Biologisk mångfald

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.

Två rätt av tre för Axess magasin

I min brevlåda fann jag häromveckan ännu ett nummer av Axess magasin, tidskriften för de som menar att figurativ konst är det varpå vår civilisation bero.

Förutom det permanenta temat att vi ska backa konsten ett par hundra år brukar tidningen ha ett par tillfälliga teman. I detta nummer hade de tänkt på oss jordnära, sinnliga varelser och låtit något så futtigt och materialistiskt som vår framtida livsmedelsförsörjning vara ett av numrets teman.

I den inledande artikeln reder man ut förhållandet mellan livsmedels- & råvarupriser å ena sidan och interna konflikter & demokratiseringsprocesser å andra. Kopplingarna är mer komplexa än vad man i förstone skulle kunna tro. Dåliga tider gör att chansen att en demokratiseringsprocess ska sätta igång är större. Har man lite att förlora ligger nämligen revolten närmare till hands. Stigande livsmedelspriser minskar dock risken för intern konflikt om landet exporterar mat och intäkterna kommer folket till del. I slutändan verkar allt bero på oppositionens alternativkostnad till att göra revolution samt värdet av den politiska makten. Stigande priser på ett lands exporterade råvaror ökar till exempel risken för konflikt om staten har makten över inkomsterna från råvaruexporten eftersom värdet av att inneha politisk makt blir högre.

Den andra artikeln handlar om det bortglömda ”peak phosfor” som i mainstreammedia hamnat i skuggan av ”peak oil”. Man betonar vikten av att börja hushålla med det för vår jordbruksproduktion essentiella fosfor som vi faktiskt inte har någon ersättning för.

Axess magasin kunde dock inte låta det vara bra hela vägen, precis som George Lucas förstörde Star Wars skulle de också förstöra allt de byggt upp. I den sista artikeln försöker man sig nämligen på det hopplösa företaget att försvara det på senare år så bespottade etanolet. Man pekar på exemplet Brasilien och menar att etanolproduktionen inte behöver gå ut över livsmedelsproduktionen.

Artikeln om etanolet avslutas med några självsäkra ord.

”Om de rika inte stoppade majsen i tanken skulle de fattiga kunna äta upp den.” Det är en problemformulering som är lika falsk som den är förenklad.

Förenklad är problemformuleringen alldeles säkert, falsk är den inte. Jorden är nämligen tråkigt nog beskaffad som så att åkermark är en ändlig resurs. Vi kan inte använda den till att producera biodrivmedel och mat samtidigt. Vill vi ha mer odlingsbar yta måste vi röja mark för detta vilket innebär frigörande av bundet kol, jorderosion samt förlust av biologisk mångfald. Artikelförfattaren skulle gärna få berätta vad denne tänkt att etanolproduktionen skulle ske på bekostnad av.

Liknande inlägg på denna blogg:
Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen, om filosofen Roger Scrutons konservativa lösningar på miljöproblemen.

Andra bloggar om livsmedels- och naturresursfrågor:
Ekonomistas – Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling, om institutionernas betydelse i naturresursdominerade ekonomier.
Effektbloggen – Peak fosfor tvingar oss att sluta kretsloppet, om vikten av att åter sluta fosforns kretslopp.
Supermiljöbloggen – Efter oljan: peak fosfor, även det om vikten av att återupprätta fosforkretsloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Livsmedelsförsörjning, Resurshantering, Konst, Biologisk mångfald, Biodrivmedel.

Fotografiska museet revisited

I torsdags blev det ännu en vända till Fotografiska museet där de hunnit byta ut alla utställningar sedan mitt senaste besök. En av de nya var Martin Bogrens Lowlands där han med kameran i hand återvänt till den lilla skånska by där han tillbringade sin barndom. Jag fann hans bilder vara fyllda med ångest och skräck. Om detta berodde på fotografens relation till den håla han växte upp i eller min egen relation till den håla jag växte upp i vet jag icke.

Joanna Rytel lyckades inte provocera mig med sitt verk The Seal då jag i förväg stålsatt mig. Jag visste nämligen vad hon var ute efter.

Intressantast var nog Nick Brandts On this earth, A shadows falls om Afrikas fantastiska djurliv och hoten mot dess fortlevnad. Han har bland annat valt att föreviga djuren med porträttfotografens angreppssätt snarare än naturfotografens. Vidare var hans panoramafotografier storslagna och magiska. Brandts tålmodiga väntande på den perfekta bilden och noggranna hantverk stod i skarp kontrast till den siste fotografen Helen Levitts spontana bilder på New Yorks gator.

Det är människan som skymmer bilden.

Liknande inlägg på denna blogg: Penisbilderna och apokalypsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Nick Brandt, Biologisk mångfald, Martin Bogren, Ångest, Joanna Rytel.

