Jonas – Sida 22

John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter

Detta inlägg är tredje delen i mitt studium av de svenska healingresorna till John of God i Brasilien. Du rekommenderas att först läsa mina tidigare inlägg i serien, först om introduktionen till resorna på Studieförbundet Vuxenskolan, därefter om några av researrangörerna. I detta inlägg kommer sedan de återstående svenska researrangörerna att studeras närmare.

Researrangören Angelica har tre enskilda firmor registrerade med verksamheter som Feng Shui, personlig utveckling och resor. Angelica föredrar att ta frågor över telefonen och jag ringer upp henne. Hon verkar inte arrangera så många resor, eventuellt har hon en resa under hösten. Däremot hoppar hon in då och då som extra guide när de andra har stora grupper. Hon verkar fundera över att helt sluta arrangera resor för att istället acceptera ett erbjudande om att bli fast guide på plats i Brasilien för en annan researrangör. Att det är lönsamt att ha en person på plats tyder på att det ändå är en lukrativ bransch.

Guiden Jannie har en enskild firma registrerad på sig där resor finns med i verksamhetsbeskrivningen. Hon har tre gruppresor under andra halvan av 2012 och hitintills fem inplanerade under 2013. Hennes grupper brukar vara på 10-15 personer och skulle det bli fler så tar hon med sig extra guide. Precis som de andra verkar Jannie vända sig till svårt sjuka. På hennes hemsida www.dinhealingresa.se inleds presentationen av John of God med ”Man kan ha olika anledningar att åka hit, epilepsi, cancer mm” (WebCite). När jag i mejl frågar om chanserna att bli helad från ändtarmscancer svarar hon att ”Om chansen att bota just en specifik sjukdom kan inte jag svara på, de enda som kan svara på den frågan är entiteterna som arbetar genom John of God. Det är något mellan dem och just dig. Vissa som kommer hit får hjälp direkt, medans andra tar lite längre tid.” Det tycks alltså bara vara en tidsfråga.

Man kan på Jannies hemsida också ladda ned ett häfte med förhållningsregler inför vistelsen på Casan. I det kan man ana hur omfattande verksamheten hos John of God är. Där beskrivs reglerna och hålltiderna för alla olika köer på Casan, till exempel för att träffa mediumet eller för att få en andlig operation. Man får även veta att när man får träffa John of God själv har man har blott två sekunder på sig att beskriva vad man vill ha hjälp med. Med tanke på vilket högt genomflöde av människor det verkar vara är det förståeligt att varje persons tid med mediumet blir kort. Det är också myllret, de många olika köerna och krångliga procedurerna som gör att det är motiverat att åka med guide. Det är svårt för en förstagångsbesökare att veta hur denne ska bete sig.

Researrangören Katja verkar till vardags vara en verklig motsvarighet till någon av karaktärerna i SVT:s parodi Coacherna eftersom hon är samtalsterapeut och driver en enskild firma med verksamhetsbeskrivningen ”Vägledning, psykosyntesterapi och föreläsningar genom samtal, dans-rörelse, kost, diet, drömmar, bild-färg och form samt produktion och utgivning av litteratur, utbildnings- och kursmaterial.” Hon har hemsidorna www.brazilhealing.se och www.samtalsthlm.se. Katja arrangerar sex Brasilienresor under 2012 och lika många under 2013. Hon tar med sig max tolv personer på varje resa. Som en liten bonus får man på hennes resor samtalsterapi med henne vid två tillfällen. När man bokar en resa med Katja betalar man 2.000 i anmälningsavgift och resterande 9.500 tas med till Brasilien och betalas av någon anledning på plats där. Utöver det tillkommer givetvis flygresan.

När det gäller möjligheterna att bli frisk från ändtarmscancer svarar hon i sitt mejl att det är omöjligt att säga hur stor chans man har att bli helad, dock: ”Personer som jag personligen känner har t.ex. blivit hjälpt med äggstockscancer,pancreascancer, ändtarmscancer (min vän Maira hade ALLA dessa cancersorter och är frisk idag), hjärntumörer, bröstcancer, MS, hormonproblem,diabetes,depressioner,fri från tablettberoende (antidepp,ångestdämpande) sluta röka, ångest, tennisarmbåge, musarm och alla de olika emotionella problemen folk har fått hjälp med.” Det verkar alltså nästan inte finnas några begränsningar när det gäller vad John of God kan hela.

Under en informationskväll med Katja som jag bevistar i september får jag förutom lite cancerberättelser veta hur det gick till när hon blev guide och researrangör. Från början var hon, som alla andra researrangörer, där för sin egen hälsas skull. En dag fick hon dock uppgiften att bli guide av entiteterna, andarna som talar genom John of God. Om detta sade Katja att ”Det är klart att man har en valfrihet. Det är ingen som kommer att tvinga en till någonting. Men när, liksom, John of God och entiterna föreslår, kanske att man ska bli guide, då tackar man inte nej utan då tänker man att, okej nu är det liksom läge på något sätt.” Jag antar att det är svårt att säga nej till någon som har God i sitt namn. Särskilt de som upplevt sig bli helade på Casan och har mycket känslor investerade där torde nog ha extra svårt att säga nej. Varför John of God vill ha fler researrangörer är inte svårt att räkna ut. Katja fick uppgiften i juni 2011 och hade när hon berättade det arrangerat nio resor, vilket alltså borde innebära bortåt hundra resenärer och många fina sedelbuntar till Casans kassa.

Katja berättade under informationskvällen också om en tjej från Kanada som verkade ha någon form av nervsjukdom eftersom hon var väldigt sjuk och satt i en rullstol och skakade. Katja trodde att anledningen till att hon blev sjuk nog var att hennes konfliktfyllda familj som behövde jobba med sig själva skulle komma till John of God. Detta var en typ av förklaring till att folk blev sjuka som jag skulle stöta på fler gånger. Jag fick också veta lite om en sorts surrogatoperation där en person åkte till Casan i en annan persons ställe när denne inte kunde åka. Katja berättade hur hon varit ställföreträdare åt en man med hjärntumör och fått en andlig operation på Casan i dennes ställe.

Som sina fördelar framhöll Katja bland annat att hon hade lärt känna många där nere. Eftersom många som reste faktiskt var sjuka var det bra att veta vem man skulle kontakta om det hände något, menade hon. Dessutom höll hon sig till skillnad från vissa av sina arrangörskollegor med små grupper om tolv för att kunna ta hand om alla ordentligt. I klippet nedan berättar hon förutom om gruppstorleken hur hon sett döende vid Casan, som dock alltså inte rest med henne. Varken hon eller Casan verkar dock vilja ha såpass svårt sjuka personer där. Vi får i klippet också veta lite om de praktiska bestyren kring att åka med sjuka.

Katja hade vidare ett samarbete med resebyrån Brasilienspecialisten som uppenbarligen inte bryr sig om vilka oetiska verksamheter de förknippas med så länge det fyller flygstolarna. En representant från dem var på plats under informationskvällen och berättade lite praktiska detaljer kring biljettbokning och priser på flygbiljetter. Katja är inte heller den enda healingresearrangör de samarbetar med.

Intressant var också frågan från en person i publiken vad som skulle hända när John of God dog. Katja svarade att dels fanns det energier och andar på platsen som var oberoende av honom. Dels fanns det en del duktiga människor runtomkring honom som kanske skulle kunna ta över. Det finns alltså anledning att tro att affärsverksamheten faktiskt kan överleva John of God. Med tanke på hur många människor kring Casan som måste ha ett ekonomiskt intresse av att verksamheten fortgår så är det nog till och med mycket troligt att så kommer att ske.

Elisabeth med hemsidan www.tuvanhelhetsterapi.se verkar vara det nyaste tillskottet i den växande researrangörsfamiljen. Hon pysslar annars med sådant som kraniosakral terapi och chakrabalansering. Elisabeth verkar ha sin första resa under hösten. Eftersom jag upptäcker henne sent blir hon den enda jag aldrig tar kontakt med.

