Alternativmedicin – Sida 2

Intergalaktiska federationen informerar

Ett obskyrt men världsomspännande fenomen är personer som påstår att utomjordingar genom dem framför budskap till mänskligheten. Det finns även i Sverige några som hävdar att de är kanaler för främmande existenser. En av dem är transmediet Elisabeth Edborg som genom sitt företag Seven Stars även saluför seanser, tarotläsningar och healing. I början av förra veckan höll hon i en kanalisering av kosmiska entiteter i Jordstrålningscentrums regi och jag hade begett mig dit för att uppleva och dokumentera det hela. Var det på riktigt så rörde det sig ju om det största som hänt mänskligheten. Var det inte äkta så var det i alla fall en stunds absurd underhållning som väntade.

Som en sorts konsumentupplysning har jag lagt upp ett kort ljudklipp för varje kanaliserad utomjording. Utifrån ljudklippen kan man själv försöka bedöma huruvida Elisabeth verkligen levererar tjänsten kontakt med främmande existens. Hur många av de fem kanaliserade utomjordingarna är äkta och hur många är fejk?

Vi hade innan själva kanaliseringen fått veta att Elisabeth skulle hosta när hennes utomjordiska guider var på väg. Hennes tillgjorda hostningar antydde vilken nivå det skulle bli på kvällens tillställning. Det var den där typen av hostningar man pressar fram när man ringer för att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.

Varje gång en ny entitet skulle kanaliseras började Elisabeths huvud att skaka, till synes okontrollerat. Varje utomjording hade sedan sin unika röst och tonfall även om Elisabeth efterhand verkade tröttna på att förställa rösten och talade mera med sin naturliga röst. Utomjordingarna hade dessutom en förkärlek för ålderdomliga uttryck som till exempel ”eder” istället för ”er”.

Först ut av de som skulle kanaliseras var en läkare som kallade sig farbror Chin. Han skulle berätta för oss hur vi skulle ta hand om vår hälsa. Han inledde med lite nyandligt snömos om energier och berättade att problematiska möten med andra människor ibland kunde ge oss energiblockeringar som det var av yttersta vikt att vi åtgärdade. Farbror Chin rekommenderade tre olika alternativbehandlingar för att komma tillrätta med blockeringarna. Man kunde nästan tro att utomjordingarna var köpta ty det lät faktiskt som ett sponsrat reklaminslag. Som av en händelse råkade en av dessa behandlingar dessutom vara en som Elisabeth själv tillhandahöll mot en avgift på 1400 SEK per behandlingstillfälle.

Näste utomjording att tala genom mediet var ambassadören Mahatma, en insektsliknande varelse från Sirius. Han hade tills alldeles nyligen varit en del av Intergalaktiska federationsrådet, som om jag förstått det rätt är universums högsta organ. Om han avgått frivilligt eller blivit sparkad på grund av någon skandal framgick inte.

Mahatma tog upp något väldigt intressant. Problemet är att eftersom det finns flera olika personer som kanaliserar utomjordingar så kommer de med nödvändighet att motsäga varandra. I den här branschen kan man dock inte anklaga någon kollega för att vara en bluffmakare eftersom det skulle kunna slå tillbaka på en själv. Elisabeth, eller Mahatma beroende på hur man ser på saken, hade därför en kreativ förklaring till de ibland motstridiga budskapen. Det berodde på att företrädare för till exempel Siriusrådet och Galaktiska federationen, utomjordingar som kanaliserades av andra medier, struntade i att deras befogenheter var begränsade och kom med budskap om saker man inte alls kommit överens om på den högsta nivån, inom den Intergalaktiska federationen som Elisabeths utomjordingar hade kopplingar till. Det är alltså inte bara här på jorden som vi har problem med diffus organisation och oklara ansvarsområden inom byråkratiska kolosser som FN och EU. Det är tydligen ett universellt problem i ordets sanna bemärkelse.

När Mahatma fått mig att inse att Galaktiska federationen bara var en organisationskropp bland många underställd den Intergalaktiska federationen så kände jag att min upplevelse av Maria Bertrams kanalisering för ett och ett halvt år sedan av just företrädare för Galaktiska federationen devalverades något. Jag hade då tyckt att det var stort och fantastiskt att lyssna till galaxens höjdare men nu kändes hennes utomjordingar så futtiga i jämförelse med Elisabeths aliens som hade kopplingar till Intergalaktiska federationen. Det kändes som om Maria bara haft kontakt med kommunstyrelsen i Säffle snarare än president Obama och FN:s generalsekreterare, för att använda en jordisk liknelse.

Mahatma avslutade sitt budskap med att, precis som farbror Chin, prata lite om energier. Han berättade hur den kommande energihöjningen på jorden kunde yttra sig hos den enskilde. Det lät faktiskt inte direkt trevligt, det verkade som om det skulle komma att kännas som ett lättare huvudtrauma.

