Jonas – Sida 17

Året med Harmoni-expo

Det är dags att lägga 2013 till handlingarna och fråga sig vad som var mest minnesvärt. För egen del blev jag förvisso pappa i början av året. Även om det var stort så bleknar det dock ändå i jämförelse med att jag under 2013 också kom i kontakt med och förälskade mig i den nyandliga mässan Harmoni-expo, det värsta vansinnesfyrverkeri som i Sverige skådas kan. Under en helg på våren och en helg på hösten samlas i Solnahallen många av landets medier, astrologer, tarotläggare, healers, kinesiologer, spiritualister samt allsköns yrkestitlar man aldrig hört talas om. De samlas till en färgsprakande skojarfest där det finns alla möjligheter att få kassan fylld med de lättleddas sedlar.

Vid mitt jungfrubesök på våren unnade jag mig bland annat lite jungiansk bildtolkning och en transkanalisering med brittiska mediet Jennifer Mackenzie som agerade kanal för en sedan länge död kines. Min värsta upplevelse var nog dock Hans Thörn och hans Helmetoden. Thörn hörde definitivt till de mer problematiska nyandliga näringsidkarna med sitt rotande i klienternas relation till föräldrarna och sina tvärsäkra uttalanden om att folk skulle bli helade av hans metod. Att han dessutom ofta verkade vända sig till människor med psykiska besvär och att de utbildningar han tillhandahöll kostade skjortan gjorde givetvis inte saken bättre.

På höstens uppsättning av mässan pratade jag bland annat med representanter för FIGU – Fria Intresseföreningen för Gräns- och andevetenskaper och Ufologiska studier och bevistade en tillställning där mediet Camilla Hosenfeld levererade budskap från universum till oss i publiken. Det vi fick höra under hennes evenemang torde jämfört med herr Thörns verksamhet orsaka betydligt mindre skada även om det måste sägas röra sig om något sorts känslomässigt exploaterande. Jag lyssnade också till rikskända mediet Terry Evans och några av hans före detta studenter som presenterade den nya branschorganisationen för medium och healers, Unite With Respect. De verkade tyvärr mer intresserade av att problematisera kritik av medium och healers än att säkerställa att de faktiskt levererade de tjänster de påstod sig leverera. Jag kom också att prata en längre stund med den avhoppade scientologen Stefan Tunedal som trots avhoppet fortsatte tillämpa scientologin. Jag köpte hans bok om brytningen med den ökända sekten och recenserade den här på bloggen strax innan jul. Till skillnad från på våren befann jag mig på Harmoni-expos höstuppsättning hela dagen och det blev nog för mycket av det goda. Vet inte om det var rökelsedimmorna eller de höga energierna men jag gick därifrån trött och med huvudvärk.

Nästa gång ska jag stå pall hela dagen och det börjar därför redan bli dags att ladda inför nästa mässa som går av stapeln i slutet av mars. Gott nytt Harmoni-expo-år önskas alla läsare!

Harmonisk kö
Den långa kön till höstens Harmoni-expo. Orsaken till den långa kön var antagligen en kombination av popularitet och oförmåga att organisera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Harmoni-expo, New Age, Medialitet, Årskrönikor, Healing, Scientologi.

Tänk om L Ron Hubbard visste

När jag på den nyandliga mässan Harmoni-Expo i höstas stötte ihop med den avhoppade scientologen Stefan Tunedal passade jag på att köpa hans bok De hånfulla. Jag har nu tagit mig tid att läsa boken som handlar om hans brytning med scientologirörelsen.

Det intressanta med Tunedal är att trots att han övergett Scientologerna så har han inte övergett scientologin. Genom sitt Akademi Stortorp erbjuder han vägledning baserad på scientologigrundaren L Ron Hubbards idéer för 900 kronor per timme. (Webcite)

I boken berättar Tunedal om hur han går med i Scientologerna, om sin tid i rörelsen och hur han slutligen lämnar den. Han delar också med sig av en hel del intressanta berättelser som inte direkt berör honom själv, ofta om den nuvarande ledaren David Miscavige och dennes förtryck av medlemmarna. Boken har dock varken notapparat eller källförteckning så det blir tyvärr omöjligt för läsaren att kontrollera Tunedals uppgifter eller forska vidare på egen hand. I vissa fall kan det kanske vara förståeligt att han inte kan uppge källan men knappast i alla.

Tunedal menar att Scientologerna förändras i mitten av åttiotalet när grundaren L Ron Hubbard dör och Miscavige tar över rodret. Tunedal hävdar att rörelsen efter ledarskiftet blir otrevlig, girig, kontrollerande och förtryckande. Vidare dristar de sig dessutom att göra förändringar i den ursprungliga läran. Han känner därför inte alls igen den scientologirörelse han en gång gick med i.

Tunedal skriver om skillnaden före och efter Miscavige:

En del av de lögner som svensk media publicerade om Scientologikyrkan har i efterhand visat sig bli sanna. Det skrevs på sjuttiotalet och i början av åttiotalet att kyrkan sysslade med bedrägeri, men då fanns inget bedrägeri att tala om. Men kyrkan förändrades, och idag kan jag lugnt säga att jag sällan sett en rörelse som så hänsynslöst bedrar sina medlemmar.
Ett annat tema som var återkommande i svensk press var påståendena om att Scientologikyrkan manipulerade medlemmar. Jag minns hur det brukade reta mig eftersom scientologin är den raka motsatsen till manipulation. Idag däremot ser man medarbetare och medlemmar uppträda som om de vore under hypnos. Svensk press under sjuttio- och åttiotalen fungerade således som en ganska framgångsrik spåkärring. Ta fram löpsedlar från den tiden och du kommer att se en ganska korrekt beskrivning av hur Scientologikyrkan är idag.
Utvecklingen inom Scientologikyrkan går däremot åt det motsatta hållet. Det som kyrkan hävdade då var i stort sett sant alltihop, men det som högsta ledningen trumpetar ut idag är ytterst tveksamma uppgifter. Ibland undrar jag om de någonsin talar sanning.

