Wahhabism är den konservativa sunnimuslimska gren som är statsreligion i Saudiarabien. Bland annat tack vare sina oljepengar har de dock kunnat sprida sina misogyna och intoleranta idéer till andra länder, bland annat Sverige. I vårt land är föreningen Ibn Abbas Centret ett exempel på en sammanslutning som sprider wahhabismen.
Tidigare i månaden skrev jag om Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se och lärda muftis instruktioner för att ta hand om sitt underliv. Jag har dock fortsatt odla min andliga sida och tagit del av det konservativa wahhabitiska centrets olika webbresurser. Jag har bland annat lyssnat på deras fjorton delar långa föreläsningsserie om hur det muslimska paradiset kommer att te sig. Även om det blev över tio timmars lyssnande var det värt det, humorgänget bakom Ibn Abbas Centret levererade igen. Jag tänkte i detta inlägg plocka russinen ur kakan och berätta om det bästa deras paradis har att erbjuda.
I paradiset är allt gjort av det finaste män i öknen kunde fantisera om. Husen är av guld och sammanfogade med myskparfym, gruset består av ädelstenar och jorden är av saffran. Man kan dock fråga sig om man skulle värdesätta saffran, guld och mysk om det fanns överallt. Det borde rimligen gå inflation i sådana ting. Frågan är hur mycket man skulle uppskatta saffran när sandalerna är fulla med det och vinden blåser in kryddan i ögonen. Då känns det kanske inte lika lyxigt längre.
Gillar du litet och mysigt, glöm det. I paradiset är allt megastort. Man lovas bland annat ett tält som är 60 arabiska mil långt och skyhögt. Kan bostäder med sådana monstruösa proportioner verkligen bli hemtrevliga? Det finns dessutom enorma träd i vars skugga en ryttare kan rida under i hundra år och ändå inte komma bort från den.
Matportionerna man serveras är lika enorma även de. Man ska till exempel få en klase med vindruvor som är så stor att alla på vår jord skulle kunna äta sig mätta från den under resten av denna världs levnad utan att klasen skulle ta slut. Det ska också finnas hav med honung, mjölk och vin. Vidare ska man serveras en portion fiskleverolja som räcker åt 70.000 personer. Alla skulle kanske inte tycka att det sista lät som en belöning, snarare som en febrig mardröm hos något barn som av föräldrarna tvingats ta sin dos fiskleverolja var dag.
I paradiset ska man heller inte längre behöva smutsa ned sig med toalettbestyr men på något sätt måste ju ändå den uppätna maten ut. Det kommer att ske genom, hör och häpna, myskdoftande rapningar. Att rapa ut de enorma portionerna känns kanske inte så jättefräscht. Man kan i och för sig också svettas ut maten men det är väl egentligen inte mindre äckligt det även om svettningarna också ska dofta mysk.
När det gäller en del av belöningarna i paradiset känns de lite daterade. De imponerade säkerligen när man satt i en ring runt elden i öknen för något millenium sedan men numera känns de inte så fantastiska. Det berättas bland annat att de som står Allah närmast ska få speciella guldtroner som sänker sig när man ska sätta sig i dem och när man väl satt sig i dem åker de upp igen. Tyvärr har tekniken skämt bort oss moderna människor. När hissar är vardag så blir en sådan sak inte något man kommer att höja på ögonbrynen åt i paradiset.
I en av haditherna berättas också att det i paradiset ska finnas fönster där man kan blicka ned i helvetet för att njuta av att se sin fiende plågas. Vi som är vana vid förnedrande dokusåpor på TV kommer dock inte att roas nämnvärt av detta då våra krav på grym underhållning redan höjts till skyhöga nivåer.
Tyvärr är det inget jämlikt broderskap som väntar i paradiset. Man kommer faktiskt att få olika belöningar beroende på hur god muslim man har varit. Vissa har hem som är högre över de andras som stjärnorna över jorden och vissa kommer också att ha långt fler tjänare än andra. Vidare, den som njutit av musik, vin eller sidenkläder i detta liv kommer tyvärr inte att få ha sådant i himlen eftersom de brutit mot den allsmäktige gudens förhållningsregler. De kommer i paradiset att avundsjukt få åse andra, som varit mer ståndaktiga i jordelivet, avnjuta sådana ting. Vad var poängen med att förbjuda vin i detta liv om man ändå ska få det i himlen kan man dock fråga sig? Var det bara ett test för att se om man kunde låta bli?
Det paradis man får ta del av i Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie är som synes inte någon sofistikerad skapelse. Det känns snarare som en infantil barnfantasi om ett drömland med berg av glass och floder med kolasås. En femåring hade kunnat hittat på alltihop. Det finns dock en del barnförbjudna element i wahhabismens och Ibn Abbas Centrets paradis som en femåring inte skulle ha kunnat hittat på. För inget paradis är ju ett riktigt paradis om där inte finns oskulder att förlusta sig med.
Ibn Abbas Centret lär oss att de oskulder man kommer att tilldelas har stora mörka ögon och fasta, runda bröst som granatäpplen. De ska röra sig fantastiskt när de älskar med en och man ska sedan njuta av den genomförda älskogen i 70 år. Oskulderna ska dessutom vara fria från alla äckliga kroppsvätskor som urin, snor och menstruationsblödningar. Så långt låter ju allt jättebra men den allsmäktige guden ska nödvändigtvis skruva till det. Deras hud ska nämligen vara så vacker att den är genomskinlig och man ska faktiskt kunna se deras smalben genom den. Man undrar om det verkligen är något som tilltalar alla som kommer till paradiset. Att ha hustrur som ser ut som de där transparenta fiskarna man ser skelettet på låter minst sagt lite märkligt. Man har ju hört talas om många udda sexuella begär men genomskinliga tjejer är något jag aldrig stött på. Det som är droppen som får bägaren att rinna över är dock att enligt en av haditherna ska dessa jungfrur dessutom vara skapta av, ja just det, saffran. Ständigt denna saffran.
Liknande inlägg på denna blogg: Underlivshygienens allvetande härskare, om den allsmäktige gudens instruktioner för underlivsvård uttolkad i ett antal fatwor.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Döden, Wahhabism, Religion, Ibn Abbas Centret, Paradiset.
