Jonas – Sida 20 – PKJonas

Författare: Jonas

Flink, Quick och företagsam

Tidigare har jag skrivit om MUF:s vallåt ”Sverige jobbar” från 2010 i vilken man sjöng arbetslinjens lov. Förutom vallåtar och kampanjlåtar av olika slag är det dock svårt att hitta musik med ett borgerligt budskap. Jag vill minnas att liberala Magasinet NEO i en artikel försökte leta reda på högervriden populärmusik men det gick, föga förvånande, inget vidare.

Häromdagen sprang jag dock på en av dessa rara fåglar, ett litet musikstycke där borgerliga ideal och företagsamhet hyllades. Det rörde sig om en käck liten låt som ett lokalt band från min hemby i Dalarna spelat in i början av 80-talet. Man lovsjunger i låten ortens olika näringsidkare som gjort livet mer värt att leva.

Det är dock synd att låten inte gjordes några år senare istället. Kiosken som besjungs skulle nämligen komma att tas över av ingen mindre än blivande seriebekännaren Thomas Quick som under en tid däruti sålde korv, hamburgare och gotter. Att sjunga hans lovsång hade brutit av fint mot klämkäckheten i låten.

Efteråt fick jag höra rykten om att Quick sysselsatte några av byns äldre pojkar med någon sorts runktävlingar i kiosken. Sant eller ej så var jag hur som helst för ung att delta i sådan tävlan då det begav sig och jag ägnade istället min barndom åt den mer oskyldiga idrotten orientering.

Om det nu blir någon kommission som ska utreda hela Quick-historien så kan de gärna också få tillsätta en kommission som utreder om han någonsin gjorde något äckligt med maten och godiset han sålde i kiosken då det är något jag gått och undrat över i många år.

Liknande inlägg på denna blogg: Sverige jobbar, om MUF:s lilla lovsång till arbetslinjen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Borgerligheten, Dalarna, Thomas Quick, Idrott, Konsumentfrågor, Musik.

       
Dela


       

Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Noveller, Högerextremism, Svenskarnas Parti, Integration.

       
Dela


       

Paradiset – en enorm myskdoftande gyllene lussekatt

Wahhabism är den konservativa sunnimuslimska gren som är statsreligion i Saudiarabien. Bland annat tack vare sina oljepengar har de dock kunnat sprida sina misogyna och intoleranta idéer till andra länder, bland annat Sverige. I vårt land är föreningen Ibn Abbas Centret ett exempel på en sammanslutning som sprider wahhabismen.

Tidigare i månaden skrev jag om Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se och lärda muftis instruktioner för att ta hand om sitt underliv. Jag har dock fortsatt odla min andliga sida och tagit del av det konservativa wahhabitiska centrets olika webbresurser. Jag har bland annat lyssnat på deras fjorton delar långa föreläsningsserie om hur det muslimska paradiset kommer att te sig. Även om det blev över tio timmars lyssnande var det värt det, humorgänget bakom Ibn Abbas Centret levererade igen. Jag tänkte i detta inlägg plocka russinen ur kakan och berätta om det bästa deras paradis har att erbjuda.

I paradiset är allt gjort av det finaste män i öknen kunde fantisera om. Husen är av guld och sammanfogade med myskparfym, gruset består av ädelstenar och jorden är av saffran. Man kan dock fråga sig om man skulle värdesätta saffran, guld och mysk om det fanns överallt. Det borde rimligen gå inflation i sådana ting. Frågan är hur mycket man skulle uppskatta saffran när sandalerna är fulla med det och vinden blåser in kryddan i ögonen. Då känns det kanske inte lika lyxigt längre.

Gillar du litet och mysigt, glöm det. I paradiset är allt megastort. Man lovas bland annat ett tält som är 60 arabiska mil långt och skyhögt. Kan bostäder med sådana monstruösa proportioner verkligen bli hemtrevliga? Det finns dessutom enorma träd i vars skugga en ryttare kan rida under i hundra år och ändå inte komma bort från den.

