Jonas – Sida 31

Omaka vänner

Den 27:e mars arrangerar den brokiga skaran alternativmedicinare kring föreningen SARA och tidskriften 2000-talets vetenskap i samband med sitt årsmöte ett antal olika seminarier med den gemensamma nämnaren att de som håller i dem inte är kompisar med verkligheten. Det blir hela tokeripaletten med Niels Harrits konspirationsteorier om 11:e september, Gösta Walins klimatförnekande, Annica Dahlqvists kostråd, Alan Rees vaccinhaverism och slutligen Ingemar Ljungqvists skojiga konspirationsteorier om AIDS.

På något sätt är det märkligt hur folk med sådana disparata åsikter kan hitta varandra och slå sig ihop. Deras enda gemensamma nämnare är att de har en ringa kontakt med verkligheten och är kritiska mot etablissemanget. Man kan undra hur det går till när de finner varandra? Besitter de någon sorts foliehattarnas gaydar? Kan någon paranoiker med konspirationsteorier om 11:e september gå på gatan, möta en klimatskeptikers blick och tänka; du och jag är likadana, ska vi göra något skoj tillsammans? Så gick det ju fordom till hos de homosexuella innan bastuklubbarna och internet gjorde den färdigheten obsolet.

Ett annat exempel på otippade kompisar är de olika grupper av människor som träffas på Mohamed Omars tillställningar. På hans föredrag samsas kvasinazisterna i Nationaldemokraterna med islamister. Deras gemensamma nämnare lär vara agget mot den förhatlige juden. Trist att hat ska vara det som förenar men gulligt är det i vilket fall som helst. Den som inte blir rörd till tårar vid tanken på blonda, blåögda fosterlandsfetischister och skäggiga islamister som håller varandra i hand och har en halvhemlig diskussionsklubb tillsammans måste sakna hjärta.

Ett tredje och sista exempel på omaka intressen under samma paraply är det lilla bokförlaget Anarchos bokutgivning. De har förvisso ett blygsamt antal böcker på sin utgivningslista men spännvidden är enorm. De har både gett ut klimatskeptikern Svensmark och den radikale, gröne anarkoprimitivisten John Zerzan. Precis som i fallet med seminariet i Malmö torde misstro mot etablissemanget vara den röda tråden. Förlaget verkar för övrigt idémässigt stå konspirationsforumet vaken.se nära.

OBS, uppdatering 150621: I inlägget påstås att Mohamed Omar arrangerar möten med kvasinazister och islamister där man sprider hat mot judar. Så var förvisso också fallet men detta inlägg skrevs ju för några år sedan och Omar har sedan länge tagit avstånd från dessa idéer.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Konspirationsteorier, Skepticism, Klimatskeptiker, Antisemitism, Anarchos.

Rödgrönas rävsax rörande RUT-avdraget

En sanning om specifika offentliga utgifter är att de oftast är lättare att införa än att återkalla. Detta beror på att varje ny utgift, exempelvis ett bidrag, kommer att stödjas av det starka särintresse som gynnas av utgiften. Detta särintresse tenderar att segra över det svaga allmänintresse som skulle tjäna på utgiftens avskaffande. Politikerna förlorar nämligen mycket lite förtroende när de går emot ett svagt allmänintresse. När de å andra sidan går emot det starka särintresset riskerar de en stor del av sitt förtroende hos den gruppen. Detta är en av mekanismerna som vissa menar leder till att de offentliga utgifterna ständigt ökar. (Redan i samma ögonblick som jag författat detta stycke blir jag lite tveksam till om det är sant. Välfärdsstater har monterats ned utan större motstånd både här och där, så kanske detta bara är högerekonomers vinklade propaganda jag rapar upp. Nåväl, låt oss lämna denna min tvekan därhän och fortsätta resonemanget.)

Mekanismen som nämns i stycket ovan har lett till att de borgerliga under sina regeringsperioder inte kunnat reducera de offentliga utgifterna så mycket som de önskat eftersom de inte velat stöta sig med olika väljargrupper. Detsamma gäller för all del vänstern men det är inte orimligt att anta att de borgerliga oftare haft detta dilemma då de tenderar att favorisera skattesänkningar framför offentliga utgifter.

