Etikett: Barn

Dramatisk demonutdrivning utförd av indiansk spårare mildrar dom i uppmärksammat pedofilanklagelsemål

Nyligen visades på SVT första delen av tre i dokumentärserien Att rädda ett barn om en bitter vårdnadstvist där pojken Elias mamma Anna (fingerade namn) anklagat pappan för sexuella övergrepp och till och med sett sig nödgad att kidnappa pojken för att under en tid hålla sig gömd med denne.

Jag har själv följt fallets utveckling ända sedan podden Haveristerna tog upp det för ett år sedan. En anledning till att jag fann ärendet extra intressant var att flera färgstarka personligheter som jag var väldigt bekant med sedan tidigare, såsom extreme konspirationsteoretikern Henning Witte och outtröttlige rättshaveristen Ulf Bittner, engagerat sig i fallet på Annas sida. Där fanns också några jag följt betydligt mer sporadiskt, närmare bestämt kretsen kring Monica Dahlström-Lannes, en grupp människor som kanske är lite för bra på att upptäcka barn som är utsatta för sexuella övergrepp. De är så bra att de ser övergrepp och pedofilnätverk där de inte finns. En ny bekantskap i denna krets som haft en central roll i fallet var Agneta Bravélius, grundare av organisationen BRY – Barns Rättsskydd. Dessa och flera andra vitt skilda personligheter sammanstrålade från alla möjliga håll och slöt okritiskt upp på Annas sida.

Jag har sett fram emot dokumentären ända sedan jag först hörde talas om att den var på gång. Av en del kommentarer på Facebook att döma så hade några personer i skaran kring Anna trott att den skulle vara till hennes fördel. För den som tagit del av alla detaljer i ärendet och inte har de skeva Bravéliuska eller Dahlström-Lannesianska glasögonen på sig är det dock uppenbart att så aldrig skulle kunna bli fallet.

Av alla de färgstarka personligheter som engagerade sig på Annas sida var måhända Conny Andersson på många sätt den mest intressanta. Conny Andersson är en nyandligt sinnad mycket kontroversiell före detta polis som driver den av nordamerikanska indianer inspirerade spårningsskolan Tracker School Sweden. Han påstår sig ha närmast övernaturliga förmågor. Bland annat ska han kunna lukta sig till att våldsamheter ägt rum på en plats.

När Conny Andersson nyligen framträdde i Michael Oddanes esoteriska och konspiracistiska youtubekanal WakeUpGlobe för att prata om demoniska krafter kom han faktiskt in på rättegången för ett år sedan där Anna sedermera kom att dömas till villkorlig dom och dagsböter för grov egenmäktighet med barn och grovt förtal.

Conny var där för att stötta Anna och bjöd i WakeUpGlobe på en liten ögonblicksbild från rättegången som belyser vilken spännande förhandling det lär ha varit. Här är Connys egna ord om vad som hände, det visade sig faktiskt att demoniska krafter var i farten men Connys övernaturliga förmågor skulle förändra allt och få ett avgörande inflytande på domstolens utslag:

En utav de som var mest demonisk som jag upplevde det, det var ju åklagaren, Daniel Suneson heter han. Han drev det här fallet väldigt negativt. Han satt nästan som en ödla faktiskt, han satt och tittade ut över rättssalen och hukade sig. Han hade ett väldigt intressant ansiktsuttryck när han argumenterade.

Så vid paus så stod vi ute i korridoren och så tänkte jag: jag ska gå fram och snacka med den där killen, tänkte jag, den där ödlan. Så jag går fram till honom och så säger jag så här: ”Hej!”.

Så fort jag sade ”Hej!” och kom närmare honom så studsade han till, han hoppade till. Och sedan sade han högt ”Vad gör du här!? Vem är du!? Gå härifrån!?” sade han till mig.

Och den reaktionen var ju inte direkt mänsklig, det var ju väldigt märklig reaktion. Hur han då, som åklagare, skriker rakt ut i min närvaro. Och jag kände att det där handlade om hans djupa rädsla att göra. Så jag stod kvar och inledde ett samtal med honom om just moral. Jag sade det att: ”Hur ser du på moral och rättstillämpning? Jag tänker så här att moral är ju det som skapat lagen. Lagen är moraliserande.”