(Tunedal, S. (2011), De hånfulla, s. 75 – 76)

Man behöver dock inte leta länge för att inse att rörelsen var en kontrollerande sekt långt innan Miscavige tog över och att L Ron Hubbard var den som åstadkom detta. Sedan kan det mycket väl vara så att Miscavige fördjupat och satt sin egen prägel på förtrycket.

Om det är så att Tunedal har fel när han hävdar att Scientologerna inte var en sekt före Miscavige så skulle han för övrigt inte vara den första avhoppade sektmedlem som idealiserar den första tiden och ser den som både lycklig och utvecklande.

Visst är det intressant att följa en svensk avhoppares väg ut ur sekten men personligen tycker jag att vissa saker han inte skriver om hade varit minst lika intressanta att som läsare få ta del av. Varför lämnar Tunedal till exempel inte allt bakom sig, inte bara organisationen utan också läran? Varför fortsätter han tillämpa teknikerna? Svaret är väl att han tror på läran och menar att teknikerna levererar någon sorts resultat. Men om han granskade läran med samma kritiska blick som han kommit att granska organisationen efter Miscavige, skulle han då icke finna att allt är ett absurt pseudovetenskapligt teoribygge? Man behöver inte ens gå in på de science fiction-artade delarna av läran, sådant som man måste gå många kurser och betala massor av pengar för att få veta. Nej, det räcker med att skrapa på ytan och bläddra i Dianetik: Den moderna vetenskapen om mental hälsa, en av Scientologernas bästsäljare. I och med att Quickskandalen nyligen vevats ännu ett varv har ju farligheten med tron på bortträngda minnen hamnat i blickfånget. Sådant förekommer också i Scientologernas läror men man tar det ännu ett steg längre. I Dianetikboken kan man läsa om hur man kan behandla bortträngda traumatiska minnen från moderlivet, till exempel av föräldrarnas misslyckade abortförsök. Det slutar dock inte där utan Scientologerna menar även att upplevelser i tidigare liv påverkar oss. Det hade varit intressant om Tunedal också resonerat kring sådant i ett kapitel vid sidan om de där han berättar om sina egna erfarenheter av avhoppet eller spyr galla över favorithatobjektet Miscavige.

Det sägs att i de sovjetiska Gulaglägren fanns det de som fortfarande trodde på den stalinistiska propagandan och vägrade inse att Josef Stalin kunnat skicka dem dit. ”Tänk om kamrat Stalin visste”, ska de ha sagt om sin prekära situation i fånglägret, övertygade om att någon rutten underhuggare var ansvarig. Kanske är Tunedal likadan när han inte vill kännas vid att L Ron Hubbard och hans idéer faktiskt är roten till det onda inom scientologirörelsen, snarare än Miscavige som bara vårdat arvet.

De hånfulla

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning om psykiatrins förbrytelser på Nytorv i Köpenhamn. En av Scientologernas frontorganisationer arrangerade utställningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp, Psykologi, Skepticism.

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Traditioner, Barn, Jul, Politisk Korrekthet, Konspirationsteorier, Facebook.

Tvenne alternativa perspektiv på Quickskandalen

Quickaffären tycks vara ett bottenlöst hål där nya skandaler ständigt uppdagas. Man trodde kanske att inte mycket fanns att tillägga efter de gedigna granskningar som redan gjorts men Dan Josefsson har i sin nyutkomna bok kommit med nya avslöjanden, framförallt rörande det närmast sektliknande nätverket kring psykoanalytikern Margit Norell. Ännu en gång har Quickskandalen därför kommit att debatteras intensivt.

I den uppblossade debattens bakvatten finns anhängare till idésystem utanför mainstreamfåran som vill haka på och pressa in de nya avslöjandena i sina egna världsbilder. Så brukar ju inte sällan vara fallet när något hamnar i blickfånget. Eftersom denna blogg gärna rör sig bland perifera tankesystem ska vi därför titta närmare på två sådana exempel.

Det första exemplet kommer från nationalsocialistiska Svenskarnas Partis nättidning Realisten. Björn Björkqvist recenserar där Dan Josefssons bok och den får hela fyra realist-R av fem möjliga. Som den ideologiskt renlärige och ganska förutsägbare nationalsocialist Björkqvist är väljer han inte oväntat att betona vissa av de inblandades judiska påbrå och politiska hemvist på vänsterkanten.

Vi har på ena sidan en sinnessjuk homosexuell man som dömts för sexuella övergrepp mot småpojkar, dråpförsök och rån. Han nyttjar narkotika och är ideologiskt långt ut på vänsterkanten. Utan den manipulative Thomas Quick hade Sveriges kanske genom tidernas största rättsbluff inte varit möjlig.

På andra sidan har vi en judisk marxist som förläst sig på Freud och andra judiska vänsterteoretiker. Hon befinner sig långt ut på vänsterkanten och vägrar erkänna ärftlighetslära och alla andra teorier som inte inkluderar sexuella övergrepp i barndomen som förklaring till kriminalitet i vuxen ålder. Hon har en besatthet av perversitet och som handledare för Thomas Quicks psykoanalytiker lyckas Margit Norell plantera in sin ovetenskapliga marxism i svensk psykvård.

