Författare: Jonas

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Deprimerade har roligare

För någon vecka sedan såg jag bitar ur en dokumentär om Eddie Meduza. Det produktiva och kreativa geniet visade sig inte helt oväntat ha ett själsligt mörker som drev honom. Det tycks faktiskt vara ganska vanligt att produktiva medlemmar av den skapande klassen har Bergmanångest, som om mörkret vore en själens motor.

Tyvärr är jag själv alltför sorglös och därmed är min själ också motorlös. Jag önskar ofta att jag blev deprimerad, då skulle jag vara lycklig. En del tycker kanske att det är lite bakvänt att säga så, men mycket är än mer bakvänt i Sverige idag. Moderaterna kallar sig arbetarparti, Moderaterna får högst stöd i undersökningar av väljarsympatier och Moderaterna leder landets regering för att nämna några exempel.

Vore jag deprimerad skulle man få lite mera gjort, kanske skulle man till exempel blogga lite oftare än varannan vecka. Det är lite märkligt att till och med något som man tycker är skoj skuffas undan för att man inte kan motivera sig. Nej, en rejäl depression skulle göra susen men det är ju precis som kärlek något man tyvärr inte kan köpa för pengar.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Ångest, Eddie Meduza, Psykologi, Motivation, Moderaterna.

Mälardalens Odysseus

I torsdags morse kom jag på mig själv med att vissla på vägen till Stockholmståget. Det skulle jag inte gjort för jag skulle komma att dra olycka över hela mellansveriges infrastruktur. Precis som att en sjöman inte ska vissla på sjön eftersom han då visslar till sig stormen ska man inte vissla när man pendlar eftersom man då visslar till sig förseningarna. Det finns mycket sådan urgammal pendlarskrock och det ligger faktiskt en hel del sanning i sådana tankegångar.

Torsdagens tågstrul blev omfattande och drabbade mig när jag skulle hem till Uppsala på eftermiddagen. Alla norrgående tåg var nämligen inställda. Jag gjorde som många andra och irrade planlöst runt på centralen ett tag innan jag vände ryggen åt dess lamslagna massor och precis som Nietzsches övermänniska valde att bli herre över mitt eget öde.

Likt en Odysseus på irrvägar fick jag sedan krångla mig hem till Uppsala. Tunnelbana till Solna, buss från Solna till Ulriksdal, pendeln från Ulriksdal till Upplands Väsby och slutligen tåg från Upplands Väsby till Uppsala. Det var precis som barnspelet Resan där man med hjälp av olika färdmedel, till exempel buss, tåg och båt, ska ta sig runt mellan de nordiska städerna. Enda skillnaden är att de resande i verklighetens Resan är håglösa zombies med tom blick snarare än käcka barn med rosiga kinder och ryggsäck som i sällskapsspelet. Först vid klockan 22:00 hade jag spelat mina Resan-kort rätt och kunde förlora medvetandet i soffan hemmavid. Jag var då på samma humör som antikens Odysseus när han efter tio år kom hem till Ithaka och dödade Penelopes friare. Enda skillnaden var att jag hade valt att istället ända livet för de jävla moderater som dragit ned på banunderhållet om jag av någon outgrundlig anledning funnit dem därhemma, snarare än några friare.

I fredags spelade jag dock mina Resan-kort bättre, det räckte med endast tre trafikslag för att komma hem. Jag inledde med tunnelbana till Solna för att sedan ta buss från Solna till Ulriksdal. I Ulriksdal hade jag faktiskt lite pendlarrävstrix i rockärmen, hoppade på det södergående tåget norrifrån eftersom jag kunde anta att det skulle vända i Solna och jag skulle då vara garanterad plats vilket jag inte skulle varit om jag följt fårskocken med pendlare och hoppat på norrgående tåg i antingen Solna eller Ulriksdal. Den grekiske hjälten Odysseus var ju även han känd för sin slughet, det var till exempel han som kom på idén med den trojanska hästen vid invasionen av Troja. Slutligen tog jag även denna dag tåget från Upplands Väsby till Uppsala och var hemma innanför dörren redan vid 20:30.

Säga vad man vill om att pendla, men det bygger karaktär, främjar uppfinningsrikedom samt rensar ut de svaga och odugliga.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Andra bloggar om tågkaoset och det eftersatta underhållet: Tågpendlaren – Regeringen försöker rädda ansiktet

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, SJ, Pendlande, Skrock, Socialdarwinism, Odysseus, Moderaterna.

