När höstmörkret nu blivit riktigt kompakt och kvävt det sista av ens glädje, då är det läge att dikta litegrann. Här är ännu ett stycke poesi från min penna.
Jag tittar ut genom fönstret, in i höstmörkret.
Höstmörkret tittar tillbaka, in i det svarta i min själ.
Någonstans därute ligger kadavren efter harungarna som den feta katten dödade i påskas.
”Borsta tänderna innan du går och lägger dig” säger hon jag bor ihop med och mörkret får glömmas för ett slag.
Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Poesi, Ångest, Höst, Döden, Tandhygien, Kärlek.