Slutligen har vi damen som man på Studieförbundet Vuxenskolans informationskväll fick veta erbjöd sig att ta med ett foto till Brasilien för det hutlösa portot 600 SEK. Hon sköter reseverksamheten genom en enskild firma. Hon har dock ej någon hemsida och hade det inte varit för introduktionsföredraget på Studieförbundet Vuxenskolan hade jag aldrig fått höra talas om henne. Under 2012 har hon fyra gruppresor. I sitt mejl skriver hon att den idealiska gruppstorleken är 10 personer, har hon fler än 12 tar hon med sig en extra guide. Angående möjligheterna för mig att bli helad från ändtarmscancer svarar hon i sitt mejl att: ”I Casan brukar man säga att det finns inget som heter ”obotligt”. Vi i västvärlden har bara inte kommit underfund med hur sjukdomar uppstår och läker. ”John of God” lämnar dock inga garantier av den simpla anledningen att du själv har huvudrollen i din egen healingprocess.” Det tycks alltså vara ens eget fel om det går åt skogen på Casan.

Som synes verkar den svenska healingreseverksamheten vara omfattande med lågt räknat 40 gruppresor och 500 resenärer till Casan varje år. Jag har då också ignorerat uppgifter om att arrangörerna ibland har ett trettiotal personer med sig. Utöver det finns ett mörkertal som reser utan guide eller med www.johnofgodresor.se:s alternativ att fritt boka resdatum och träffa deras fasta guide på plats. Årligen spenderas en bra bit över tio miljoner på svenska resor till John of God genom svenska researrangörer vilket dock inte verkat avspegla sig i företagens omsättningssiffror ännu. Hur stor del av kakan varje aktör får är dock inte helt klart. Det är inte alls säkert att de svenska researrangörerna tjänar jättegrova pengar på verksamheten. För det första äter flygresan upp runt 10.000 – 13.500 av de 20.000 -25.000 som healingresan kostar varje resenär. Som tidigare nämnts tar Casan betalt direkt från besökarna för de olika behandlingar som John of God ordinerar dem. Utöver det kan jag tänka mig att de kanske tar ut avgift direkt från researrangörerna för andra saker, till exempel för översättarna som bistår dem. Sedan är det möjligt att de ständigt fullbelagda hotellen i trakten också tar ut överpriser även om prisnivån på den brasilianska landsbygden rimligen borde vara låg. Mycket är oklart men det borde ändå bli en hyfsad förtjänst för den svenske guiden på en resa med 10-15 personer. För de som eventuellt tar med bortåt 30 personer blir det givetvis än mer lönsamt. Hur mycket Casan får är än svårare att säga. De flesta researrangörer menar att några tusenlappar räcker för extrautgifter och behandlingar men det är oklart hur stora donationer resenärerna förmås göra till Casan. Det avgörande är dock inte exakt hur stora pengar aktörerna gör. Det omoraliska består i att ge svårt sjuka personer en verkningslös behandling.

Man kan tycka att rikets journalistkår borde granskat denna förvånansvärt livliga reseverksamhet där man med flygets hjälp slipper ta hänsyn till patientsäkerhetslagen och det skydd för svårt sjuka patienter som den innebär. Det borde bara i den svenska verksamheten kring John of God finnas gott om intressanta berättelser om girighet, utnyttjande och besvikelser; sådant som den tredje statsmakten borde finna intressant. Någon svensk granskning av verksamheten står dock icke att finna.

Går man utanför Svea rikes gränser finns det litegrann att läsa. Är man sugen på en granskning av John of God är artikeln om honom på Skepdic, James Randis diskussion kring fakirtricken samt granskningen på Committee for skeptical enquiry bra ställen att börja på. Det är dock förvånansvärt magert med kritiska granskningar. Att hitta de som höjer John of God till skyarna är desto enklare. Bland annat har Oprah Winfrey hyllat healern, vilket kritiserats, och det var också till stor del tack vare henne som han blev internationellt känd.

Att under några veckors tid få läsa researrangörernas hemsidor och mejlat med dem hade gjort mig nyfiken på vilken typ av människor de var. Att resa till Brasilien med någon av dem var i dyraste laget, men en annan möjlighet dök upp. En av researrangörerna, damen utan hemsida som jag fick höra talas om hos Studieförbundet Vuxenskolan, hade redan i sitt första mejl till mig där hon svarade på mina frågor föreslagit att vi skulle träffas. Svårt plågad av min påhittade ändtarmscancer hade jag inte något emot att få träffa henne för att få veta mer om vad hon hade att erbjuda mig. Mitt nästa inlägg kommer att handla om våra möten.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om en informationskväll där man gjorde reklam för healingresorna till Brasilien.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, en närmare titt på några av de svenska researrangörerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Skojare, Medialitet.

John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen

I detta inlägg börjar jag titta närmare på de svenska arrangörerna av resor till den brasilianske healern John of God. Du rekommenderas, för att få en bild av vad det handlar om, först läsa mitt inledande inlägg om reklamen för John of God hos Studieförbundet Vuxenskolan.

Efter att ha bevistat introduktionen till John of God och healingresorna var jag sugen på att få veta mer om den svenska grenen av denna cyniska industri vars affärsidé främst verkade vara att utnyttja sjuka och desperata. De flesta av de svenska researrangörerna finns på internet och jag inledde på det sätt alla hobbygräv börjar; genom att googla, läsa lite hemsidor och klicka runt på Ratsit. Det finns dock begränsningar när det gäller hur mycket information man kan få fram på det viset. Jag har därför också mejlat researrangörerna, uttryckt intresse för att resa till John of God med dem och ställt lite frågor kring extrakostnader, storlek på grupperna samt möjligheterna att bli botad från ändtarmscancer. Ingen av de som svarade visade några tecken på att se ett problem i att utnyttja desperationen hos någon med cancer och sälja en resa till denne. Tvärtom berättade flera om resenärer som blivit fria från cancer på Casan även om ingen lämnade några garantier för ett omedelbart helande. I Sverige hade det varit ett brott mot patientsäkerhetslagen, som kvacksalverilagen numera uppgått i, att behandla cancersjuka med alternativa metoder. Tack vare att man istället arrangerar en resa till en plats utanför Sverige kommer man dock uppenbarligen undan.

Jag har hittat ett tiotal olika svenska personer som är researrangörer och saluför gruppresor till John of God. De brukar var och en ha mellan 4 till 6 resor per år och priset ligger oftast runt 20.000 – 25.000 SEK för en tvåveckorsvistelse. Standard är att researrangören själv följer med till Brasilien som guide. Antalet resenärer på varje resa verkar vara 10 – 15 stycken med reservation för att det kan vara något fler. När jag mejlade och frågade hur många som var med på varje resa uttryckte jag nämligen oro för att man skulle försvinna i mängden och inte få den hjälp man behövde. De hade alltså anledning att ange en lägre siffra för att lugna mig. Jag har också fått vissa uppgifter om att vissa av arrangörerna har ett trettiotal resenärer på sina resor. Bland annat visade det sig att den guide jag senare skulle komma att träffa hade det på en resa, och under en informationskväll som en annan arrangörer anordnade framhöll denne att hon hade ett tak på ungefär tolv resenärer till skillnad från vissa av de andra som kunde ha ett trettiotal. Jag kommer dock att ignorera dessa högre siffror och räkna lågt när jag senare försöker sammanställa alla uppgifter.