Det finns mycket som är konstigt kring dessa båda huvudpersoner. Den sjuke Sture Bergwall tycks ha upplevt hur han belönades för sina fantasier och perversioner. Efter att Sture Bergvall dömts för att ha antastat flera småpojkar i Falun och nästan lyckats döda en av dem blev han en återkommande skribent på socialdemokratiska Dala-Demokraten. När han senare började ljuga om morden belönades han med mängder av droger och uppskattning från läkarna. Många journalister hyllade hans erkännande av åtskilliga mord och den vänstervridna förklaringsmodellen som Bergwall omfamnade. En av dem var Kerstin Vinterhed, vars mormor var judinna. Hon lyfte fram Sture Bergwall på flera sätt och närmast hjälteförklarade honom. Snart anlitade Bergwall hennes bror, Claes Borgström, som advokat. Borgström tillhörde liksom de flesta inblandade i denna tragedi vänstern.

(WebCite)

Björkqvist nöjer sig dock inte med att se blott en liten judisk vänsterkonspiration i Quickskandalen utan vill självklart se det som en del av en större judisk sammansvärjning. Han tar upp Frankfurtskolan, en grupp samhällsforskare och filosofer, som från 30-talet och framåt bland annat kom att studera förekomsten av fördomar och beskriva något de kallade ”Den auktoritära personligheten”. I nationalsocialistisk historieskrivning är Frankfurtskolan en del av en judisk plan som syftar till att underminera den europeiska civilisationen.

Jag tycker att boken Mannen som slutade ljuga lämnar en del frågetecken. Bland annat framgår att Margit Norell har flera framgångsrika vänsterprofiler i sitt nät. Jag skulle gärna se en ny bok som avslöjar vilka dessa är. Hur har Norells galna idéer påverkat ledande journalister, politiker, konstnärer och debattörer? Vi har sett hur Sverige sedan 60-talet tagit till sig allt mer av Frankfurtskolans idéer som tidigare sågs som otänkbara. Det handlar om ett förakt mot kärnfamiljen, sexualisering av samhället, rasförnekelse, legitimering av homofili och mycket mera. Vilka beslutsfattare och opinionsbildare har fostrats av Norells omoral? Hon lyckades lura Sverige att vi hade en helt vansinnig seriemördare. Jag trodde också på det, kanske för att jag inte alls studerat fallet utan litade till att det behövs någon form av bevis för att döma någon för mord efter mord. Kanske hade jag fel. Men detta experiment är ändå bara en liten sak jämfört med den kvasivetenskap som i dag, i likhet med Norell, förnekar det biologiska arvet och etniska skillnader och den mångkulturalism som är etnicitetsföraktets överideologi.

Nu fördöms Norells metoder. Man vet att man inte glömmer hemska upplevelser, däremot att det är lätt att plantera minnen. De idéer som presenterades av Sigmund Freud och sedan utvecklades inom Frankfurtskolan förkastas av vetenskapen. Men dessa galna idéer är bara en lite den av den samhällsomvälvning som Frankfurtskolan ägnat sig åt. Det har handlat om att söndra familj och nationalkänsla. Många av dem som nu skrattar åt Norells psykoanalys litar blint på den helhet som Frankfurtskolan spridit och där besattheten av övergrepp på barn bara är en liten länk i en stor destruktiv kedja.

Jag tycker att man ska läsa Mannen som slutade ljuga. Det är förvisso en argumenterande bok men väldigt intressant. Boken avslöjar en enorm rättsröta och hur illa det kan gå när fel individer får inflytande. För att få en helhetsbild av Norells idéer bör man sedan läsa boken Kritikkulturen av Kevin MacDonald.

(WebCite)

Kevin MacDonalds tegelsten står oläst i min egen bokhylla men någon dag ska jag uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att läsa den från pärm till pärm. Om Björkqvist i slutet av sin recension försöker pressa in sin egen konspirationsteori om den vänsterjudiska Quickskandalen som en del av Frankfurtskolans arv så lyfter Kevin MacDonald i sin bok det hela ytterligare en nivå eftersom han i den beskriver den stora judiska konspirationen mot västerlandet, där Frankfurtskolan påstås vara en del. Som så ofta passar allt som sker på olika nivåer in i den stora konspirationen.

Judiska Säter

Det andra exemplet på hur man kan pressa in Quickskandalen i sin egen skruvade världsbild kommer från Henning Wittes hemsida White TV, den kanske mest halsbrytande svenska konspirationssajten. Ett centralt tema i de konspirationsteorier Witte torgför är mind control, det vill säga att illasinnade människor fjärrstyr utvalda offer med hjälp av hemlig högteknologi. Witte menar, kanske föga förvånande för den som är bekant med hans tankevärld, att inte bara själva Quickskandalen utan även dess efterspel kan förklaras med mind control.

Lambertz har betett sig så märkligt att några har antytt att han blivit galen. Detta är dock nonsens. Lambertz bedriver ett skickligt förvirrspel i förhoppningen att inte alla ha läst Råstams bok och satte sig in i turerna om Quickhärvan. En galning skulle agera primitivare.

Den enda vettiga förklaringen är att Göran Lambertz har fallit offer för en mer än 60 år gammal teknologi: mind control eller tankekontroll eller hjärntvätt på svenska. Se nedan föredraget från sept 2012 från den danske experten Lars Drudgaard för att förstå hur långt teknologin har utvecklats i smyg nuförtiden.

