Etikett: Jämlikhet

Sammanfattning av Piketty i sammanfattning

Man bör inte enbart ha blicken fäst på obskyriteter utan ibland vända blicken dit många andra har den. Jag har därför läst Jesper Roines bok Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet vars titel får en att ana att den handlar om franske nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys bok har ju blivit prisad av vänstern då den sätter jämlikheten i fokus, eller kanske snarare bristen på densamma. Inte bara det, Piketty varnar också för hur ojämlikheten kommer att accelerera och föreslår möjliga motmedel.

Jag känner mina begränsningar och vet att jag inte skulle mäkta med Pikettys enorma tegelsten och uppskattade därför verkligen Roines hundrasidiga sammanfattning av densamma. Som en service till de som är ännu latare än mig och inte ens orkar läsa Roines bok har jag nedan citerat Roines sammanfattning av det kapitel i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i vilket Piketty sammanfattar sina egna slutsatser.

Bokens övergripande slutsats är, enligt Piketty, att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar i både riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen.

Den kraft som tydligast utjämnar omständigheter, både mellan länder och individer, är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen, och som stått som fokus i boken är, enligt Piketty, det faktum att den privata avkastningen på kapital, r, under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt, g. Denna centrala olikhet, r>g, gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid.

En lösning skulle kunna vara att beskatta inkomsterna från kapital så hårt att den privata avkastningen på kapital blev lägre än tillväxttakten. En sådan lösning är dock inte önskvärd då det skulle förstöra drivkrafterna till kapitalackumulation och entreprenörskap, vilket i sin tur ytterligare skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Rätt lösning är istället, menar Piketty, en progressiv kapitalskatt. En sådan skulle göra det möjligt att undvika den explosiva koncentrationen av förmögenhet i toppen samtidigt som den skulle bibehålla konkurrens och incitamenten för privat kapitalackumulation. En årlig kapitalskatt i storleksordningen 1 procent på nettoförmögenheter över 10 miljoner, 2 procent på förmögenheter mellan 50 och 100 miljoner och kanske ännu högre för förmögenheter över 100 miljoner skulle dämpa den utveckling av kapitalkoncentration som pågår. Problemet ligger i den praktiska implementeringen av en sådan skatt. Den kan inte implementeras inom ramen för nationalstaten utan kräver internationellt samarbete. Ett sådant är inte möjligt i global skala men kanske inom ramen för till exempel EU.

(Källa: Roine, J. (2014), Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, s. 97-98)

Roine om Piketty

Liknande inlägg på denna blogg: Några rader om ännu en hundrasidig sammanfattning av en mans idéer om ojämlikheten som en av nycklarna i förståelsen av historien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Jämlikhet, Piketty, Kapitalism, Skattepolitik, Tillväxt.

Herr Berg och historien om hur allt gick åt helvete

För några år sedan läste jag Lasse Bergs inspirerande bok om vår arts ursprung och natur, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa. Han pläderade i den för en positiv människosyn som det var svårt att inte tycka om. Berg menar nämligen att människan egentligen är en social, samarbetsinriktad och relativt lat apa för vilken både ojämlikhet och våld mot artfränder är något onaturligt.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Människans natur, Lasse Berg, Evolutionspsykologi, Global uppvärmning, Jämlikhet, Samarbete.