Jonas – Sida 23

En dikt om barndomens somrar, Säterdalen och hjärnsubstans

I tidig skolålder besökte vi små dalayngel Säterdalen och jag minns det som en Edens lustgård. När jag nu under sommaren hade vägarna förbi kunde jag därför inte låta bli att bege mig ned dit. Det ledde till att min sovande musa vaknade till liv och jag skrev följande stycke poesi.

Förväntansfullt stiger jag ned i min barndoms paradis

Hoppas där få möta det Eden mina glittrande barnaögon skådat

Strosar runt, söker efter soliga branten där min kamrat handlöst föll

Allt blott minnen, finner icke stupet där han fick hjärnan skakad om

Vattnet i ån är brunt och smutsigt, barnen som leker är fula

Inser, det vackra Säterdalen finns bara uti min skalles grå massa

Men måhända är det Säterdalen som bor i mina neuroner
mera värt än detsamma av atomer

För den som inte är bekant med min diktning kan jag upplysa om att den är en form av metapoesi. Den är delvis en drift med den poesi som tar sig själv på alltför stort allvar. Tror man att det innebär att min diktning inte är på allvar tror man dock fel. Tvärtom, i och med dess självreflektion, den ironiska tonen och dess dubbelhet står den långt högre än den form av pretentiös poesi som den har udden riktad mot.

Tidigare dikter jag publicerat på denna blogg:
Juldikt, en dikt om julens sanna väsen och dess sataniska undertoner.
Höstkvällsångestdikt, en dikt om själens mörker och döda harungar.
SJ, min musa, en dikt om vänskap med de döda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Poesi, Sommaren, Säterdalen, Neurologi, Estetik, Dalarna.

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

Medborgarpartiets närradiosändningar

Medborgarpartiet var ett högerextremt, kristet enmansparti som tycks ha varit som mest aktivt på 90-talet. Partiets verksamhet verkar främst ha bestått av partiledaren Percy Brunströms närradiosändningar över vilka det verkar ligga ett mytiskt skimmer. De som hört dem och skriver om dem på nätet prisar dem för deras episka underhållningsvärde. Närradio var gamla tiders internet där allsköns idioter fritt fick lufta sina tankar. Av diverse flashbackinlägg att döma verkar Brunström dessutom ha utsatts för en närradions motsvarighet till internettroll.

Någon har i vilket fall som helst gjort en politiskhistorisk välgärning och bevarat några av Brunströms sändningar från tidigt 90-tal och lagt upp dem på Youtube.

I del 1 får vi veta att Brunström sökt jobbet som radiochef och är upprörd över att Anna-Greta Leijon istället fick tjänsten.

I del 2 blir vi upplysta om hur Palme och facket förstört Sverige. Brunström redogör också för Medborgarpartiets program. De är mot massaborter, mot massinvandring, mot EG/EU samt för ett avskrivande av statsskulden. Han har också en lösning för att komma tillrätta med massarbetslösheten. Dock tänker Brunström inte berätta hur han ska göra eftersom de andra partierna då kommer att stjäla hans lösning.

I del 3 slår det helt slint i Percys huvud, han får hysteriska skrattanfall och blir extremt repetativ när det gäller invandrare som kommer till Sverige och förföljer svenskar. Han avslutar med att spy en massa galla över favorithatobjektet Bengt Westerberg.

I del 4 oroar sig Brunström över utvecklingen i Sverige.

Klart mest underhållande är dock klippet jag bäddat in nedan. Den gode partiledaren tycks ofta ha varit lite småberusad i studion. Denna gång har det dock blivit ganska många glas för mycket.

Om man inte fått nog av Brunström efter att ha lyssnat på ovanstående klipp så har samme youtubeanvändare som lagt upp dem även lagt upp några ”blandband” med olika underhållande högerextrema närradioprofiler. Brunström figurerar i några av de klippen. Bland annat hänvisar han till Bibeln och berättar att när man dör kommer en film att spelas upp där det avslöjas om man röstat på Socialdemokraterna. Han har också kreativa bortförklaringar till att han verkat berusad under sändning. Mycket nöje!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Småpartier, Medborgarpartiet, Högerextremism, Närradio, Ideologi, Arbetsmarknaden.

Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag då och då granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.

Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.

En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Raggare, Dalarna, Vandalism, HBTQ, Pedofili, Eddie Meduza.

Död, genus och höjda armar på Fotografiska museet

Min bloggs sommaruppehåll blev lite längre än jag planerat men nu tänkte jag att det var dags att börja posta inlägg igen. Inleder med några korta rader om gårdagens besök på Fotografiska museet för att värma upp mitt sommarstela postaknappsklickarfinger.