Researrangörerna har det gemensamt att de alla är mer eller mindre nedsjunkna i det alternativmedicinska träsket. De sysslar annars med sådant som energimedicin, ayurveda, holistisk friskvård, numerologi och feng shui. Ingen ägnar sig enbart åt healingresorna. Det får vara osagt i vilken utsträckning arrangörerna själva är bedragna respektive bedragare. Jag kan tänka mig att de flesta, till skillnad från John of God själv, ändå tror på det de håller på med. Man kan dock inte vara befriad från kritik bara för att man är lättledd. Researrangörerna verkar också så gott som alltid först åka dit som patienter själva innan de blir guider och researrangörer. Jag har bestämt mig för att inte publicera deras efternamn eftersom jag vill underlätta för dem att byta till ett jobb där de inte lever på att utnyttja desperata och sjuka. Potentiella arbetsgivare brukar nämligen som bekant googla de som söker anställning.

Verksamheten bedrivs antingen genom ett aktiebolag eller en enskild firma. I något fall saknas relevant företagsengagemang men eventuellt skulle företaget kunna stå på någon annan person. Dock är aktiebolagen alla relativt färska och det finns inte så många kompletta bokslut tillgängliga. Att kolla hur mycket en enskild firma omsatt är tyvärr besvärligare än att klicka runt på Ratsit vilket är taket för min medborgarjournalistiska grävförmåga. Av lite olika anledningar finns alltså inte så mycket omsättningssiffror som man skulle velat ha. Dock, eftersom verksamheten verkar vara expanderande kommer det nog att finnas mer siffror i framtiden för den nyfikne.

Anita, som verkar vara den mest erfarne guiden, har SEM, Svenska Energimedicinska AB som bildades så sent som 2011 och några bokslut finns därför inte tillgängliga. Hon har dock ägnat sig åt verksamheten en längre tid och är faktiskt i startgroparna för att starta ett integrativt center i Sverige med den helande energin från Casan som grund. Hon har också startat en insamlingsstiftelse som ska bekosta healingresor för familjer med minderåriga barn. Självklart måste de då åka i hennes regi och hela resekostnaden betalas inte av stiftelsen. Hennes hemsidor är www.casafriendssweden.se, www.secha.se och www.starita.se. Anita har under senare delen av 2012 fyra gruppresor som alla är fullbokade. Under 2013 har hon hitintills sex gruppresor i kalendern. När jag mejlar henne mina frågor får jag veta att hennes resenärer brukar ha med sig så mycket som 5000 till 15000 SEK för extrautgifter. Angående mina möjligheter att bli fri från cancer i Brasilien skriver hon att: ”Det handlar mycket om tillit och jag känner många med cancer som blivit botade med mestadels arbete i current/meditationsrummen.” På hennes hemsida kan man även läsa berättelser från cancersjuka som rest till Casan och påstås ha blivit friska på grund av behandlingen där.

Jag har inte fått någon synlig operation och inte heller många osynliga här på Casan. Entiteterna berättade genom João att min cancer kom sig av en andlig hemsökelse. När jag väl hade förstått det, satt jag i meditationsrummen på Casan så ofta som möjligt och arbetade på att bara ge tillbaka, ge tillbaka, ge tillbaka. När jag till slut, med hjälp av alla entiteter, örtmedicin och välsignat vatten fick rent i mitt energifält kunde min kropp börja läka och jag blev av med min cancer.

(WebCite)

Precis som Bomanson påpekade under föredraget hos Studieförbundet Vuxenskolan fanns det dock de som inte blev friska från cancern. På Anitas hemsida berättas också en sådan historia, där personen inte blir frisk men finner någon sorts lugn. Mannen som berättar om sin sjuka hustru besöker om och om igen Casan tillsammans med henne och vill inte veta något annat än att behandlingen varit av godo, inte ens efter att hon avlidit. Berättelsen är också ett exempel på hur alternativa terapier kan få patienten att skjuta upp användandet av verkningsfulla behandlingar.

– Min hustru Lya blev i januari 2004 diagnostiserad med skelettcancer och läkarna upptäckte då också en elva centimeter lång cancertumör i hennes vänstra bröst. Den form av cancer hon hade fått var av den mer aggressiva sorten och hade spridit sig i hela hennes skelett. Hon ville inte ta cellgifter eller strålbehandling utan inriktade sig helt på olika alternativa behandlingar.
Efter diagnosen fick vi med jämna mellanrum information om Casan i Brasilien på de mest oväntade sätt men var väldigt tveksamma till att resa dit.
Var det rätt att göra den långa resan och vara så långt ifrån våra barn och vårt första barnbarn under det som mycket väl kunde vara den sista tiden av Lyas liv?
När vi för tredje gången snubblade över information om Casa de Dom Inácio enades vi om att ge det en chans. I mars 2005 reste vi till Abadiânia för en vistelse som visade sig bli fyra månader lång. Lya var då i så dålig kondition att hon var rullstolsbunden och hade konstant mycket svåra smärtor. Första gången hon passerade Medium João inkorporerad sa han:
– Ta tre kristallbehandlingar och kom sedan tillbaka. Jag bokade in dem direkt efter varandra och på eftermiddagen passerade hon Entiteten igen och blev då ordinerad operation och örtmedicin.

[…]

Ytterligare tre veckor senare behövde hon inte längre använda rullstolen annat än för längre sträckor och endast i undantagsfall ta sin smärtmedicin. Innan jag reste kunde hon till och med, med hjälp av oss andra, ta sig till det helande vattenfallet.

[…]

Vi återvände hem efter fyra månader och vår glädje kände inga gränser. Lya var på bättringsvägen och vid en kontroll hos sin läkare fick hon beskedet att cancern såg ut att vara helt inaktiv och att svulsten i hennes bröst börjat krympa. Några månader senare reste Lya tillbaka som guide för en grupp kvinnor däribland vår dotter, dotterdotter och sonhustru. De hade en mycket intressant och givande vistelse och Lya fick tillfälle att visa sin tacksamhet och samtidigt ta fler behandlingar.

[…]

Efter någon vecka blev cancern väldigt aggressiv igen och spred sig nu till hennes bukhinna. Cancern och den vätska som bildades tryckte på alla hennes inre organ så hon knappt kunde varken äta eller dricka. Vi hade redan en resa till Abadiânia inplanerad och i början av april 2006 var vi där igen. När Lya då passerade Medium João inkorporerad sade han:
– Kom tillbaka om fyrtio dagar.
Vi hyrde ett litet hus i Abadiânia och jag gjorde vad jag kunde för att Lya skulle få lindring med hjälp av några volontärer från Casan. Efter tre veckor fick vi budskap från Entiteterna att vi måste åka hem och att Lya skulle vända sig till sin läkare i Australien för att ta emot den vård hon kunde erbjudas där.

[…]

Jag hade knutit ett band runt både Lyas och min handled för att hon lätt skulle kunna väcka mig om hon behövde något på natten. Strax efter klockan sex, på morgonen den 16:e maj, vaknande jag av att någon drog i bandet.
Jag tittade upp på Lya, vi såg in i varandras ögon, och så dog hon.

[…]

Jag ville tacka Medium João och entiteterna för att ha skapat den här platsen, att vi fick ytterligare nästan ett och ett halvt år av högkvalitativt liv tillsammans trots att Lyas svåra sjukdom hade gått så långt.

Vi reste en hel del och kunde i stort sett göra det vi önskade tillsammans den sista tiden. Jag är också oändligt tacksam att Lya fick vara smärtfri och slapp de tunga smärtlindrande preparaten så att vi in i det sista kunde prata med varandra och att hon fick hjälp att gå vidare så lätt.