White TV:s Henning Witte har processat i mer än 25 år i både Sverige och Tyskland och hans erfarenhet är att svenska domare är i genomsnitt betydligt sämre än tyska domare. Det är först på senare tid att han har förstått att det inte enbart beror på den sämre utbildning svenska domare fått, utan måste bero främst på tankekontroll-teknologin, som är betydligt längre och bättre utvecklat i Sverige än i Tyskland. Så förklaras också, varför man aldrig kan få rätt mot Wallenbergarnas SEB och varför Lambertz vägrade att ge prövningstillstånd till Henning Wittes bankparasitmål, som är det viktigaste principmålet i modern svensk historia.

Thomas Quick lider under multipla personligheter, vilket ger en stark misstanke om tankekontroll, som genomförs med hjälp av s.k. skalärvågor, en hemlighållen del av fysiken.

Hannes Råstam mördas med största sannolikhet med skalärvågor, i princip alltså samma teknologi som används i tankekontroll syfte.

Göran Lambertz beter sig så märkligt att vissa tror att han har blivit galen. Vid närmare efterforskning är det dock betydligt mera sannolikt att han fallit offer för samma teknologi som Thomas Quick och Hannes Råstam. Det skulle inte bli förvånande om Lambertz också skulle ha problem med röster i huvudet.

Varför skulle de som kontrollerar tankekontroll-teknologin inte använda den, när den numera blivit så fint utvecklat, att offret inte ens märker någonting och alla tankar och viljor kan styras precis efter behov?

Och varför har Thomas Quick, Hannes Råstam och Göran Lambertz motiverat den lilla gruppen som kontrollerar mind control teknologin att missbruka detta vapen mot oskyldiga? Kanske därför att man störde deras satanistiska pedofilverksamhet???

(WebCite)

Visst är det snurrigt? En sak måste man dock ge Henning Witte rätt i, Lambertz har verkligen betett sig väldigt, väldigt märkligt.

Tankekontrolls-Säter

Liknande inlägg på denna blogg:
Konspirationsteorier om kommunismen som ett judiskt verktyg för att tillskansa sig världsherravälde
Konspirationsteorier om hur Totalförsvarets Forskningsinstitut experimenterar med mind control i Sverige

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thomas Quick, Mindcontrol, Konspirationsteorier, Antisemitism, Svenskarnas Parti, Högerextremism.

I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

’Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ’stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ’Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Självbiografier, Socialdemokraterna, Antifeminism, Politisk korrekthet, Konspirationsteorier.

Gott danskt skitöl

Under sommarens andra halva gjorde jag ett flertal resor till Köpenhamn. Varje resa plockade jag på hemfärden med mig ett par flaskor dansk mikrobryggd öl som jag omsorgsfullt lindat in i mina skitiga kalsonger eftersom jag ville undvika att någon ovarsam bagagehanterare på flygplatsen krossade dem.

Denna helg var det dags att dricka den sista av mina privatimporter, Hr. Frederiksen Væsel Brunch, en blandning av två av Danmarks bästa imperial stouts. När jag inför drickandet gjorde lite research på det jag skulle inmundiga blev jag dock förfärad. Att jag slagit in drycken i mina bromsspårskalsonger skulle visa sig vara synnerligen passande när allt kom omkring. Ölet innehöll nämligen kaffebönor som passerat matsmältningssystemet på ett djur av arten indisk palmmård. Det finns tydligen en typ av exklusivt kaffe, Kopi Luwak, som produceras just genom att man matar det nämnda djuret med de allra finaste kaffebönorna och sedan ”skördar” de utskitna kaffebönorna ur spillningen. Den indiska palmmårdens magenzymer påstås lyfta kaffets smak. Man kan undra hur det gick till när någon kom på den bisarra idén för första gången.

Detta exotiska kaffe hade alltså tillsatts i den öl jag köpt. Tydligen hade jag dessutom kommit över en specialversion av ölet som det blott producerats 200 flaskor av och som innehöll dubbelt så mycket utbajsat kaffe som standardvarianten. Detta gav förvisso en känsla av exklusivitet och utvaldhet men det var ändå med viss motvilja jag skulle komma att inmundiga drycken.

Förutom att den okonventionella förädlingsprocessen skulle kunna anses vara frånstötande för de kräsmagade är den heller inte oproblematisk ur djurskyddshänseende. Traditionellt ”skördade” man kaffebönorna ur vilda indiska palmmårdars spillning men med tiden har det utvecklats en industri där man håller djuren i burar under usla förhållanden för att kunna mata dem med kaffebönor och ha den förädlade slutprodukten lättåtkomlig.

Dessa två aspekter av förädlingsprocessen hade var och en för sig varit tillräcklig för att jag skulle låtit bli att köpa ölet om jag vetat om dem när jag stod där i Ølbutikken och pillade på flaskorna. Nu fick jag icke vetskap förrän strax före drickandet och ingen indisk palmmård skulle glädjas av att jag hällde ut ölet i vasken. Det var bara att korka upp och visst smakade ölet bra, mycket bra till och med. Tillverkningsprocessen lämnade dock ändå en lite bitter eftersmak av den typ som man inte känner med tungan.