Och han tittade på mig ”Jag har inte tid med moral” sade han. ”Jag ska bara utreda och döma, eller ja leda i, brott här.” Och han sade också ”En stöld är en stöld” sade han. Då sade jag ”Det stämmer inte” sade jag ”för stöld är inte stöld om man inte har en moral till det, om man har av misstag har tagit med sig någonting”

Ju längre vi stod ju mer blev hans kropp orolig, och sedan så lugnade den ner sig. Och sedan så hände någonting som jag aldrig varit med om förut som bekräftade min upplevelse. Och det är att jag ser en skugga lämna hans rygg och i efterhand så tänkte jag, det där var ju en demon som lämnade honom!

När vi blev inkallade sedan, för att rättegången skulle fortsätta, så märkte jag att den här åklagaren hade blivit betydligt mer mildare, han hade tappat energi. Och i sin slutplädering så hade han inte energi, så han tog i överdrivet mycket och gjorde bort sig och han krävde att Anna, hon skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning och att hon skulle få fängelse. Och i den förlorade kraften så tappade han tilltro i den övriga rättens medlemmar. Därför så beslutade, såg jag, rätten att omedelbart frigöra Anna som då satt häktad i två månader plus att hon inte skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

Så det var en direkt konkret situation som jag var med om som jag aldrig hade sett förut, och jag hade heller inte trott på det om jag inte börjat studera det här med demoner

Del två av dokumentären sänds onsdag 27:e maj 20:00 och del tre onsdag 3:e juni 20:00. Av förtitten att döma kommer mina personliga favoriter då att få en del utrymme.

Folkmordsfrosseri för de minsta

En bok som ett tag låg på min förstföddes nattduksbord för läsning vid nattning var Min första bibel som jag själv fick när jag gick på kyrkans barntimmar för en herrans massa år sedan. Bibeln är ju faktiskt stundtals en rätt actionfylld bok och initialt så har en bok nog aldrig varit så populär. Det kändes minst sagt absurt att få höra sin son på kvällen vädjande säga ”Snälla pappa, kan vi läsa Bibeln?”. Efterhand, när vi lämnat den hämnande gammaltestamentliga guden bakom oss, släcktes dock min gosses bibeltörst och han hänvisade till boken som ”tråkiga Bibeln”. Bokens andra halva fick jag tyvärr läsa helt på egen hand. Jag måste nog dock hålla med om att Bibeln är bäst i början, även om uppenbarelseboken också är väldigt kul.

När jag började läsa boken tänkte jag mig initialt att jag skulle behöva inflika mina egna kritiska kommentarer här och där, men se det behövdes faktiskt inte. Trots att författaren gjort ett urval och anpassat innehållet för barn är det ändå helt uppenbart även för en liten pojke att Bibelns Gud är en hämndlysten, lynnig galning som kräver att bli åtlydd till varje pris. Jag måste erkänna att det var svårt även för mig som ateist att besvara frågor som ”Varför spolade Gud bort allihop?”, Varför förstörde Gud staden? och ”Varför sade Gud åt Abraham att döda sin son?” så jag kan bara tänka mig hur det är att som kristen förälder försöka presentera Bibelns budskap om den kärleksfulle guden för sina barn för första gången.

Är det något mer jag dock skulle önskat mig av en barnbibel så vore det att den tog upp fler bibelverser där just barn förekommer, som exempelvis Ps 137:8-9: ”Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.”

En annan episod med barn man gott hade kunnat tagit med och illustrerat är när Israeliterna efter att ha besegrat Midjaniterna och dödat alla deras män ändå får bakläxa av Mose som uppmanar dem: ”Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.” (4 Mos 31:17-18)

I vissa fall är Min första bibel dock förhållandevis öppen med vad vuxenbibeln säger, som exempelvis när Israeliterna tar över Jeriko. Man skriver då ”Så gick de in i staden och intog den. Ingen skonades utom Rahab och hennes familj” vilket väl är ganska nära Bibel 2000 där det står ”Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.” (Jos 6:21)

Slutligen har man i Min första bibel tyvärr också underlåtit att ta med många av de bibelpassager som kan användas i uppfostringssyfte. När man skriver om profeten Elisha har man exempelvis helt uteslutit den för vanartiga barn så sedelärande händelsen under hans resa till Betel.

Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

(Källa: Bibel 2000, 2 Kung 2:23-24)

Bok om barnmyter

När mitt andra barn nu sett dagens ljus så har det äntligen blivit av att läsa den bok om myter och missförstånd rörande barn och föräldraskap som jag införskaffade vid tiden för mitt första barns ankomst. På så vis riskerar jag inte att gå på samma barnmyter en gång till utan kommer att vara bättre rustad när alla ogrundade påståenden återigen kommer sköljande över mig.