Matportionerna man serveras är lika enorma även de. Man ska till exempel få en klase med vindruvor som är så stor att alla på vår jord skulle kunna äta sig mätta från den under resten av denna världs levnad utan att klasen skulle ta slut. Det ska också finnas hav med honung, mjölk och vin. Vidare ska man serveras en portion fiskleverolja som räcker åt 70.000 personer. Alla skulle kanske inte tycka att det sista lät som en belöning, snarare som en febrig mardröm hos något barn som av föräldrarna tvingats ta sin dos fiskleverolja var dag.

I paradiset ska man heller inte längre behöva smutsa ned sig med toalettbestyr men på något sätt måste ju ändå den uppätna maten ut. Det kommer att ske genom, hör och häpna, myskdoftande rapningar. Att rapa ut de enorma portionerna känns kanske inte så jättefräscht. Man kan i och för sig också svettas ut maten men det är väl egentligen inte mindre äckligt det även om svettningarna också ska dofta mysk.

När det gäller en del av belöningarna i paradiset känns de lite daterade. De imponerade säkerligen när man satt i en ring runt elden i öknen för något millenium sedan men numera känns de inte så fantastiska. Det berättas bland annat att de som står Allah närmast ska få speciella guldtroner som sänker sig när man ska sätta sig i dem och när man väl satt sig i dem åker de upp igen. Tyvärr har tekniken skämt bort oss moderna människor. När hissar är vardag så blir en sådan sak inte något man kommer att höja på ögonbrynen åt i paradiset.

I en av haditherna berättas också att det i paradiset ska finnas fönster där man kan blicka ned i helvetet för att njuta av att se sin fiende plågas. Vi som är vana vid förnedrande dokusåpor på TV kommer dock inte att roas nämnvärt av detta då våra krav på grym underhållning redan höjts till skyhöga nivåer.

Tyvärr är det inget jämlikt broderskap som väntar i paradiset. Man kommer faktiskt att få olika belöningar beroende på hur god muslim man har varit. Vissa har hem som är högre över de andras som stjärnorna över jorden och vissa kommer också att ha långt fler tjänare än andra. Vidare, den som njutit av musik, vin eller sidenkläder i detta liv kommer tyvärr inte att få ha sådant i himlen eftersom de brutit mot den allsmäktige gudens förhållningsregler. De kommer i paradiset att avundsjukt få åse andra, som varit mer ståndaktiga i jordelivet, avnjuta sådana ting. Vad var poängen med att förbjuda vin i detta liv om man ändå ska få det i himlen kan man dock fråga sig? Var det bara ett test för att se om man kunde låta bli?

Det paradis man får ta del av i Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie är som synes inte någon sofistikerad skapelse. Det känns snarare som en infantil barnfantasi om ett drömland med berg av glass och floder med kolasås. En femåring hade kunnat hittat på alltihop. Det finns dock en del barnförbjudna element i wahhabismens och Ibn Abbas Centrets paradis som en femåring inte skulle ha kunnat hittat på. För inget paradis är ju ett riktigt paradis om där inte finns oskulder att förlusta sig med.

Ibn Abbas Centret lär oss att de oskulder man kommer att tilldelas har stora mörka ögon och fasta, runda bröst som granatäpplen. De ska röra sig fantastiskt när de älskar med en och man ska sedan njuta av den genomförda älskogen i 70 år. Oskulderna ska dessutom vara fria från alla äckliga kroppsvätskor som urin, snor och menstruationsblödningar. Så långt låter ju allt jättebra men den allsmäktige guden ska nödvändigtvis skruva till det. Deras hud ska nämligen vara så vacker att den är genomskinlig och man ska faktiskt kunna se deras smalben genom den. Man undrar om det verkligen är något som tilltalar alla som kommer till paradiset. Att ha hustrur som ser ut som de där transparenta fiskarna man ser skelettet på låter minst sagt lite märkligt. Man har ju hört talas om många udda sexuella begär men genomskinliga tjejer är något jag aldrig stött på. Det som är droppen som får bägaren att rinna över är dock att enligt en av haditherna ska dessa jungfrur dessutom vara skapta av, ja just det, saffran. Ständigt denna saffran.