Danskt skitöl

Man kan för övrigt anta att ett svenskt mikrobryggeri inte skulle våga sig på att ha en så kontroversiell ingrediens i sina öl. Svenskar är ju svenskar och danskar är ju danskar. I Sverige förmår ju Systembolaget mikrobryggerierna att med tusch stryka över lokförare på öletiketterna eftersom man inte får visa någon som framför ett fordon på en flaska med alkoholhaltigt innehåll.

Svensk tuschretuschering

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Öl, Danmark, Köpenhamn, Moralfilosofi, Djurskydd, Politisk korrekthet.

Feministisk saudisk film på Uppsala Filmstudio

I många år hade jag för vana att på torsdagar besöka Uppsala Filmstudio som visar alternativ film av alla de slag. Efter att i ett par år haft ett uppehåll från denna goda vana så var det i torsdags dags att återuppta den igen.

Kvällens film var Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al-Mansour. Filmen är frukten av ett tysk-saudiskt samarbete och handlar om en 10-årig flickas kamp för att få vara sig själv i en värld där man som flicka eller kvinna har mycket begränsade valmöjligheter. Wahhabismen, den strikta variant av Islam som är statsideologi i Saudiarabien, innebär nämligen i princip könsapartheid.

Det som i filmen får stå som symbol för flickans egenvalda liv är den gröna cykel hon trängtar efter. Problemet är dock att det inte alls anses passande för flickor att cykla.

Förutom de ständiga begränsningarna man möter som kvinna tycks det mesta dock vara som varsomhelst i världen. Den gröna cykeln lyckas fånga den stämning som Robert Gustafssons karaktär Roland i filmen Torsk på Tallin beskriver när han ser Estland för första gången: ”Det är ju som hemma, fast annorlunda”.

Haifaa Al-Mansour hade för övrigt lite problem när hon skulle regissera scenerna på Riyadhs gator eftersom det inte var okej att beblanda sig med männen i teamet. Hon fick därför finna sig i att med hjälp av monitor och walkie-talkie regissera från en skåpbil. Man kan dock se det som hoppingivande att regimen ens tillät att filmen spelades in i landet. Än mer hoppingivande är att Den gröna cykeln faktiskt är landets officiella bidrag till 2014 års Oscarsnomineringar. Kritik av könsförtrycket tycks faktiskt vara okej om det finns nationell stolthet att vinna.

Grön cykel

När vi ändå är inne på saudisk kultur så vill jag gärna slå ett slag för Saudiarabiens ölkultur som tyvärr är ännu fattigare än filmkulturen. På ölsajten RateBeer finns Saudiarabiens öl listade. Det rör sig om ett fåtal öl, alla i kategorin ”Low alcohol” och i dessa fall är ”Low” lika med ingen. Någon mikrobryggarkultur tycks inte existera, om det inte mäskas, lakas, vörtkokas och jäses i lönndom i Riyadhs källare det vill säga.

Liknande inlägg på denna blogg:
I våras skrev jag ett inlägg om kvinnosynen hos wahhabismens företrädare i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Wahhabism, Islam, Uppsala, Öl, Feminism.

Ung, oerhört intelligent Columbo-wannabe

När jag häromsistens besökte den nyandliga mässan Harmoni-expo stannade jag till vid vissa av utställarnas bord och utbytte några ord. Ett av borden där jag stannade lite längre var det som tillhörde de avhoppade scientologerna i The Foundation som tagit avstånd från organisationen men ändå fortsätter tillämpa L Ron Hubbards idéer. Man skulle alltså kunna säga att de tror på scientologin men inte på Scientologerna.

Jag kom att samtala med en av The Foundations företrädare, grundaren Stefan Tunedal. Våra thetaners (scientologins namn på själen) möte den dagen måste ha varit något alldeles speciellt. Ty precis som jag fann det värt att skriva några rader om stunden vid montern så fann tydligen också den avhoppade scientologen det värt att skriva ett inlägg om vårt samtal på sin blogg. (WebCite) Detta gjorde vi oberoende av varandra. Även om vi tydligen var rörande överens om att mötet var minnesvärt så tycktes dock våra minnesbilder skilja sig åt på flera punkter.

Den frifräsande scientologen Tunedal inleder sitt inlägg om vårt möte i bästa ”historia framför brasan-stil”:

Jag har en historia från helgens harmonimässa.

Sedan jag började använda scientologin har jag stött på de som är genomkritiska. Det hör till. Håller man öppet på med scientologi då kommer man att stöta på dem. Inte ofta, men det händer. Jag har för länge sedan slutat bekymra mig över dessa typer och passar istället på att ha kul när de dyker upp.

Det hände på mässan.

Två unga män kom raskt fram mot vår monter och började snacka.

”Jaha, det är ni som lämnat Scientologikyrkan och fortsätter med scientologin?”

Frågan indikerar att de faktiskt var där för att kolla upp oss. Hur ska man annars förklara att de direkt kunde sätta den korrekta etiketten.

En första reflektion är att det inte kan vara en organisation med något vidare självförtroende om de blir misstänksamma när någon känner till dem. De verkar för övrigt ha bytt namn efter mässan från The Foundation till Akademi Stortorp. Om man byter namn då och då lär ju risken att de blir igenkända minska, så förhoppningsvis slipper de bli misstänksamma fler gånger.

Tunedal fortsätter hur som helst sitt inlägg med att teckna mitt personporträtt:

Och samtalet blev omedelbart komiskt. Den ena av dem hade mörkt hår och var den drivande. Det var tydligt att han ansåg sig själv som oerhört intelligent. Han betedde sig ungefär som Columbo, om du minns den där gamla tv-serien med Peter Falk i rollen som den skarpe detektiven. (bild).