Boken heter Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar och är skriven av medicinreportern Åsa Erlandsson. Boken är lättillgänglig och tempot är mycket högt, varje myt eller missuppfattning avhandlas på blott en sida eller två. I slutet finns dock en ganska omfattande källförteckning för den som vill fördjupa sig i någon av myterna eller missuppfattningarna.

Det är flera olika typer av myter som avhandlas och föga oväntat är många av dem hälsorelaterade. Att barn får feber eller diarré när de ska få nya tänder har man ju hört någon gång men när man undersökt saken så har man enligt Erlandsson inte hittat något samband. Något annat som brukar påstås är ju att barn med grönt snor ska vara de som smittar mest men det ska det tydligen inte heller finnas någon anledning att tro.

Att kyla skulle kunna orsaka förkylningar är ju något man hört än oftare, och inte bara när det gäller barn, men när hypotesen testats så har man inte hittat något som helst samband. Förvisso ska immunförsvaret tydligen kunna påverkas om man blir mycket kraftigt nedkyld men i de fallen är nog dock den ökade risken för förkylning det minsta problemet.

I boken skriver Erlandsson också om den spridda myten att barn blir hyperaktiva av socker:

Det har gjorts flera vetenskapliga studier för att reda ut om socker påverkar barns beteende. Studierna var dubbelblinda vilket innebär att ingen inblandad i förväg fick veta vilka barn som fick i sig socker respektive sockerfria alternativ. Forskarna testade olika sorters socker, raffinerat och från naturliga källor, i små och stora mängder på barn i olika åldrar. Även barn som utpekades som särskilt sockerkänsliga och barn med ADHD var med.

Forskarna vände ut och in på ämnet genom att videofilma barnen före och efter sockerintag, använda utomstående observatörer och elektronisk rörelsedetektor. En mängd faktorer protokollfördes som exempelvis minne, vakenhet, koncentrationsförmåga och impulsivitet. I en av studierna delades barnen upp i tre grupper som fick olika kost i tre veckor: mycket socker, lite socker tillsammans med sötningsmedlet aspartam respektive lite socker och sackarin.

Resultatet av allt detta visade att det är förväntningarna som styr. Inte minst hos oss vuxna. När föräldrarna själva fick bedöma hur aktiva barnen var efter att ha druckit något med socker, satte de högre poäng ovetandes om att drycken i själva verket var sockerfri.

(Källa: Erlandsson Å, Skit i mössan! – 59 myter kring barn och föräldrar, s. 108-109)

I boken avhandlas också de återigen populära profylaxkurserna som när de utvärderats faktiskt inte visat sig göra någon som helst mätbar nytta. Jag gick tillsammans med min sambo själv på profylaxkurs i Studieförbundet vuxenskolans regi inför första barnets ankomst och jag anade väl tidigt att allt som påstods under kursens gång inte var vederhäftigt. Ska man någon gång inte vara bajsnödigt skeptiskt så är det väl kanske när man tillsammans förbereder sig inför livets största händelse. Eller så är det just då det är som allra viktigast att vara just det?

Islandsresa

I förra veckan reste jag på familjesemester till sagoön Island. Det kändes dock som att alla isländska sagoväsen gaddat sig samman för att förstöra vistelsen. Lagom till resan hade för det första kameran på min Sony Xperia Z5 havererat för tredje gången och alla bilder på öns fantastiska vyer pryddes därför med det fina heltäckande rosa filtret man kan se på bilden nedan. För det andra blev min gosse typiskt nog sjuk strax efter att vi anlänt.

Islandsvy med rosa filter

Även om både tekniken och den mikrobiologiska floran var emot oss så var vädergudarna definitivt på vår sida och bjöd på klar himmel och strålande solsken när vi bilade runt till de av turister så välbesökta sevärdheterna i den så kallade Gyllene Cirkeln. Även om mobilkameran havererat fungerade Pokémon Go och jag kunde därför i alla fall ta screenshots på de gejsrar, varma källor och vattenfall som i Pokévärlden blivit Pokéstops eller Pokémon-gym. På så vis kunde jag alltså ändå på något sätt föreviga ögonblicken.