En av museets två stora utställningar hade olympiska spelen som tema. Utställningen var komplett med genusavdelning och allt. De hade också en avdelning om tillfällen då politiken fått spelrum på OS-arenorna. Det var bilder på människor av olika kulörer som på prispallen höjde sina armar i olika vinklar. Det var vita människor som på 30-talet sträckte armen rätt ut och det var svarta människor som på 60-talet hade armen rakt upp.

Den andra stora utställningen var kontroversiella Sally Manns fotografier. Hennes foton av de egna barnen har beskyllts för att vara barnpornografiska. Annars var det mycket bilder där döden och alltings förgänglighet var i kamerans fokus. Är man vän av ruttnande människolik så är delar av hennes utställning rena julafton.

Slutligen hade de en utställning om bilden av Strindberg. Om han levt idag och fått bestämma över Fotografiska museet så hade det nog inte blivit några genusavdelningar.

Jag tog inga bilder av bilderna vid detta besök, vill man se dem så får man gå dit. Istället får det bli en bild ur det egna regnbågsarkivet. Då denna sommar var regnrik så har jag nämligen gott om dem och kan frikostigt dela med mig.

Mina tidigare blogginlägg om besök på Fotografiska museet:
Penisbilderna och apokalypsen, om Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.
Fotografiska museet revisited, om mitt andra besök då Nick Brandts utställning om Afrikas djurliv var dragplåstret.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Döden, Genus, Pedofili, August Strindberg, Sally Mann.

Magnetisörens nittioåttonde vinter

När jag besökte nyandliga Jordstrålningscentrum häromsistens kände jag att pengarna brände i fickan. Bokbordet gapade dock nästan tomt. Där fanns böcker författade av kvällens konspirationsteoretiske föredragshållare som jag antingen redan hade eller inte ville ha. Utöver det fanns bara några tunna skrifter om magnetterapi från tidigt 80-tal. De kostade dock bara tio kronor styck så jag plockade åt mig två av dem.

Skrifterna skulle visa sig vara riktiga fynd. Författaren, Ivan Troëng, argumenterar i dem för magnetterapins undergörande effekter.

Den första skriften, Magnetterapins grunder, består till större delen av ett register över vilka sjukdomar magnetismen kan bota, och det verkar vara det mesta. Som exempel kan nämnas Addisons sjukdom, Adeni, Agorafobi, Adeno-carcinom, Akne, Akromegali, Alkoholism, Allergi, Aleukemi, ALS, Amnesi, Anafylaktisk chock, Anemi, Aneurysm, Angina pectoris, Appendicit, Apptitlöshet, Arterioskleros, Asbestos, Arytmi, Ascites, Astma och Atrofi och då har vi bara avverkat alfabetets första bokstav. Notera att eventuella felstavade åkommor är författarens egna felstavningar. Hur en typ av behandling kan hjälpa mot nästan allt är lite oklart, ett par sidor ägnas åt den teoretiska grunden men man blir inte klokare av att läsa dem.

Han redogör också mycket kortfattat för några vetenskapliga studier som han menar stöder magnetterapin, bland annat från slagrutegubben Ernst Hartmann. Det behövs kanske inte sägas, men det är inte den typ av studier man hittar på Pubmed som det hänvisas till i Troëngs häfte.

Själva magnetbehandlingen ser lite olika ut beroende på vad patienten lider av. Lokala besvär behandlas först och främst med en liten magnet fäst på kroppen. Mot allvarligare åkommor används kroppsomslutande elektromagnetiska spolar.

Vad lagen säger om alternativa behandlingar som saknar vetenskaplig grund verkar inte bekomma Troëng. Han stoppades av konsumentverket för några år sedan efter att ha påstått att hans magneter botade cancer och i mitten av 80-talet verkar det som om han blivit dömd för brott mot kvacksalverilagen. I nedanstående exempel från hans skrift ser Troëng gärna att hans behandlingar används på barn och vid behandling av cancer, båda brott mot patientsäkerhetslagen som kvacksalverilagen numera uppgått i.

Blue baby
blått barn beroende på dålig syresättning.
Orsak: Medfött hjärtfel.
Behandling: En tim morgon och kväll i kroppsspole Ø 35 cm. En 8 magnetmatta läggs under lakanet i hjärttrakten.
Prognos: Varierande från mycket god till dålig, beroende på hjärtfelets svårighetsgrad.

[…]

Cancer
Förr kräfta, svulstsjukdom dels malign-elakartad, dels s.k. godartad typ.
Orsak: Miljön utsätter den moderna människan för allt fler cancerogena influenser. Psykiska och andra påfrestningar som nedsätter immunförsvaret leder ofta till cancer resp. manifestation av latent cancer.
Behandling: Magnetbehandling av cancer har studerats av hundratals forskare både laboratoriemässigt och kliniskt. Redan Paracelsus fann att magnetbehandling av cancer var mycket effektiv. Den moderna magnetbehandlingen inriktas dels på en lägre nivå där man i första hand eftersträvar ett förstärkt immunförsvar och en förhöjd syresättning, dels på en högre nivå där fält på 150-1000 gauss visat sig kapabla att bryta ned cellstrukturen hos cancer. Den högre nivån med intensiva fält på själva tumörområdet stöttas alltid av lågintensiv eller mellanintensiv allmänbehandling av hela patienten. Lämplig utrustning är kroppsspolar på 60-300 gauss samt utrustning för uppnående av nivåer 600-1000 gauss, dvs ”cancerplattor” med eller utan järnbygel.
Prognos: Mycket god.