Den mörkhårige unge mannens dilemma handlar egentligen om detta: Jag har lämnat kyrkan och fortsätter kalla mig scientolog. Det var därför han var där, för att ”avslöja” mig och finna svaret på gåtan.

Okej, det är mig han syftar på här. Jag tycks ha framstått som självgodheten personifierad. Jag minns dock inte samtalet som fullt så konfrontativt. Jag vill minnas att vi enades om att Scientologerna inte var något att ha men att vi nog hade olika uppfattningar om thetaner och e-metrar.

Något han hade helt rätt i var dock att jag var väldigt nyfiken på vad som gjorde att man inte släppte scientologin helt och hållet. Vad var det som gjorde att han fortfarande anammade idéerna?

Tunedal skriver vidare om vårt samtal:

Smart, tänkte de om mitt agerande. Jag har sett att Scientologikyrkan är en bluff. Smart, men varför gillar jag fortfarande filosofin? Är jag fortfarande hjärntvättad? Men vänta nu, om jag fortfarande är hjärntvättad, borde jag inte då vara kvar i kyrkan?

De som lämnar en sekt brukar inte bete sig som jag gör. Det är inte enligt det väntade mönstret. Om man lämnar en sekt då ska man också ta avstånd från allt det sekten representerade. Vem har t.ex. hört talas om ett före detta Jehovas Vittne som fortsätter knalla runt och knacka på dörrar?

Columbo-mannen försökte bena ut det här medan vi samtalade.

Jag vet inte om det verkligen är den allmänna uppfattningen att man som sektavhoppare alltid tar avstånd från hela sektens paket, och särskilt inte allt på en gång. Jag tror de flesta anar att det kan vara en tuff process att inse att man blivit lurad, att de idéer man höll så högt inte är värda ett vitten. Det kan hända att det tar lång tid. Kanske kan man inte släppa taget helt och hållet utan behåller delar av ideologin. Utanför Sverige finns ju en hel del avhoppade scientologer som kör på med scientologin, så det verkar inte vara alltför ovanligt.

Tunedal fortsätter sitt blogginlägg genom att göra vissa antaganden om mina förkunskaper i scientologi:

Han hade inte studerat scientologin. Hans åsikter grundade sig på vad han läst om scientologin. Men det hindrade honom inte. Han visste att det inte fanns någonting gott med scientologin, ingenting. Han hade inte studerat ämnet men det visste han. Är inte detta fantastiskt?

Egentligen tycker jag inte att det är något krav på att man måste läst originaltexter för att få ha en välgrundad uppfattning om något, om det nu är vad Tunedal menar. Det är faktiskt helt okej att förkasta något enbart baserat på andrahandskällor om de är vederhäftiga.

Huruvida man måste ha haft kontakt med originalkällorna eller ej spelar ingen roll denna gång. I min bokhylla har jag nämligen litteratur från Scientologerna. Förvisso har jag inte läst någon av böckerna från pärm till pärm. Jag har dock läst valda delar och inte funnit idéerna särskilt vettiga. I dianetikboken finns exempelvis utläggningar om hur någon sorts traumatiska undertryckta minnen från moderlivet av ens föräldrars misslyckade abortförsök kan vara orsaken till de problem man har som vuxen. Det låter kanske inte jätterimligt.

Och då har vi inte gått in på de allra galnaste delarna av den scientologiska idévärlden, sådant man inte finner i deras böcker utan måste betala stora summor pengar och ägna åtskilliga år åt scientologin för att få ta del av. Som exempel kan nämnas historier om ondskefulla intergalaktiska härskare som spränger övertaliga undersåtar i bitar och vars själar sedan fastnar på oss människor så att vi drabbas av diverse problem som vi måste behandla med scientologernas kostsamma metoder.

Att man anser idéerna ”korkade” behöver dock inte betyda att man tror att de människor som anammar dem är det. Vår scientologiske avfälling tycks dock dock anta att så är fallet. Han fortsätter:

Jag tror att vår Columbo wannabe till slut fick sitt svar. Jag tror att han bestämde sig för att jag var korkad, att det var därför som jag fortsatte gilla scientologin. Ingen i hans värld kan vara smart och fortsätta med scientologin efter att ha lämnat kyrkan.

Den här slutsatsen om min syn på hans kognitiva funktioner kan jag inte förstå att han kommer fram till eftersom jag svarade bestämt nej när han lite upprört frågade mig om jag ansåg att han var korkad som fortfarande höll på med scientologin.

Något tillfredsställande svar på varför han fortfarande tillämpade scientologin fick jag aldrig och Columbo fick tyvärr lämna fallet ouppklarat. Har ingen aning om det någonsin inträffade i TV-serien.

Tunedal avslutar hur som helst sitt inlägg om vårt möte genom att berätta om det bokköp som skedde mot slutet av vår lilla konversation:

Hans polare köpte boken De Hånfulla. Jag undrar hur det går för dem. Hoppas de dyker upp igen.

Denna sista minnesbild från vårt möte får bli kvittot på att karlns minne inte är att lita på. Det var nämligen jag som köpte boken av honom och inte min vän. Uppenbarligen är inte scientologernas tekniker något att ha då perfekt minne och förmågan att minnas allt man varit med om enligt L Ron Hubbard ska vara en av de egenskaper man får som ”clear”. Då Stefan Tunedal tydligen nått nivån OT VII, och alltså är på god väg att bli den halvgud L Ron Hubbard stakat ut vägen till, så har han passerat nivån ”clear” för längesedan. Minnessvårigheter borde alltså vara ett minne blott för herr Tunedal. Eftersom så inte verkar vara fallet är det måhända dags att fundera på om man kanske ändå borde slänga hela scientologin i papperskorgen och gå vidare.