Nästa främmande existens var Ansgar, en sorts energivarelse från Arcturus. Han berättade bland annat att vi alla ursprungligen kom från stjärnorna och hade olika egenskaper beroende på varifrån i universum vi kom. Jag vet inte om jag tolkade det Ansgar sade rätt, men jag förstod det som att jorden var en planet dit universums olika existenser kom för att födas, leva i en människokropp och därigenom utvecklas och ”levla upp” för att tala datorspelsspråk.

Man kan tycka att våra politiker här på jorden ibland har dåliga kunskaper om omvärlden. De intergalaktiska höjdarnas astronomikunskaper var dock ännu sämre. Ansgar och de andra utomjordingarna envisades till exempel med att kalla Sirius, Arcturus och Andromeda för planeter, där de två första ju är stjärnor och den sista en galax.

Fjärde ut att kanaliseras var Ikaros, representant för stjärnflottan, som dagen till ära parkerat sitt rymdskepp ovanför oss. Han berättade att vissa av oss som var där egentligen hörde hemma på en rymdfarkost.

Ikaros ville också tacka de som utförde energiarbete kring sexkantsfönstren, en sorts portaler som utomjordingarna var i behov av. Jag gissar att tacket var riktat till Jordstrålningscentrums Eva och Per-Uno som ju med slagruta brukar hålla på och greja kring de osynliga sexkantsfönster de hittat i trakterna kring Stockholm. Utomjordingarna verkade dock inte ha saker och ting helt under kontroll. Ikaros berättade nämligen att rymdskepp faktiskt trillat ned i ett av Evas och Per-Unos sexkantsfönster med tråkiga följder.

Ikaros sade också att utomjordingarna skulle komma att behöva diplomater bland människorna den dag de skulle visa sig för mänskligheten. Vid sidan om de tidigare berörda idéerna om att vi alla kom från stjärnorna kan jag tänka mig att en sådan idé är något som tilltalar, en sådan där sak som får en att känna sig speciell och utvald.

Sist ut var Orion från Plejaderna som mediet varit tillsammans med i tidigare liv. Han skulle vara kvällens ”comic relief” och höja våra energier genom att få oss att skratta. Mahatma hade lovat att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt när det var Orions tur. Världsrymdens olika raser må vara långt mer utvecklade än oss jordbor i de flesta avseenden men när det gällde humorn låg de faktiskt långt efter oss här på Tellus. När mediet kanaliserade Orion pratade hon lite tokigt, sådant som en grupp fyraåringar nog tyckt varit roligt. Egentligen borde det inte spela någon roll men situationen blev om möjligt än mer absurd när hon satt där och pratade med den infantila rösten. Det saknades egentligen bara en handdocka för att det skulle bli en dockteater för de minsta.

Orion talade om vikten av att ha roligt. Han talade också om så världsliga saker som pengar, vilka färger man borde ha på kläderna och mediet Elisabeths nya lokal som hon införskaffat till sin affärsverksamhet.

Det sjukaste var att spelevinken Orion var den som skulle svara på frågor från mötets deltagare. Med allvar i rösten ställde publiken sina frågor under frågestunden. Även om några ställde större frågor om universum, framtiden och rymdvarelserna så hade de flesta faktiskt personliga frågor. Det märktes att idén att vi egentligen kom från stjärnorna tilltalade många. Flera frågade varifrån i universum de kom. De flesta ville också veta vilken deras livsuppgift var och hur de skulle leva sitt liv här på jorden. Någon ställde en till synes banal fråga om hur dennes hobby skulle kunna bli rolig igen. Om man nu har chansen att ställa en fråga till universums visaste och mäktigaste varelser, är det verkligen en sådan fråga man bör ställa?

Publiken fick en rad olika svar av Orion på sina personliga frågor om hur de skulle leva; drick mer vatten, vila, skaffa en hobby, ha andra människor omkring dig, ta hand om och älska dig själv, stabilisera energier genom healing och energiarbete, rena planetens miljö på en praktisk nivå och upplys människor i miljöfrågor, skaffa dig ett nytt arbete, dra ner på takten, dra in dina chakror och energikroppar, drick mer vatten, sprid kärlekens budskap på jorden, ta hand om dig själv, utveckla din intuition och medialitet genom att gå en kurs.

Man kan stilla undra hur många som gick hem och lade om sina liv efter Orions vägledning.

När kanaliseringen var över var det paus och man kunde om man ville gå och köpa fika som brukligt på Jordstrålningscentrum. Efter pausen skulle mediet Elisabeth sedan hjälpa till att reda ut eventuella frågetecken. Jag ställde mig dock tvivlande till detta och fann för gott att under stjärnorna och kommendörkapten Ikaros rymdskepp bege mig av hemåt.

Liknande inlägg på denna blogg: Galaktiska federationen informerar, om mediet Maria Bertrams kanalisering av en representant för den jämförelsevis futtiga Galaktiska federationen på Jordstrålningscentrum för ett och ett halvt år sedan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Exopolitik, Medialitet, Jordstrålningscentrum, Skojare, Alternativmedicin, Sponsorer.