Pokemon Go Strokkur gejser

Det blev också ett besök på det världsberömda penismuséet i Reykjavik. Det måste nog dock sägas vara den typ av museum som är roligare att berätta att man besökt än att faktiskt besöka och det är nog inte ensamt en anledning att besöka Island.

Masha och den ryska björnen

Jag hör till de pappor som inte har några konservativa låsningar vad gäller barnkultur och därför inte håller äldre dito såsom böcker och sånger högre än nyare såsom appar. Jag har vid det här laget hunnit köpa otaliga appar riktade till småbarn och vet faktiskt inte längre hur mycket pengar jag spenderat på kulturformen.

En av mina installerade appar, som råkar var gratis, innehåller några skojiga småspel och har de ryska figurerna Masha och björnen som huvudpersoner. De två karaktärerna är kända från serien med samma namn och Putins internationella propagandamegafon RT har gjort ett inslag om seriens världsomspännande popularitet. Karaktärerna är nog dock av den typen som är mer populära hos barn än hos vuxna. Den hysteriska lilla Masha är en väldigt enerverande liten flicka och jag tycker det är plågsamt att tvinga mig att titta på blott ett enda avsnitt av serien.

När det häromsistens var dags att uppdatera Masha och björnen-appen var det dock inte mitt avog mot Masha som gjorde att jag drog mig för att köra uppdateringen. Det var istället de märkliga nya behörigheter som appen krävde.

Uppdatera appen nu

Putins nummerupplysning

Nu är det förvisso inte alltför ovanligt att appar kräver märkliga omotiverade behörigheter och måhända har jag läst för många inlägg på Lars Wilderängs för russofobi anklagade blogg Cornucopia, blivit paranoid och ser Putinlakejer var jag än vänder blicken, även i till synes oskyldiga ryska barnfigurer. Jag kunde dock inte förmå mig att uppdatera appen och eventuellt låta Putin veta vem jag pratade med utan det blev istället avinstallation av Masha och hennes hårige vän.

Hogwarts utan tjejer och magi

Tredje boken att läsa och recensera av de som inköptes på högerextrema arrangemanget Identitär Idé blev Tito Perdues Morning crafts, en roman med högerradikalt budskap. Även om boken inköpts någon helt annanstans hade man nog ändå anat att författaren hör hemma långt ute på högerkanten då det är ökända bokförlaget Arktos som är bokens utgivare.

Skulle man vilja veta mer om Perdues världsbild kan man lyssna till honom när han deltog i Henrik Palmgrens högerextrema och konspiracistiska podcast Red Ice Radio häromsistens. I avsnittet, som för övrigt hade den icke politiskt korrekta titeln The ills of equality & extreme democracy, sade Perdue bland annat: ”I would say the caucasian race is infinitely the most superior the world has seen and it wouldn´t be a bad thing if we ruled the globe”.

Fullt lika tydligt rasideologiskt är inte budskapet i Morning crafts, det är nog mer att betrakta som extremreaktionärt. Boken handlar om trettonårige Leland Pefley som tillsammans med en massa andra pojkar blir bortförd till en ensligt belägen skola. Första kvällen berättar en för dem okänd man vad de är där för att göra.

”That´s right – geometry. And poetry and philosophy, too. Oh! More of poetry than you thought your poor little heads could hold! Music! Music, botany, and Chinese. Who can throw the javelin best? We want no boy here who can´t run to Slocum´s Corner and back again in under ten minutes. Chess!”
”And not one single girl.”
“Yes, no girls. This is a thinking place, my friends.”

(Källa: Perdue, T., Morning crafts, s. 26)

Enligt uppgift från Tito Perdue själv i Red Ice Radio är det fru Perdue som bekostat hans levnad under författarskapet. Man måste säga att det är väldigt snällt av hustrun att sponsra ett författarskap i vilket det torgförs att hennes halva av mänskligheten inte hör hemma på platser där man tänker.

Snällt eller ej så rör det sig i alla fall om någon sorts elitskola med fokus på klassisk bildning som huvudpersonen Leland hamnat på. Skolan är mycket hierarkisk och de mindre framgångsrika eleverna behandlas som djur. Först är Leland och de andra bortförda pojkarna djupt skeptiska till verksamheten och han umgås med tanken på att fly. Mycket snart börjar Leland dock uppskatta tillvaron på skolan och man får följa hans anmärkningsvärt snabba väg från en vanlig, simpel gosse till en lillgammal, aristokratiskt lagd reaktionär som studerar omänskligt hårt och föraktar det jämlika samhället utanför skolans väggar. Morning crafts är nog därmed att betrakta som någon sorts bildningsroman, om än en udda och obehaglig sådan.