(WebCite)

De tre damerna bakom hemsidan www.weforyou.se och hälsoreseföretaget IBIDEM AB hade 2010, det första år som bokslut finns tillgängligt, en omsättning på 418.000 vilket väl får anses vara mycket blygsamt. 2011 hade omsättningen stigit till 1.138.000 även om de då gjorde en förlust på 300.000. Samma damer hade dock även ett annat företag, FRIENDS OF THE CASA AB, vars konkurs avslutades vid årsskiftet. De har sju gruppresor detta år och likaså nästa, vilket är lite mer än de senaste två åren då de haft fyra respektive fem gruppresor. De har ett tak på 14 nya resenärer per gruppresa, utöver det kan de ha ett antal som besökt Casan tidigare och kan rutinerna där. De arrangerar inte bara alternativa hälsoresor till John of God utan även till Slovenien. Utanför reseverksamheten sysslar de med sådant som healing och ayurveda. I deras svar till mig angående möjligheterna att bli frisk från cancer på Casan skriver de att: ”Jag kan inte tyvärr säga hur stor din chans att bli frisk i Abadiania. Jag vet bara att jag blev frisk där och många andra som reser dit. Vår guide Birgitta blev också av sitt bröst cancer.”

Mannen bakom hemsidan www.johnofgodresor.se är mångsysslare och engagerad i ett flertal olika företag, bland annat ett vars verksamhet förutom bland annat hypnos också innefattar hälsa och resor. Företaget hade 2009 en omsättning på 771.000, men både föregående och påföljande år var omsättningen betydligt lägre. 2011 steg den igen till 665.000 SEK. Mannen har fem gruppresor under andra halvan av 2012 men hos honom verkar det även finnas ett alternativ att fritt boka resedatum då han har svensk personal på plats året om. När jag i mitt mejl frågar om möjligheterna att bli frisk från ändtarmscancer får jag svaret: ”Din fråga ang att bli frisk är väldigt svår för mig att svara på, jag har varit i Brasilien i 8 mån totalt och jag har sett fantastiska saker hända. Vissa blir friska direkt andra med tiden. Men jag har inte sett någon åka dit utan någon förbättring.” De som avlidit då, var det också till det bättre? Eller blev de friskare först, innan de blev sämre igen och slutligen dog?

Maria bakom hemsidorna www.johnofgod.pl och www.johnofgodhealingresor.se har bara ett aktiebolag med blygsam omsättning och helt annan verksamhet än resor. Hon har fyra resor inplanerade i år och hennes grupper består av 8 till 10 personer. Annars sysslar hon med sådant som numerologi och reikihealing. Även Maria vänder sig uppenbarligen bland annat till svårt sjuka då hennes ena förstasida inleds med orden ”Han är utan tvekan den mest begåvade och kraftfulla andliga medium i vår tid. Sedan femtio år tillbaka har han botat over åtta miljoner människor från cancer, AIDS, MS, diabetes, hjärtproblem, epilepsi, Parkinson, depression, utbrändhet mm.” (WebCite) Angående chanserna att bli helad från ändtarmscancer skriver hon i sitt mejl till mig optimistiskt att ”Jag kan inte säga det men jag vet att många personer jag har träffat har fått bot, så chansen är stor kan jag säga.”

Läser man de berättelser från besökare som hon publicerar på en av sina hemsidor får man dock veta att det inte bara är svårt sjuka som besöker Casan.

Jag väntade att göra min andra operation. Jag såg många svårt sjuka runt omkring mig. Säkert cancer, MS och andra allvarliga sjukdomar. Då jag sluter mina ögon och försöker koncentrera mig på meditation är det de bilder jag får med mig. Vilken lidande tänker jag, stakars människor, flera av dem är döende och mitt i detta sitter jag med mitt som inte är lika allvarligt. Har jag rätt att ta plats här?

(WebCite)

Det är också mitt intryck efter föredrag och hemsidesläsande, att det även verkar vara ett betydande klientel med lindrigare åkommor som besöker John of God. Man ska alltså inte tro att det bara är svårt sjuka som besöker Casan, men eftersom det är mest upprörande är det ändå vad lejonparten av mina inlägg avhandlar.

Maria erbjuder precis som många av de andra researrangörerna distanshealingtjänsten som går ut på att man visar ett foto på personen ifråga för John of God och får örtpreparat utskrivna till denne. Det verkar dock i vissa fall vara frågan om att i alla fall kunna pressa lite pengar ur dem man misslyckats med att förmå återvända till Casan. ”Om du behöver komma tillbaka men inte kan är det bra för dig att fortsätta med örter. Sänd ditt foto med någon som reser till Casa så att du får mer medicin utskriven.” (WebCite) Denna tjänst tar Maria själv 600 kronor för.

I nästa inlägg kommer vi att titta på resten av researrangörerna. Vi kommer bland annat att få veta hur det kan gå till när man blir researrangör och guide samt varför det är motiverat att resa med guide istället för att helt enkelt resa på egen hand.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Skojare, Medialitet.

John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan

Detta blogginlägg är första delen i en granskning av den svenska affärsverksamheten kring det brasilianska transmediet John of God. Trots att denne befinner sig ett halvt jordklot bort har han och hans rörelse inflytande över ett förvånansvärt stort antal svenskars liv. Jag vill dock höja ett varningens finger, min granskning kommer inte att vara något för den känslige. Den kommer bland annat att innebära ett hämningslöst skyfflande av egna surt förvärvade slantar i gapet på en djupt oetisk verksamhet, dödsföraktande wallraffning som resesugen cancersjuk och slutligen konfrontation med min egen skamfyllda sexualitet. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, allt började i april i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Stockholm.

I ett föränderligt samhälle har det livslånga lärandet blivit centralt. Att ständigt äta av kunskapens frukter har helt enkelt blivit ett krav för att hänga med i svängarna. Jag vill inte hamna på efterkälken och kände mig i slutet av april därför nödd och tvungen att slanta upp 160 kronor för en lektion på Studieförbundet Vuxenskolan.

Den kunskapens frukt jag fick smaka visade sig dock vara ett sällsynt ruttet äpple att bita i. Ämnet för kvällen var ”John of God, en annorlunda resa” och sanna mina ord, nog verkade den resa vi informerades om vara annorlunda. På den här resan fick man nämligen inte fara längs de upptrampade turiststråken tillsammans med bakfulla, brunbrända guider som brukligt är. Ej heller fanns det någon Bamseklubb för de minsta. Istället fick man betala runt 20-25 papp för att åka till Brasilien tillsammans med en massa andra desperata, hoppfulla människor för att där låta en av världens mest omtalade healers genom en massa bisarra ritualer förhoppningsvis befria en från de mer eller mindre allvarliga åkommor man haft oturen att drabbas av.

Föreläsare var Kristin Bomanson som inom loppet av drygt ett år besökt Brasilien och healern inte mindre än tre gånger. Hon arrangerade inte själv resor men hade fått tillåtelse att i Sverige informera om healingresorna. Ett flertal svenskar får dock arrangera gruppresor till Casan där John of God huserar. Det vanligaste sättet att besöka honom är faktiskt att man åker på gruppresa tillsammans med en av Casan godkänd guide och researrangör.

John of God är ett så kallat transmedium. Han påstås i sitt transtillstånd kanalisera ett antal olika entiteter, sedan länge döda andar som i jordelivet varit läkare eller helgon. Det är dessa entiteter som ska hjälpa folk till helande vilket de gör på olika sätt. Man ordineras ofta kristallbäddsterapi, meditation och örtkapslar men patienten kan också få någon form av operation. Dels påstås entiteterna operera andligt och personen behöver då bara passivt ta emot healingen. Ibland utför entiteterna dock fysiska operationer genom John of God när han är i sitt transtillstånd. De fysiska operationerna verkar vara några olika former av vanliga fakirtrick med enda skillnaden att de inte utförs på fakiren själv, han utför dem istället på de som kommit till Casan i hopp om helande. Det handlar främst om att skrapa ögongloben, föra upp vassa metallföremål i näsan samt skära och peta lite här och där – allrahelst i kvinnobröst av diverse videoklipp att döma. Det är dock en liten minoritet som genomgår dessa fysiska ingrepp. Då flera tusen personer ibland kan befinna sig på Casan samtidigt finns helt enkelt inte möjlighet att operera alla fysiskt.