Nu kan det dock bli ombytta roller, samma mekanism gäller faktiskt för RUT-avdraget även om det tekniskt sett inte är en utgift. Vänstern kan komma att sitta i samma rävsax som en nedskärningskåt höger brukar sitta i. Om RUT-avdraget kan man tycka illa av många olika skäl men ett antal människor har hur det än är sin försörjning på grund av dess existens. Den effekten hade skatterabatten förvisso haft oavsett vilken verksamhet lydande under marknadsekonomiska lagar som välsignats med den. Vid en eventuell valseger måste de rödgröna våga stöta sig med vissa väljargrupper om de vill göra sig av med RUT-avdraget. Det är dessutom i många fall de allra svagaste som kommit in på arbetsmarknaden på grund av avdraget, de grupper som vänstern säger sig värna om. De tvetydiga signaler oppositionen sänt ut kan delvis bero på detta dilemma. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de rödgröna kommer att tackla problemet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, RUT-avdraget, Vänstern, Regeringen, Skattepolitik, Arbetsmarknaden.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen1, Expressen2, MND.

Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Den bitande kylan verkar hålla i sig. Förutom att den fick mig att inhandla ett par rejäla överdragsbyxor har den också bidragit till att hobbyklimatologer som inte kan skilja på väder och klimat fått nya belägg för sina teorier kring global uppvärmning, eller avsaknaden därutav ska man kanske säga. Tacka Kung Bore för det.

Klimatskeptikerna har mycket gemensamt med andra självtillräckliga sanningsrörelser som är aktiva i www-världen, kreationisterna till exempel. De första tvivlar på mänskliga aktiviteters effekt på klimatet, de senare tvivlar på evolutionen som förklaring till varför de varelser som befolkar jorden ser ut som de gör. Somliga må tycka att liknelsen mellan klimatskeptiker å ena sidan och skapelsetroende å andra är elak och orättvis men precis som hos kreationisterna består klimatskeptikernas verksamhet till stor del i att på svaga grunder ifrågasätta mainstreamforskningen. Samtidigt kan varken klimatskeptikerna eller kreationisterna presentera några egna teoribyggen som duger till annat än lätt hjärngympa för nördar med för mycket tid och den närmast perversa hobbyn att plocka isär hitte-på-vetenskap.

Kanske ska klimatskeptikerna dock ändå behandlas annorlunda än sina pseudovetenskapssyskon, kreationisterna. Skapelsetroende har nämligen inte tillgång till ledarsidorna i Sveriges största tidningar, vilket klimatskeptikerna faktiskt har i viss utsträckning. Då jag själv prenumererar på landets malligaste morgontidning är jag tvungen att genomlida Hans Bergströms och Rikard Westerbergs inlagor i ämnet tillsammans med mitt morgonthé. Det känns så genant att läsa, på många sätt påminner det om en Idoluttagning där den hoppfulle aspiranten är pinsamt ovetande om sina egna brister och tillkortakommanden inom gebitet. När man läser tidningen har man ju till skillnad från när man sitter i TV-soffan inte heller skämskudden till hands, man är oftast helt oförberedd på att behöva rodna på andras bekostnad.

Visst går det att ifrågasätta mainstreamforskningen, och det är givetvis också något som bör göras. Klimatet är en komplex historia och förutsägelserna dras med stora felmarginaler. Man måste dock inse att det inte räcker med att gå och inhandla Den lille klimatforskaren-boxen och läsa lite klimatskeptiska bloggar för att sedan kunna ge sig i kast med att kritisera klimatforskarnas teorier och resultat. Någonstans gäller det att ha ödmjukhet inför de arbetstimmar frågorna ägnats och de vetenskapliga metoder som brukats. Den tid är tyvärr längesedan förbi när forskningsfronten låg inom nära räckhåll för en vanlig skärpt, läskunnig medborgare. I vårt högt specialiserade samhälle är vägen dit hård, lång och mördande tråkig.