John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög

I detta inlägg tänkte jag berätta om hur jag låter de helande krafterna från John of God och hans entiteter hela min påhittade ändtarmscancer. Tycker du detta låter snurrigt så beror det på att det är det. Läs de tre tidigare inläggen i följetongen för att saker och ting ska klarna något, först om introduktionen till John of God på Studieförbundet Vuxenskolan samt därefter de två inläggen om svenskarna som arrangerar resor till hans Casa.

Jag har under några månaders tid tittat närmare på den svenska grenen av den brasilianske healern John of Gods verksamhet. Det finns ett antal svenskar som arrangerar resor till hans tillhåll i Brasilien och förmedlar hans tjänster. När jag försökte få en uppfattning om omfattningen av verksamheten mejlade jag de svenska researrangörerna och ställde lite frågor kring resorna och möjligheterna att bli helad från min, förvisso påhittade, ändtarmscancer hos John of God. En av researrangörerna föreslog då i sitt svar på eget bevåg att vi skulle ses. ”Jag jobbar själv med energimedicin och kan prata mig varm om ämnet. Jag träffar dig dock gärna för ett personligt samtal (om du bor i Sthlm), alt. att vi pratas vid per telefon.”

Ett personligt samtal med någon som pratar sig varm om energimedicin kunde jag ju inte tacka nej till och jag accepterade. Redan i sitt andra mejl till mig skulle det dock börja pumpas pengar ur min arma cancersjuka kropp. Utan att jag bett om det eller på något sätt fiskat efter det föreslog hon att vi skulle inleda med distanshealingtjänsten som flera av researrangörerna erbjuder. ”Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från ”John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.”

Jag nappade på erbjudandet, följde till punkt och pricka instruktionerna jag fått och lät en bekant fota mig iklädd vita kläder. På baksidan av fotot skrev jag namn, adress och den åkomma jag önskade bli helad från: ”Rectal cancer”. Detta foto skulle jag sedan vid vår träff lämna över till min energiterapeut som i sin tur skulle ta med det till John of God. Med sig tillbaka skulle hon i sin tur få örtpreparat åt mig. Priset för detta var 600 kronor.

Vi kan kalla min energiterapeut för Therese trots att det inte är hennes riktiga namn. Då hon har ett unikt förnamn och jag är av den bestämda åsikten att man alltid ska underlätta för personer som försörjer sig på ett oetiskt sätt att byta jobb vill jag inte göra det möjligt för hennes eventuella framtida arbetsgivare att googla sig hit.

Therese hade bestämt att vi skulle ses på caféet Vete-katten i centrala Stockholm. Där skulle vi komma att prata allmänt om cancern och dess orsaker, om en eventuell höstresa till Brasilien samt om distanshealingen och örtpreparaten jag skulle få. Att sitta och prata om cancerdiagnoser på ett café med en främling kändes minst sagt lite speciellt men jag underskattade faktiskt hur speciellt det skulle bli. Jag har lagt upp lite ljudklipp från mötet. Vill man lyssna på dem rekommenderas man använda något bättre än laptopens högtalare för att kunna urskilja samtalet i det omgivande fikalarmet. Ett par vanliga hörlurar borde duga. Observera att det inte är något privat samtal jag spelat in. Det är en näringsidkare jag köpt varor av och som velat sälja fler, långt dyrare, tjänster till mig som hamnat på band.

Therese visade sig vara en trevlig och varm personlighet som gav intryck av att verkligen bry sig om en. Förutom energimedicin ägnade hon sig åt traditionell kinesisk medicin. Jag fick lära mig att allt var energier, varenda tanke och ord var energi. Var något inte i paritet med ens själs utveckling skapades negativa energikluster och det fanns en anledning till att sjukdomar satte sig på ett specifikt ställe som i fallet med min ändtarmscancer. I kinesisk medicin hade sorg med tjocktarmen att göra och Therese undrade om jag kanske hade mycket undermedveten sorg. Var det något jag inte ville släppa? Det kunde vara något jag inte ens var medveten om.

Det var livsviktigt att reda ut vad i mina tankemönster som var orsaken till cancern. Min erfarne energiterapeut skulle dock med ett alexanderhugg lösa gåtan, i form av en överraskande rak fråga: ”Får jag fråga rakt ut om du är gay?” Den oväntade frågan gjorde att jag tappade fattningen och blev väldigt fnittrig vilket nog bara förstärkte det omanliga intryck jag redan gett. Bland mina omanliga attribut kan exempelvis nämnas att jag bland annat har en ganska omanlig gångstil. Jag brukar ofrivilligt svanka och puta med stjärten när jag går. Jag kan gå manligt om jag tänker på det och anstränger mig, men man kan inte gå runt och tänka på hur man går hela tiden. Detta är dock ett sidospår som har väldigt lite att göra med det skrupelfria utnyttjandet av sjuka och desperata i verksamheten kring John of God som ju är det som ska avhandlas i dessa inlägg.

