Global uppvärmning

Jag röstar för hårdför klimatdiktatur

Jag kör ju med helt öppna kort på den här bloggen och är föredömligt transparent både med min estimerade etniska sammansättning samt hur jag brukar rösta. När det gäller det kommande europarlamentsvalet bestämde jag mig ganska tidigt för att rösta på Miljöpartiet snarare än Socialdemokraterna. Klimatproblematiken bryr sig ju inte om nationsgränser och löses lämpligen på över- & mellanstatlig nivå. Det kändes därför ganska naturligt att rösta på det mest radikala gröna alternativet. I bakhuvudet fanns också de socialdemokratiska ledamöternas svek i omröstningen om det nya upphovsrättsdirektivet, även om jag väl inte brukar tillmäta den typen av frågor så stor vikt och det dessutom finns indikationer på att miljöpartisterna inte kommer att hantera frågorna bättre framledes.

Personkrysset får gå till Miljöpartiets tydligast klimatprofilerade kandidat Pär Holmgren. Han har förvisso uppmärksammats av sina meningsmotståndare för uttalanden där han tycks svajat en del rörande något så centralt som det demokratiska styrelseskicket och antytt att situationens allvar kräver att man kompromissar med det folkliga inflytandet. Det kanske inte var direkt de uttalandena som fick mig att, likt de fem männen i lustiga hattar i den tecknade filmen Tjuren Ferdinand, tänka ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!” men jag tar mig i slutändan friheten att ha överseende med att Holmgren råkat slinta lite med tungan. Han har vidare vid flera tillfällen klargjort sin inställning och bedyrat sin tilltro till demokratin som det mest överlägsna styrelseskicket.

I nuläget ser det ut som att Miljöpartiet kommer att erhålla minst två mandat men risken finns ju att Miljöpartiet blott får ett mandat och att Pär Holmgren inte blir inkryssad vilket skulle kännas trist. Inte för att jag har några starka antipatier mot förstanamnet Alice Bah Kuhnke (trots att hon på Facebook påståtts vara en förklädd reptilormsvarelse) men hon är kanske inte den där utpräglat miljö- och klimatprofilerade miljöpartisten jag vill vill vara med och rösta in.

Sedan är det ju när allt kommer omkring inte alls säkert att en röst på den mest klimatprofilerade kandidaten i det mest klimatprofilerade partiet är den bästa klimatrösten. Det kan kanske vara bättre att rösta på någon sosse som är bättre på att omsätta retoriken i praktik, såsom tidigare Åsa Westlund och numera Jytte Guteland. Eller kanske är det allra bästa att rösta på någon som avviker från sin till miljö- och klimatfrågor ljumt inställda partigrupp och som kanske kan bidra till att ända inriktningen, likt Anders Wijkman under sin tid i Kristdemokraterna.

Jag väljer dock som sagt att i slutändan välja den mest radikala kandidaten, vilket förhoppningsvis inte skapar polarisering, utan istället bidrar till att förflytta overtonfönstret.

Mitt val 2018

Jag känner egentligen att jag står närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet i flera frågor och skulle hellre röstat på de förra snarare än de senare om det inte vore för klimatfrågan. Mina val har varit klimatval långt innan det blev trendigt. De senaste valen har väl mina röster fördelats hyfsat jämnt mellan de två partierna, och jag har alltid velat fram och tillbaka över hur stor vikt jag ska tillmäta miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

En sak får jag dock inte att gå ihop denna gång. Samtidigt som detta riksdagsval tydligen ska vara ett klimatval så kan Miljöpartiet vara på väg att åka ur riksdagen.

Att ett rödgrönt regeringsparti riskerar att falla ur riksdagen får faktiskt vara det som slutligen fäller avgörandet till Miljöpartiets fördel detta val. Jag tänker i år därför sälla mig till de väljare som vid val på ett närmast övernaturligt vis söker sig till det parti där rösterna behövs, som om de hade någon form av kollektivt medvetande. Det gäller dock att det går hem och att Miljöpartiet klarar spärren, annars är man inte en smart stödröstare utan en idiot som slängt sin röst i sjön.

Personkrysset på riksdagslistan får, kanske lite fantasilöst, gå till förstanamnet Niclas Malmberg. Av denna debattartikel att döma så hör han uppenbarligen till den vetenskapsvänliga falangen inom partiet, vilket jag uppskattar.