Avhoppad scientolog

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning i Köpenhamn om psykiatrins brott mot mänskligheten. En av scientologernas frontorganisationer stod som arrangör.

Andra bloggar om samtal med utställare på höstens Harmoni-expo:
På Föreningen Vetenskap och Folkbildnings blogg berättar Christine Öberg om hur hon samtalat med företrädare för metoderna Healing Touch och PSYCH-K.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Harmoni-expo, Skepticism, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp.

Knaster på linjen

I helgen gjorde jag lite research inför inlägget om Terry Evans och den nya organisationen för medium och healers. På forumet Övernaturligt i fokus snubblade jag då över en väldigt underhållande konversation i en tråd om just Terry Evans.

Signaturen tarotlasse skriver:

Det är få medium jag beundrar i dag Men Terry Evans och hans sätt att se utanför ramlinjjerna så kan jag inte säga emot detta även om vi liknar varandra men att liknar varandra och jag hatr inte samma åsikter fast vi arbtear bpåda olika sätt sätt .

Ett av det tre abåea äe ju fukaren Anders åkerson

Sedan har vi ett ett antasisitikt medium ev av det näsra men dey jag ftt se av’r nod av det mesya och dedt mesy magiska jag fått magagika få se zå dedmma kombimaatiomnen vore noget av det bäsya vi någonsu+in kan få se.

Signaturen Jane-Lyzell förstår föga förvånande ingenting:

Lasse – vad är det du skriver – jag fattar inte???? – kan du förklara eller skriva om!

Tarotlasse kommer med ett klargörande:

Ja det förstår jag att du inte begriper ser att jag skrivit detta sent i går kväll och efter jag tagit min sömn medicinering

Så har inget minne av att jag skrivit detta och min dyslexi förvärras ju avsevärt av detta så inte lätt att tyda.

Så borde få skrivförbud mellan 23:00 och 05:00 he he

Jag vet inte om jag kanske borde söka hjälp men jag har gått och småfnissat åt denna konversation i flera dagar. Har föreställt mig hur Tarotlasse precis tagit sömntabletterna men tänkt: ”Äsch, det tar ju ett tag innan de här kickar in, jag hinner posta ett inlägg innan sängdags.” Han har dock misstagit sig, en bit in i inläggsförfattandet börjar de starka sömntabletterna verka. Bokstäverna flyter ihop på skärmen, ögonen tittar i kors och fingrarna slinter på tangenterna. Som den andliga krigare Tarotlasse ändå är kämpar han trots detta tappert på för att få klart det förbannade inlägget innan huvudet trillar ner på tangentbordet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Medialitet, Terry Evans, Bloggande, Skojare, Sömnproblem, Kommunikationssvårigheter.

Terry Evans och Unite with Respect – den nya organisationen för medium och healers

När jag tittade på programmet för höstens Harmoni-expo var det en punkt som kändes särskilt intressant. Man skulle presentera en ny branschorganisation för medium och healers, Unite with Respect. Jag tyckte det skulle vara väldigt spännande att få veta hur en branschorganisation planerade att agera när det inte fanns några belägg för att de tjänster yrkesutövarna saluförde fungerade och kunde därför inte låta bli att gå dit. Att Sveriges mest kända medium Terry Evans dessutom skulle delta gjorde det inte mindre intressant.

Unite with Respect

En av damerna bakom den nya organisationen inledde med att lite kort berätta om Unite with Respect. De vände sig förutom till medium och healers även till de som delade livsåskådningen. Organisationens mål var att de två yrkesgrupperna skulle bli accepterade och en erkänd röst i samhället, så långt inget oväntat. Det handlade dock också om att man tyckte kritik var något mycket problematiskt. Hennes ord ”Vi vill ju att alla ska få möjlighet att uttrycka sin livsuppfattning utan att någon säger att det är fel” sammanfattade ganska väl vad det handlade om.

Terry Evans fortsatte på detta tema när han berättade varför han stöttade organisationen. Han berättade att han aldrig kunnat förstå de ständiga interna ifrågasättandena inom den mediala världen. Han sade att det var dags för medium och healers att sätta meningsskiljaktigheterna åt sidan och växa upp. I begreppet ”växa upp” kan man tycka att det borde ingå att lära sig hantera kritik men så var alltså inte fallet. Något man dock var tvungen att hålla med Evans om var att ”The most important thing is what the end product of the medium or the healers work is”. Det skulle dock komma att visa sig att när allt kom omkring var det ändå inte så viktigt för honom vad slutprodukten var.

Det var inte bara intern kritik inom den nyandliga sfären som var ett problem enligt Evans. Även kritik utifrån, från vad han kallade ”negativa skeptiker” var mycket problematiskt. Han sade ”I´ve been on the recieving end of some really vicious, negative sceptics. They´ve been vicious. Have anybody heard of them? They´re here.” När Evans sade ”They´re here” sade han det med en röst som fick det att låta som om han i ett avsnitt av Det Okända gått upp på en mörk vind och där känt närvaron av spöken. Blodet isades omedelbart i mina ådror ty jag förstod att det var mig och min medhavda kumpan som åsyftades. Vi tillhörde nämligen ett annat demografiskt segment än resten av publiken som dessutom till stor del verkade bestå av Evans gamla lärlingar.