Möjligen kan min homoerotiska aura i kombination med att ändtarmscancer drabbar homosexuella män i större utsträckning varit det som fick Therese att våga sig på gissningen. Eftersom jag själv kommit på att min egen snabbt ihopsnickrade historia var full av luckor så kunde hon lika gärna få fylla igen dem så jag svarade jakande på den väldigt privata frågan om min sexuella inriktning.

Att så många gaykillar fick ändtarmscancer berodde på skammen de upplevt i livet, berättade Therese. Min ändtarmscancer hade med mina skam- och skuldkänslor att göra. Jag behövde därför jobba med min kärlek till mig själv och vara stolt över min förmodade sexuella identitet. John of God skulle komma att hjälpa mig att gå till botten med min skam och mina övergivenhetskänslor. Det var livsviktigt att jag inte bara opererade bort tumören utan även kom tillrätta med mina negativa tankemönster eftersom cancern skulle komma tillbaka om jag inte gjorde det. Detta gjorde givetvis att jag kände att jag hade starka incitament att verkligen genomföra resan till Brasilien så småningom.

Jag måste dock säga att Therese, även om hon var fördomsfri, hade lite förutfattade meningar när det gällde sex män emellan. Hon undrade om det inte var jobbigt att sex måste avstanna på en viss nivå nu när jag hade ändtarmscancer. Denna frågeställning verkade vila på två premisser. För det första att bögar måste ha analsex, för det andra att det självklart var jag som skulle ta emot när det var dags för detta.

Therese som nu letat sig in i min själ sade också att hon såg att jag hade mycket undertryckt ilska och aggression inom mig. Det var nog dock sant, i alla fall för stunden. Therese gav nämligen flera anledningar till ilska under vår lilla fikaträff.

Jag hade redan från början bestämt att inte fiska efter några uppmaningar om att avstå från konventionell behandling utan skrivit i mina mejl att jag även tänkte genomgå skolmedicinsk behandling. Mitt intryck var nämligen att det var standard att inte uppmana resenärerna att avbryta eventuell konventionell behandling utan att den fick ges parallellt med den andliga behandlingen.

Therese hade dock tidigare under vårt möte uttalat skepsis angående cellgifter och undrat om jag tvunget måste ta dem innan operation. Hon återkom senare till dem igen, sade att hon ogärna ville uttala sig om det men hävdade att hon var fast övertygad om att cellgiftsbehandling inte hjälpte. Operationskniven verkade dock okej.

Therese hade haft samarbete med en svensk-österrikisk alternativ cancerläkare som coachat hennes resande cancerpatienter över Skype. Therese tyckte jag skulle maila honom och fråga huruvida jag borde ta cellgifter för att få en utomståendes bedömning. Läkaren var kontroversiell och brukade själv ta med svårt sjuka steg fyra-cancerpatienter till Casan i Brasilien. Precis den sortens person man vill ha en objektiv bedömning av med andra ord.

Jag hade trott att distanshealingtjänsten som jag skulle nyttja på sin höjd var några extra tusenlappar för researrangörerna. Therese berättade dock att på senaste resan hade hon haft med sig inte mindre än 36 distanshealingfoton. För 600 kronor styck så borde detta bli en total kostnad av 21600. Om jag förstått allt rätt får hon drygt hälften av dessa pengar och Casan tar resten. Det som jag trott varit en liten sidoinkomst visade sig antagligen kunna bekosta både resa och uppehälle för guiden vilket gör att resten av överskottet från resenärerna blir ren vinst. Det verkade dock som om de flesta som betalade för denna tjänst varit på Casan tidigare.

Therese sade en hel del fina saker till mig som fick mig att rodna. Till exempel sade hon att jag hade andliga ögon och kanske skulle jobba med något inom den andliga sfären en dag. Hon trodde att jag hade en oerhörd gåva som jag skulle dela med mig till mina bröder och systrar inom gayrörelsen. Eftersom ändtarmscancer var vanligt bland gaykillar hade jag förmodligen ett uppdrag att förmedla vad det innebar för mig. Detta eftersom jag insett att man orsakade cancern genom sina egna negativa tankemönster.

Jag drömde mig bort ett slag. För min inre blick såg jag mig själv stå som pridetalare och förmedla insikterna om skam- och skuldkänslornas effekter på cancercellers tillväxt. Jag visualiserade hur jag avslutade mitt tal med att skrika ut ”Var nu stolta för Guds skull, annars får ni cancer i rumpan!” Om det nu faktiskt är så att man får cancer i stjärten av att skämmas för sin läggning så blir ju med ens pridefestivalen livsviktig igen trots att slaget tycks vara vunnet för gayrörelsen.

Det tycks mig som om det inte finns någon gräns för vad skamfylld sexualitet kan orsaka, det är inte bara ändtarmscancer. Enligt författaren Karl-Ove Knausgård är till exempel undertryckt homosexualitet en pusselbit när det gäller att förstå Breiviks psyke, så terrorism får definitivt läggas till listan.