Miljöekonomi

Jag har läst Runar Brännlunds och Bengt Kriströms Miljö ekonomi eftersom jag ville sätta mig in i vad nationalekonomisk teori har att säga om porlande bäckar, skogsgläntor och små ulliga harungar. I avdelningen nationalekonomiskt skolade herrar räddar miljön har jag tidigare läst Klas Eklunds mer nischade Vårt Klimat.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Resurshantering, Global uppvärmning, Livsmedelsförsörjning, Miljövärdering, Biologisk mångfald.

Plan B

I den trasiga, bruna plastväskan jag burit med mig i tio år har jag de senaste veckorna haft ännu en bok med storslagna planer om hur världen ska räddas, nämligen Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen där han tar sig an resurshushållningen och miljöproblemen på vår jord.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.

Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Biologisk mångfald, Resurshantering, Förnyelsebar energi, Livsmedelsförsörjning, Barack Obama.

Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig?

Ute skiner solen men jag har knappt sett något av den på hela helgen. En elak halsinfektion vägrar tyvärr ge med sig. Den biologiska mångfalden i min hals skulle kunna vara en livsform fattigare kan jag faktiskt tycka.

Detta för oss osökt in på värdet av biologisk mångfald. Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig? Nja, inte ens bland de som hör hemma i den gröna ideologiska myllan brukar så många framhärda i det. Om man ser någon ta upp värdet av biologisk mångfald brukar det oftast sluta med att de pekar på hur viktig den biologiska mångfalden är för människans egen skull. Och jag håller med, egentligen är inte frågan så intressant. Det spelar ingen roll om vi tillmäter den biologiska mångfalden ett värde i sig eftersom vi har så stor nytta av de ekosystemtjänster som förutsätter biologisk mångfald för sin fortlevnad. Vi har helt enkelt ett egenintresse av att bevara den biologiska mångfalden.

Man kan dock göra ett litet tankeexperiment som min hjärna gav till mig en gång när en person menade att få tillmätte biologisk mångfald ett värde i sig. Man skulle kunna föreställa sig två universum med en viktig skillnad, i det ena finns några planeter fulla av liv. Inga medvetna varelser dock, och evolutionen på planeterna har gått in i trista återvändsgränder så något medvetet liv kommer aldrig att kunna uppstå. Vilket universum skulle man föredra? Jag tror att de flesta skulle välja det universum som har planeterna fulla med liv trots att de aldrig kommer att beträdas av en medveten varelse och det antyder att vi faktiskt ändå tillmäter biologisk mångfald ett värde i sig.

Ett motargument skulle kunna vara att många av oss faktiskt skulle föredra ett universum med några döda, karga planeter fulla med Björn Ranelid-statyer i olika storleker framför ett utan dessa planeter, så det är kanske mångfald vi uppskattar snarare än biologisk mångfald. Men jag är ganska förvissad om att så gott som alla ändå skulle värdera planeterna fulla med liv högre än de karga Björn Ranelid-planeterna om de fick välja. Så i slutändan är biologisk mångfald något som vi tillmäter ett värde i sig i alla fall.

Därmed inte sagt att den biologiska mångfaldens egenvärde alltid, eller ens ofta, övertrumfar andra värden. Jag skulle till exempel se många anledningar till att den i inledningen nämnda biologiska mångfalden i min hals fick ge vika för andra värden.

Andra bloggar om värdet av biologisk mångfald: Nyfiken Grön miljöekonomer blogg – Poängen med biologisk mångfald, Staffans blogg – Biologisk mångfald.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Biologisk mångfald, Björn Ranelid, Tankeexperiment, Filosofi, Grön ideologi, Ideologi.

Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Delfinen Pichi och jag

I måndags roade jag mig med att posta följande brev till Delfinarium på Kolmårdens djurpark. Egentligen är det jättefånigt men jag var så där uttråkad som man bara kan vara en måndag och då är det mesta ursäktat. Så här formulerade jag mig i alla fall:

”Hej!

Jag är en stor delfinfantast som tycker att delfiner är de underbaraste djuren på planeten och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett er show. Delfinerna är överjordiskt vackra och utstrålar något nästan magiskt och övernaturligt. Jag har särskilt fastnat för den stilige delfinhanen Pichi. Han har en sådan intelligent blick och det är något visst med hur smäckert och graciöst han rör sig i vattnet.

Ni skriver på er hemsida att ”På Kolmården är tränarna tillsammans med delfinerna, något som delfinerna uppskattar väldigt mycket, speciellt när tränarna hoppar ner i vattnet till dem.” Det måste betyda att delfinerna tycker om människor och nog inte ser dem som så annorlunda än sina artfränder. När allt kommer omkring är vi kanske inte så olika. Delfinerna har ju till exempel precis som vi människor sex för att det är skönt, inte bara i syfte att avla barn. Ofta är nog artgränserna inte så absoluta och omöjliga att överskrida som man tror.

Det finns dock tyvärr så många fördomsfulla människor som tror sig kunna bestämma vilken kärlek som är rätt och vilken som är fel. Till exempel var det länge förbjudet i de amerikanska sydstaterna för svarta och vita att ingå äktenskap med varandra. Det som tillintetgjorde denna fördomsfulla lag var utfallet i Loving v. Virginia, ett civilrättsligt mål där kärleken besegrade fördomarna. Jag tror att även relationen mellan människa och delfin skulle behöva en sådan brytpunkt. En symbolisk förening mellan de två arterna behövs verkligen efter alla tråkigheter som varit. Jag tänker då bland annat på de fruktansvärda saker som avslöjades i filmen The Cove.