Det är väl just hur saker och ting utvecklas som gör romanen så udda. Bortförandet till den ensligt belägna skolan och hjärntvätten hade ju annars kunnat fungera som inledningen till en tämligen ordinär psykologisk thriller där man istället fått följa huvudpersonens frigörelse från den sektartade miljön.

Sammanfattningsvis kan man säga att Morning Crafts är en Harry Potter utan magi och tjejer men med ett ultrareaktionärt budskap. Att det i Morning Crafts går så lekande lätt att få en gosse i nedre tonåren att älska grekiska, botanik och klassisk musik gör dock att Harry Potter trots trolldom och fantasiväsen nog i slutändan ändå är den mer realistiska boken av de två.

Bildningsroman med reaktionärt budskap av Tito Perdue

Gå ut och sparka boll, tälj vapen och gör som Steve Jobs

När jag vill bli upprörd kikar jag in på sajten Newsvoice, ökänd för att sprida konspirationsteorier och vetenskapsförakt. I artiklarna brukar man exempelvis sträva efter att sprida tvivel kring vacciner, spekulera i alternativa teorier kring 11:e septemberattackerna och propagera för diverse dubiösa alternativa behandlingar som saknar vetenskaplig grund. Redaktören brukar ibland också låta företag skriva reklamartiklar för olika verksamheter som egentligen inte alls har med sajtens kärnverksamhet att göra. Häromdagen hade de en sådan reklamartikel för en rekryteringsfirma vid namn Karisma Rekrytering och företagets VD Kurt Ståhl hade skrivit texten som handlade om hur man vid rekrytering av ny personal borde vara försiktig med kandidater som var beroende av dataspel och sociala medier. Även om artikeln i förstone verkade helt malplacerad på Newsvoice så insåg man efter att ha läst texten att den faktiskt passade utmärkt in på sajten med tanke på de märkliga resonemang som där stod att finna. Artikeln provocerade faktiskt en på samma sätt som Newsvoice:s övriga texter. Jag måste poängtera att jag själv använder sociala medier i väldigt liten utsträckning och blott har ett par små förströelsespel installerade på mobiltelefon och surfplatta, så det var inte så att jag kände mig träffad av artikeln.

Artikeln inleds med den typ av idealiserande av den egna barndomen som är så vanlig hos personer som vill moralisera över användande av ny teknik. Man har ju hört den här sortens berättelser ett antal gånger: ”När jag var liten lekte vi minsann bondgård med kottar och kull hela dagen och på kvällen gick vi ner på stan och knackade bög bla bla bla…”. Rekryteringskonsult Kurt Ståhls version av den rosenskimrande barndomen lyder så här:

De av oss som var födda på 40 till 70-talet upplevde för det mesta en uppväxt som var fylld av eget skapande och spontanidrott. Man gick ofta ner till fotbollsplanen på sommaren eller hockeybanan på vintern, delade upp i två lag och körde hela dagen tills svåra mammor oroligt kom och krävde att man skulle komma hem och äta vid 6 tiden på kvällen. Jag kommer än idag ihåg min tanke angående denna ”störning” från mammorna: ”Varför skall vi hem och äta – vi spelar ju fotboll ser ni väl!”

I dagens läge växer en del barn upp med iPads i knät redan innan de knappt kan gå och datorer och internet är lika enkla och självklara för dem som t ex att tälja ”skjutvapen” var för oss äldre då vi lekte cowboys och indianer i skogen.

(WebCite)

Trots att leken med vapen är något gott i barndomsidyllen oroar sig Ståhl motsägelsefullt nog samtidigt över hur våldsamma dataspel påverkar dagens ungdomar. Som bland alla nostalgiker har också Kalle Ankas Jul hos rekryteringskonsult Ståhl en central betydelse. Han skriver:

Ta Kalle Anka på julafton med sekvensen i husvagnen där man äter majskolvar till ljudet av en skrivmaskin som går rad efter rad och ”plingar” när man drar tillbaka pappersvalsvagnen. Det ljudet har faktiskt de yngre ingen aning om vad det betyder, medan däremot ”vi äldre” genast ”kopplar” och tycker scenen är fantastiskt träffande!