Efter diverse utläggningar om hur den nya organisationen skulle bistå med ett nätverk för medium och healers där de vid behov bland annat skulle kunna få tillgång till juridisk och ekonomisk expertis vände sig herr Evans lite oväntat direkt till mig och min kumpan. Han frågade varför just vi två kommit dit. Även om jag var oförberedd på frågan lyckades jag så småningom ändå hjälpligt redogöra för anledningen. Jag sade att jag blivit nyfiken på branschorganisationen och hur de skulle verka för att kvalitetssäkra de två yrkesgruppernas arbete.

Evans kontrade med en mycket oväntad fråga, han undrade hur bra vi var på datorer. Jag svarade en trea, fyra på en femgradig skala vilket nog egentligen var i blygsammaste laget, särskilt i det sällskapet. Evans själv brukar ju till exempel besvara kommenterande spambotar på sin blogg. Varför det var intressant hur bra vi var på datorer fick vi dock aldrig veta och kanske måste man vara medial för att förstå frågans relevans. Var det månne någon sorts kontrollfråga för att avslöja snokande skeptiker?

Det blev aldrig otrevligt men Evans var lite misstänksam och en stor del av tiden kom faktiskt att ägnas åt frågor om oss och varför vi var där snarare än den nya organisationen. Man kunde ana att kritiken mot honom haft effekt. Det var ju för övrigt Evans hysteriskt underhållande arga mejl till sin mest ihärdige kritiker, bloggaren Gesus Pettersson, ett kvitto på (mejlet finns en bit ner i det länkade inlägget under den röda texten ”Minsann, det kom ett mail tillbaka nu”).

Hans misstänksamhet var givetvis befogad när det gällde mig, jag var ju trots allt ändå där som kritiskt inställd. Någon fråga om min livsåskådning eller inställning till medier fick jag dock aldrig så jag ljög inte om anledningen till att jag var där. Min medhavda vän var dock inte där som kritiker utan jag hade bara dragit med mig honom och han visste väl inte mycket mer om mediumvärlden än att Terry Evans var ett känt medium. Kritiken mot Evans från några ”negativa skeptiker” hade han inte hört talas om innan Evans berättade om den. Nu fick han finna sig i att svara på Evans frågor om varför han var där, hur bra han var på datorer, vilken utbildning han hade och så vidare.

Så småningom fick jag i alla fall chansen att utveckla vad jag menade med kvalitet i mediumbranschen. Jag sade att det borde vara att man som kund fick det man betalat för, köpte jag ett mediums tjänster skulle jag till exempel kunna få kontakt med döda anhöriga. Han valde att vrida frågan på ett inte helt obekant sätt. Evans sade att om jag kom till honom så kunde han inte lova att jag skulle få kontakt med precis vilka andar jag ville, han visste nämligen inte vilka andar som skulle ge sig tillkänna vid just det tillfället. Men huruvida Evans kan garantera att jag får kontakt med precis vilka andar jag vill är ju en helt annan fråga än om han kan få kontakt med andar överhuvudtaget. Den senare frågan är ju den som är relevant i sammanhanget och samtidigt den som folk i branschen inte gör några ansträngningar för att reda ut.

Damerna bakom organisationen hade en del idéer om hur man skulle kvalitetssäkra arbetet. Organisationen skulle till exempel se till så att deras medlemmar hade F-skattsedel och man skulle också som konsument kunna rapportera till organisationen om någon av deras medlemmar arbetade oseriöst. Inte heller de ville dock gå hela vägen när det gällde omsorg om kunderna och säkerställa att yrkesutövarna verkligen kunde leverera de tjänster man utgav sig för att leverera, exempelvis kontakt med avlidnas andar.

Man kan för övrigt undra om inte Evans inledande tal om problematiskt internt ”skitsnack” i den andliga sfären kunde vändas mot honom själv. Han hade nämligen en hel del åsikter om hur vissa kollegor i mediumbranschen jobbade. Han sade att vissa medier och healers lekte Gud och påstod att de kunde fixa allt när de egentligen borde veta sina begränsningar och skicka vidare klienterna för medicinsk vård i de fall det behövdes. Han hade också hört talas om sådana som bett klienter sluta ta sina mediciner eller låtit kunderna bli känslomässigt beroende av dem, vilket han ansåg vara helt förkastligt. Man var givetvis tvungen att hålla med Evans om detta men de kritiserade kollegorna skulle kanske kalla det ”skitsnack”. Den enes välgrundade kritik är nämligen ofta den andres ”skitsnack”.

Avslutningsvis kan sägas att även om jag var negativt inställd när jag kom så var jag ännu mer negativt inställd när jag gick, för vad är det egentligen för branschorganisation som tycks vara mer intresserade av att problematisera kritik än att verka för att yrkesutövarna levererar de tjänster de tar betalt för?

Det räcker för övrigt med att titta på baksidan av den nya organisationens folder för att ana vilken grå eminens som måhända drar i trådarna. Längst ned finner man nämligen reklam för ett par av Terry Evans olika projekt. De som startat organisationen verkade dessutom mest vara gamla studenter från Evans utbildningar.

Övrigt på nätet om den nya organisationen Unite with Respect:
På Terry Evans egen blogg skriver han om hur man presenterat Unite with Respect på Harmoni-expo.
På forumet Andlig skepticism i fokus finns det en läsvärd tråd om den nya organisationen där man bland annat diskuterar huruvida man verkligen valt rätt organisationsform.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Harmoni-expo, Medialitet, Healing, Terry Evans, Unite with Respect, Skepticism.