Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.
Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)
Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)
Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)
Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)
Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, Ekonomisk liberalism, Science fiction, Kärlek, Artificiell intelligens.