Rune och jag

I söndags blev jag medsläpad till Rum & trädgårdsmässan i Kista. Förutom en uppsjö av poolkrängare fanns där även kocken och matinspiratören Rune Kalf-Hansen. Han skulle hålla ett kortare föredrag om hur lokala och ekologiska råvaror kunde bestämma din meny. Det tyckte jag lät spännande och jag slog mig ner för att lyssna.

Kalf-Hansens budskap var att vi skulle hushålla med resurserna, till exempel genom att dra ned på köttkonsumtionen och inte slänga mat i onödan. Det jag fastnade mest för var dock hans tanke att man inte skulle bestämma vad man skulle äta först för att sedan avgöra vilka råvaror man borde införskaffa. Istället skulle man undersöka vad det bjöds på för tillfället, vilka råvaror var det säsong för nu? Sedan skulle man helt enkelt bestämma sin kosthållning utifrån det. Sådant menade Rune skulle vara mer spännande för konsumenten, man skulle tvingas överraska sig själv. Dessutom var ju färska säsongsråvaror så mycket bättre.

Det var inget som Kalf-Hansen berörde under de futtiga tjugo minuter han hade till sitt förfogande men sådant berör givetvis frågeställningar på ett betydligt djupare plan rörande människans förhållande till naturen. Ska man anpassa naturen till människan eller människan till naturen? Här är det givetvis inte frågan om att välja det ena eller det andra, utan om gråskalor, men vi har hur som helst provat det förra betydligt oftare än det senare.

Det var lätt att hålla med om allt Kalf-Hansen sade. Vi hade det så bra, jag och Rune, men under föredragets sista skälvande minuter skulle han nödvändigtvis förstöra allt det fina vi byggt upp. I slutet berättade han nämligen om de olika typerna av ekologiska märkningar som fanns på marknaden. Han hävdade då att det absolut bästa ekologiska alternativet var biodynamiskt odlade råvaror. I samma ögonblick som han sade det förstod jag att Rune och jag inte var ämnade för varandra.

För den som inte är bekant med biodynamiskt jordbruk finns här en bra sammanfattning. Det biodynamiska jordbruket bygger på antroposofigrundaren Rudolf Steiners tänkande och det måste sägas handla mer om magi än något genomtänkt ekologiskt jordbruk. Biodynamiskt odlande handlar nämligen bland annat om mystiska kosmiska energier, preparat tillverkade av djurdelar, vattenvirvlande och annat meningslöst hokus pokus.

Kalf-Hansen framhärdade ju i att man skulle använda resurserna effektivt när det gällde den överdrivna köttkonsumtionen och otyget med att slänga mat. Men varför tillämpar han i så fall inte den principen på det biodynamiska jordbruket? För det man pysslar med inom det är väl i stora delar snarare motsatsen till ett ekologiskt förhållningssätt. Att ägna sig åt meningslöst nonsens som att gräva ned kohorn i marken, virvla vatten, och dilla runt på alla de vis för att tillfredsställa de kosmiska energier Steiner fantiserat ihop är knappast ett effektivt jordbruk. Nu förbrukar väl kanske inte den sortens ritualer så mycket resurser, men det borde vara en principsak kan man tycka, och det borde faktiskt göra de biodynamiska varorna sämre än de vanliga ekologiska i det avseendet.

Nu brukar jag förvisso själv ibland köpa produkter från Saltå Kvarn vars sortiment är biodynamiskt odlat, men då tänker jag att jag får ta det goda med det onda. Jag går inte i tron att biodynamiskt är bättre och är därmed ursäktad och utan skuld. Sedan finns det ju alltid ett mervärde i den absurda komik som uppstår när man mumsar på mat där man betalat några kronor extra för att vuxna människor lekt Harry Potter när de odlat den.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Antroposofi, Matlagning, Skepticism, Konsumentfrågor, Resurshantering.

SJ, min musa

I veckan när jag satt på tåget hem från jobbet kände jag att det plötsligt bara spritte i kroppen utav poesi. Lidandet är ju skapandets moder och lidandet för en frisk svensk blir sällan så stort som vid det dagliga pendlandet med före detta statens järnvägar. Tack vare pendlarångesten lyckades jag, som annars aldrig ägnar mig åt poesi, klämma ur mig några rader stor diktning. Läs och njut.

