När mitt andra barn nu sett dagens ljus så har det äntligen blivit av att läsa den bok om myter och missförstånd rörande barn och föräldraskap som jag införskaffade vid tiden för mitt första barns ankomst. På så vis riskerar jag inte att gå på samma barnmyter en gång till utan kommer att vara bättre rustad när alla ogrundade påståenden återigen kommer sköljande över mig.
Boken heter Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar och är skriven av medicinreportern Åsa Erlandsson. Boken är lättillgänglig och tempot är mycket högt, varje myt eller missuppfattning avhandlas på blott en sida eller två. I slutet finns dock en ganska omfattande källförteckning för den som vill fördjupa sig i någon av myterna eller missuppfattningarna.
Det är flera olika typer av myter som avhandlas och föga oväntat är många av dem hälsorelaterade. Att barn får feber eller diarré när de ska få nya tänder har man ju hört någon gång men när man undersökt saken så har man enligt Erlandsson inte hittat något samband. Något annat som brukar påstås är ju att barn med grönt snor ska vara de som smittar mest men det ska det tydligen inte heller finnas någon anledning att tro.
Att kyla skulle kunna orsaka förkylningar är ju något man hört än oftare, och inte bara när det gäller barn, men när hypotesen testats så har man inte hittat något som helst samband. Förvisso ska immunförsvaret tydligen kunna påverkas om man blir mycket kraftigt nedkyld men i de fallen är nog dock den ökade risken för förkylning det minsta problemet.
I boken skriver Erlandsson också om den spridda myten att barn blir hyperaktiva av socker:
Det har gjorts flera vetenskapliga studier för att reda ut om socker påverkar barns beteende. Studierna var dubbelblinda vilket innebär att ingen inblandad i förväg fick veta vilka barn som fick i sig socker respektive sockerfria alternativ. Forskarna testade olika sorters socker, raffinerat och från naturliga källor, i små och stora mängder på barn i olika åldrar. Även barn som utpekades som särskilt sockerkänsliga och barn med ADHD var med.
Forskarna vände ut och in på ämnet genom att videofilma barnen före och efter sockerintag, använda utomstående observatörer och elektronisk rörelsedetektor. En mängd faktorer protokollfördes som exempelvis minne, vakenhet, koncentrationsförmåga och impulsivitet. I en av studierna delades barnen upp i tre grupper som fick olika kost i tre veckor: mycket socker, lite socker tillsammans med sötningsmedlet aspartam respektive lite socker och sackarin.
Resultatet av allt detta visade att det är förväntningarna som styr. Inte minst hos oss vuxna. När föräldrarna själva fick bedöma hur aktiva barnen var efter att ha druckit något med socker, satte de högre poäng ovetandes om att drycken i själva verket var sockerfri.
(Källa: Erlandsson Å, Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar, s. 108-109)
I boken avhandlas också de återigen populära profylaxkurserna som när de utvärderats faktiskt inte visat sig göra någon som helst mätbar nytta. Jag gick tillsammans med min sambo själv på profylaxkurs i Studieförbundet vuxenskolans regi inför första barnets ankomst och jag anade väl tidigt att allt som påstods under kursens gång inte var vederhäftigt. Ska man någon gång inte vara bajsnödigt skeptiskt så är det väl kanske när man tillsammans förbereder sig inför livets största händelse. Eller så är det just då det är som allra viktigast att vara just det?