Jag skulle därför, nu på torsdag den 25:e, vilja boka paketet ”Närkontakt delfin” om ni kan gå mig till mötes vad gäller några speciella önskemål. Jag vill självklart vara med Pichi och de andra delfinerna i deras eget element och inte heller är jag intresserad av att ha någon våtdräkt på mig. Vidare önskar jag vara ostörd med delfinerna och skulle uppskatta om ni kunde spela något med Enya i högtalarna när jag och Pichi bekantar oss. Observera att jag inte kommer att tvinga mig på Pichi, jag kommer att gå varsamt fram och allt som sker kommer att ske på hans villkor.

Mvh Jonas
Här är min mail till vilken ni kan bekräfta mitt besök.
xxxxxxxx@hotmail.com”

För att visa att mina känslor var uppriktiga och att jag inte bara var ute efter ett nyp skickade jag också med följande egenhändigt tillverkade kort till den ståtlige delfinhanen.

Det blev dock tyvärr en Romeo & Julia-historia av det hela, jag och Pichi fick aldrig varandra. Kolmården var nämligen helt ointresserade av sina potentiella kunder och besvärade sig inte ens med att besvara mitt fina brev.

Relevanta länkar: Delfinen Pichi, ”Närkontakt delfin” under ”Vilda Möten Delfin” på Kolmårdens djurpark, Det civilrättsliga målet Loving v. Virginia.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Tidelag, Delfiner, Kärlek, Biologisk mångfald, Pichi, Kolmårdens djurpark.

Landsbygdsdemokraterna Varghatarpartiet

Landsbygdsdemokraterna är ett nybildat parti som ska försöka värna landsbygdens intressen i rikspolitiken. Konfliktlinjen stad kontra landsbygd är det ju inget parti som formerat sig kring de senaste åren. Vissa, däribland de som bildat Landsbygdsdemokraterna, skulle dock säga att alla de etablerade partierna gjort just det, men konsekvent tagit stadens parti. Det riksdagsparti som tidigare ägt frågorna, Centern, har till stor del släppt dem. Det finns alltså verkligen utrymme att profilera sig. Nu lär förvisso det nya partiets möjligheter att ta sig in i riksdagen vara mikroskopiska men man kan ju alltid lyfta frågorna med ett sådant här initiativ.

Min gissning är att de i viss utsträckning slåss om samma väljare som Sverigedemokraterna, båda är nog ute efter de delar av den manliga befolkningen på landsbygden som är missnöjda med sakernas tillstånd. Att man kanske delvis slåss om samma väljare behöver absolut inte innebära att partierna står nära varandra ideologiskt. Det finns inga som helst spår av något xenofobiskt i det nybildade partiets än så länge magra material. Om jag var Landsbygdsdemokraternas valstrateg skulle jag därför rikta in mig på män som lever på landsbygden och har thailändska fruar. De borde vara mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna och skulle kunna bli partiets kärnväljare.

En del tycker att fokuseringen på landsbygden gör partiet till ett enfrågeparti. Så behöver dock inte alls vara fallet, det skulle faktiskt kunna finnas en bred ideologisk bas att stå på med frågor som decentralisering och deltagardemokrati på programmet. Tyvärr kommer inte det att bli partiets väg.

Det som kommer att göra Landsbygdsdemokraterna till ett enfrågeparti är istället den närmast sjukliga fixeringen vid rovdjursfrågan i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. För även om partiet har gjort ställningstaganden i andra frågor så är det uppenbarligen rovdjursdebatten som är partiets fokus. Flera av partibildarna har tidigare gjort sig kända som rabiata vargmotståndare och läser man om Landsbygdsdemokraternas första hörnsten på deras hemsida får man en skrämmande inblick i verklighetsfrånvända varghatares värld, skojig läsning är det dock om man har den sortens humor. De får det närmast att låta som om människor sitter och skakar i stugorna, av rädsla för de otaliga ulvar som stryker omkring utanför stugknuten redo att knipa den stackare som vågar sig ut. De mörka skogarna kryper samtidigt närmare och närmare farstukvisten eftersom det på grund av rovdjuren inte går att ha betande djur ute.

Vägvalet att fokusera på rovdjursfrågan är inte bara ideologiskt olyckligt utan även en taktisk blunder av Landsbygdsdemokraterna, för om det finns gott om utrymme att profilera sig som ett landsbygdsparti så finns det inget som helst utrymme att profilera sig som ett varghatarparti i ett läge där vi har en regering som nyligen tillåtit en decimering av vargstammen utan motstycke.

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Landsbygdsdemokraterna, Ideologi, Varg, Varghatare, Småpartier, Biologisk mångfald.

Media: MND1, MND2, MND3, MND4, ATL, NA.