Liknande inlägg på denna blogg: Underlivshygienens allvetande härskare, om den allsmäktige gudens instruktioner för underlivsvård uttolkad i ett antal fatwor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Döden, Wahhabism, Religion, Ibn Abbas Centret, Paradiset.

       
Dela


       

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Planekonomi, Ekonomisk liberalism, Kapitalism, Nationalekonomi.

       
Dela


       

John of God akt 8: Vad är healing och hur kan det fungera?

Detta är del 8 i min bloggserie om healingresorna till transmediet John of God i Brasilien. Länkar till de tidigare delarna återfinns sist i inlägget. Del 1-4 utgör själva granskningen och del 5-7 avhandlar efterspelet.

Jag skrev i del 7 att min granskning av healingresearrangörerna hade utvecklats till ett konstprojekt men jag är inte så säker längre. Det handlar nog snarare om någon sorts tvångsmässigt självskadebeteende. Jag mår nämligen inte bra av att om och om igen ta del av researrangörernas usla argument för att man ska tro på John of Gods mirakel. Varje gång begraver jag ansiktet i handflatorna och förstår inte varför jag utsätter mig för plågan, allt det gör är ju att spä på mitt redan alltför djupa människoförakt.

Jag tycks dock vara fast i John of God-hjulet där det ena ständigt leder till det andra. I bloggeposets senaste inlägg bevistade jag ännu ett informationsföredrag, denna gång med researrangören Anita Ekberg. I pausen sålde man hennes bok, Vad är healing och hur kan det fungera?, som jag inte kunde låta bli att köpa även om det innebar att jag spräckte tusenlappen på John of God-relaterade varor och tjänster. Givetvis måste jag läsa boken och skriva några rader om den så att jag inte bidragit ekonomiskt till en oetisk näring utan anledning.

Jag har faktiskt tidigare skrivit en del om författarinnans affärsverksamhet. I del 2 skrev jag om företaget och insamlingsstiftelsen hon driver, om hur hon bemöter cancersjuka reseintresserade samt om ett par av helandeberättelserna hon publicerat på sin hemsida. I del 6 berättade jag kort om hur planerna på ett healingcenter utanför Gävle gått i stöpet. Del 7, slutligen, avhandlade som redan nämnts ännu en informationskväll om healingresorna, denna gång med just Anita som föredragshållare.

John of God-världen är de anekdotiska bevisens värld och en stor del av boken Vad är healing och hur kan det fungera? utgörs av berättelser skrivna av de som besökt John of God om de saker de upplevt där. Ibland hänvisar författarinnan förvisso till ”forskningsresultat” som ska bevisa healingens effekt men läsaren får sällan tydliga hänvisningar till var dessa ”forskningsresultat” står att finna och man förväntas ofta leta själv eller ta författarinnan på orden. Till ”forskningsresultaten” som man kan finna hör bland annat Masaru Emotos studier av tankars påverkan på iskristaller som fått välförtjänt kritik.

Besökarna som framträder i bokens olika berättelser tycks vara mer eller mindre rotade i den alternativa sfären. Man får man bland annat läsa om tidigare besök hos andra healers och gurus samt ta del av deras funderingar kring kvantmystik. Ett förmodat vaccinationsskadade barn far också förbi i en bisats i en av berättelserna. Det verkar alltså knappast som om John of God är första stoppet i den nyandliga karusellen för de som kostar på sig en resa.


Man presenterar i boken några av de andeväsen som John of God inkorporerar. Anita skriver att hon ibland sett John of Gods ögon helt klarblå när han kanaliserat ett specifikt andeväsen.

Det gäller att vara försiktig så att man inte går i samma fälla som de troende och låter de egna önskningarna och förväntningarna styra vad man ser. Möjligen kan det vara så att jag också bara ser saker jag vill se men jag tycker mig ibland ana i de olika berättelserna från Casan att de använder verksamma substanser på patienterna för att ge sken av att det faktiskt händer något med dem. Att få i dem någonting tillsammans med det heliga vattnet eller örtpreparaten man ordineras borde rimligen inte vara svårt.