Det verkar skrämmande nog vara många svårt sjuka som söker sig till John of God i hopp om helande. På www.friendsofthecasa.info, som verkar vara det närmaste en officiell hemsida man kan komma, kan man på förstasidan läsa om vilka sjukdomar mediumet påstås ha helat.

Here, for over 20 years, João Teixeira de Faria, a gifted and powerful medium known as ”João de Deus” (John of God) has helped countless people achieve apparently miraculous healings – of cancer, AIDS, paraplegia, blindness and many other serious or seemingly ”incurable” illnesses.

(WebCite)

Bomanson bestyrkte också inriktningen mot svårt sjuka. Hon berättade under föredraget att det var många med cancer som reste till Casan. Det slutade dock inte med att de alla blev friska. En del av de hon rest med ”lever inte längre i den här jordiska världen” som hon uttryckte det. Dock, även om de inte blev helade så hade Bomanson förstått att besöken hos John of God i alla fall gjort att de ”kommit till freds med sig själva”. Till exempel hade anhöriga berättat att det varit stilla i livets slutskede och de hade inte behövt så mycket smärtstillande. Man kan undra om det var vad de med långt gången cancer hoppats på när de bokade resan. Dock, tur för healingindustrin att de hann mjölka dem på pengar innan de lämnade jordelivet eftersom pengaöverföringar från den ickejordiska världen inte låter sig göras så enkelt.

För det är ingen tvekan om att här rullar det en del pengar. Resorna brukar som nämnts gå på runt 20.000 – 25.000 SEK men utöver det finns det saker som kostar extra på Casan. Man får till exempel betala extra för kristallbäddsterapi och örtkapslar som John of God ordinerar besökarna. Tilläggstjänsterna blir totalt några tusenlappar. Damerna bakom svenska hälsoreseföretaget IBIDEM AB och hemsidan www.weforyou.se rekommenderar på sin hemsida att man tar med sig 3000 SEK för extrautgifter: ”Det täcker de behov som finns av att köpa örter, ta kristallbad etc.” (WebCite) Även om det inte är några jättesummor per person så måste totalsummorna bli enorma med tanke på hur mycket folk det verkar bli på Casan ibland. De som besökt Casan berättar om trängseln och de långa köerna för att få tillbringa några sekunder med John of God. Sedan får man inte glömma att Casan även tar emot donationer och man kan anta att någon som tror sig inlett en process som ska sluta i mirakulöst helande nog kan vara generös i överkant. Enligt Bomanson var det dock en smaragdgruva på gården som tryggade försörjningen för John of God.

John of God
Bildkälla: Wikimedia commons

Under föredraget delades ett informationsblad ut där man kunde läsa om ett alternativ för de som inte kunde resa till Brasilien men ändå ville ta del av de helande krafterna. En av de svenska researrangörerna erbjöd sig i informationsbladet att för det hutlösa priset 600 kronor ta med ett helkroppsfoto på personen ifråga till Brasilien och visa det för John of God för att den porträtterade skulle få healing på distans. Man skulle för de pengarna dock även få samma örtkapslar som alla besökare hos John of God får köpa. Av någon anledning var man tvungen att skriva namn, adress och personnummer på kortet. Det räckte dock inte med att man själv skulle behöva kluddra ned kortet. John of God skulle dessutom sätta kryss på de foton där den distanshelade var tvungen att infinna sig på Casan i Brasilien för eventuell vidare behandling. Ett effektivt sätt att fixa dit nya mjölkkor får man anta.

Att återkomma var också något som ständigt verkade uppmuntras. Bomanson visade bilder på, och berättade om, Luis som haft en hjärntumör. Det hade egentligen inte varit meningen att han skulle överleva men han hade tack vare sin envishet och sina många återbesök på Casan klarat sig. Att uppmuntra folk att återvända är rimligen ett bra sätt att upprätthålla personflödet som i sin tur upprätthåller pengaflödet.

Skrämmande var också hur lama anekdoter de som vill tro på något tar till intäkt för att det är äkta. Bomanson berättade till exempel om hur den entitet som John of God kanaliserat gett någon en blomma på dennes födelsedag. Hur hade anden kunnat veta att personen fyllde år!? Intressant var också att den andliga världen verkade vara så beroende av saker som man skulle kunna tycka inte borde vara något hinder för den andra sidan. Till exempel var man tvungen att bära vita kläder för att entiteterna skulle ha lättare att se auran.

Studieförbundet Vuxenskolan har tyvärr för vana att släppa en hel del tokigheter innanför väggarna. Denna gång har de dock överträffat sig själva genom att låta göra reklam för ett cyniskt utnyttjande av desperata och sjuka, något som i Sverige hade varit ett brott mot patientsäkerhetslagen. Eftersom de svenska researrangörerna ordnar resor till en behandling utanför Sveriges gränser kommer de dock undan med kvacksalveriet. Det finns flera bra anledningar till att det är olagligt att behandla cancersjuka personer med alternativa metoder. En av dem är att man inte ska utnyttja den sjukes desperation. En annan är att man inte ska riskera att patienter avstår från eller skjuter upp verkningsfull behandling. På Casan verkar de dock tack och lov uppmuntra besökarna att fortsätta med eventuell inledd skolmedicinsk behandling, vilket förvisso förklarar att en del ändå blir friska.

Informationen avslutades med gemensam meditation. Vi skulle tänka oss själva att vi flöt runt i kärlek. Jag följde dock inte Bomansons instruktioner utan låg istället och guppade i ilska över cynismen och naiviteten som verkade vara de två ben som John of Gods healingindustri vilade på.

I nästa inlägg om affärsverksamheten kring John of God tänkte jag börja titta lite närmare på några av de olika svenska arrangörerna av resor till John of Gods Casa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Studieförbundet Vuxenskolan, John of God, Healing, Resor, Cancer, Medialitet.

Den alternativa verkligheten efter den jämställdistiska pubträffen

Någon gång i slutet av förra vintern hade jag planerat att besöka en av antifeministen Pär Ströms pubkvällar. Pär Ström har ju tillsammans med Pelle Billing blivit något av en portalfigur för den svenska antifeministiska rörelsen. Nu föredrar de förvisso att kallas jämställdister istället för antifeminister men det handlar ändå i grund och botten om en motrörelse. Mitt planerade besök var faktiskt innan den uppmärksammade episoden då feministen Maria Sveland och hennes anhang besökte en sådan pubkväll.

Anledningen till mitt besök var att se huruvida mina fördomar stämde, om den antifeministiske aktivisten var den person jag föreställt mig. Var han en tandagnisslande person med en osund fixering vid feminismen, möjligen med någon upplevd oförrätt i form av till exempel en vårdnadstvist i bagaget? Kanske skulle jag sedan skriva ett kortare blogginlägg om mina intryck från pubkvällen, givetvis utan att delge några detaljer eftersom det som sades på puben troligen skulle upplevas som ett privat samtal.

Jag anlände till pub Charles Dickens som planerat men skulle jag gå in? Jag spanade in och såg de öldrickande jämställdisterna. De såg inte farliga ut men ändå tog det emot att gå in. Något gjorde att jag kände mig obekväm med att stövla in där, sätta mig ner och lyssna av stämningen. Jag stod där utanför puben och velade i säkert en halvtimme innan jag gav upp och begav mig av mot tunnelbanan. I en alternativ verklighet tog jag kanske mod till mig och stegade in på Charles Dickens. Vem vet, kanske hade jag i detta parallella universa blivit övertygad av jämställdisternas argumentation. Längs denna tidslinje hade jag sedan vandrat som jämställdist i Pär Ströms släptåg.

Utanför Charles Dickens den kvällen uppstod en kluven tidslinje. Längs den andra tidslinjen tog jag mod till mig och gick in. I det parallella universat argumenterade kanske jämställdisterna så stringent att mina neuroner kopplades om och jag blev övertygad antifeminist och jämställdist.