(WebCite)

Man kan undra varför det egentligen skulle vara något större problem att man missar en skrivmaskinsreferens någon gång om året. Ståhl fortsätter dock artikeln med något som faktiskt skulle kunna vara ett problem:

Men den största faran, som vi ser det, med ”missbrukande spel- och internetanvändning” är i själva verket att personen blir sittande still, helt inaktiv rent fysiskt och även rent metalt så begränsas ofta tankeprocesserna till att bli mindre kreativa och mer till ett ”färdigserverat” skapande.

(WebCite)

Visst måste man hålla med om att stillasittande på grund av överdrivet användande av tekniska prylar är ett problem men det är ju ingalunda något nytt utan blev ju ett stort problem redan i och med TV:n. Vad som är svårare att hålla med Ståhl om är att dataspel och internet skulle leda till mindre kreativitet och vara vad han kallar ”färdigserverat”. Tvärtom måste väl de båda sägas stimulera till eget deltagande och kreativitet i större utsträckning än exempelvis TV:n.

Därnäst följer en utläggning som passar perfekt på Newsvoice. Ståhl påstår nämligen utan grund att strålningen från surfplattor är riktigt farlig, i alla fall för barn:

En vanlig iPad som används nära ansiktet på ett barn avger dessutom en hel del skadlig och cancerframkallande strålning. Gör som Steve Jobs – låt inte barnen använda läsplattor! De långsiktiga effekterna av detta är ännu inte helt klarlagda.

(WebCite)

Steve Jobs borde inte vara den första man går till för råd kring hälsa. Trots att han fick en form av pankreascancer som det fanns goda möjligheter att framgångsrikt behandla med konventionella metoder valde han ändå olika verkningslösa alternativa behandlingar och avled därför helt i onödan.

Jag har nu citerat ungefär halva artikeln och det får räcka men jag hade faktiskt kunnat citera hela artikeln för den är lika märklig rakt igenom även om det också finns enstaka saker man skulle kunna hålla med om i viss utsträckning.

Karisma-VD:n visar sig slutligen också ha en blogg där han kommer med fler anmärkningsvärda påståenden, exempelvis att ett företags utveckling enbart beror på interna faktorer och naturkatastrofer:

Ju mer negativ en person är ju mer kommer personen att samtycka till att det bara är yttre omständigheter som styr företagets utveckling. Om man skall spetsa till det lite så är det egentligen bara interna orsaker, med undantag för naturkatastrofer, som styr er framtid.

Inga externa faktorer utom naturkatastrofer!? Säg det till alla vars företag dukat under vid ekonomiska kriser av olika slag. Skulle jag någon gång mot förmodan hamna i situationen att jag skulle vilja rekrytera en löneslav så tror jag inte att jag kommer att göra det via Karisma rekrytering i alla fall.

Dags för blogg

Det har blivit dags att försöka sparka igång bloggen igen efter ett längre uppehåll. Nu har ju detta förvisso aldrig varit någon blogg där jag flera gånger om dagen delgett mina medmänniskor bilder på vad jag ätit till frukost, lunch och middag. Att jag blott lyckats åstadkomma ett enda inlägg de två senaste månaderna är dock riktigt uselt även med denna bloggs mått mätt.

Anledningen till inaktiviteten är främst att höstens dagisbaciller krävt sin dyra tribut. Den ena infektionen har avlöst den andra i en ändlös kedja av rinnande näsor, hosta och rossliga halsar hos hushållets medlemmar. Man hoppas att plågorna man genomlidit ska vara någon sorts katarsis och att man ska komma ut på andra sidan som en bättre och starkare människa men det lär väl bli tvärtom istället.

Även om man i och för sig sällan är så sjuk att man inte kan klämma ur sig ett litet blogginlägg så har jag ändå känt mig så energidränerad att lusten helt enkelt inte funnits. Dock har jag inte varit nedbäddad eller torkat den rinnande barnanäsan hela hösten utan har faktiskt ägnat mig åt en del saker som jag kunnat skriva om även om de förvisso ligger lite utanför bloggens återkommande teman.

Jag besökte till exempel äntligen Stockholm Beer and Whisky festival vilket jag länge tänkt göra eftersom jag är ganska ölintresserad. Självklart var jag intresserad långt innan det blev hajpat. Ölfestivalen var väldigt spännande även om den förkylning jag hade för tillfället nog förtog delar av smakupplevelsen. För en liten slant, oftast blott en tjuga, kunde man hos de olika bryggerierna och importörerna få sig en smakportion av de olika ölsorterna.

