Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.
Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.
I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.
När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:
Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.
(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)
Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.
Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:
Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.
(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)
Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.
Lampinen verkar vara en kul kille .Gör lite som han vill.
Ja, det är svårt att odelat gilla Lampinen men jag måste säga att jag tillhör hans lilla följarskara som uppskattar en hel del av det han hittar på.