De döda äro mina vänner

De giva mig icke namn eller skratta åt mig som de levande göro

Nej, de som ligga stela och kalla i marken äro i sanning de enda man kan lita till

Att de levande icke vilja vara mina vänner bekomma mig alls ej

Ja, så göra pendlande med människornas sinnen. Håll tummarna för att det fortsätter krångla för SJ och vi har bara sett början på något riktigt stort, vars like inte skådats sedan Goethes dagar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Poesi, Döden, Pendlande, Ångest, Vansinne, SJ.

Sandlådan är min

Siten Blogipedia sammanställer enligt egen utsago fakta och åsikter från svenska bloggar. Det går rent praktiskt till så att den automatiskt registrerar textstycken från bloggar innehållande ordet ”är”. Användarna på siten Blogipedia klassificerar sedan dessa citat som positiva (gröna), neutrala (gula) eller negativa (röda) omdömen, samt eventuellt som fakta (blå). Man kan också, om man vill, klicka sig vidare till den blogg citatet är hämtat från.


Blogipedias samlade fakta om Feminismen.


Blogipedias samlade fakta om Klimathotet.

Blogipedia är dock ännu en av de hypade siter som aldrig lyfte. Googlar man på ”Blogipedia” så får man upp en del lyriska blogginlägg från starten 2009. ”Lite som Wikipedia, fast bättre”, skrev en bloggare, vilket är som att kalla en tallrik bajs för ”Lite som mat, fast bättre”. Det visade sig, föga förvånande, inte vara speciellt meningsfullt att plocka ut lösryckta citat ur sitt sammanhang och samla dem på ett ställe.

Av nyfikenhet kollade jag upp vad siten insamlat om mitt lilla krypin på nätet. På pkjonas.se finns tyvärr inga fakta att inhämta. Däremot finns det ett positivt, ett neutralt och ett negativt omdöme. Jag vet dock inte om jag tycker att citaten ger någon rättvis bild av åsikterna på min blogg, men här är de i alla fall.

Liknande inlägg på denna blogg: Min nya bloggbästis och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Blogipedia, Bloggande, Bloggosfären, Pedofili, Feminism, Global uppvärmning.

Jag har läst en bok

Jag hjälpte för en tid sedan till med en flytt och som tack för nyttjandet av mina muskler erhöll jag ett presentkort. För detta köpte jag senare en bok, nämligen Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Boken blev sedan liggande men när jag besåg och belyssnade författarinnan när hon höll ett föredrag om sin bok på Socialistiskt Forum i November blev jag sugen på att se vad hon plitat ned och bestämde mig för att läsa boken.

Prostitution och surrogatmödraskap är två företeelser som i förstone kanske inte tycks ha så mycket med varandra att göra. Även om det finns viktiga skillnader så är likheterna ganska många, i båda fallen görs till exempel kroppen till vara. Centralt i boken är begreppet reifikation. Både i prostitutionen och surrogatindustrin är det tänkt att man ska sälja sin kropps funktioner men det som låter som en enkel uppdelning i industrins propaganda visar sig inte fungera lika väl i verkligheten, människan låter sig inte så enkelt separeras från sin kropp.

Men det är faktiskt inte främst en bok om de båda företeelserna i sig utan snarare om argumentationen för att normalisera dem. Det är också här Ekman är som bäst, boken är ett stycke finfin argumentationsanalys där hon dissekerar förespråkarnas argumentation och visar på motsägelser. Bitvis är det väldigt raljant, utan att bli osakligt.

Även intressena bakom argumentationen synas. Man får bland annat stifta bekantskap med de märkliga fackföreningar som är så gott som tomma på de sexarbetare de säger sig företräda och till skillnad från vanliga fackföreningar aldrig är inblandade i några tvister med arbetsgivare. De tycks istället finnas till enbart för att underlätta en normalisering av verksamheten.

Hon är stringent och följer sina resonemang hela vägen. Ibland kan man tycka att det blir lite väl svartvitt. Är verkligen det surrogatmödraskap där inga pengar byter händer nödvändigtvis också något ont? Kan inte de undantagsfall där till exempel blivande mormödrar bär sina egna barnbarn åt sina infertila döttrar vara av ett annat slag än den där pengar byter händer? Nog för att det finns andra påtryckningsmedel än de likvida, men som överallt annars borde det väl finnas gråskalor.

Liknande inlägg på denna blogg: Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Feminism, Prostitution, Surrogatmödraskap, Argumentation, Antifeminism, Kajsa Ekis Ekman.