Jag och Therese pratade sedan lite allmänt om förhållandena på Casan. Hon berättade bland annat om den ”divine guidance” som kunde leda en till Casan. Många, till exempel strokepatienter och rullstolsbundna, åkte till Casan tillsammans med sina assistenter. Den som egentligen var där för att få hjälp var dock assistenten, den svårt sjuke var bara en länk för att få dit denne.

Det var vidare omöjligt att svara på hur stor andel som blev helade i Casan. Enligt Therese hade 50 miljoner människor varit där men de skickade tyvärr inga rapporter tillbaka om hur det gick sedan. Jag fick också veta att resenärerna på de första resorna hon arrangerade åkte dit för sin personliga utveckling. Så småningom blev det dock fler och fler sjuka patienter, bland annat cancerpatienter.

Sedan hände något som gjorde att jag tappade fattningen för andra gången under vårt möte. När främmande damer visar brösten för en på café är det dock ursäktat om man blir lite ur balans. Anledningen till att Therese valde att göra det var att hon ville visa ärren efter sina fysiska operationer på Casan. Som jag nämnde i mitt första inlägg verkar John of God gilla att skära i kvinnobröst, detta oavsett om åkomman har sin plats där eller ej. Therese upplyste dock att han skar i brösten eftersom det var där hjärtat satt.

Vi skildes åt för att ses igen några veckor senare efter att hon varit i Brasilien, lämnat mitt foto och hämtat örtpreparaten. När jag kom hem på kvällen förde jag över de 600 kronor distanshealingen skulle kosta. Det kan nog ha varit mina mest bortkastade hundralappar någonsin. Vårt andra möte blev kortare än det första även om vi hann talas vid en stund. Vi sågs på Stockholms central för att lämna över örtpreparaten.

Jag fick än en gång förfasas över vilka enkla medel de som ville tro tog till intäkt för att transmediets förmågor var äkta. Therese berättade om hur John of God varit i Schweiz på något evenemang. Där hade han bland annat utfört fakirtrick. John of God hade ätit glas för att visa att allt var energier. Hade man en tillräckligt hög frekvens i kroppen så blev glaset som vatten, berättade Therese.

Sedan hade John of God som själv botat miljoner tyvärr hamnat på sjukhus eftersom han varit uttorkad och utmärglad efter europaresan. Han hade därför inte varit på Casan lika mycket som planerat under deras vistelse. Efteråt funderade jag om fakirtricket i Schweiz gått snett eller om möjligen mitt tilltag med den påhittade ändtarmscancern skapat negativa energier och gjort John of God sjuk.

Det hade blivit bråttom att bestämma huruvida jag skulle vara med på nästa resa till Casan. Therese hade trettio personer uppskrivna på höstresan och hade tänkt ta med två grupper om femton men det hade blivit strul med hotellbokningen så hon kunde bara ta med en grupp om femton. Vänlig som hon var ville hon dock prioritera sådana som mig som hade något syndrom i kroppen. Jag fick en vecka på mig att bestämma mig.

Jag fick också höra lite helandeberättelser från Casan och man fick intrycket att John of God plockade ut tumörer på löpande band där nere i Brasilien.

Therese berättade också om ett par yngre personer som följt med på resan. Förutom en trettioåring som åkt för sin andliga utvecklings skull hade en person i övre tonåren född med leukemi följt med och det var faktiskt andra gången denne åkte. Då jag nu accepterat att jag själv fått min ändtarmscancer på grund av mina egna negativa tankemönster så blev jag lite frågande hur man redan i moderlivet kunde ådra sig en sådan sjukdom. Therese berättade då att det var ett val man gjorde för att få den utmaningen i livet.

Jag trodde inte att örtpreparaten hade några som helst effekter eller bieffekter även om jag var lite tveksam på bieffekterna. Berättelsen om cancersjuke Matthew på researrangören Anitas hemsida fick mig att misstänka att de i något fall faktiskt kan ha spetsat preparaten för att få någon bieffekt och därigenom ge sken av att örterna faktiskt gör något. Therese sade också innan vi skildes åt att jag kunde få diarré i flera veckor av örtpreparaten när energierna rensades ut. Där kände jag att gränsen för min wallraffning gick och pillerburken fick sedermera bli ett ovanligt dyrt bokstöd istället. Något kvitto fick jag inte heller. Det hade jag förvisso inte väntat mig även om jag in i det sista hade hoppats att jag skulle få ett samt att min arbetsgivare skulle vara liberal med den tilldelade hälsoslanten.

Även om mötena med Therese stundtals var mycket underhållande hade jag nog ändå en klump i magen efter vårt andra möte. Man kan tänka sig hur det går för någon med till exempel cancer som griper efter halmstrån och är öppen för andliga lösningar när denne kommer i kontakt med någon sådan som Therese.

