Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.
Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.
Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.
De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.
Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.
Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.
Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.
Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.
Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.
Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.
Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.
I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.
Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?
Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.
Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).
Ursäkta OT-kommentar med det vore roligt om du ville skriva något om det här ämnet. Det är ju ändå den huvudsakliga anledningen till att jag röstar på partiet och det känns som det är lite skakig grund för det efter den diskussionen. Man vill ju inte bara gå på försiktighetsprincipen, speciellt inte om den egentligen bara döljer ogrundad tro.
devadatta: Det var smickrande att du ville veta vad som fanns i mina tankar men en får se om jag skriver något. Jag är förvisso inte alltför gammal men med tanke på hur sällan jag bloggar måste jag nog dock börja tänka som en författare på ålderns höst. Man kommer bara att hinna med ett visst antal alster till och det gäller att välja nogsamt vilka man vill skänka människorna.
Jag förstår hur som helst inte vad i den där diskussionen som fick dig att bli tveksam eller göra några som helst omprövningar, och inte handlar det väl bara om försiktighetsprincipen?
Jonas: Ursäkta, jag glömde bort att jag hade knoppat av den intressanta diskussionen. Det är den här tråden jag tänkte tipsa om. Den jag tipsade om ovan är nästan helt ointressant i jämförelse. Argumentet är alltså att att våra CO2-utsläpp troligtvis är försumbara och att inte många andra länder troligtvis bryr sig om vad vi gör, så isf är det bättre att lägga pengarna på annat som anpassningsåtgärder eller andra stora problem. Det som behöver visas är antingen att våra utsläpp inte är försumbara (eller snarare att de inte har försumbar effekt på klimatet), eller att vår påverkan på andra stater inte är försumbar. Troligtvis är det senare den viktigaste frågan. I brist på kunskap om dessa frågor får man luta sig mot försiktighetsprincipen.
Ok, med den där länken så blev allt med ens lite klarare. Det var rätt av dig att komma till mig med dina frågor, jag ska berätta för dig hur det ligger till. Du borde kommit till mig med en gång.
Jag tycker att det leder fel att tala om försumbarhet då problemets natur är just att summan av ett stort antal till synes försumbara handlingar leder till katastrof. Man kan dock ha viss förståelse för att man väljer den argumentationslinjen när det gäller enstaka individers förehavanden, som till exempel huruvida man som enskild ska ägna sig åt köttfrossande, flygresor eller bilåkande.
Dock blir det tveksamt att tala om en modern och inte alltför liten västnations aktiviteter som försumbara, varken när det gäller utsläppen i sig eller möjligheten att påverka andra. Det torde finnas ett flertal historiska exempel på när enstaka, inte alltför tunga nationer utövat avgörande inflytande att hitta för den som orkar gräva i det som varit. När det gäller de svenska utsläppen i sig så borde de olika scenarier med skenande klimatförändringar när man passerat vissa trösklar vara nog för att anse att någon enstaka procent av världens koldioxidutsläpp faktiskt kan göra skillnad.
För resonemangets skull kan vi dock lämna ovanstående därhän och anta det tveksamma påståendet att nationen Sveriges utsläpp är att betrakta som försumbara, på samma sätt som varje individs utsläpp är att betrakta som försumbara. Folke Tersman tar upp den moralfilosofiska aspekten av klimatproblematiken i sin bok Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat. Han talar då om individer men resonemangen borde även vara applicerbara på nationer vars utsläpp man av någon anledning bedömt vara försumbara. Enligt honom är det faktiskt vår moraliska skyldighet att minska utsläppen, även om våra enskilda bidrag är att betrakta som försumbara. Att det är summan av kollektivets handlingar som leder till katastrofen befriar inte de enskilda från ansvar. Det är vårt ansvar att handla på det sätt som skulle leda till goda konsekvenser om alla handlade enligt principen. Det är alltså Kants kategoriska imperativ som tittar fram, som Tersman själv anser stundtals har orimliga konsekvenser och inte är generellt giltigt men är applicerbart i fallet med klimatförändringarna då det inte åsamkar någon allvarlig skada att dra ned på utsläppen. Han har en ganska lång utläggning om detta i sin bok. Läs, begrunda, sedan anta eller förkasta.