Hur får då vi vanliga, enkla människor visshet om vad som är vetenskap och inte? Som lekman är ett bra sätt att avgöra om något är vetenskapligt gångbart att kika på om förespråkarna lyckats publicera sig i någon av de seriösa vetenskapliga tidskrifterna. Det har inte de som är företrädare för en radikal klimatskeptisk hållning lyckats med i någon större utsträckning, ett öde de för övrigt delar med kreationisterna. Klimatskeptikerna är hänvisade till bloggar och insändarsidor, och där brukar sällan någon meningsfull vetenskaplig diskussion föras. Det var inte på Falukurirens insändarsida som Einstein presenterade sin relativitetsteori. Att klimatskeptikerna själva ytterst sällan ägnar sig åt klimatforskning är en annan hint om att rörelsen är ute och cyklar.

Mången tapper debattör har stångat sin panna blodig i diskussioner med klimatskeptiker, de tycks dock vara sällsynt svåra att övertyga. Då jag i grund och botten har en mycket positiv människosyn tror jag ändå att alla människor kan förändras. Dock tycks klimatskeptikerna vara immuna mot både teori och empiri och jag anser därför att det är dags att prova något okonventionellt. En del kommer att finna mitt tilltag oetiskt men att hålla människor i okunnighet är också ack så oetiskt.

Då det visat sig meningslöst att tala till klimatskeptikernas medvetna jag är min avsikt att istället tala till deras undermedvetna, måhända är själens källarnivåer en mer resonabel sida hos dem. Det bästa tillfället att nå deras undermedvetna torde vara när de sover. Jag har då möjligheten att övertyga dem när de är som mest mottagliga. Jag håller med om att det är en chansning, något brett vetenskapligt stöd finns ej för inlärning under sömn. Jag vill dock minnas att en amerikansk studie visade att det faktiskt fanns en möjlighet att det fungerade även om det samtidigt förstörde ens nattsömn. En natt med dålig sömn är dock ett billigt pris att betala för att ledas ur villfarelserna.

Problemet är att det kan uppfattas som integritetskränkande om jag smyger mig in i deras hem när de sover och viskar sanningar om klimatet i deras klimatskeptikeröron. Jag måste finna ut ett sätt att tala till dem i sömnen som inte uppfattas som integritetskränkande, den sortens frågor är ju verkligen i ropet just nu. Man vill ju verkligen inte uppfattas som någon Henrik Pontén.

Snillrik som jag är har jag dock listat ut ett sätt att tala till dem i sömnen utan att behöva tränga mig in i deras hem. Min plan må verka lite långsökt och galen men att diskutera med folk som inte är det minsta intresserade av någon rationell diskussion är faktiskt ännu galnare, och det är den metoden många framhärdar i idag när det gäller att övertyga klimatskeptiker. Jag har, hör och häpna, postat en avslappnings-CD till tre särskilt utvalda klimatskeptiker. Min tanke är att den kvällströtte klimatskeptikern slår på CD:n, lägger sig ned, lyssnar och slappnar av för att sedan försättas i det tillstånd jag vill ha dem, sömn. Därefter följer ett dolt ljudspår på CD:n där jag talar direkt till deras undermedvetna och övertygar dem om det oriktiga i deras ståndpunkt. När de sedan vaknar upp på morgonen är villfarelserna som bortblåsta och världen är tre klimatskeptiker fattigare.

Viktigt är att formulera ett trovärdigt följebrev till avslappnings-CD:n som invaggar dem i falsk säkerhet. Jag tycker faktiskt att jag fick till ett riktigt försåtligt sådant:

”Hej!

Tack för dina ansträngningar att sprida sanningen om klimatbluffen. Det måste vara sällsynt krävande, klimatalarmisterna tycks ju vara aktiva dygnets alla 24 timmar. Man kan undra om de får betalt av vindkraftsindustrin för att sitta och sprida sina lögner dagarna i ända.

Du har verkligen gjort dig förtjänt av lite vila. På CD:n i detta kuvert finns avslappnande delfinljud. Delfiner har en lugnande inverkan på oss människor, de är empatiska djur som ligger på en hög andlig nivå och man har faktiskt använt dem för att behandla traumatiserade barn med stor framgång.

Lägg dig på rygg, blunda, slappna av och somna in till de underbara djurens sång. Det har du gjort dig förtjänt av!

