Etikett: HBTQ

Tom of Finland och konstvärldens dekadens

När jag igår fick höra att en finsk 1900-talskonstnär ställde ut på Kulturhuset begav jag mig dit för att avnjuta lite konst. Man tycks dock i dessa dagar inte kunna besöka en konstutställning utan att få manslemmar upptryckta i ansiktet. Denna gång var det dock värre än någonsin och då är jag ändå ganska härdad från tidigare konstutställningar. När jag besökte Fotografiska museet för att med utgångspunkt från Burtynskys panoramabilder kontemplera vårt beroende av oljan fick jag istället Mapplethorpes svartvita penisar fastbrända på näthinnan. På Nationalmuseums utställning Lust & Last kunde jag inte ens räkna fallosarna. När jag nu senast givit mig av till vackert belägna Waldemarsudde för att där beskåda konsten möttes jag av Eugène Janssons nakna atleter .

Tom of Finland, den finske konstnär som ställde ut på Kulturhuset, får sägas vara en sentida Eugène Jansson på steroider då han också tecknar nakna atleter som dock får Janssons dito att se mycket spensliga ut. Tom of Finland hade nämligen en förkärlek för att teckna abnormt muskulösa män, tillika med extrem utrustning mellan benen. Ofta var de dessutom inblandade i någon form av extravagant sexuell samvaro.

Detta inlägg blir av nödvändighet mycket kort då jag saknar ord för att beskriva vad jag såg. Jag kan i alla fall konstatera att man numera inte kunna besöka en konstutställning utan att riskera att få ögonen utpetade av oräkneliga manspålar.


Jag har för första gången i denna bloggs historia känt mig tvingad att censurera en bild på grund av stötande innehåll. Talande är att det blev nästan fler censurerade ytor än ocensurerade, så djupt har konstvärlden sjunkit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, HBTQ, Penisbilder, Tom of Finland, Eugène Jansson, Censur.

Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag då och då granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.


Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.


En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Raggare, Dalarna, Vandalism, HBTQ, Pedofili, Eddie Meduza.

Eugène Jansson och de nakna arbetargossarna

Då jag skrivit några inlägg om konst skulle man kunna tro att jag är konstintresserad. Så är dock icke fallet men något måste jag ju skriva om. Tomheten måste undanträngas, något må ljuda och bryta tystnaden.

Igår begav jag mig till Waldemarsudde för att beskåda konstsamlingarna där. Som så ofta annars innebar konst även denna gång avbildade manslemmar. Den största utställningen var nämligen Eugène Janssons målningar från förra sekelskiftet. Han var främst intresserad av nakna unga män. Det bär mig dock inte emot att skriva om det då penisbilder lockar hit en del googlare. Man ska ge folk vad folk vill ha, som samtidsanalytikern Bert Karlsson brukar uttrycka saken.


Lite naket.


Innan Eugène Jansson helt snöade in på nakna unga män var han känd som ”Blåmålaren” på grund av sina blå Stockholmsmålningar. Jag skulle själv gärna en dag bli känd som ”Grönmålaren” på grund av mina gröna naivistiska bloggilustrationer.


Första maj-tåg. Eugène Jansson var mån om att de arbetarpojkar han porträtterade skulle ha en god framtid och han var övertygad socialist. Kanske ville Eugène att de en dag skulle få råd med kläder så att de kunde skyla sina slanka kroppar.

Liknande inlägg på denna blogg: Lust, last och jag, om Nationalmuseums utställning med temat sexualitet i konsten och debatten därikring.

Andra bloggar om Eugène Jansson och utställningen: Pyrrhonism: To have – or not to have – the blues. That is the question.

Media: MND, DN.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Penisbilder, Bert Karlsson, Eugène Jansson, HBTQ, Första maj.

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konst, Erotik, Feminism, Genus, HBTQ, Lust & Last.