Om nu siffran på 0,17% stämmer, eller om det är 0,3%, så får man nog säga att det är försumbart. Sådana här tröskeleffekter bör man förstås använda försiktighetsprincipen på, men frågan är ändå inte om Sverige skulle göra större nytta genom att finansiera amerikanska lobbygrupper som arbetar för minskade utsläpp. Det skulle ju kunna påverka flera procent av utsläppen istället för bara tiondelars procent. Tröskeleffekter påverkar inte det resonemanget.
Vad gäller omoral så har jag en väldigt praktiskt syn på moral, nämligen att det handlar om framtida samarbete. Håller man inte sitt ord har andra ingen anledning att lita på en och vilja samarbeta med en i framtiden. Därför bör man hålla sitt ord. Det skulle visserligen vara helt okej om man inte höll sitt ord men det inte upptäcktes av andra, men risken med att göra så är att man blir upptäckt förr eller senare för att man inte klarar av att dölja det tillräckligt effektivt. Dessutom härmar folk ofta varandras beteende, så även där spelar det roll vad man gör även om det är försumbart. Alla resonemang om moral som inte handlar om faktiskt eller möjligt samarbete och beteendeförändringar ser jag som ointressant metafysik.
Den moraliska anledningen att minska utsläppen är alltså att vi riskerar förvärra läget om vi samtidigt säger åt andra att de ska göra det men inte gör det själva, eftersom de då kan göra samma sak. Det är speciellt viktigt eftersom det inte finns någon tredje part (polis/domstol) som kan tvinga någon här. Dessutom skulle vi kunna spela rollen som exempel när förhandlare hävdar att det är omöjligt att sänka utsläppen och ha ett välfärdssamhälle samtidigt. Men det bygger på att vi inte är moraliskt försumbara, dvs att de andra länderna bryr sig om vad vi gör. Du läste säkert mitt exempel från Sommestad i tråden om detta, men det är ju bara en anekdot.
I nuläget anser jag alltså att min uppfattning grundar sig på tro och försiktighetsprincipen.
devadatta: Frågan är om det är politiskt möjligt att använda pengar för att motverka klimatförändringarna på så många andra sätt än praktiskt på hemmaplan eller till forskning. Skulle finansiering av amerikanska lobbygrupper verkligen låta sig göras? Det skulle vara en smått absurd presskonferens när Fredrik Reinfeldt flankerad av Andreas Carlgren kungjorde att alla klimatsatsningar stoppats och anslagen dragits in för att istället gå till amerikanska lobbyorganisationer. Jag tvivlar också på att en satsning på amerikanska lobbygrupper skulle vara mindre baserad på tro än de inhemska klimatsatsningar vi har idag. Egentligen är det nog ganska svårt att säga något säkert om politiska handlingsprograms effekter i en komplex värld, men kan man därför säga att det bara handlar om tro?
Nog kan det vara så att mycket av moralfilosofin är meningslös metafysik. Jag trodde dock att man var tvungen att vara överdrivet tänd på moralfilosofi om man var ateist. För om du nu inte går med Gud vid din sida, var ska du då hämta ditt ”bör” från, om inte från sekulär moralfilosofi? Om jag får frågan var man ska hämta sin moral från om man inte har någon Gud så brukar jag svara ”från 3000 års moralfilosofi”, vad ska jag annars svara? Eller kör man på och hoppas att evolutionen på Afrikas savanner gjort att du funkar bra med andra människor?
Sedan finns det kanske, hör och häpna, anledningar att sätta skepticismen i viloläge ibland, den är kanske till och med i vägen när det gäller att agera med utgångspunkt från vad ens förnuftiga begrundande lett fram till. ”Troligen finns det en motsättning mellan handlingskraft och skepsis. Det är tron som försätter berg, inte det intelligenta tvivlet.” (Härifrån, citatet är hämtat från en mycket trovärdig skrift) Gul blinksmiley.
Torbjörn Tännsjös debattinlägg i DN om det egyptiska folkets uppror och varför vi ibland kan lyfta oss över egoismen kan nog även appliceras på lilla Sveriges hanterande av klimatförändringarna trots att det vi gör kanske är att betrakta som försumbart.