/Jonas, också klimatskeptiker”

Min tanke är som tidigare nämnts att den kvällströtte klimatskeptikern snällt följer min uppmaning, lägger sig ned, slappnar av och somnar in till delfinljuden. Jag använde mig av ljudspåret från detta youtubeklipp till delfinavslappningsljuden och nu i efterhand ångrar jag mig lite. När jag lyssnar på ljudspåret känner jag mig inte direkt avslappnad, snarare blir jag nervös. Ljuden känns lite obehagliga och får mig att tänka på de där delfinerna som blev slaktade av elaka japaner i filmen The Cove.

Nåväl, förhoppningsvis somnar den intet ont anande klimatskeptikern ändå in till delfinpipen. Därpå följer nästa steg i min diaboliska plan. Mitt bland delfinljuden kommer det dolda meddelandet. Min tanke är att detta ska gå rakt in i klimatskeptikerns undermedvetna. För att uppnå den rätta samvetesrösten valde jag att spela in meddelandet talandes i en burk.

”HEJ, DET HÄR ÄR DITT SAMVETE SOM TALAR.

VÄRLDEN ÄR PÅ VÄG ATT GÅ UNDER PÅ GRUND AV DE AV MÄNNISKAN ORSAKADE KLIMATFÖRÄNDRINGARNA.

HAVEN KOMMER ATT STIGA, ISBJÖRNARNA OCH BARNEN I BANGLADESH KOMMER ATT DRUNKNA.

DU MÅSTE BYTA STÅNDPUNKT I KLIMATFRÅGAN OCH SLUTA FÖRNEKA KLIMATFÖRÄNDRINGARNA, INNAN DET ÄR FÖR SENT.

ANNARS KOMMER ALLT ATT VARA DITT FEL, Ditt Fel, ditt fel…”

Förhoppningsvis går dessa ord rakt in i deras samvete och förändrar deras uppfattning i klimatfrågan. Att säga att klimatfrågans lösning hänger på dem personligen är förvisso minst sagt en överdrift men då klimatskeptikern precis som kreationisten och 9/11-konspirationsteoretikern ofta tror sig vara vår tids Galileo borde denna grova överdrift matcha deras ego. Likaså borde den överdrivet alarmistiska och anklagande tonen med hänvisningar till isbjörnar och barn i Bangladesh passa med deras uppfattning om hur någon som oroar sig över klimatet tänker. Allt som går in i deras undermedvetna kommer alltså att fungera väl med deras rådande världsbild, det enda som återstår kommer att vara att ta steget över till andra sidan.

Jag har bara valt att skicka avslappningsskiva till tre klimatskeptiker men faller försöket väl ut så kommer jag att hjälpa fler att komma in på den rätta vägen. Följande personer är de särskilt utvalda som erhållit min CD:

Stefan A. Johanssons klimatskeptiska åsikter har gjort mig särskilt beklämd eftersom han företräder det parti som jag vid varje val troget gått och röstat på, och då snackar vi inte bara riksdagsval utan även plojval som kyrkoval och europaparlamentsval.

Eftersom detta är en radikalfeministisk blogg har jag även kvoterat in en kvinna trots att klimatskeptikerrörelsen till största delen består av grånade herrar. Maggie Thauersköld Crusell var den som startade bloggen The Climate Scam med undertiteln ”För dig som hellre tänker själv”, där brukar hon ofta författa klimathaveristiska inlägg.

Sist att erhålla min avslappnings- & klimatuppfattningskorrigerar-CD är Anders Edwardsson, liberalkonservativ tyckare och en flitig klimatskeptisk skribent.

Om mitt lite barnsliga tilltag faller väl ut kommer jag att försöka mixtra med fler klimatskeptikers hjärnor. Jag håller tummarna för att det går vägen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Klimatskeptiker, Bloggosfären, Hjärntvätt, Global uppvärmning, Skepticism.

Bloggat: emretsson.net – Aftonbladet förtiger sitt eget klimathaveri, Piprök – We may get to the point ….

Media: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN, Expressen1, Expressen2.

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

””Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om.

Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Feminism, Antifeminism, Nazireferenser, Bloggosfären, Genus.

Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Politisk korrekthet, Argumentation, Konservatism, Bloggosfären, Undersökningar.