Jüri Lina, frimureriet och jag

Jag trodde länge att de som köper allsköns knäppa nyandliga fenomen och vansinniga konspirationsteorier i många fall hade någon form av politiskt korrekt spärr mot rasistiska teorier. Jag vill minnas att det för inte alltför länge sedan diskuterades huruvida den svenska delen av sanningsrörelsen och nätverket kring konspirationsforumet Vaken skulle släppa in rasistiska idéer i någon större utsträckning. Jag trodde naivt nog att Vakens initiativtagare Cromsjö faktiskt skulle lyckas hålla rent mot den typen av avarter. Det visade sig dock att jag skulle få fel, vilket bland annat Expo skrivit om. Det är tydligen så att tummar man på det kritiska tänkandet så är det risk att sådant som antisemitism också smiter med in, som till exempel den ökände konspirationsteoretikern, antisemiten och förintelseförnekaren Jüri Linas idéer.[1] Han hävdar att frimurarna kontrollerar världen och judarna kontrollerar frimurarna. Till sanningsrörelsenätverket kopplade Kulturföreningen gryning har haft Jüri Lina som föredragshållare och Fredsprojektet, även det en del av nätverket, har intervjuat honom.

Ett annat forum där Jüri Lina tydligen är hjärtligt välkommen är den nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum. Han höll i måndags i deras regi ett föredrag om frimurarnas konspirationer inför fullsatta lokaler. Jag hade faktiskt tagit på mig lösskägget för att bevittna tillställningen. Det blev en spännande resa in i Jüri Linas fantastiska värld, ett sammelsurium av snurriga tankar där allt i slutändan har en enda förklaring, frimurarna. Några antisemitiska utfall blev det dock inte från Linas sida denna kväll. Han nöjde sig med att kort förklara att frimureriet kapats av internationellt orienterade intressen. Lina hävdade förvisso, lite kontroversiellt, att vi hade Nazityskland att tacka för att vi satt där idag eftersom de räddat oss från Sovjet och de utrensningar som följt om de fått lägga vantarna på hela Europa. Kriget mot Sovjet var helt och hållet ett försvarskrig från Tyskland sida, förkunnade Lina.

Mycket av Linas förvirrade tankar kretsar kring Sovjetunionen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans estniska bakgrund och uppväxt bakom järnridån. Enligt honom hade Sovjet från tillblivelsen västvärldens stöd, både Lenin och Trotskij var dessutom frimurare. Lenin fick hjälp av tyska generalstaben att fly hem under första världskriget och Trotskij finansierades av Wall street, berättade Lina.

Frimurarnas slutliga mål är att förgöra alla stater och kulturer, lät Lina oss förstå. Enligt honom drar sig frimurarna inte för att gå över lik för att nå dessa mål. De dödade Mozart för att han avslöjade frimurarna i Trollflöjten, de dödade Franz Ferdinand för att sätta igång första världskriget och General Patton tog de av daga efter att han protesterat mot utlämningen av ryssar till Sovjetunionen. Dessa tre mord är förvisso småpotatis jämfört med de folkmord och krig som frimurarna påstås ligga bakom.

Frimurarna har dock inte blott lönnmord som verktyg. De kontrollerar även läkemedels-, musik- och filmindustrin, alla tre effektiva medel för att förslava världens medborgare, berättade Lina.

Läkemedelsindsutrin undanhåller oss information om de livsnödvändiga mineraler som vi i allt mindre utsträckning får i oss genom vår kost. Bland annat får vi inte i oss B12-vitamin i den utsträckning vi behöver, vilket gör oss deprimerade. Eftersom det finns pengar att tjäna på psykofarmaka hindras vi att få i oss de nödvändiga doserna. Vidare gör den molobdenbrist de flesta människor lider av att vi blir längre och längre för varje generation, menade Lina. Den ökade medellängden är alltså inget hälsotecken, snarare tvärtom. Slutligen är läkemedelsindustrin fräcka nog att vilja ge oss vaccin innehållande cancervirus.

När det gällde musikindustrin kunde Lina berätta om skadorna som den disharmoniska musiken ställde till med och hur Sveriges Radio inte lät oss ta del av det livselixir för själen som harmonisk musik sades vara för att istället fylla etern med skadlig musik.

Lina berättade också om frimurarnas svenska aktiviteter. I Sverige hade de bland annat iscensatt kuppen mot Gustav IV Adolf för att kunna sänka Sverige i fattigdom vilket senare skulle bana väg för Socialdemokratin och frimuraren Branting. Ett utmärkt exempel på frimurarnas snillrika förfarande att först skapa ett problem för att sedan komma med lösningen. Sedan kan man ju undra om folk verkligen hade det så fett på Gustav IV Adolfs tid och tycka att man hade exceptionellt god framförhållning.