Det är inför varje val väldigt svårt att se vad som faktiskt skiljer Socialdemokraterna från Miljöpartiet när det gäller Uppsalas kommunpolitik. Miljöpartiet är dock lite radikalare i sin miljöpolitik så de får även kommunrösten detta val och personkrysset får gå till tredjenamnet Lars Friberg som tydligen är en lokalpolitiker med klimatfokus. När det gäller regionfullmäktige så får jag väl i alla fall se till att slänga åt Socialdemokraterna den rösten och personkrysset får gå till sjättenamnet Johan Sundman. Han gav ett gott intryck i valdebatten hos föreningen Heimdal som jag såg på Youtube. Sundman är tydligen både försvarsvän och har en för socialdemokrater ickekonventionell syn på NATO. Den typen av frågor kommer väl i och för sig inte att behandlas i regionfullmäktige men det vittnar ju hur som helst om en allmän rekorderlighet.

Gratis frukostmacka med Anders Wijkman

Som representant för den nyfikna allmänheten var jag i förra veckan och lyssnade till miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman på ett frukostseminarium på Scandic Hotel Ariadne. Ambitionsnivån för timmen var hög, han skulle berätta hur Sverige skulle nå noll koldioxidutsläpp år 2050. Wijkman inledde med att rekapitulera Romklubbens välkända rapport från 1972, Tillväxtens gränser, som han menade blivit sannspådd på en rad punkter. Vi var på god väg mot den kollaps rapporten varnat för, menade Wijkman.

Wijkman ägnade också en stund åt att bemöta de så kallade klimatskeptikernas argument vilket väl är att ge dem betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. De som diskuterar klimatfrågans lösning tycks ju då och då känna sig tvungna att även bemöta klimatskeptikerna, vilket självklart bör göras men kanske inte i sådana sammanhang. Med tanke på den vetenskapliga konsensus som råder bland klimatforskare blir det lite som att NASA inför en resa till den internationella rymdstationen skulle bekymra sig om att bemöta argumenten från Flat Earth Society för att jorden faktiskt inte är rund.

När det gällde färdplanen mot ett klimatneutralt Sverige underströk Wijkman att vi hade skjutit upp omställningen alltför länge vilket gjorde att det skulle bli en onödigt dramatisk sådan. Hade vi börjat i tid hade det varit betydligt enklare att ställa om. Han menade dock att vårt land faktiskt hade unika möjligheter att vara ett föregångsland. Inför framtiden kände han sig nog optimistisk och pessimistisk på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Förra gången jag lyssnade till Anders Wijkman var på evenemanget Tillväxtforum för nästan exakt fyra år sedan. Böcker om storslagna planer för att lösa problemen med miljöförstöring och överutnyttjande av jordens resurser jag läst och skrivit om på bloggen är bland andra Lester R Browns Plan B och Peter Barnes Capitalism 3.0.

I valet och kvalet mellan ros och maskros

Jag står nog egentligen lite närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet men på sistone har det ändå blivit mestadels gröna röster eftersom jag lagt stor vikt vid miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

Det är med stor tvekan som jag denna gång trots allt lägger min riksdagsröst på Socialdemokraterna, det parti jag ändå står närmast. För att på något sätt döva klimatsamvetet kryssar jag Lisa Arrenius, en av de sossar jag rekommenderades av en ung herre vid den oberoende klimatvalstugan som stod uppställd på Stora torget i Uppsala. Arrenius står näst sist på listan och kommer garanterat inte att bli inkryssad så det är väl kanske en meningslös symbolhandling att kryssa henne egentligen. En del skulle förvisso säga detsamma om att gå och rösta överhuvudtaget.

Även landstingsrösten går till Socialdemokraterna trots att jag i våras till min fasa upptäckte att en av partiets kandidater ingått en pakt med Djävulen själv. I praktiken skiljer sig nog mina två favoritpartier egentligen inte så mycket åt i landstingspolitiken. Miljöpartiet har dock traditionellt vurmat för alternativmedicin av alla de slag och även om det blivit mycket bättre med åren så är det fortfarande på det viset att jag hellre låter Satan själv hålla i landstingsrodret än att Miljöpartiet får göra detsamma. Och det menar jag alltså bokstavligen! Landstingskrysset får, i brist på mer spännande idéer, gå till förstanamnet Vivianne Macdisi.