Möjligen kan hon vara välmenande och själv tro på behandlingen men det blir så fel, så fruktansvärt fel, när hon inympar sina idéer om att orsaken till cancern ligger i ens egna tankar. För hur blir det i de fall när personen inte blir frisk? Kommer inte denne att finna orsaken till det uteblivna tillfrisknandet i de egna negativa tankar som vi alla har ibland oavsett hur positiva vi försöker vara? ”Man måste vara redo” var något som Therese avslutade vår första träff med och det blir givetvis en självuppfyllande profetia. Om man inte blir frisk, ja då var man antagligen inte redo.

Pengarna som man slänger bort till ingen nytta är en sak. Ett än värre slöseri är dock att spendera tid på Casans verkningslösa behandlingar när man faktiskt kan vara i livets slutskede. Utöver det finns risken att man avstår verkningsfull behandling när man får alternativ behandling. Den risken finns alltid men är givetvis särskilt stor om alternativterapeuten som i fallet med Therese är negativt inställd till den konventionella vården. Låt vara att hon aldrig direkt uppmanade till att avstå från behandling.

Att arrangera en resa kan kanske, även om det givetvis är djupt stötande, göra att man kan tjäna pengar på cancersjuka men ändå komma undan patientsäkerhetslagen. Att i Sverige sälja örtpreparat mot den åkomma jag skrev på baksidan av mitt foto, ändtarmscancer, borde dock rimligen vara ett brott mot patientsäkerhetslagen. Att som i mitt fall behandla personer som bara hittat på att de har åkomman är dock alldeles säkert lagligt.

Denna fjärde bloggpost får avsluta den första salvan inlägg om John of God men jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återvända till affärsverksamheten. Det är en undanskymd verksamhet som verkligen förtjänar att lyftas fram i ljuset. Med allraminst ett fyrtiotal gruppresor till Casan och femhundra resenärer per år är det ändå ganska livlig trafik dit. Exakt hur stor andel som är svårt sjuka går inte att fastställa men det tycks vara många. Mitt intryck är att John of God-resorna dessutom är ett växande fenomen, nya researrangörer tillkommer och de som redan är etablerade ökar antalet resor per år. Healingresorna till Brasilien är dessutom en del av en bredare företeelse där man med flygets hjälp kan kringgå den svenska patientsäkerhetslagen som hur svag den än är på svensk mark ändå ger svårt sjuka ett visst skydd mot kvacksalvare.

Burken med örtpreparat fick bli ett dyrt bokstöd. Jag hade nämligen ingen lust att äta kapslarna med torkade örter som burken innehöll. Skulle dock vara spännande att få dem analyserade.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag om healingresorna som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om Casaveteranen Anita.
John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter, bland annat om hur det gick till när samtalsterapeuten Katja blev researrangör följt av en summering av den svenska healingresebranschen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, HBTQ, Alternativmedicin.

Back on Track är inte på banan

Ödet har gjort att jag kommit i kontakt med företaget Back on Tracks produkter. De tillverkar stöd, skydd och täcken av olika slag, för människa, häst och hund. Hade det rört sig om vanliga handledsskydd, armbågsskydd eller hästtäcken så hade de varit ganska ointressanta. Back on Tracks produkter påstås dock vara något utöver det vanliga och ska hjälpa mot inflammationer och skador på andra sätt än de traditionella motsvarigheterna. Om materialet skriver de på sin hemsida att: ”Textilien är en synergi mellan gammal kinesisk erfarenhet och modern vetenskaplig textilteknologi.” (Webcite) Gammal kinesisk erfarenhet är ju en sådan där diffus fras som får varningsklockorna att ringa och vi får aldrig veta vilka erfarenheterna är. Den moderna vetenskapliga textilteknologin verkar vara keramiska partiklar i tyget som reflekterar värmestrålning. Modern vetenskaplig textilteknologi i all ära, men lite moderna vetenskapliga studier på produkterna skulle inte heller vara så dumt om de nu påstås vara något annat än det konkurrenterna säljer. Studierna lyser dock med sin frånvaro. Däremot finns det på hemsidan bilder av glada människor som varmt rekommenderar produkterna och berättar om hur de blivit hjälpta av dem. Leenden och glada tillrop istället för knastertorra studier brukar ju också vara rätt vanligt när det gäller den här typen av produkter.

Man kan ofta störas av den rika tillgången på bluffprodukter för oss människor. Det tycks dock ofta vara än värre för våra fyrfota vänner, och då särskilt för hästar. För dem tycks marknaden svämma över av pseudovetenskapliga produkter som dessutom kostar skjortan.

Hur som helst, den föreslagna mekanismen som ska göra att Back on Tracks skydd och täcken påskyndar läkning är enligt företaget följande:

Egenskapen hos de keramiska partiklarna är att när de blivit uppvärmda av kroppsvärmen utstrålar keramiken en värme som träffar kroppen. Värmen som på detta sätt återreflekteras är en långvågig värmestrålning vilken är detsamma som långvågig infraröd strålning.