Annars handlade mycket av Linas spretiga föredrag om USA. Han återgav bland annat den hos amerikanska kristna högern spridda myten att Barack Obama inte är född på amerikansk mark och sålunda egentligen inte kan bli amerikansk president. Tack vare sina kopplingar till frimureriet så kunde han ändock bli amerikansk president, påpekade Lina.

Som synes så kunde som vanligt allt förklaras inom ramen för den stora konspirationen, precis som det brukar vara hos de med en paranoid föreställningsvärld. I den avslutande frågestunden tydliggjordes också detta ännu en gång, när Lina hävdade att även relativt aktuella händelser som den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm city och den polska flygkatastrofen båda var en del av den stora konspirationen.

Jüri Linas regiassistent, före detta nationaldemokraten Steve Ahlberg, fick också någon minut på sig att berätta om sitt uppvaknande. Han menade att hans förmåga att se det fördolda nog var medfödd och banne mig, var inte detta de första sanna ord som yttrats den kvällen. Att upptäcka mönster är en förmåga som människan svårligen skulle klara sig utan. Likaså brukar man hävda att det varit en evolutionär fördel att vara överkänslig för att tolka in intentioner bakom skeenden, det har varit bättre att en gång för mycket tro att ett träd i mörkret är en främling som lurar på en än att någon gång missa någon som smyger på en. Man brukar förklara människans anlag för religiositet med denna överkänslighet och det är nog inte omöjligt att även benägenhet att snöa in på konspirationsteorier har samma orsak.

Att upptäcka mönster och vara överkänslig för att tolka in intentioner i händelser må vara saker som gynnat människor. Man kan dock verkligen se hur dessa nyttigheter helt gått överstyr på ett direkt osunt sätt hos vissa, särskilt när vissa etniska grupper pekats ut som syndabockar.

Fotnoter:
[1] Den som tvivlar på att Jüri Lina är antisemit eller förintelseförnekare kan läsa islamisten och antisemiten Mohamed Omars intervju med honom eller Expoanknutna Jonathan Lemans sammanfattning av Linas tankar.

OBS, uppdatering 150621: I fotnoten ovan pekas Mohamed Omar ut som varande islamist och antisemit. Detta inlägg skrevs ju för några år sedan och Omar har sedan länge tagit avstånd från dessa idéer.

Det är fascinerande hur inkompetenta konspirationsteoretiker är när det gäller teknik. Precis som när jag bevistade zeitgeiströrelsens dag i Uppsala blev saker och ting fördröjda på grund av strul med tekniken. Man kan stilla undra hur Lina & co ska kunna utmana en mäktig, världsomspännande organisation med tentakler överallt om de inte ens kan spela upp en videofil på en dator.

Liknande inlägg på denna blogg: Omaka vänner, Zeitgeist Scheissgeist.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Jüri Lina, Antisemitism, Frimureri, Jordstrålningscentrum, Sanningsrörelsen.

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.


Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).

Dr Phil och jag

Någon gång ibland brukar jag titta på Dr Phil. Även om han är en pop-psykolog tycker jag ofta att han har vettiga saker att säga. I början reagerade jag dock på hur hård han kunde vara mot sina klienter. Han verkar nämligen inte ta någon som helst hänsyn till yttre omständigheter utan lägger hela ansvaret på individen när det gäller att komma tillrätta med sina problem. Sociala förhållanden verkar faktiskt inte bekymra den gode doktorn det minsta. Huruvida man är född med eller utan silversked i mun verkar inte spela någon roll.

Först kan det verka hårt, men det är vid närmare eftertanke självklart att en psykolog oftast bör resonera på det viset. Individen har obefintliga möjligheter att påverka strukturerna i samhället. När det gäller att angripa sina problem så är det nog mer fruktbart att tänka sig att individen allena är ansvarig för det som drabbar honom eller henne. På mikronivå är det givetvis ett vettigt synsätt.

En politiker som applicerar samma tankesätt, å andra sidan, är både hjärtlös och blind för hur samhället är beskaffat. Någon som ska ha hand om helheten kan självklart inte enbart se individerna.

För att sammanfatta, på individnivå ska man ha ett Dr Phil-perspektiv och på strukturnivå ska man inte ha ett Dr Phil-perspektiv. Så enkelt kan det vara ibland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Psykologi, Dr Phil, Makt, Strukturer, Individen.