Det berättas till exempel ofta att man efter de osynliga, andliga operationerna blir extremt trött och ligger och sover i något dygn. I boken berättar en man med tjocktarmscancer och metastaser i lever och lungor som rest med Anita om hur han kände sig vid tiden kring en sådan operation. Är det bara köandet, värmen och hans sjukdomstillstånd eller har han faktiskt blivit drogad?

Efter soppan mediterade jag en stund innan jag gick tillbaka till pousadan (värdshuset) för att äta lunch.
Kl 14 var det dags att ställa sig i operationskön. Kön gick raka vägen till operationsrummet/behandlingsrummet.
Jag stod upp och la höger hand på hjärtat för att sen blunda. Då började det. En mycket märklig upplevelse. Jag kände en bedövande känsla. Mina läppar domnade ungefär som hos tandläkaren. Jag började skaka och andas häftigt och fick problem med att stå. Jag koncentrerade mig på att inte ramla omkull och det rann från ögonen, näsan och munnen.
Efter en stund kom det fram en kvinna som torkade och lugnade mig. Jag fick öppna ögonen en kort stund för att stänga dem igen. Direkt därefter var det dags att gå och då var jag naturligtvis tvungen att öppna ögonen igen.
Anita tog emot mig och ställde mig mot en vägg så hon kunde samla ihop alla men jag fortsatte att andas oregelbundet. Då kom en man från Casan och kollade mig men uppenbart blev han nöjd med det han såg för han lämnade mig där jag var.
När Anita hade samlat ihop alla så försökte hon hjälpa mig till apoteket där jag skulle hämta mina operationsörter. Dessvärre så var jag så snurrig att hon ändrade sig och tog mig till ett eftervårdsrum. Det bemannas av minst en legitimerad sjuksköterska så även de omedelbara fysiska åkommor som kan vara allvarliga, kan identifieras och eventuellt behandlas på plats.
I eftervårdsrummet fick jag ligga tills min andning och min kropp återhämtat sig något sånär. Anita gick och köpte mina örter och efter ett par timmar så tog hon mig till pousadan där jag legat till skrivandes stund.
När jag låg i efterbehandlingsrummet så var känslorna mycket starka. Det var en blandning mellan eufori och misär. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag var ju så fysiskt påverkad. Hur kunde jag vara det? Men något måste jag ju tro. Oavsett så var den fysiska påverkan mycket kraftig.
Nu känner jag mig sliten. Trött och glad. Jag har legat och blundat, sovit och funderat i ett dygn. Efter en operation ska du inte göra något annat än att sova eller låtsas sova. Det är dock inte så svårt för mig.
I morgon blir det current room.

(Ekberg, A. (2011), Vad är healing och hur kan det fungera? s. 47-48)

Ett annat exempel från boken är Matthew som kommit till Casan för att bli av med en aggressiv hjärntumör. John of God, eller Medium João som han också kallas, tycks vilja ge Matthew biverkningar och förutsäga vilka de blir för att bevisa att det som sker på Casan är äkta.

En fredag eftermiddag i början av mars 2006 var Matthew i samlingshallen för att hjälpa till där han behövdes.
Medium João inkorporerad kom fram till honom och sa:
– Gå och hämta din fru.
Matthew sprang ut och hämtade Gessymara som mycket förvånad och orolig undrade varför. De skyndade sig tillbaka till Medium João/Entiteten som bad Gessymara att gå och hämta en burk örter. När hon kom tillbaka sade han:
– Öppna nu burken mitt barn. Jag kommer varken att röra vid burken eller örterna men kommer ändå att transformera den här burken med örtmedicin till något helt annat än passionsblomma. Jag vill att alla ska se kraften i det här. Örterna kommer att ha biverkningar som han kommer att både känna och se.

Örtpreparaten från Casa de Dom Inácio är baserade på Passionsblomma och specialdesignas av entiteterna för varje person. De ger i vanliga fall inga biverkningar.