Rösten i Uppsalas kommunalval får bli något av ett tröstpris till Miljöpartiet. Även när det gäller Uppsalas kommunpolitik skiljer sig nog mina två partier faktiskt inte så jättemycket åt. Miljöpartiet har dock en radikalare grön politik och är bland annat mer restriktiva än Socialdemokraterna när det gäller att bebygga stadens parker. Bebyggande av parker är givetvis inte en helt enkel fråga och det är väl ett exempel på när gröna värden ställs emot varandra. Alternativet till att bebygga grönområden kan ju ofta vara att istället bygga i förorterna vilket leder till mer transporter. Under min pappaledighet har jag dock kommit att uppskatta gräsplättarna som finns lite här och var och det får bland annat därför bli Miljöpartiet i Uppsalas kommunalval. Jag kryssar Frida Johnsson som jag i alla fall får en hyfsad matchning med i SvT:s valkompass.

Glad valdag!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Miljöpartiet, Uppsala, Socialdemokraterna, Val 2014, Satan, Global uppvärmning.

Jon Huntsman – pengar på banken

Speldjävulen har snärjt mig i sitt nät. Mitt intresse för sport är dock inte vad det en gång varit men numera kan man ju faktiskt spela på det mesta, däribland politik. Före EU-valet spelade jag på fyra olika valutfall. Det gick dock inget vidare även om ett av spelen förvisso fortfarande är öppet och med all sannolikhet kommer att gå in.

Kikade häromdagen på höstens riksdagsval men fann tyvärr inget spelvärt. Istället blev det att låta blicken skåda tvärs över Atlanten och två år in i framtiden för att hitta något som var intressant att satsa slantarna på, nämligen det amerikanska presidentvalet. Att spela på den mest troliga segrarinnan Hillary Clinton ger dock bara lite mer än dubbla insatsen tillbaka. När pengarna ändå ska vara låsta i över två år kan man ju med så lågt odds lika gärna gissa på aktier vilket ju också är betydligt säkrare. Nej, jag är ute efter någon högoddsare som i dagsläget inte alls är särskilt betrodd men som kan dyka upp som en joker så småningom. Valet föll slutligen på republikanen Jon Huntsman som är något av en mittenkandidat och därmed också borde vara en valvinnare. Han har vidare gott om utrikespolitisk erfarenhet i bagaget vilket med ett mer aggressivt Ryssland säkert kan behövas.

Huntsman ställde upp i republikanernas primärval förra gången det begav sig. Peo på bloggen www.usaval.se tjatade då en del om honom och hans chanser men det blev platt fall för Huntsman den gången. Precis som då blir också denna gång primärvalen extremt tuffa för Huntsman. Som republikanerna ser ut idag är det knappast lätt för någon som uppfattas vara en mittenkandidat att ta sig igenom dem. Nu har Huntsman dock redan varit med en gång och förhoppningsvis lärt sig av de misstag han gjort. Kanske får han tala lite tystare om att han tror att människan orsakar den globala uppvärmningen, något som ju inte går hem i ett alltmer verklighetsfrånvänt republikanskt parti.

Frågan är väl i slutändan hur gärna republikanerna vill vinna presidentvalet. De borde rimligen vara revanschsugna efter åtta år med Obama och ha vett nog att inte rösta fram någon ärkekonservativ kandidat som inte gillar bögar och varken tror på evolutionen eller global uppvärmning. Istället borde de satsa på någon av sina mer pragmatiska mittenkandidater. Med republikanerna är det dock svårt att veta något säkert.

Jag har sedan tidigare registrerat mig på Unibet men de hade ej med Huntsman som spelbart alternativ så jag fick lov att registrera mig hos konkurrenten Ladbrokes för att kunna lägga spelet. Ladbrokes ger oddset 67 gånger pengarna på Huntsman och med 150 satsade riksdaler kan jag kvittera ut strax över tiotusen i slutet av 2016.

Notera att precis som jag inte var köpt av Unibet är jag ej heller köpt av Ladbrokes. Ingen ersättning har utgått för detta inlägg.

Jon Huntsman
Looks like a million dollars or ten thousand SEK at least
(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Amerikanska presidentvalet, Vadslagning, USA, Republikanerna, Jon Huntsman, Global uppvärmning.