[…]

Hjärntumör
i hjärnan växande tumör.
Behandling: Huvudspole en tim 3 ggr/dag. Alt. 2 ggr en timme med 500-600 gauss.
Progos: God.

(Troëng, I. (1980), Magnetterapins grunder, s. 23-33)

I skriften kan man också läsa några anekdoter om patienter med cancer som använt magnetterapi, eventuellt på Troëngs inrådan. Två av dem valde helt bort konventionell behandling till förmån för magnetterapin som påstås ha gjort dem friska.

I den andra skriften, Magnetism ett bra medel mot cancer, inriktar sig Troëng på sin favoritåkomma. Han hinner dock även med att berätta lite anekdoter från olika hörn av världen om hur dödligheten minskat radikalt vid tider av läkarstrejk. Troëng har också förklaringen till varför det händer att behandlingen inte har effekt på cancern ibland.

Magnetisk cancerbehandling i Sverige är i dag en behandling som patienten ger sig själv. Eftersom så få läkare intresserat sig för metoden finns ingen ordnad övervakning av behandlingen. I några fall har detta medfört att patienten tagit alltför små doser.
Det är en grundregel vid all magnetterapi på att om önskat resultat inte uppnås har dosen varit för låg.

(Troëng, I. (1981), Magnetism ett bra medel mot cancer, s. 11)

Det är patientens eget fel om det inte fungerar alltså. Man kan i och för sig förstå att patienten tröttnar eftersom denne måste befinna sig i det magnetfält som genereras av den kroppsomslutande elektromagnetiska spolen i upp till åtta timmar per dag i vissa fall.

Troëng verkar dock ha varit en renässansmänniska av rang med många järn i elden. Googlar man lite ser man att han även intresserat sig för alternativa teorier kring forntida högt utvecklade civilisationer, likt en svensk Erich von Däniken. Han var också under en tid ordförande i ett UFO-troende sällskap och var övertygad om att vi hade återkommande besök från planeten Venus. Troëng har också skrivit en bok om hur månen och Stilla havet bildats vid en kollision med en himlakropp för nästan 12000 år sedan. Vid kollisionen slets en bit av jorden bort som bildade månen, nedslagsplatsen blev tydligen Stilla Havet. En sjujäkla smäll lär det ha varit.

Kanske låg det dock ändå något i hans magneter, ty en snabb koll på Ratsit ger vid handen att farbrorn är live and kicking vid 98 års ålder. Hans Stiftelsen Terapimagneter lever dock inte längre, konkurs inleddes i november 1982. Troëngs idéer och uppfinningar kommer dock säkerligen att överleva honom, genom dårars försorg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Cancer, Magnetterapi, Jordstrålningscentrum, Alternativmedicin, Exopolitik.

Konspirationsteoretiskt snömos på Jordstrålningscentrum

Jag hade i måndags givit en bekant ett besök på nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum i försenad julklapp. Måhända var jag inte den ende som var sen med julklappen ty det var fullsatta lokaler, vilket det förvisso ofta brukar vara på Jordstrålningscentrum. Kvällens föreläsare var konspirationsteoretikern Mats Sederholm vars bok Det enda rätta jag skrivit om tidigare. För oss hardcorefans som läst hans bok ett par gånger framkom tyvärr inte så mycket nytt under föredraget.

Det finns konspirationsteoretiker och så finns det konspirationsteoretiker. En del är tydliga med vilka konspiratörerna är och vilka planer de har, andra är mindre tydliga. Sederholm tillhör den senare gruppen. Allt var ganska diffust och det var inte många konkreta påståenden. Sederholm talade hellre i bilder. Han liknade till exempel sökandet efter de som kontrollerar skeendena i världen vid sökandet efter planeter runt andra solar. Man kan se på stjärnornas rörelser att de är påverkade av något objekts gravitation i närheten även om man inte ser själva planeterna som påverkar dem. Så var det också med de så kallade Arkitekterna som styr världen, händelseutvecklingen i världen gjorde att man kunde ana dem bakom skeendena.