[…]

Den våglängd som de keramiska partiklarna emitterar absorberas i cellerna och en signal går till hjärnan om att värmeenergin ökar och hjärnan öppnar då blodkärlen. Absorptionen sker inte bara på huden utan även en bit ner i vävnaderna, vilket gör att blodkärlen vidgas inte bara ytligt utan även i muskler och kring leder. Den ökade blodcirkulationen i vävnaderna luckrar upp muskelspänningar och stärker kroppens egna förmåga till att häva inflammationer och läka skador.

(Webcite)

På ett hästforum är denna tråds inledande inlägg läsvärt. Det är skrivet av en person som utger sig för att vara ”produktutvecklare inom textila/hybrida material med inriktning reflektion/energibesparing/värme/kyla” och i inlägget pekas på hur Back on Tracks påståenden om de keramiska trådarna är felaktiga och vilseledande. Keramik är dels inget högreflekterande material och även om det skulle vara det så är trådar alls inte reflekterande på samma sätt som en plan yta. Produkterna kan dock ha egenskaper som gör att de är värmebevarande. Längre fram i forumtråden kliver Back On Tracks VD in, dock utan att ens kommentera invändningarna vilket väl innebär att de är välgrundade. Istället väljer VD:n att fokusera på sådant som felstavade namn.

På Vetenskap och Folkbildnings forum finns också en tråd om företagets produkter. En användare på forumet har mailat företaget och frågat efter genomförda studier på produkterna. Hon fick svaret att en studie gjorts men att den på grund av mystiska omständigheter inte kunde publiceras. Gissningsvis var den undermålig.

Jag mailade lite med en herre på företaget och fick en gullig liten studie som omfattade tio hästar mailad till mig. Naturligtvis hade utförarna varit skeptiska innan men blivit förvånade över att produkten fungerat så bra. Sen hände det visst något som gjorde att studien inte kunde publiceras. Stackarna som sedan skulle sälja produkten hade inte resurser till att försöka upprepa studien så de satsade på marknadsföring istället. I vilken de inte anses kunna använda studien. Man styrker bevisföringen med auktoritetsargument och misstänksamhet emot mig. Klart BoT fungerar!

(Källa: Användaren pax på VoF:s forum)

Produkternas teoretiska grund tycks vara minst sagt skakig. Det avgörande påståendet, att dessa produkter har egenskaper som underlättar läkning och motverkar inflammationer på andra sätt än vanliga motsvarigheter, är något som inte är belagt. Någon vettig vetenskaplig studie av produkterna har ju inte gjorts trots att det borde vara enkelt att sätta upp en studie där en kontrollgrupp får helt vanliga stödprodukter eller täcken utan de undergörande keramiska partiklarna. Det tycks dock istället som att Back on Track kallt räknar med att folk är tillräckligt lättledda för att ta dem på orden att det fungerar och betala mer än för motsvarande stöd som saknar den gamla kinesiska erfarenheten och den moderna vetenskapliga textilteknologin. Det gör dock företaget tyvärr helt rätt i, de omsätter årligen hela 30 miljoner SEK.

Liknande inlägg på denna blogg: Magnetisörens nittioåttonde vinter, om magneternas påstått välgörande egenskaper.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Skojare, Back on Track, <Alternativmedicin, Konsumentfrågor, Pseudovetenskap, Skepticism.

Magnetisörens nittioåttonde vinter

När jag besökte nyandliga Jordstrålningscentrum häromsistens kände jag att pengarna brände i fickan. Bokbordet gapade dock nästan tomt. Där fanns böcker författade av kvällens konspirationsteoretiske föredragshållare som jag antingen redan hade eller inte ville ha. Utöver det fanns bara några tunna skrifter om magnetterapi från tidigt 80-tal. De kostade dock bara tio kronor styck så jag plockade åt mig två av dem.

Skrifterna skulle visa sig vara riktiga fynd. Författaren, Ivan Troëng, argumenterar i dem för magnetterapins undergörande effekter.

Den första skriften, Magnetterapins grunder, består till större delen av ett register över vilka sjukdomar magnetismen kan bota, och det verkar vara det mesta. Som exempel kan nämnas Addisons sjukdom, Adeni, Agorafobi, Adeno-carcinom, Akne, Akromegali, Alkoholism, Allergi, Aleukemi, ALS, Amnesi, Anafylaktisk chock, Anemi, Aneurysm, Angina pectoris, Appendicit, Apptitlöshet, Arterioskleros, Asbestos, Arytmi, Ascites, Astma och Atrofi och då har vi bara avverkat alfabetets första bokstav. Notera att eventuella felstavade åkommor är författarens egna felstavningar. Hur en typ av behandling kan hjälpa mot nästan allt är lite oklart, ett par sidor ägnas åt den teoretiska grunden men man blir inte klokare av att läsa dem.

Han redogör också mycket kortfattat för några vetenskapliga studier som han menar stöder magnetterapin, bland annat från slagrutegubben Ernst Hartmann. Det behövs kanske inte sägas, men det är inte den typ av studier man hittar på Pubmed som det hänvisas till i Troëngs häfte.