Europaparlamentsvalet 2014 och jag

Jag har velat fram och tillbaka huruvida jag ska stoppa Socialdemokraternas eller Miljöpartiets valsedel i kuvertet den 25:e maj.

Europarlamentsvalet har blivit allt viktigare och särskilt viktigt är det när det gäller miljöfrågorna eftersom de ofta är gränsöverskridande till sin natur. Man har möjlighet att på EU-nivå lösa de miljörelaterade problem som nationerna var och en för sig har svårare att lösa.

Vid förra europaparlamentsvalet kunde jag ju rösta på Socialdemokraterna men ändå döva miljösamvetet genom att kryssa finfina Åsa Westlund. Detta val är detta tyvärr omöjligt eftersom hon inte ställer upp för omval. Förvisso finns det andra miljömedvetna sossar man skulle kunna kryssa, till exempel förstanamnet Marita Ulvskog. Det går dock inte att komma ifrån att en röst på Miljöpartiet ändå med all sannolikhet kommer att vara en röst på en mer radikal miljöpolitik och det får därför bli deras valsedel som slinker ned i kuvertet bakom skärmen på söndag.

Men så var det ju det här med Miljöpartiets kandidater. Förstanamnet Isabella Lövin känns självklart hur bra som helst, hennes omtalade arbete för reformer av EU:s fiskepolitik har tydligen varit fantastiskt. Det är längre ned i listan det inte känns bra. Miljöpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna och det verkar som om de faktiskt kommer att erhålla tre mandat. Det innebär, såvida personkryssen inte förändrar något, att ett av dessa mandat kommer att gå till tredjenamnet Bodil Ceballos. Hon är den typ av miljöpartist som verkligen förtar glädjen i att rösta på partiet. Ceballos tillhör nämligen den vetenskapsfientliga fraktionen i Miljöpartiet och har i riksdagen bland annat bidragit med en motion om att skapa lågstrålande zoner för att skydda ”elöverkänsliga” samt en motion om att införa undantag för waldorfskolorna från de nationella proven som ju waldorfskolorna inte brukar prestera något vidare på. Visst känns det surt att vara med att rösta in den typen av förhållningssätt till världen men man får väl försöka ”tage det gode med det onde” som regissören Lars von Trier brukade säga i slutet av serien Riget.

Bland de olika miljöproblemen tornar givetvis klimatförändringarna upp sig som allra viktigast, faktiskt som vår tids ödesfråga. Att jag tillmäter klimatfrågan tyngd får också styra mitt val av personkryss. Även om jag som sagt gillar förstanamnet Lövin så blir det att kryssa ett namn längre ned i listan, nämligen klimatveteranen Karin Svensson Smith. Jag kan ju i alla fall fantisera om att hon kryssas förbi Ceballos.

Liknande inlägg på denna blogg:
Så resonerade jag inför valet 2010.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, EU, Val 2014, Pseudovetenskap, Global Uppvärmning.

Hufvudstadsvisit

Idag for jag in till hufvudstaden för en egenkomponerad upplevelsedag tillsammans med en bekant.

Först av allt blev det ett besök på Tekniska Muséet, främst för att bese Game On 2.0, deras mycket populära utställning om dataspel. Det var definitivt sevärt och man fick prova på dataspelshistoriens olika guldkorn. Dataspel är ju en mänsklig kulturyttring som trots att den är av sent datum ändå väl förtjänar sin plats bredvid litteratur, film, konst och musik.

GameOn2

Såg också till att ha vägarna förbi Medborgarplatsen för att beskåda den manifestation mot chemtrails som skulle hållas där. Idén om chemtrails är en av de mer bisarra konspirationsteorierna. Man menar att kondensstrimmorna vi ser i skyn efter flygplan egentligen är något helt annat och mycket farligare. Det rör sig nämligen om olika kemikalier och gifter som illasinnade makter besprutar oss intet ont anande stackare med.

Manifestationen mot chemtrails skulle pågå hela eftermiddagen men jag var bara där en mycket kort stund. Just då kändes det tyvärr ganska avslaget. En handfull åhörare lyssnade till chemtrailsnestorn Conny Lundberg som talade. Det kändes som de stackars chemtrailstroende jobbade i motvind. En ung man hade iklätt sig foliehatt för att förlöjliga tillställningen och ett par skrattande damer bad mig fotografera dem framför den stora antichemtrails-banderollen.