Entiteten tog Gessymara lite avsides och berättad vilka biverkningar Matthew skulle få och hon frågade om hon skulle berätta det för honom.
Entiteten: – Nej, han behöver inte veta detta. Hans medvetna eller omedvetna ska inte ha någon påverkan på det du kommer att se. Ge honom två kapslar nu direkt, en till kvällen och därefter tre per dag tills kuren är slut. Hans andliga arbete är fullbordat och dessa örter kommer att rena hans fysiska system från alla bieffekter de tidigare behandlingarna har gett, speciellt cellgifterna. Lägga sedan märke till hur stark och frisk han blir.

Under tiden Matthew tog örtpreparatet fick han liknande bieffekter han fått när han gick på cellgifter, blev väldigt trött och mådde stundtals mycket dåligt. Några dagar efter att kuren var slut kände han sig friskare än någonsin.

(Ekberg, A. (2011), Vad är healing och hur kan det fungera? s. 100-101)

I de olika reglerna och ordinationerna på Casan som man får ta del av i boken kan man också ana att de nog ofta är till för att pressa så mycket pengar ur besökarna som möjligt. Förutom att folk så gott som alltid uppmuntras att återvända ett antal gånger handlar det också om så små saker som att man alltid måste ta taxi efter en osynlig, andlig operation även om man bor blott 50 meter från Casan.

Boken känns sammanfattningsvis som något av en tjockare reklamfolder för författarinnans egna healingreseverksamhet ämnad att inspirera de som funderar på att resa till Casan samt de som redan varit där.


Framsidan på boken pryds av ett foto som Anita tagit på Casan. Det påstås visa energierna på platsen och när John of God såg fotot uppmanade han henne att visa det för människorna i Sverige. De ljusa prickarna på fotot är de vanliga fotofenomen som brukar kallas orber. Prickarna är utmärkta objekt att tolka som annat än blott fotofenomen för den som gärna vill se belägg för något övernaturligt.


Vissa av fotofenomenen på bilderna i boken verkar dock inte ha uppkommit av en slump utan tycks ha kommit till genom manipulation. Dessa bilder har dock inte författarinnan själv tagit.

Avslutningsvis tre små kortnyheter från John of God-världen.

I. När mellandagstristessen var som värst anmälde jag för övrigt Anitas företag SEM, Svenska Energimedicinska AB och en av de andra researrangörerna till Konsumentverket för deras marknadsföring där de berättade om mirakulösa helanden från bland annat cancer på Casan i Brasilien. Detta kan nämligen bryta mot marknadsföringslagens paragraf 5 och 10. Det kändes som om det var hög tid att anmäla eftersom de haft flera månader på sig att uppdatera hemsidorna sedan den problematiska marknadsföringen lyftes fram i ljuset. Andra researrangörer ändrade omedelbart sina hemsidor men dessa två gjorde inga ändringar. P4:s lokala nyheter i Stockholm och Kristianstad har hunnit rapportera om anmälan. Återstår att se om Konsumentverket gör något åt saken.

II. På Casan används en sorts blinkande lampor som kallas kristallbäddar för att behandla besökarna. Det finns ett ganska stort antal sådana kristallbäddar i Sverige som besökare på Casan förmåtts köpa för dyra pengar. En av besökarna verkar ha ångrat sitt köp och försöker nu kränga kristallbädden på Blocket.

Healinglampa säljs pga platsbrist. John Of God använder den som komplement i sina behandlingar.
se ” John of God” på nätet.
Behandlar och balanserar chakrorna.
Nypris 50 000kr .Säljes till högstbjudande.

WebCite

III. Till sist lite obekräftat smaskigt healingreseskvaller som jag snappat upp när jag stått och lyssnat bakom en gardin på en John of God-relaterad tillställning. På ett sjukhus i Umeå sägs en sjukvårdsanställd ha rekommenderat patienter att åka till John of God för att bli friska. Om så är fallet har någon tolkat ”vetenskap och beprövad erfarenhet” synnerligen liberalt.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, inlägget är en liten introduktion till healingresorna där jag utgår från Studieförbundet Vuxenskolans reklamföredrag som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om den ena halvan svenska arrangörer av healingresor med destination John of God.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, fler svenska arrangörer av healingresor med destination John of God.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, det mest nervkittlande inlägget. Jag träffar en av researrangörerna, låtsas vara cancersjuk och intresserad av en resa till det brasilianska transmediet.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, om de första granskningarna i gammelmedia av healingresorna och John of God.
John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon, mer mediauppmärksamhet och lite resonemang kring varför det är motiverat att wallraffa.
John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum, ännu en informationskväll om healingresorna, denna gång med researrangören Anita som författat boken detta inlägg avhandlar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Medialitet, Konsumentfrågor.