Jag bevistade också Synthevenemanget Bodyfest på gamla jazzpalatset Nalen där de största behållningarna nog var dalkullan Karin Park, veteranerna Portion Control och norska Apoptygma Berzerk. Dock var det nog egentligen Gävlebandet Sturm Cafés budskap jag borde lyssnat allra noggrannast till. Kanske kunde deras hyllning till den muskulösa manskroppen, låten ”Mozart Ideal”, inspirera mig till att återvända till gymmet efter alltför många års frånvaro. Nyckeln till att besegra de återkommande vågorna av dagisbaciller skulle ju faktiskt kunna vara att återuppta skulpteringen av min egen kropp, något som en gång i tiden var den hobby som slukade det mesta av min kvalitetstid. Om man får ett bättre immunförsvar av att bygga muskler har jag i och för sig ingen aning om, men fint blir det.

Friskare av att lyfta skrot eller ej, mitt nästa inlägg ska hur som helst handla om en tredje tillställning jag bevistade så sent som i helgen och som till skillnad från de två andra faktiskt har väldigt mycket att göra med ett av bloggens återkommande teman. Det handlar om idéer på yttersta högerkanten och evenemanget var det årligt återkommande Identitär Idé som hölls i Stockholm för sjunde gången. Det är dock en hel del intryck att smälta så det kan nog dröja allraminst ett par dagar innan jag lyckas förlösa ett inlägg om saken.

Böcker av, med och för barn

ANNONS – SPONSRAT INLÄGG

Jag har länge närt ett bokintresse och sedan jag fick barn är jag även intresserad av sådana små varelser. I barnböcker kan ju dessa två intressen faktiskt förenas och jag har rotat fram en hel del böcker från min egen barndom så att jag har något att läsa för min gosse.

Traditionellt har ju barnböcker skrivits av vuxna. Det finns dock ett svenskt projekt, Böcker av barn för barn, som satsar på att ge ut barnböcker författade av barn. Nu finns böckerna tyvärr inte tillgängliga i pappersformat men det borde väl egentligen inte störa en modern familj där surfplattan tillsammans med nappen och gosedjuret är de tre saker man aldrig får glömma när man reser bort.

På projektets hemsida kan man se vilka böcker som getts ut. Jag blev till exempel lite sugen på e-boken Olles djur av elvaårige Isac. Boken handlar om Olle som ogillar jägare och bor i skogen. Av det lilla utdraget på iTunes bookstore att döma har Olle en bit in i handlingen tagit jägaren Örjan tillfånga. Efter ett tag ångrar sig dock Olle och släpper ut Örjan för att bjuda honom på fika. På blott några få rader lyckas elvaårige Isac i de två karaktärernas samtal över en kopp kaffe sammanfatta de senaste årtiondenas svenska jaktdebatt:

– Men varför jagar du, för det är väl inte snällt att skjuta djur?
– Det är som en hobby och det är skönt att sitta i skogen.
– Men varför sitter du inte i skogen utan vapen, sa Olle.
– Då har man ingen anledning att sitta i skogen, sa Örjan.

Det finns exempel på hur barnen i sina böcker brutit med klichéer, exempelvis i Draken och den onda riddaren av tioårige Fadel. Nu är det förvisso inte ovanligt att modern vuxenförfattad barnlitteratur också bryter med klichéer, det är väl snarare legio. Och även om barn kan komma med oväntade infall ibland så är de ju precis som vuxna formade av världen runtomkring dem. Att barnförfattarna påverkats av andra, mer sentida, kulturyttringar såsom dataspel märker man om man läser utdraget ur boken Pidis äventyr av tioårige Max. Det är ingen som helst tvekan om att dramaturgin är dataspelsinspirerad:

Men då kom en annan boss. Det var djungelbossen. Pidi måste återigen fajtas. Dom gick in i en större arena. Pidi slogs med sin fulla styrka. Bossen flög in i en hård taggvägg och svimmade och dog.

Även om projektet Böcker av barn för barn är okonventionellt och nytänkande så slog det mig att det ju faktiskt går att vara än radikalare. Sedan länge finns det ju som bekant rikligt med böcker författade av vuxna som riktar sig till andra vuxna eller barn. I och med projektet Böcker av barn för barn är också barnförfattad litteratur som riktar sig till barn på väg att etableras. Ännu finns dock ingen som satsar på barnförfattade böcker som riktar sig till vuxna. Så kanske borde jag bejaka entreprenören i mig och skyndsamt se till att registrera sajten www.bockeravbarnforvuxna.se.