Chemtrailsmanifestation

En av chemtrailsaktivisterna gav mig ett par flygblad som kan beskådas nedan.

Flygblad1
Flygblad2
Flygblad3
Flygblad4
Flygblad5

Slutligen blev det en promenad i författaren Per Anders Fogelströms gamla kvarter uppå Söders höjder. Där kom många av hans socialrealistiska romaner att utspela sig. Tänk att bostäderna i de gamla arbetarkvarteren en dag skulle komma att höra till landets mest eftertraktade.

Söders höjder

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Chemtrails, Konspirationsteorier, Dataspel, Per Anders Fogelström, Mindcontrol, Global uppvärmning.

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Apokalypsen, Global uppvärmning, Facebook, Noveller, Resurshantering, Traditioner.

Mayafolket och jag

Jag har nu i januari haft nöjet att bli bjuden på en resa till Mexiko, vägspärrarnas och de beväpnade vakternas land. Bommar, stängsel och grovkalibriga revolvrar är självklart efterfrågade i ett land med avgrundsdjupa klyftor. Nu var jag själv dock på rätt sida stängslet, så jag ska inte klaga.

Det blevo ej endast att på inhägnat område njuta av sol, bad och drinkar serverade av underbetalda mexikaner. Självklart skulle jag också bese samma sak som alla andra turister på Yucatanhalvön beser, nämligen lämningarna efter Mayafolket. Mayakulturen var under sin storhetstid kontinentens främsta med miljontals invånare. Dock, vid tiden för spanjorernas ankomst var de blott en skugga av sitt forna jag. Under några skälvande århundraden kollapsade nämligen den en gång stolta civilisationen. Saker och ting sker sällan blott av en orsak allena, sammanbrottet var komplext och hade självklart många orsaker. En av dem var dock att Mayafolket inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt.

På en blogg av grönt snitt kan det tyckas förutsägbart och bajsnödigt att vid åsynen av några stenhögar från en forntida civilisation höja ett varningens finger och hävda att detta kan en dag bli vårt öde om vi fortsätter att förbruka våra resurser på ett ohållbart sätt. Ändock, jag gör det! För hur skulle man kunna låta bli? Där står jag i ruinerna efter en civilisation som inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt, inte långt från staden Cancún där vår egen civilisation vid klimatmötet 2010 misslyckades med samma sak. Visst kan det anses vara långsökt att dra sådana paralleller mellan vår moderna civilisation och ett tekniskt underlägset samt av religiöst vansinne hårt anfrätt samhälle men i grund och botten handlar det givetvis om samma problematik.

Mayacivilisationen är också ett av exemplen i Jared Diamonds bok Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall om samhällen som fallit samman delvis beroende på miljöförstöring. Jag läste hans bok för några år sedan och inför resan till Mexiko läste jag ånyo kapitlet om Mayarikets undergång. Diamond menar att Mayafolket slog undan benen för sig själva genom att orsaka avskogning, jorderosion och försämrade matjordar. Tillsammans med andra faktorer ledde det till kollapsen.

Lämningarna från Mayafolkets storhetstid är möjligen inte de enda ruinerna. I min själ tronar möjligen ruinerna av min moral eftersom jag uppenbarligen inte tog amerikabåten till Mexiko utan det smutsiga flyget. Jag antar att man för att bli fri från synd borde klimatkompensera, vår tids motsvarighet till avlatsbrev.

Liknande inlägg på denna blogg: Tallinn och jag, om min resa till Östersjöns pärla och de tankar det väckte uti mitt sinne.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global Uppvärmning, Resurshantering, Mayafolket, Apokalypsen, Resor, Flygtrafik.

Herr Berg och historien om hur allt gick åt helvete

För några år sedan läste jag Lasse Bergs inspirerande bok om vår arts ursprung och natur, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa. Han pläderade i den för en positiv människosyn som det var svårt att inte tycka om. Berg menar nämligen att människan egentligen är en social, samarbetsinriktad och relativt lat apa för vilken både ojämlikhet och våld mot artfränder är något onaturligt.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Människans natur, Lasse Berg, Evolutionspsykologi, Global uppvärmning, Jämlikhet, Samarbete.