Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.
Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.
Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.
Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.
Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.
Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.
Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.
Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Politisk korrekthet, Argumentation, Konservatism, Bloggosfären, Undersökningar.
”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten”
Fyndigt. Jag log.
Jag driver en politiskt inkorrekt blogg, och jag är kritisk både mot vänster och höger. Sedan är det nog riktigt i den mening att om man ska inordna mig under någon kategori, så hamnar jag inte till vänster. Kanske är jag någon slags Federley, jag är höger i vissa åsikter, men står till vänster i andra.
Att jag är kritisk mot invandrarpolitik betyder inte att jag hatar alla invandrare, att jag tycker att droganvändande inte bör vara straffbart betyder inte att jag vill ha heroin på Konsum, att jag anser att det är egoistiskt att föda barn betyder inte att jag hatar barn eller att jag tycker det är OK att diskriminera småbarnsföräldrar på arbetsplatser etc, etc.
Totalitarism är för mig är snarare att inordna sig i ledet utan att ifrågasätta och reflektera. Det är så vi FÅR extremister både till höger och vänster i vårt samhälle. Och det kan iallfall JAG leva utan.
Hej Pinglan!
Men handlar inte politisk inkorrekthet bara om att ta på sig en offer- och martyrroll? På något sätt anses det ju alltid vara lite finare att säga en sanning som inte får sägas. Vad som är kontroversiellt respektive okontroversiellt att påstå skiljer sig ju dessutom väldigt mycket från sammanhang till sammanhang.
Pinglan:
”Totalitarism är för mig är snarare att inordna sig i ledet utan att ifrågasätta och reflektera.”
Det finns ju gott om bloggare som koketterar med sin politiska inkorrekthet och gör en grej av det. Bloggare som kallar sig politiskt korrekta är däremot försvinnande få, så vem är det egentligen som inordnar sig i ledet?
Att det finns bloggare som koketterar med sin politiska inkorrekthet beror nog på att det är mer eller mindre anomymt på nätet som man KAN göra det.
Säger jag till mina kompisar att jag är emot abort, så har jag inga kompisar längre.
Säger jag på en fest att det lika mycket är arabernas fel som israelernas att det är krig i Mellanöstern (om nu sådana diskussioner skulle komma upp), så blir jag inte bjuden till de kompisarnas fester längre (fast det kanske man både kan ha och mista å andra sidan).
Skulle min chef få reda på att jag anser att lättare droger borde vara legala, så har jag inget jobb längre, sak samma hur mycket sprit han själv dricker.
Skulle min familj får reda på att jag anser att barnalstrande är det mest egoistiska som finns, så kan jag inte räkna med deras stöd i fortsättningen.
Skulle mina kurskamrater på kvällskursen få reda på att jag är emot svensk invandrarpolitik så skulle jag snabbt inte vara önskvärd där heller, osv osv.
Listan kan göras ganska lång, men därför skulle jag inte kalla det att jag inordnar mig i ledet, det gör jag så bra ute i den verkliga världen, där man inte har några andra val än att vara ”normal”.
Och, nej, det anses inte finare att säga en sanning som inte får sägas. Säger jag att jag är emot barnafödande och invandring eftersom det inte finns bostäder och jobb nog i det här landet, så nog fan får man skit för det, man blir inte hyllad utan snarare en sedd som en avskyvärd person.
Nej, jag vill inte ta på mig en martyrroll, jag vill bara skriva av mig mina tankar.
Men jag är precis som du medveten om at vad som anses vara korrekt och inte korrekt ändras från tid till tid och skiljer sig från land till land.
Till slut måste jag säga- att det ÄR roligt att det även finns en blogg för politisk korrekthet. Eftersom folk inte känner behov av att blogga om något som redan är verklighet IRL, så är det roligt att läsa att någon skriver om det.
Så klagar någon – stå på dig, annars gör någon annan det! Fråga mig, jag vet det mer än väl!
Pinglan, du tycks ha en ovanligt hård och intolerant omgivning. I de sammanhang jag varit på har det funnits en rad olika åsikter i politiska frågor och ingen har blivit utfrusen eller utslängd på grund av det. Vidare finns det något som heter anställningsskydd och en arbetsgivare får inte ge någon sparken för deras åsikter om exempelvis svensk drogpolitik.
Min omgivning är nog snarare väldigt tolerant – i vissa avseenden iallfall!
Men angående anställningsskyddet, så är det bara för arbetsgivaren att skylla på arbetsbrist för att bli av med oönskade personer. Eller på att verksamheten inte lönar sig. Joddå, jag har själv sett sådant hända, med egna ögon. Chefen beställer en utredning som visar det de önskar – och voilà!
Givetvis kan du inte direkt kicka någon för hans eller hennes åsikter, då fälls du av diskrimieringslagen (även om det är svårt att påvisa diskriminering, i många fall får den kränkte inte rätt – i andra fall får de rätt på helt absurda grunder). Men genom att göra lite förskönande omskrivningar så är det inga problem.
@ Senkommen kommentar.
@ Skulle också tippa att oro ironiseringen över” PK-tänk, PK- elit” dvs de som är ängsligt rädda för att kränka alt. inte kan tänka själva ( enligt belackarna) är ett enkelt försök att häva sig över mängden och kunna känna sig lite lagom rebellisk utan att ( naturligtvis ) ta några egentliga risker jämförbara med vad som drabbar dissidenter i diktaturer.
Och vad risken att bli utkickad anbelangar är det något som vi alla löper i dessa dagar när anställningstryggheten naggas i kanten; inte bara den politiska inkorrekthetens apostlar.
Kia: Precis, kostnaden för att gå emot den politiska korrektheten är i de flesta fall ganska liten även om undantag givetvis finns. Man riskerar oftast bara en tråkig stämning eller att bli motsagd. Det framstår som ganska lindrigt jämfört med att på grund av att man inte kunnat hålla tyst bli av med jobbet, något som har långtgående ekonomiska konsekvenser.