Sederholm tog förvisso upp många av de klassiska konspirationsteoretiska käpphästarna. Han pratade mikrochips och kontroll utan att konkretisera. Han pratade också om planer på en kommande världsregering utan att bli mer konkret än några lösryckta citat. Han var heller inte tydlig när det gällde farorna med detta utan konstaterade kort att det skulle leda till att alla blev stöpta i samma form. Han pratade självklart också om attackerna den 11:e september som han menade att det fanns tveksamheter kring. En stor del av föredraget ägnades annars åt vårt samhälles försvar mot oliktänkande. Till exempel tog han upp något han läst i DN där man kritiserat det amerikanska utbildningsväsendet för att skepticism mot människans klimatpåverkan skulle beredas plats i USA:s skolor. Sederholm menade att det var ett brott mot yttrandefriheten att inte vilja att alla skulle få komma till tals, som om yttrandefrihet skulle innebära att alla tänkbara aparta åsikter skulle få plats i skolundervisningen.

Man kunde ibland också ana att det nog inte alltid var så lätt att ha snöat in på konspirationsteorier. Med ”snöat in” menar jag då inte att springa på en massa meningslösa föredrag, läsa böcker, skriva blogginlägg och bränna åtskilliga hundralappar på eländet. Nej, jag menar att verkligen tro sig leva i en värld där en hemlig maktelit smider djävulska planer mot en mänsklighet där det stora flertalet är blinda för vad som sker. Sederholm berättade att det var tufft och ofta ensamt att vara vaken och se sanningen, de sovande medmänniskorna kunde till exempel viska och skratta bakom ryggen. Han berättade också om hur man inte orkade höja blicken och se sanningen på samma sätt i perioder med låga energier. Jag har ibland undrat om inte många av de som är fast i konspirationsträsket borde gå in i en vägg någon gång eftersom man uppenbarligen betalar ett pris för sin världsuppfattning.

Liknande inlägg på denna blogg:
Det enda rätta, om Sederholms relativt nyutgivna konspirationsteoretiska bok.
Chips i hjärnan hos Jordstrålningscentrum, om mer extrema men samtidigt också mer konkreta konspirationsteorier. Jag fick under ett besök hos den nyandliga sammanslutningen veta hur Totalförsvarets Forskningsinstitut i lönndom opererade in mikrochips i hjärnan på olyckligt lottade medborgare för att kontrollera dem.
Jüri Lina, frimureriet och jag, om konspirationsteoretikern Jüri Linas föredrag hos Jordstrålningscentrum om frimurarnas diaboliska planer. Även Lina är relativt konkret när det gäller konspiratörerna och vilka planerna är.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Sanningsrörelsen, Jordstrålningscentrum, Världsregering, Klimatskeptiker, Psykologi.

Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Humanisterna, Kristendom, Moralfilosofi, Ateism, Christer Sturmark.

Kostymklädda klättrare i kollektivtrafiken

Efter att pendlandet till hufvudstaden en tid varit relativt oproblematiskt körde det ihop sig i fredags morse. Ledningarna kring Stockholms central hade nämligen ett kraftigt underskott på elektroner vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Vi tvingades stanna blott några retsamma hundra meter från perrongen.

Efter att vi stått stilla någon timme och personalen precis meddelat att vi skulle få vänta ytterligare trekvart hände dock något märkligt. Plötsligt sågs en man i kostym lämna tåget för att klättra över det två meter höga stängsel som omgav spårområdet. När en kostymklädd herre börjat forcera stängslet följde andra välklädda raskt efter. Jag har svårt att tänka mig att de alla var hjärtkirurger på väg till operation, man får nämligen inte operera med slips. Kanske hade de dock något annat minst lika viktigt att göra, jag har egentligen ingen aning.

Vi vanliga människor utan kostym som inte hade så viktiga jobb satt dock istället snällt kvar och väntade. Ja, kanske var vi till och med lite glada för att vi hade en ursäkt att inte vara på jobbet.

Trots att kostymnissarna har en stark flockmentalitet saknar de solidaritet gentemot de andra individerna i flocken. Denna äldre hane som inte mäktade att ta sig över stängslet blev kvarlämnad av sina artfränder.

En försening kommer dock sällan ensam. Idag när vi på väg hem mot Uppsala skulle passera Knivsta blev vi tvingade att stanna. En person hade ställt sig framför ett framförvarande tåg och vägrade flytta på sig. Först sedan ordningsmakten tillkallats kunde vi fara vidare. Jag finner det inte för osannolikt att det rörde sig om en hårt prövad medpendlare som brutit ihop och nu skulle hämnas på SJ, Trafikverket och de medresenärer denne stört sig på genom åren.

Liknande inlägg på denna blogg: Mälardalens Odysseus, mer om de prövningar man får uthärda som pendlare.

Media: DN, UNT, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Pendlande, SJ, Psykologi, Socialdarwinism, Arbetsmarknaden, Vansinne.

Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, <Konspirationsteorier, <Antisemitism, Kommunism, Högerextremism, Sovjetunionen, USA.