Tidigare inlägg om antifeminism på denna blogg:
Antifeminazisterna och jag, om de antifeministiska bloggarna och deras argumentation.
Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriften Axess feminismkritiska temanummer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Antifeminism, Feminism, Bloggande, Pär Ström, Kvantfysik, Maria Sveland.

Hundhuvudets vidare äventyr

I mitt förra inlägg skrev jag om det avslitna hundhuvud som mötte mig när jag gjorde ännu ett tappert försök att börja använda Facebook. Någon hade velat dela med sig av denna makabra bild till sina medmänniskor. Det fotograferade huvudet var det enda som återstod efter att vargar dödat och ätit upp en jakthund.

Måhända är det bara mitt Facebook men jag tycker att det sociala nätverket verkar väldigt inriktat på illdåd begångna av gråben.

Hundhuvudet som mött mig på Mark Zuckerbergs skapelse hade dock inte visats upp för sista gången. Tidningen Jakt & Jägare hade ett kort reportage om tragedin med tillhörande hundhuvudsbild. Vill man tappa tron på människosläktet kan man som vanligt kika i artikelns kommentarsfält. Man får då även veta lite om den djupt liggande önskan som väckts hos vargmotståndarna att dela med sig av hundhuvudet. Någon föreslår att man ska skicka bilden till politikerna och ett par andra berättar hur de delat den på Facebook.

Men det slutar inte där. Hundhuvudet har även blivit viralt i den vargogillande delen av bloggosfären. Sajten med det missvisande namnet Vargfakta visar upp den. Bloggarna Kolar´n och Naturbrukaren gör likadant.

Jag vill inte raljera över något som givetvis är tragiskt. Viljan att visa upp resterna av hunden är dock så absurd att det är svårt att skriva om det utan att det blir raljant. Det är nästan något sakralt över denna vilja att alla ska skåda det som är kvar av en vargdödad hund. Som en relik ska det bäras runt och visas upp för alla och envar. Skåda hundhuvudet! Gudarna har sänt oss ett hundhuvud!

När jakthundar dör av andra orsaker är dock kadavren av någon märklig anledning inte lika intressanta att delge sina medmänniskor.

Sharing is caring

Tidigare inlägg om hundhuvudet: Det blodiga hundhuvudet och jag, om vargmotståndarnas visuella argument och jakthunden som ett verktyg oavsett om den är död eller levande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Argumentation, Hund, Bloggosfären.

Det blodiga hundhuvudet och jag

Jag är tyvärr en mycket dålig Facebookanvändare. Jag har försökt komma igång med det berömda sociala nätverket några gånger men misslyckats. Är man för slö för Facebook så är man i sanning odriftig av episka mått. När jag loggade in häromsistens fick jag dock incitament att kika in lite oftare eftersom det verkar hända spännande saker där. Bland alla bilder på bebisar, stränder, sommarstugor och färgglada maträtter dök det nämligen upp ett blodigt hundhuvud utan tillhörande hundkropp.

Vadan detta, tänkte jag. Hade möjligen en hund blivit påkörd? Jag visste nämligen att väldigt många hundar dör i olyckor med fordon inblandade. Eller hade kanske någon skumögd jägare råkat skjuta sin fyrfota jaktkamrat, sådant händer ju ibland. Jag anade dock att så inte var fallet då det behövts en mycket kraftig hagelbrakare för att helt skilja huvudet från kroppen.

Jag behövde nog egentligen inte läsa texten för att lista ut vad som hänt. Jag förstod redan att dödsorsaken var av ett ovanligt, men ändå omtalat, slag. Facebookdebattörens bildtext bekräftade också mina farhågor.

Beklagar sorgen… En arbetskolega har fått sin hund uppäten av vargar….
Detta var kvar när han kom fram……

Man kan tycka att det är lite makabert att vilja fota resterna av vad som i viss mån måste sägas vara en familjemedlem för att kunna slänga upp det i ansiktet på folk som ett visuellt argument i vargdebatten. Dock, precis som abortmotståndarna så gillar vargmotståndarna blodiga bilder. I båda fallen brukar det förvisso slå tillbaka mot dem själva eftersom man förknippar rörelsen med de bilder de använder sig av.

En kvinnlig bekant till personen som lagt ut bilden ifrågasatte också smakfullheten i det hela. Hon möttes då av en svada i äkta Braveheartstil.

Sen håller jag med att bilden kan upplevas osmaklig men det är ju den verklighet vi lever i, så varför censurera det som verkligen händer med våra kära jaktkamtater…..
Så med hänsyn och medkänsla för min kollega vill jag uppmärksamma verkligheten och skapa debatt….

Jag kommer aldrig tiga i denna fråga för att en del stoppar huvudet i sanden (Pun intended? /Bloggarens anm.) och låtsas att problemet inte finns….
Och dom som inte tål eller gillar det är det frivilligt att ta bort mig i sin FB-lista

Jag skrev tidigare i inlägget att jakthunden i viss mån är en familjemedlem. På pkjonas.se är ingen formulering en tillfällighet, jakthunden är ingen familjemedlem fullt ut och ej heller en fullvärdig jaktkamrat. Jakthunden är nämligen till viss del ett verktyg för jägarens nöje. Jägaren skulle aldrig skicka sina barn på en vildsvinsflock eller låta dem skälla ståndskall på en vresig älgtjur även om de vore duktiga på det, helt enkelt för att det är för farligt. Med jakthunden går det däremot bra att utsätta den för risker, just för att den till viss del faktiskt är ett verktyg.

Ett verktyg är hundarna också när deras kvarlevor används som visuella argument i vargdebatten. Bilderna på döda hundar är ämnade att spela på vår uppfattning av dem som familjemedlemmar och därmed väcka vår ilska. Samtidigt visar användandet av hundarna som objekt för att skapa indignation att familjemedlemmar är just vad de inte är. Jag har svårt att se hur man till exempel skulle lägga ut bilder på anhörigas avhuggna huvuden på Facebook för att uppröra och skapa debatt om psykvården i den händelse de råkat ut för en psykotisk yxmördare.

Det är märkligt att när hundarna dör av andra orsaker får man aldrig se några bilder. Trots att långt fler hundar dör i trafikolyckor lyser bilder på däckmönstrade hundkadaver med sin frånvaro. Trots att många hundar dör av vådaskott så är jägarna ytterst dåliga på att lägga ut bilder när de skjutit sin Rufus eller Karo. I slutändan beror vargmotståndet givetvis i stor utsträckning på något helt annat än de få vargdödade hundarna, nämligen konkurrensen om viltet.

Jag avstod i vilket fall som helst att kommentera bilden då detta med säkerhet skulle följas av diverse känsloutspel trots att det uttryckts intresse för debatt. Det blodiga hundhuvudet hade dock ändå skapat ett behov av att ventilera mina känslor och jag kände mig därför nödd och tvungen att skriva detta blogginlägg. Man bör nämligen aldrig begrava sina känslor i själens källarnivåer då man aldrig vet hur det kan slå tillbaka.

Vem får bära hundhuvudet?

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag, om argumentationen hos vargmotståndarna och konspirationsteorierna kring vargen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Motivation, Argumentation, Hund.

Extrem sökmotoroptimering

I en tid när allt och alla har en egen webbsida är det livsviktigt att sökmotoroptimera. Det gäller att sikta in sig på nyckelord och sedan positionera sig högt bland Googles sökresultat för att vinna besökare. Sedan starten har jag alltid haft sökmotorresultaten i åtanke när jag författat inlägg. Här följer mina erövringar hitintills.

Söker man på ”Energibolaget i Sverige” hamnar min blogg på femte plats. Detta är ett sökord som i lite olika varianter faktiskt drar hit en del googlare. Sedan mitt inlägg om elskojarföretaget publicerades har över tusen personer läst det.