Angående mina sponsorer

Inspirerad av fjortisarna som verkar tjäna storkovan på sina bloggar satte jag mig ner för att söka efter potentiella sponsorer till min blogg, helst politiskt korrekta sådana. Jag trodde faktiskt att jag hittat en passande i möbelaffären PK Möbler i Borlänge.

Efter att ha klickat runt på deras hemsida ett slag frågade jag mig dock vad som egentligen var så PK med möblerna. Jag hade väntat mig regnbågsfamiljer och etniskt blandade par i soffgrupperna, men inget sådant fanns att skåda på hemsidan. Sofforna på hemsidan gapade istället alltsomoftast tomma. Inte heller stod det något om att möblerna var koldioxidneutrala, genuscertifierade, HBTQ-vänliga eller ens rättvisemärkta. Utöver det innehöll deras radioreklam könsstereotyper och det tycktes dessutom vara en arbetsplats utan några som helst kvinnor, även om säljaren med namnet Kim faktiskt skulle kunna vara en kvinna eller i bästa fall transperson.

Det fanns dock ett par saker som ändå antydde att företaget hade en politiskt korrekt profil. För det första kunde man i möbelkedjans katalog skåda en person med mörkare kulör än den klassiskt svenska i en av de saluförda sängarna. Dessutom återfanns ett företag med det kittlande namnet Leather Master bland PK Möblers leverantörer vilket skulle kunna innebära att man riktar sig till den sexuella minoritet som ikläder sig läder och har piskor och handklovar i garderoben.

Dessa två svaga PK-markörer tror jag dock tyvärr är rena tillfälligheter, snarare än resultatet av något medvetet mångfaldsarbete. Det som slutligen sköt en eventuell PK-profilering för företaget i sank var dock den recension av företaget som jag hittade på deras Facebooksida.


Denna förvisso svårtydda recension av PK Möbler på företagets Facebooksida får anses vara dödsstöten för företagets politiskt korrekta profil. För den som inte har förstoringsglaset framme lyder recensionen: ”pk,möbler gör en bra afär och sälja inte möbler till invandera,ni kan visa de som va har ni hjärta,”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, <Politisk Korrekthet, Bloggande, Sponsorer, Feminism, HBTQ, PK Möbler.

Samtal om schizofrena antigaybloggare

När jag surfade runt lite på nätet råkade jag snubbla över den minst sagt absurda bloggen Samtal om Homosexualitet. Bloggaren, Andreas T, påstår sig sitta i kommunfullmäktige, arbeta som socionom och genomgå behandling för att bli av med sin homosexuella störning. Allt detta och mycket annat på bloggen kan man ställa sig väldigt skeptisk till. Det är en utpräglad antigayblogg med höga vetenskapliga anspråk som Andreas T står bakom. Tyvärr faller den pladask med hänvisningar till den högst tveksamma sidan EMASO och en ymnighet av underliga, ologiska och verklighetsfrånvända resonemang.

Om Andreas T har legat på latsidan när det gäller att argumentera övertygande så har han istället ansträngt sig till det yttersta för att promota sin blogg på olika vis. Bland annat har han skapat tjugo fejkbloggar med enda uppgift att välja honom som favorit samt länka till honom för att därmed klättra på Bloggportalens olika topplistor. De bloggare han skapat verkar vara en brokig skara med den enda gemensamma nämnaren att de har Andreas T:s blogg som favorit. Där finns bland andra Linda: ”Jobbar med festfix. Bor centralt. Lyssnar till Rammstein. Älskar Gucci och vintage Lacroix. Med i svänget och vet saker.”, Sven Holmkvist: ”Mogen gubbe som upptäckt bloggande och allt det roliga med det. Skriver utifrån egen erfarenhet och visdom.”, Benjamin: ”Bloggar om allt som berör afrikan i Stockholm och Sverige. Ser på samhället med andra ögon kan man säga.”, Annika: ”Bokhampan Annika läser och recenserar höglitteratur.” Marina Schenke: ”Här bloggas det om champagne och choklad, i ordens överflödsbemärkelse”, Mortal Violence: ”Bloggar om husdjur och slöjd, typ.”, Leviania: ”Bloggar om mitt nya liv i Stockholm efter flytten från Jerusalem där jag varit juvelerare i 14 år.”

