Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.
Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)
Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)
Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)
Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, HBTQ, Science fiction, Döden, Kärlek.