Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.
För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.
Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.
Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.
Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.
Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.
Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet ”intagande” före.
Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”
Tack för fin recension, faktum är att även jag nyligen läste dessa två album, och hoppas på en tredje del snart, som knyter ihop säcken.
Kul, förresten, att du länkar till bloggaren/internetprofilen Udda Boktips och till Kalle Lind – med en prenumeration på era tre bloggar (och, i Linds fall, egna böcker o.s.v.) får man verkligen en bra överblick på det udda, bortglömda, avvikande undanskymda och/eller fördolda i svensk historia och samtid. De namn och fenomen ni tar upp lyckas ofta pricka mina intressen rätt väl.
P.S. På tal om typiska ”Udda boktips”- eller kanske ”PK Jonas”-karaktärer – hur länge kan man egentligen vara ”småbrukare”? Det känns som att Rune Lanestrand har harvat på (i dubbel bemärkelse?) i minst fyrtio år.
Hej SW,
Jag måste erkänna att jag har lite dålig koll på Rune Lanestrand. Han verkar vara någon typ av jordbruksfokuserad alternativare som dock haft tillgång till maktens grytor och suttit som folkvald i kommun- & landstings/regionfullmäktige, samt verkat som skribent.
Han är numera över 80 år men verkar harva på, både med småbrukande och bloggande.
Man kan nog därför förstå att han blir lite vresig och gubbsur när han kommer in i stugvärmen efter att ha varit ute och fixat med morgonbestyren på gården, slår på Godmorgon Sverige för att där finna någon osnuten, hålögd pojkspoling i femtioårsåldern recensera våldsamma dataspel.
Jo Rune Lanestrand verkar vara en person som kommer på kant med många. En gång satt han i landstinget för centern i Stockholms län, men nu är bitterheten mot centern påtaglig. Han ägnade mycket utrymme i tidningen Småbrukaren åt personangrepp på Marit Paulsen och Eskil Erlandsson. Det blev lite ensidigt. Jag antar att det var därför han fick lämna redaktörskapet. En gång ansågs han stå på centerns vänsterkant, men i dag är han ju påtagligt arga på det moderna livet. Måhända därför han angriper Arnroth.
Hej Örjan,
Lanestrand har själv skrivit lite om varför han slutade som redaktör på Småbrukaren och det verkar mycket riktigt ha handlat om Eskil Erlandsson.
x8w6t7