       
Dela


       

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Apokalypsen, Global uppvärmning, Facebook, Noveller, Resurshantering, Traditioner.

       
Dela


       

Underlivshygienens allvetande härskare

Tack vare twitterflödet på bloggen Jag vill vara farlig hittade jag till hemsidan www.fatwa.se. Som hemsidans namn antyder är temat fatwor och är man vän av sådana så får man sitt lystmäte tillfredsställt flera gånger om. När man hör ordet fatwa tänker man på dödsdomar mot någon som skrivit eller ritat något som upprört. Den typen av fatwor hör dock till ovanligheterna. Det finns flera olika typer av fatwor men de är alla en sorts vägledande uttalande av en muslimsk lärd i en specifik fråga. Mer liberalt sinnade lärda och mer konservativa kan dock inte sällan komma med motstridiga fatwor.

Svenska Ibn Abbas Centret som står bakom www.fatwa.se anammar den wahhabitiska kvisten på den sunnimuslimska grenen på Islams stam. Wahhabiterna är fundamentalister och har tyvärr, bland annat tack vare saudiska oljepengar, ett alltför stort inflytande över vissa svenska moskéer där de kan sprida sitt kvinnoförakt och sin konservativa Korantolkning.

Med tanke på vilka som ligger bakom hemsidan finns föga förvånande många misogyna fatwor att uppröras över om man är ute efter det. Jag tänkte dock inte titta närmare på dem denna gång utan istället vända blicken nedåt, mot genitalierna. För av någon märklig anledning tycks enligt Ibn Abbas Centret denne Allah, universums visaste och mäktigaste varelse, vara mycket intresserad av vad som försiggår där nere i människornas underliv. Det gäller inte heller enbart när det är dags för älskog, de abrahamitiska religionerna har ju då historiskt varit snara med att plocka fram pekpinnen. Nej, de lärda som är satta att uttolka den allsmäktiges vilja har faktiskt också kommit med en rad fatwor rörande hur man till vardags ska ta hand om det man har mellan benen.

Man skulle kunna tro att borttagande av kroppsbehåring där nere är något som är av sent datum men skaparens budskap är tydligen tidlöst och det finns på hemsidan en fatwa rörande detta.

Fråga: Hur länge skall man som längst vänta innan man rakar sitt könshår?

Svar: Anas har berättat att Profeten (sallallahu aleyhi wa sallam) satte 40 dagar som den yttersta tidsgränsen som man måste raka könshåret innan. Den hadithen är autentisk [Sahih Muslim].

Och Allah vet bäst.

Shaykh ul-Islam Ibn Taymiyyah, Majmo al-Fatawa (21/115)

(Hadith = Episod ur profetens liv som används som vägledning)

Det finns också fatwor rörande pollutioner i sömnen. Dessa nattliga missöden måste dessutom rimligen vara oundvikliga eftersom en annan fatwa på hemsidan förbjuder onani. Ogifta förbjuds till och med att fantisera om sex i en tredje fatwa.

Fråga: Vad är bestämmelsen för den som vaknar och finner att det är vått i hans underkläder men inte kommer ihåg att han haft en våt dröm?

Svar: Om det våta han ser är sädesvätska så är det obligatoriskt för honom att göra ghusl vare sig han kommer ihåg att han haft en våt dröm eller inte.

Shaykh al-Albani, al-Masa’il al-’Ilmiyyah fil Qadaya al-Fiqhiyyah sida 67.