En annan bloggläsarmagnet är sökordet ”penisbilder”. Jag dominerar toppresultaten och min blogg hamnar på plats två, tre och fyra. Djupstuderar jag statistiken visar det sig tyvärr att de som hittar hit genom sökordet blott stannar några sekunder. Uppenbarligen är de ej nöjda med vad de funnit. Som bloggansvarig får jag försöka ta till mig av den tysta kritiken och leverera vad de vill ha så att de stannar kvar.

Googlar man på ”Landsbygdsdemokraterna” dyker min blogg upp på plats nummer tre. De som hittar hit genom den söktermen stannar dessutom mycket längre än de som är sugna på manslemmar. De som är nyfikna på landsbygdsalternativet i svensk politik kvarhåller sig på bloggen nästan fyra minuter i snitt.

De som googlar på ”porrklubbar i Tallin” hittar min blogg på plats fyra och fem. Tyvärr blir de som är intresserade av kvinnlig fägring i Östersjöns pärla ej särskilt långvariga på denna blogg.

Till sist, andligt intresserade personer i Stockholmstrakten som är intresserade av föredrag och kurser googlar kanske på nyandliga sammanslutningen ”Jordstrålningscentrum”. De finner då min blogg både på plats två och tre.

Som varande de obskyra sökordens Napoleon har jag givetvis planer på vilka sökord jag ska erövra härnäst. Dock, en fältherre publicerar självklart inte sina planer för allas beskådan. Den som lever kommer dock att bli varse mina fälttåg i sinom tid.

Liknande inlägg på denna blogg:
Relationen mellan delfiner och människor, en titt på de olika sökord som gör att besökare hittar min blogg.
Kriminalvården tänker nytt, en djupstudie av besöksstatistiken för min blogg där jag kollar vilka nätverk de som googlat sig till min blogg kommer från.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Sökmotoroptimering, Penisbilder, Energibolaget i Sverige, Webbsökning, Jordstrålningscentrum.

Tom of Finland och konstvärldens dekadens

När jag igår fick höra att en finsk 1900-talskonstnär ställde ut på Kulturhuset begav jag mig dit för att avnjuta lite konst. Man tycks dock i dessa dagar inte kunna besöka en konstutställning utan att få manslemmar upptryckta i ansiktet. Denna gång var det dock värre än någonsin och då är jag ändå ganska härdad från tidigare konstutställningar. När jag besökte Fotografiska museet för att med utgångspunkt från Burtynskys panoramabilder kontemplera vårt beroende av oljan fick jag istället Mapplethorpes svartvita penisar fastbrända på näthinnan. På Nationalmuseums utställning Lust & Last kunde jag inte ens räkna fallosarna. När jag nu senast givit mig av till vackert belägna Waldemarsudde för att där beskåda konsten möttes jag av Eugène Janssons nakna atleter .

Tom of Finland, den finske konstnär som ställde ut på Kulturhuset, får sägas vara en sentida Eugène Jansson på steroider då han också tecknar nakna atleter som dock får Janssons dito att se mycket spensliga ut. Tom of Finland hade nämligen en förkärlek för att teckna abnormt muskulösa män, tillika med extrem utrustning mellan benen. Ofta var de dessutom inblandade i någon form av extravagant sexuell samvaro.

Detta inlägg blir av nödvändighet mycket kort då jag saknar ord för att beskriva vad jag såg. Jag kan i alla fall konstatera att man numera inte kunna besöka en konstutställning utan att riskera att få ögonen utpetade av oräkneliga manspålar.

Jag har för första gången i denna bloggs historia känt mig tvingad att censurera en bild på grund av stötande innehåll. Talande är att det blev nästan fler censurerade ytor än ocensurerade, så djupt har konstvärlden sjunkit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, HBTQ, Penisbilder, Tom of Finland, Eugène Jansson, Censur.

Hur göra en pengastinn jude avundsjuk?

Det blir mörkare och mörkare om kvällarna och man börjar redan drömma sig tillbaka till sommaren som varit. Det behöver egentligen inte sägas men sommarens höjdpunkt var självklart Israelkvällen under Livets Ords europakonferens i Uppsala den 25:e juli. Många tänker tungomålstal och extas när de hör Livets Ord nämnas. Församlingen är dock långtifrån så extrem som den en gång var, även om mycket faktiskt är sig likt under fernissan.

Temat för kvällen var Israel och det judiska folket. Ulf Ekman själv var inte på plats denna kväll. Man gjorde dock lite reklam för en bok om Israel skriven av honom och läste upp ett kort citat från den. Vi fick veta att Ekman kallade sig kristen sionist eftersom han i Bibeln såg Guds löfte till det judiska folket att få återvända till sitt hemland. Argumentet ”för att gud säger det” lär dock inte bita på någon utanför kretsen bokstavstroende kristna. Man hävdade slutligen att boken skulle hjälpa oss att genomskåda sekulär medias påstått endimensionella och lite antisemitiska rapportering kring Israel.

Efter att man även försökt kränga Livets Ord-arrangerade resor till Israel var det dags för en liten film om antisemitismen i Sverige. Vi fick veta att Malmös judiska familjer flydde staden eftersom de inte längre kände sig säkra och i Stockholm kunde judar inte bära Davidsstjärnan. Vad kan vi göra, frågade berättarrösten. Svaret kom omedelbart. Vi upplystes om att vi kunde stödja Livets Ords arbete. De hade nämligen tagit 13000 besökare och pilgrimer till det heliga landet, deras internationella bibelskola i Jerusalem hade undervisat om det bibliska Israel, församlingens Operation Jabotinsky hade förflyttat 18000 judar till Israel och nyhetsbrevet Israel Report gick ut till 12000 prenumeranter. Hur allt detta skulle hjälpa judarna i Stockholm och Malmö fick vi dock aldrig veta. Det betonades dock att vår passivitet var livsfarlig, något som skulle upprepas flera gånger under kvällen.

Om det var så att lösningen på problemen med antisemitism var Operation Jabotinsky, att skicka judar till Israel, då fanns det en motsägelse i resonemanget. Man förfasade sig under kvällen med rätta över många länders ovilja att ta emot några judar vid andra världskrigets upptakt och citerade Australiens ambassadör som då sagt att de inte hade några rasproblem och inte heller ville importera några. Men om man nu anser att lösningen på problemen med antisemitism är att skicka judar till Israel säger man då inte samma sak som ambassadören, att judarna inte går att leva med utan att det blir problem?

När kollekten gick runt slängde jag i alla fall i åtta kronor för att stödja de olika projekten. Även om det var en blygsam liten slant så var jag inte livsfarligt passiv i alla fall.

Antisemitism och antisionism var också två sidor av samma mynt fick vi veta. Var man emot Israel så var man av nödvändighet emot det judiska folket, något nog inte alla skriva under på.

Efter lite sång blev det så dags för kvällens huvudnummer pastor Wayne Hilsden, en väckelsekristen kanadensare som känt sig kallad att starta verksamhet i Israel. Hilsden var djupt tacksam mot Livets Ord. Över hälften av de messiastroende judarna i Israel kom från de före detta sovjetrepublikerna. Livets Ords Operation Jabotinskys hämtade i sin tur judar främst från det gamla Sovjetunionen och de hade därför bidragit till att antalet messiastroende i Israel var högre än det annars skulle varit.

Hilsden berättade att det var hemska saker på nyheterna och att vi levde i uppenbarelsebokens yttersta tider. Världen var förvisso mörk men vid sidan av mörkret fanns även ljuset. Världens frälsning låg nämligen runt hörnet.

