de fysiska manifestationerna tycktes tyvärr utebli. John hade tidigare under kvällen beklagat sig över att nordbornas kultur gjorde att vi inte kunde ge oss hän och måhända var det orsaken till att gråt, skrik och djurläten uteblev denna gång. Arnott hade hävdat att vår stela, inbundna kultur faktiskt var i konflikt med himmelrikets hängivna kultur och helt enkelt behövde anpassa sig. Han framhärdade alltså i någon sorts gudomlig kulturimperialism med andra ord.

Efter de uteblivna manifestationerna bytte John Arnott spår. Från att ha fokuserat på vår kärlek till Herren var det istället dags för oss att få ta del av Herrens kärlek till oss i form av gudomligt helande av åkommar av alla de slag. Det är också där vi kommer in i det halvtimmeslånga ljudklippet jag lagt upp i slutet av detta inlägg för den som vill ta del av stämningen på Livets Ord den kvällen.

Arnott förkunnade att det inte fanns några sjukdomar i himlen. ”There´s no cancer in heaven! There´s no blood condition in heaven! There´s no asthma in heaven! There´s no tumours in heaven! There´s no spinal injuries in heaven!” utropade han och befallde i Jesu namn att sjukdomstillstånden skulle försvinna från de mötesdeltagare som drabbats av dem. Efter de gudomliga befallningarna bad John Arnott sedan oss alla att känna efter om vi inte kände oss lite bättre. Om så var fallet uppmanades vi vinka. Några av de som vinkat uppmanades sedan att komma upp på scenen för att berätta om sina helandemirakler.

Vi i publiken väntade spänt, skulle vi få se mirakler som på Jesu tid? Skulle blinda återigen se och lama gå?

Först ut på scenen var en dam som haft huvudvärk i en halvtimme och nu vittnade om att den var borta. Lite huvudvärk och därefter helad genom ett gudomligt ingripande! Ah, vilket förbannat femöresmirakel! Om det nu var Gud som verkade undrade man vad han egentligen höll på med. Om han nu kunde verka i världen, varför ödslade han energi på att hela nyfrälsta tonåringar från triviala, övergående besvär. Hade han inte kunnat göra något åt klimatförändringarna, världens fattigdom eller bögeriet?

Det skulle dock komma mer av samma vara. Personer berättade i tur och ordning om hur smärta i fötter, ryggen och magen nu plötsligt var borta. Återigen började jag känna mig lite besviken på tillställningen, skulle jag inte få se något mer spännande än detta? Besvikelsen vände dock i glädje när jag fick se det jag hoppats på att få se, något som numera verkar vara en rar fågel på Livets Ords tillställningar, nämligen personer som faller till golvet. Det är ju inte alls lika vanligt att församlingsmedlemmarnas ben viker sig under dagens gudstjänster som på 90-talets dito. En ung man som haft ont i ryggen i några dagar och nu upplevde att smärtan var borta föll dock till golvet när John Arnott lade sin hand på honom. Den unge mannen blev liggande ett slag innan han reste sig upp och lufsade iväg.

Efter golvepisoden fortsatte man på temat plötsligt försvunna smärtor som låter sig förklaras med lite suggestion. Gud verkade ha inriktat sig på att fixa till knän på fåren i sin hjord denna kväll, ty det var flera som vittnade om att problem med knäna plötsligt var borta. Två fick demonstrera miraklen, en ung dam fick böja på benen och en annan ombads skutta uppför scentrappan.

John tycktes dock inte vara nöjd med femöresmiraklerna vi fått skåda utan det blev en healingvända till. Jag antar att han den här gången ville ha fram någon som hade en värre åkomma än huvudvärk eller magont ty han sade att det fanns någon i publiken som varit med om en allvarlig bilolycka och hade fått en ryggskada som aldrig läkt ordentligt. John bad denne komma fram till scenen. Trots att herr Arnott bytt till en finkalibrigare hagelbössa denna gång blev det ändå mer än en träff i den månghövdade publiken, minst tre som varit med om bilolyckor kom nämligen fram till scenen.

Den förste var en ung man och vi uppmanades alla lyfta våra händer mot honom. Det sociala trycket från de tusentals trosfränder som höjt sina händer måste ha varit enormt när den unge mannen efter healingen tillfrågades om han inte kände sig lite bättre. Föga förvånande medgav han att; jovisst kände han sig lite bättre. Precis som kvinnorna med knäbesvär fick ynglingen också springa och gymnastisera lite för att demonstrera miraklet. Det tycktes mig faktiskt oftast som om allt egentligen handlade om att bevisa mirakler snarare än om att utföra dem.

Den siste som kom fram till scenen denna kväll var en man som varit med om inte mindre än tretton bilolyckor. Jag tänkte att om vår Herre bara skulle utföra ett mirakel den kvällen så borde han stiga ned från himlen och ta hans körkort i beslag.

Meet the Arnotts

Liknande inlägg på denna blogg: Hur göra en pengastinn jude avundsjuk, om Israelkvällen på förra årets Europakonferens hos Livets Ord. Man tog då bland annat upp den växande antisemitismen. Problemet var dock att man inte i första hand bekymrade sig om judarnas väl och ve utan snarare om deras roll i den allsmäktiges gudens stora plan.

Audio på andra håll om årets Europakonferens hos Livets Ord:
Mellan svart och vitt – 51. Tantavsnittet! En smeksam lavett i skeptiker-etern, 26 minuter in i avsnittet berättar Lisa om sitt besök på Europakonferensen då Yonggi Cho bland annat predikade framgångsteologi. Kvällen jag var där berördes också framgångsteologin i förbifarten. Innan kvällens huvudnummer med John och Carol Arnott berättade nämligen en indisk pastor hur mycket Ulf Ekmans videos och böcker betytt för hans församling. Ekmans bok Ekonomisk frihet påstods till exempel ha mångdubblat gåvorna till församlingen samt ha gjort att församlingsmedlemmar fått tillräckligt med pengar för att kunna åka till Sverige. Livets Ords framgångsteologi tycks alltså ingalunda vara död.
P4 Uppland – Livets Ord firar 30 år på stormöte i Uppsala, bland annat en intervju med nye förstepastorn Joakim Lundqvist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Uppsala, Healing, Profetior.