(Ghusl = den stora renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Att tvätta sig efter konstiga drömmar som slutat i våta kalsonger låter förvisso klokt. Den allsmäktige har också åsikter om hur man ska gå tillväga om samma vätska skulle komma i retur ur kvinnornas kön.

Fråga: Om en kvinna gjort ghusl, och därefter rinner det ut lite sädesvätska ur hennes kön (vad ska hon göra?)

Svar: Hon gör wudhû.

Imâm Ahmad bin Hanbal rahimahullâh

Källa: Kitâb ul-Masâ’il ’an Imâmî Ahlil-Hadîth av Kawsadj

(Wudu = den lilla renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Ja, det finns till och med fatwor rörande så kallade ”muspruttar”. Någonstans har en av de lärde sökt uttolka skaparens vilja när det gäller hur luftutsläpp utur kvinnans sköte bör hanteras.

Fråga: Om en kvinna släpper luft ur sitt könsorgan, bryter det wudhû?

Svar: Detta bryter inte wudhû, eftersom det inte kommer ut ur en oren plats som att släppa sig som kommer ut ur bakdelen.

Majmû’ fatâwâ wa rasâ’il Shaykh Ibn Uthaymîn (4/147)

Man måste fråga sig vad deras Gud gör där nere mellan benen egentligen? Varför ska han nödvändigt intressera sig för samma regioner som Kamratpostens frågespalt? Som härskare över en värld fylld med lidande och förtryck borde han väl rimligen ha viktigare och större saker att engagera sig i, maken till missriktat gudomligt engagemang är svårt att finna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Islam, Fatwor, Wahhabism, Ibn Abbas Centret, Underlivshygien.

       
Dela


       

Bloggens intressantaste inlägg 2012

Eftersom vi nu kan lägga 2012 till handlingarna tänkte jag lista den handfull blogginlägg jag själv anser är intressantast under året som gått.

Anden ska ha sitt och det fick den på Livets ords Israelkväll i somras. Man uttryckte där oro över den tilltagande antisemitismen i Sverige vilket givetvis inte var omotiverat. Tyvärr verkade det dock i slutändan handla om att man egentligen var mest intresserad av det judiska folkets öde som en del av Guds stora plan som man menade sig ha funnit i den heliga skrift.

Det blev dock inte bara traditionell andlighet utan även en del nyandlighet. För ett par månader sedan besökte jag till exempel en tillställning där transmediet Elisabeth kanaliserade fem olika kosmiska varelser. Utomjordingarna visade sig dock vara extremt inkompetenta. De saknade grundläggande astronomiska kunskaper, kraschade med sina rymdskepp och hade en usel organisation vilket ledde till att kanaliserande transmedier världen över kom med motstridiga budskap. Jag lade i inlägget upp ljudklipp från kanaliseringen för den som vill ha ett smakprov på hur det lät.

Granskningen av healingreseverksamheten med destination transmediet John of God i Brasilien var givetvis det viktigaste som hände på bloggen under det gångna året. De fyra första delarna i serien utgjorde själva granskningen. Det började med ett föredrag på Studieförbundet Vuxenskolan som i princip var reklam för resorna. I del 2 och del 3 grävde jag lite djupare och kontaktade healingresearrangörerna för att få veta mer om verksamheten. I den fjärde delen wallraffade jag och träffade en av researrangörerna. Den verklighetsbild jag då fick ta del av var minst sagt absurd, bland annat påstods negativa tankar orsaka cancer.

När det gäller den närmaste tiden framöver sitter jag för övrigt i detta nu och knåpar på den åttonde delen i bloggeposet om healingresorna till John of God. Jag har dessutom en liten mininovell med postapokalyptiskt tema nästan färdigskriven. Sedan är det ett antal böcker som jag tänkt skriva om men jag måste tyvärr se till att läsa dem först, det brukar vara en grundförutsättning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Årskrönikor, Livets Ord, John of God, Medialitet, Bloggande, Exopolitik.

       
Dela


       

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jul, Politisk korrekthet, Traditioner, Svenskhet, Argumentation, Konflikträdsla.

       
Dela


       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Barn, Nationalism, Politisk korrekthet, Jul, Traditioner, Facebook.

       
Dela