Pastorn förkunnade att det fanns en direkt koppling mellan världens frälsning och det judiska folkets frälsning. Om det judiska folket fann Jesus skulle det nämligen i sin tur göra att hela världen blev frälst. Som alltid fanns det dock lite hinder på vägen, hinder som Gud själv lagt ut. Gud hade som en del av sin hemliga plan förblindat judarna så att de inte ser Messias, berättade Hilsden. Det är dock inte för evigt, tröstade han. Judarnas blindhet för frälsaren kan nämligen upphävas av de kristna själva, detta genom att göra dem avundsjuka. Det räckte dock inte med vilken avundsjuka som helst. Vi kunde till exempel inte göra dem avundsjuka på våra pengar eftersom judar ju var kända för att tjäna pengar. Ja, den gode pastorn sade faktiskt så, lyssna på klippet nedan. Det som skulle göra judar avundsjuka var istället, kanske föga förvånande, Jesus Kristus och den helige ande. De kommer nämligen att bli avundsjuka på den helige andes frukt; den kärlek, glädje och frid som infinner sig hos den som är andeuppfylld. Vi skulle alltså låta oss uppfyllas av den helige ande och därmed göra judarna avundsjuka och få dem att längta efter att själva få möta Jesus.

Jag vill inte vara den som ifrågasätter folks bevekelsegrunder men det kändes som om Livets Ords och pastor Hilsdens engagemang för det judiska folket långtifrån enbart handlade om judarnas välgång. Det verkade tyvärr mer handla om att, som pastor Hilsden sade, ”det judiska folket kommer att vara en nyckel till en väckelse i ändens tid”. Man var helt enkelt inte intresserade av det judiska folket som så mycket annat än en nyckel i Guds plan som den går att uttolka i Bibeln. Det tycktes mer konkret handla om Israels och judarnas roll i den ändetid som Bibeln talar om. Det handlade främst om två saker, det fysiska Israel och det andliga Israel. Judarna ska dels komma tillbaka till det heliga landet, men de ska även finna frälsaren Jesus Kristus. Jag gissar att Operation Jabotinsky hjälper till med det första och pastor Hilsdens arbete i Israel med det senare. Dessa två Israels återupprättande ska sedan i förlängningen leda till hela världens frälsning.

I vilket fall som helst var det inte judiska trosbekännare man var orolig för. Man var ju uppenbarligen ute efter att konvertera dem alla till sin egen tro.

Hilsden avslutade med en uppmaning till oss alla. Vi uppmanades återigen att uppfyllas av den helige ande och bli Gudsmagneter för det judiska folket genom att göra judarna avundsjuka. Ett gudomligt uppdrag så gott som något antar jag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Antisemitism, Kristendom, Livets Ord, Uppsala, Israel, Judendom.

Back on Track är inte på banan

Ödet har gjort att jag kommit i kontakt med företaget Back on Tracks produkter. De tillverkar stöd, skydd och täcken av olika slag, för människa, häst och hund. Hade det rört sig om vanliga handledsskydd, armbågsskydd eller hästtäcken så hade de varit ganska ointressanta. Back on Tracks produkter påstås dock vara något utöver det vanliga och ska hjälpa mot inflammationer och skador på andra sätt än de traditionella motsvarigheterna. Om materialet skriver de på sin hemsida att: ”Textilien är en synergi mellan gammal kinesisk erfarenhet och modern vetenskaplig textilteknologi.” (Webcite) Gammal kinesisk erfarenhet är ju en sådan där diffus fras som får varningsklockorna att ringa och vi får aldrig veta vilka erfarenheterna är. Den moderna vetenskapliga textilteknologin verkar vara keramiska partiklar i tyget som reflekterar värmestrålning. Modern vetenskaplig textilteknologi i all ära, men lite moderna vetenskapliga studier på produkterna skulle inte heller vara så dumt om de nu påstås vara något annat än det konkurrenterna säljer. Studierna lyser dock med sin frånvaro. Däremot finns det på hemsidan bilder av glada människor som varmt rekommenderar produkterna och berättar om hur de blivit hjälpta av dem. Leenden och glada tillrop istället för knastertorra studier brukar ju också vara rätt vanligt när det gäller den här typen av produkter.

Man kan ofta störas av den rika tillgången på bluffprodukter för oss människor. Det tycks dock ofta vara än värre för våra fyrfota vänner, och då särskilt för hästar. För dem tycks marknaden svämma över av pseudovetenskapliga produkter som dessutom kostar skjortan.

Hur som helst, den föreslagna mekanismen som ska göra att Back on Tracks skydd och täcken påskyndar läkning är enligt företaget följande:

Egenskapen hos de keramiska partiklarna är att när de blivit uppvärmda av kroppsvärmen utstrålar keramiken en värme som träffar kroppen. Värmen som på detta sätt återreflekteras är en långvågig värmestrålning vilken är detsamma som långvågig infraröd strålning.

[…]

Den våglängd som de keramiska partiklarna emitterar absorberas i cellerna och en signal går till hjärnan om att värmeenergin ökar och hjärnan öppnar då blodkärlen. Absorptionen sker inte bara på huden utan även en bit ner i vävnaderna, vilket gör att blodkärlen vidgas inte bara ytligt utan även i muskler och kring leder. Den ökade blodcirkulationen i vävnaderna luckrar upp muskelspänningar och stärker kroppens egna förmåga till att häva inflammationer och läka skador.

(Webcite)

På ett hästforum är denna tråds inledande inlägg läsvärt. Det är skrivet av en person som utger sig för att vara ”produktutvecklare inom textila/hybrida material med inriktning reflektion/energibesparing/värme/kyla” och i inlägget pekas på hur Back on Tracks påståenden om de keramiska trådarna är felaktiga och vilseledande. Keramik är dels inget högreflekterande material och även om det skulle vara det så är trådar alls inte reflekterande på samma sätt som en plan yta. Produkterna kan dock ha egenskaper som gör att de är värmebevarande. Längre fram i forumtråden kliver Back On Tracks VD in, dock utan att ens kommentera invändningarna vilket väl innebär att de är välgrundade. Istället väljer VD:n att fokusera på sådant som felstavade namn.

På Vetenskap och Folkbildnings forum finns också en tråd om företagets produkter. En användare på forumet har mailat företaget och frågat efter genomförda studier på produkterna. Hon fick svaret att en studie gjorts men att den på grund av mystiska omständigheter inte kunde publiceras. Gissningsvis var den undermålig.

Jag mailade lite med en herre på företaget och fick en gullig liten studie som omfattade tio hästar mailad till mig. Naturligtvis hade utförarna varit skeptiska innan men blivit förvånade över att produkten fungerat så bra. Sen hände det visst något som gjorde att studien inte kunde publiceras. Stackarna som sedan skulle sälja produkten hade inte resurser till att försöka upprepa studien så de satsade på marknadsföring istället. I vilken de inte anses kunna använda studien. Man styrker bevisföringen med auktoritetsargument och misstänksamhet emot mig. Klart BoT fungerar!

(Källa: Användaren pax på VoF:s forum)

Produkternas teoretiska grund tycks vara minst sagt skakig. Det avgörande påståendet, att dessa produkter har egenskaper som underlättar läkning och motverkar inflammationer på andra sätt än vanliga motsvarigheter, är något som inte är belagt. Någon vettig vetenskaplig studie av produkterna har ju inte gjorts trots att det borde vara enkelt att sätta upp en studie där en kontrollgrupp får helt vanliga stödprodukter eller täcken utan de undergörande keramiska partiklarna. Det tycks dock istället som att Back on Track kallt räknar med att folk är tillräckligt lättledda för att ta dem på orden att det fungerar och betala mer än för motsvarande stöd som saknar den gamla kinesiska erfarenheten och den moderna vetenskapliga textilteknologin. Det gör dock företaget tyvärr helt rätt i, de omsätter årligen hela 30 miljoner SEK.

Liknande inlägg på denna blogg: Magnetisörens nittioåttonde vinter, om magneternas påstått välgörande egenskaper.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Skojare, Back on Track, <Alternativmedicin, Konsumentfrågor, Pseudovetenskap, Skepticism.