Om sina beundrare på Bloggportalen skriver Andreas T att de nog faktiskt är ännu flera:

Många följer och favoriserar min blogg. Jag ser att bloggen är favorit för ett tjugotal på Bloggportalen. Ännu fler gillar och följer bloggen utan att markera det öppet, uppenbart av rädsla för personliga påhopp och hatiska angrepp från homolobbyns sida.

Riktigt schizofrent blir det dessutom i kommentarsraderna när Andreas T diskuterar med sig själv och ger sig själv beröm. I ett inlägg från mars diskuterar han med minst tre av sina egna alias och i samma kommentarstråd visar han även prov på en av sina andra paradgrenar, nämligen att kommentera i kända bloggares namn och hålla med sig själv.

Beundrarpost är det heller inte ont om. Andreas T har tydligen omvänt en del homosexuella genom åren, som till exempel Nieminen:

Jag minns första gången jag, självsäker bög och hängiven RFSL:are, hamnat på din blogg – chockad, förolämpad, förbannad, ville polisanmäla dig och hacka sönder bloggen. Jag var sååå arg! Hur vågar den här idioten ifrågasätta det vi alla vet, så tänkte jag. Men medan jag läste igenom inlägg efter inlägg märkte jag först ditt otroliga engagemang, sedan logiken i dina funderingar och argument, och slutligen insåg att det du skriver inte kan avfärdas som trams utan bör kollas, forskas i, grubblas över. Och idag, efter att ha kollat och dubbelkollat dina källor, efter att ha talat med forskare och läst deras rapporter (i original!) inser jag att jag haft fel hela tiden. Vi bögar är inte friska, ju tidigare vi fattar det desto bättre för oss själva.” //Nieminen på blogg.se

I ett annat inlägg berättar Andreas T om den omvända flatan Mia:

På högstadiet fick Mia för sig att hon var lesbisk.

[…]

Hon försökte leva efter denna övertygelse, och det blev några mörka år. Ungdomssexualitetens dark ages. Orgier, piller, psykiska besvär, neuroser, ett par självmordsförsök…
Tills hon en gång surfade på min sida (inte denna utan den jag hade innan), började läsa, tvivla och ifrågasätta. Hon fick veta att homosexualitet varken är läggning eller något du föds med (bevisas enkelt med hjälp av några grundläggande kunskaper i genetik och biologisk utvecklingslära).

[…]

Kort och gott, idag är Mia frisk. Hon tänder inte ens på tjejer. Och inga fler självmordsförsök, HIV-risker, neuroser och gråt om nätterna.
Förra veckan gifte hon sig med Matte, en fantastisk kille som hon älskar av hela sitt hjärta och har ett svindlande bra sexliv med. Och det finns planer på en bebis också, något hon aldrig kunnat om hon förblivit vilseledd och förvirrad angående sin sexualitet.
Grattis, Mia!

Man kan stilla undra vilken HIV-risk Mia utsattes för som lesbisk men Andreas T, expert på homosexualitetens baksidor, kan säkert svara på det.

Bloggen skulle i och för sig kunna vara ett utslag av någon sorts humor med tanke på den överdrivna tonen och de absurda omständigheterna. Men jag är tveksam, agget mot homosexuella känns väldigt äkta och Andreas T är lite för ihärdig för att bara drivas av njutningen i att provocera. En intressant studie i schizofreni av Hollywoodtyp är hans blogg i vilket fall som helst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Bloggosfären, Bloggportalen, Homosexualitet, HBTQ, Samtal om homosexualitet.