Själva magnetbehandlingen ser lite olika ut beroende på vad patienten lider av. Lokala besvär behandlas först och främst med en liten magnet fäst på kroppen. Mot allvarligare åkommor används kroppsomslutande elektromagnetiska spolar.

Vad lagen säger om alternativa behandlingar som saknar vetenskaplig grund verkar inte bekomma Troëng. Han stoppades av konsumentverket för några år sedan efter att ha påstått att hans magneter botade cancer och i mitten av 80-talet verkar det som om han blivit dömd för brott mot kvacksalverilagen. I nedanstående exempel från hans skrift ser Troëng gärna att hans behandlingar används på barn och vid behandling av cancer, båda brott mot patientsäkerhetslagen som kvacksalverilagen numera uppgått i.

Blue baby
blått barn beroende på dålig syresättning.
Orsak: Medfött hjärtfel.
Behandling: En tim morgon och kväll i kroppsspole Ø 35 cm. En 8 magnetmatta läggs under lakanet i hjärttrakten.
Prognos: Varierande från mycket god till dålig, beroende på hjärtfelets svårighetsgrad.

[…]

Cancer
Förr kräfta, svulstsjukdom dels malign-elakartad, dels s.k. godartad typ.
Orsak: Miljön utsätter den moderna människan för allt fler cancerogena influenser. Psykiska och andra påfrestningar som nedsätter immunförsvaret leder ofta till cancer resp. manifestation av latent cancer.
Behandling: Magnetbehandling av cancer har studerats av hundratals forskare både laboratoriemässigt och kliniskt. Redan Paracelsus fann att magnetbehandling av cancer var mycket effektiv. Den moderna magnetbehandlingen inriktas dels på en lägre nivå där man i första hand eftersträvar ett förstärkt immunförsvar och en förhöjd syresättning, dels på en högre nivå där fält på 150-1000 gauss visat sig kapabla att bryta ned cellstrukturen hos cancer. Den högre nivån med intensiva fält på själva tumörområdet stöttas alltid av lågintensiv eller mellanintensiv allmänbehandling av hela patienten. Lämplig utrustning är kroppsspolar på 60-300 gauss samt utrustning för uppnående av nivåer 600-1000 gauss, dvs ”cancerplattor” med eller utan järnbygel.
Prognos: Mycket god.

[…]

Hjärntumör
i hjärnan växande tumör.
Behandling: Huvudspole en tim 3 ggr/dag. Alt. 2 ggr en timme med 500-600 gauss.
Progos: God.

(Troëng, I. (1980), Magnetterapins grunder, s. 23-33)

I skriften kan man också läsa några anekdoter om patienter med cancer som använt magnetterapi, eventuellt på Troëngs inrådan. Två av dem valde helt bort konventionell behandling till förmån för magnetterapin som påstås ha gjort dem friska.

I den andra skriften, Magnetism ett bra medel mot cancer, inriktar sig Troëng på sin favoritåkomma. Han hinner dock även med att berätta lite anekdoter från olika hörn av världen om hur dödligheten minskat radikalt vid tider av läkarstrejk. Troëng har också förklaringen till varför det händer att behandlingen inte har effekt på cancern ibland.

Magnetisk cancerbehandling i Sverige är i dag en behandling som patienten ger sig själv. Eftersom så få läkare intresserat sig för metoden finns ingen ordnad övervakning av behandlingen. I några fall har detta medfört att patienten tagit alltför små doser.
Det är en grundregel vid all magnetterapi på att om önskat resultat inte uppnås har dosen varit för låg.

(Troëng, I. (1981), Magnetism ett bra medel mot cancer, s. 11)

Det är patientens eget fel om det inte fungerar alltså. Man kan i och för sig förstå att patienten tröttnar eftersom denne måste befinna sig i det magnetfält som genereras av den kroppsomslutande elektromagnetiska spolen i upp till åtta timmar per dag i vissa fall.

Troëng verkar dock ha varit en renässansmänniska av rang med många järn i elden. Googlar man lite ser man att han även intresserat sig för alternativa teorier kring forntida högt utvecklade civilisationer, likt en svensk Erich von Däniken. Han var också under en tid ordförande i ett UFO-troende sällskap och var övertygad om att vi hade återkommande besök från planeten Venus. Troëng har också skrivit en bok om hur månen och Stilla havet bildats vid en kollision med en himlakropp för nästan 12000 år sedan. Vid kollisionen slets en bit av jorden bort som bildade månen, nedslagsplatsen blev tydligen Stilla Havet. En sjujäkla smäll lär det ha varit.

Kanske låg det dock ändå något i hans magneter, ty en snabb koll på Ratsit ger vid handen att farbrorn är live and kicking vid 98 års ålder. Hans Stiftelsen Terapimagneter lever dock inte längre, konkurs inleddes i november 1982. Troëngs idéer och uppfinningar kommer dock säkerligen att överleva honom, genom dårars försorg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Cancer, Magnetterapi, Jordstrålningscentrum, Alternativmedicin, Exopolitik.