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Biologisk mångfald, Varg, Varghatare, Konspirationsteorier, Regeringen, Socialdemokraterna.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.

Mitt premiärinlägg och jag

Jag har satt mig ner och noga funderat över vad jag vill uppnå med denna blogg. Det är viktigt med tydliga målsättningar så att det inte blir någon intetsägande katt- eller mammablogg av det hela. Nu är jag inte mamma och har ingen katt så det föreligger kanske inte någon större risk, men man kan ju alltid se till att gardera sig. På något sätt har jag velat fånga människans hela väsen i inriktningen på mina målsättningar. Jag har därför satt upp förhållandevis tydliga mål inom tre områden som jag anser tillsammans innefattar människans essens. Det första målet är politiskt, det andra är filosofiskt/vetenskapligt och det tredje är konstnärligt.

Mitt första mål, det politiska, är att se till att den borgerliga regeringen inte blir omvald. Trots att jag kallar mig vänster hade jag förvånande nog inte odelat negativa känslor när regeringen Reinfeldt tillträdde, det var i alla fall någon form av förändring. Att bli med borgerlig regering var faktiskt i mångt och mycket som när jag rakade röven första gången. I början kändes det fräscht på något sätt, men efter ett tag började det svida, och det ganska ordentligt. Enda skillnaden var att i det förra fallet var Sveriges röstberättigade de som stod att anklaga för tråkigheterna, i det senare fallet var det istället egen förskyllan. Hur som helst ska denna blogg rätta till den svenska väljarkårens misstag, 2010 byter vi regering och denna blogg ska vara den direkta orsaken.

Mitt andra mål, det filosofiskt/vetenskapliga, är att besvara frågan om vad som finns utanför universum, bortom rummet och tiden. Immanuel Kant menade att det mänskliga sinnet inte var kapabelt att dra några slutsatser om sådana ting men jag ska visa att han hade fel. Till skillnad från många filosofiska hårklyverier anser jag att denna fråga är en i sanning värdig uppgift. Måhända innebär detta att jag bland annat måste sätta mig in i modern kvantfysik. Ja, jag måste nog faktiskt lägga mig en bra bit före forskningsfronten för att klara uppgiften. Men låt så vara, då är det väl det jag får göra. Jag tänker lösa detta spörsmål och jag tänker gå dithän frågans lösning kräver att jag ska gå.

Mitt tredje mål, det konstnärliga, är att posta bilder på min penis sedd från olika vinklar, i varierande ljussättningar, i skilda miljöer, i olika grad av upprördhet. Mången stor konstnär har haft ett tema i sitt skapande, utrustningen i mina nedre regioner skall bli mitt tema. Obscent, säger kanske en del. Möjligen, svarar jag. Jag är dock ej att beskylla för detta, det är vårt översexualiserade samhälle som är boven, det har även besmittat konstvärlden. Jag skulle gärna posta stilleben istället men ingen skulle uppskatta eller ens lägga märke till mig för detta. Den förste att beklaga att jag måste fota mina intima regioner och lägga ut dem på internet, det är faktiskt jag.

Dessa är mina tre målsättningar med bloggen och jag kommer att bocka av dem allteftersom jag anser dem vara fullbordade. Då jag är renässansmänniska ska det inte vara några problem att avhandla så vitt skilda ting.

Slutligen något om namnet på bloggen som jag faktiskt lät en bekant välja åt mig. Prefixet PK före mitt namn är en förkortning för politiskt korrekt, måste jag påpeka för den som inte är bekant med rabiata högermänniskors debatteknik. Min bekante tyckte att detta var passande då mina åsikter vid tidpunkten var att klassificera som i allra högsta grad politiskt korrekta. Problemet är bara att en alltför lång tid förflutit sedan jag registrerade mitt domännamn. Jag har genomgått en metamorfos där en tilltagande cynism gjort att jag glidit alltmer bort från det politiskt korrekta. Dock, låt gå för att jag numera bara är 80% PK, det är fortfarande gott nog, men skulle min politiska korrekthet sjunka under 50% blir jag nödgad att byta domän.

Väl mött i bloggosfären!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Regeringen, Regimskifte, Kvantfysik, Konst, Politisk korrekthet.