Dags för ännu en bok utgiven av kontroversiella kristna Maranatarörelsens bokförlag. Denna gång rör det sig om Stig Andreassons Maktkamp. Den har tydligen varit mäkta populär ty det är tredje upplagan, utgiven 2001, jag har i min ägo. På baksidan av boken strör några som påstås vara kända kristna personligheter lovord över den första upplagan som utkom redan 1987. En av de kända kristna personligheterna menar att boken är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. En sådan bok kan givetvis inte stå oläst i bokhyllan så jag beslöt mig för att läsa den. I boken avhandlas demoner, hur det går till när man blir besatt av dem, hur demonbesattheten yttrar sig och slutligen hur man blir fri från demonerna.
Efter lovorden från de kända kristna personligheterna avslutas för övrigt bokens baksidestext på följande vis:
Det har nu gått ett drygt decennium sedan boken kom ut första gången. Författaren har ansett det nödvändigt att omarbeta och utöka innehållet. Därför är denna nya upplaga av ”Maktkamp” ännu mer tidsaktuell och ännu bättre anpassad till den andliga situation som vi just nu befinner oss i.
En sådan tur att den uppdaterats. Vem hade velat läsa om 80-talets numera obsoleta demoner som väl antagligen besatte en genom att man bläddrade i tidningarna Okej och Kamratposten.
Stig menar att nyandligheten, new age, är den klart främsta källan till demonbesättelse. Man kan dock också bli demonbesatt genom droger eller ett allmänt syndigt leverne. Orena andar finns exempelvis i mängd på sådana platser som porrbiografer och nattklubbar. När man väl är besatt av en demon tycks det också kunna yttra sig på en mängd olika sätt, exempelvis så här:
De som har en benhård gudsfientlig och antikristlig attityd och sådana, som visar total oförmåga att omfatta den kristna tron, kan i verkligheten vara behärskade av andemakter.
(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 59)
Den beskrivningen lär stämma in på i princip alla medlemmar i föreningen Humanisterna så de kan mycket väl vara demonbesatta hela bunten.
Märk väl att författaren Stig dock inte hör till de som ser demoner i allt och alla. Tvärtom varnar han för att tolka in demoniska makter i allt ont som sker. Trots att Stig alltså verkar någorlunda balanserad skulle jag ändå inte vilja hamna i klorna på honom och hans maranatavänner, ber man dem låta en vara så tolkar de nämligen det som att man är besatt av demoner.
Då vi vid ett tillfälle var samlade några personer för att bedja för en man, som led av allvarlig demoni, föll den stackars mannen plötsligt helt i trans. En klagande stämma hördes då tala genom honom och upprepade oupphörligt: ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred!”
Det var inte mannen själv som talade. För han ville inte bli lämnad ifred. Han ville komma ut ur sitt elände. Det var den besättande makten som ville vara ifred.
(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 62)
Stig verkar ha varit med vid ett stort antal demonutdrivningar men har själv aldrig blivit demonbesatt. Däremot menar han sig ha blivit ansatt av demoner vid några tillfällen, något som tycks göra livet betydligt mer spännande. I en situation där andra nog bara skulle fundera om de ätit något olämpligt upplever Stig till exempel en dramatisk kamp mot mörkrets makter.
En gång skulle jag hålla tre förmiddagslektioner på en missionsskola. Ämnet var ”ockultismen”. Både rektor och lärare menade, att de unga eleverna på skolan behövde få klarhet i mångt och mycket som gällde denna företeelse. Jag hade förberett mig grundligt. Både på att avslöja farorna med det ockulta och att visa på Jesu seger över alla onda makter. Men vi hade bara hunnit ett par minuter in på den första lektionen, då jag började besväras av illamående. Jag kände det plötsligt som om min mage hade fått en frukost som den på intet vis kunde tåla. Ett kräkningsanfall verkade nära förestående. Kallsvetten började kännas på min panna.
Min vän rektorn satt ett stycke till vänster om mig i klassrummet. Flera gånger var jag färdig att vända mig till honom och säga:
-Jag tror vi måste avbryta lektionen. Jag känner mig faktiskt inte bra.
Men så vaknade en tanke inom mig. Tänk om detta var en attack från fienden! I mitt hjärta började jag bedja Herren om hjälp till att kunna fortsätta lektionen. Då släppte illamåendet en aning. Det stärkte kamplusten hos mig. Den kväljande känslan kom emellertid tillbaka. Men förnyad bön fick den på avstånd igen. På så sätt kom jag igenom den första timmen.
Under rasten satt jag och andades frisk luft vid ett öppet fönster och kände mig bättre. Men så fort jag startat lektion nummer två började illamåendet igen. På nytt måste jag föra kampen på två fronter. Samtidigt som jag delgav ungdomarna framför mig vad som stod på mitt utkast, måste min ande ständigt ropa till Gud för att illamåendet inte skulle bli övermäktigt. Den tredje timmen var precis likadan. Det var en duell med en makt, som till varje pris ville stoppa min undervisning. Men genom bön till Gud tvingades den makten att låta mig hålla på – om än ytterst motvilligt.
Då det hela var över hade jag orkat förmedla allt jag hade förberett i ämnet och tämligen urlakad gick jag ut ur klassrummet. På gården mötte jag en trossyster, som också innehade en tjänst på missionsskolan. Vi började samtala och jag berättade om de tre fruktansvärda timmar jag just hade varit med om. Hon såg på mig och sade resolut:
-Det förstår du väl att det var fienden som inte ville att ungdomarna skulle få klarhet just i de sanningarna. Det var därför du hade det så svårt.
Naturligtvis hade hon rätt. Någon annan förklaring kunde jag inte finna.
(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 29-31)
Nej, någon annan förklaring går nog inte att finna om man ser demoner som den naturligaste saken i världen. Att Stig och hans bekanta så gör avslöjar följande lilla stycke:
En demonbesatt person befann sig i ett hem hos några vänner. Det blev ett kristillstånd och vännerna sände bud på mig.
(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 130)
-Tjenare Stickan, vi har en demonbesatt här på besök, skulle du kunna kika över?
