Nyligen hade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om hur antalet könsidentitetsutredningar ökat markant. Reportaget blev ganska omtalat här och där på nätet. Mest fokus blev det kanske på den person som intervjuades i inslaget; 21-åriga Emma som under några år levde som kille, tog testosteron och planerade att operera bort sina bröst. Hon kom dock med tiden att ompröva sin könstillhörighet, återgick till att leva som kvinna och väntar idag barn tillsammans med sin pojkvän.
En av de mer negativa reaktionerna på inslaget stod transaktivisten och journalisten Aleksa Lundberg för som i en artikel på Politism med titeln ”Moralpanik inom SVT när traditionella könsroller utmanas” var mycket kritisk till inslagets fokus på en person som under vägen mot könskorrigering ändrat sig. Aleksa skrev:
Dramaturgin känns nästan sammansatt som i avskräckande syfte. Emmas fall skildras i en kontext där det ökande antalet ungdomar till könsidentitetsteamen antas handla om en strömning i samhället, där traditionella könsroller ifrågasätts och där fler funderar kring könstillhörigheten som en del av identitetsutvecklingen. Lite som om behovet av könsbekräftande vård egentligen är en fas som har sin grund i sociala missförhållanden (vilja bli som sin bror, sakna en farsa, inte blivit tillräckligt älskad under uppväxten und so weiter).
Det är dock inte sant att man antar detta i Rapports inslag. Den överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som intervjuas i reportaget för ett mycket kortfattat men nyanserat resonemang kring de olika orsakerna till ökningen av könsidentitetsutredningar. Hon spekulerar dels i att det handlar om att fler utforskar sin könsidentitet som en del av sitt identitetsbyggande, dels i att det handlar om att kunskapen ökat och att fler vågar ta steget.
Aleksa menar vidare i sin Politism-artikel att moralpanik och en traditionell dikotom uppfattning om kön och könsroller kan ligga till grund för upplägget i Rapports inslag. Dock ser nog Aleksa inte bjälken i sitt eget öga, för är det faktiskt inte så att Emma i reportaget faktiskt är så mycket normbrytare och gränsöverskridare man kan bli med sitt utforskande åt olika håll och med sin över tid föränderliga könsuppfattning? I efterhand ser Emma för övrigt positivt på sin tid som kille och tycker att det bidrog till att göra henne till den hon är idag. På det viset utmanar Emma ju faktiskt åt båda hållen; dels utmanar hon de som förespråkar traditionella könsroller, dels utmanar hon sådana som Aleksa Lundberg som har en klar uppfattning om hur det bör gå till när man hittar sin könsidentitet, och i vars ögon det sticker ordentligt när hon får en avvikande berättelse framför sig. Det behöver ju faktiskt inte vara självklart från början vilken könstillhörighet man har och att en könsidentitetsutredning därför bara skulle handla om en resa från punkt A till punkt B.
Märkligt i Aleksa Lundbergs text är också att hon anser att det är fel att ta upp Emmas fall för att hon avviker från majoriteten som genomgår könsidentitetsutredningar. Aleksa skriver:
Trots att en mycket liten klick ångrar ingrepp, väljs en person som avstått korrigering som ”ansiktet utåt” i rapporteringen.
Även om det skulle vara så att Emma representerar en minoritet så kan ju det knappast vara en anledning till att hennes historia inte bör berättas i ett inslag om könsidentitetsutredningar. Även minoriteters berättelser måste ju faktiskt också få höras ibland och det är i alla fall första gången jag ser ett inslag om någon som varit på väg mot en könskorrigering men i slutändan avstått detta.
Någon som likt Aleksa Lundberg har en stereotyp uppfattning om hur ett utforskande av könsidentiteten bör se ut samt är avogt inställd till minoriteters berättelser låter märkligt likt en rabiat reaktionär. Det skulle dock inte vara första gången en identitetspolitisk riddare hamnar i samma position som ytterligheterna på andra sidan av den politiska skalan.