Fyra kategorier böcker

PKJonas.se i samarbete med avbarnforbarn.se

Radio Nordfront om nazistisk barnuppfostran

EXPO Idag skrev häromdagen om hur poddar på senare tid blivit ett allt viktigare medium för svenska högerextremister genom vilka de kan sprida sitt hatfyllda budskap. Även om jag själv förvisso är ohälsosamt fascinerad av tankar från yttersta högerkanten har det under åren dock ändå bara blivit att lyssna på enstaka avsnitt av etablerade Radio Framåt/Motgift samt några episoder av närradioveteranen Gunnar Anderssons mer obskyra podcast.

När den högerextrema poddhimlen nyligen fick två nya stjärnor på sin himmel såg jag dock till att följa de båda från avsnitt ett. Dels handlar det om identitära bloggportalen Motpols podcast som presenterar en högerextremism som faktiskt har visst intellektuellt djup. Dels handlar det om radikala Svenska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront i vilken organisationens Emil Hagberg, Robin Palmblad och Martin Saxlind tar emot en ny gäst varje vecka.

Senaste avsnittet av Radio Nordfront var kanske det intressantaste hitintills. Det var faktiskt också det första i vilket en kvinna var gäst, nämligen Paulina Forslund, åttabarnsmor och livsstilsredaktör på sajten Nordfront. Eftersom Paulina har en stor familj kom också en stor del av avsnittet att handla om barn och barnuppfostran.

Är det något som slår en när man lyssnar på dessa poddar från yttersta högerkanten är det att, med undantag för sina aparta åsikter och att vissa av dem ägnar sig åt politiskt motiverad våldsutövning, så tycks faktiskt de nynazistiska profilerna ändå vara som folk är mest. Svenska motståndsrörelsens Emil Hagberg verkar till exempel ha samma problem som många andra föräldrar med bråk kring TV-apparaten, om än av lite andra anledningar. Hagberg berättar lite upprört en bit in i avsnittet:

Det har hänt att mina barn har suttit och kollat på någonting, någon sådan här serie, och så har jag bara gått förbi och sett det och blivit rosenrasande och sagt: nu stänger ni av TV:n! Då har ju inte de någon förståelse för att det är en massa judiska producenter som sprider ett budskap som inte är direkt påtagligt. Sånt fattar ju inte de! Så jag tror att många kan ha svårt med den här pedagogiska biten, i alla fall har jag det, för man blir så tokig.

Att man inte uppskattar allt förskolan gör är ju inte heller alltför ovanligt. Robin Palmblad berättar om hur han faktiskt har lite problem med värdegrunden på förskolan där hans barn går:

På mina barns förskola där har de en stor logga i taket där det står ”Alla är lika värda” så det är precis som du säger, en hjärntvätt. De här budskapen pumpas in från barnsben så att säga.

Även om veckans gäst Paulina Forslund pläderar för ett starkt kvinnoideal påminner tydligen, om jag nu förstått allt rätt, hennes idealförhållande mellan man och kvinna om någon sorts uppgjord wrestlingmatch där den ene i slutändan ska visa sig vara lite starkare än den andra. Hon säger:

Jag vill uppfostra mina flickor till att vara riktigt starka också, för jag tycker att det är ett ideal för oss alla och att det alltid har varit det. Bara för att man är kvinna så behöver man ju inte vara vek och blid och tiga i församlingen utan man ska ju sträva efter att vara så stark som möjligt. Och då ska det ju förhoppningsvis, jag brukar säga det till min dotter som är åtta, att hon ska ju förhoppningsvis hitta en man när hon blir äldre som är starkare än vad hon är och hon ska ju utmana honom då. Eller hur? Det måste ju vara någon som man kan mäta sig med.

Det är faktiskt lite svårt att säga när nynazisterna i Svenska Motståndsrörelsen är ironiska, för de är faktiskt det ibland. Min kvalificerade bedömning efter att ha lyssnat på alla avsnitt av Radio Nordfront är dock att Emil Hagberg inte är ironisk när han i senaste avsnittet ger uttryck för ett missnöje med de lekar barnen av idag ägnar sig åt, eller snarare inte längre ägnar sig åt:

Det finns ju småpojkar som aldrig har lekt krig i vårt mesiga, urballade samhälle!

Förskola med inriktning mot krigslekar skulle kanske vara något för Hagberg?