Den enda skönlitteratur jag läste förra året var SDU:aren, sedermera nationaldemokraten, Jimmy Windeskogs novell Dit älgarna inte längre går om Sveriges möte med mångkulturen samt den svenska översättningen av nynazistiska klassikern The Turner diaries. Möjligen skulle jag på 2013 års skönlitteraturlista även kunna tillgodoräkna mig Karl Sundbloms I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”. Det är nämligen inte helt klarlagt hur mycket av den 320-sidiga uppgörelsen med arbetarklassen som är skönlitteratur och hur mycket som är självbiografi. Även om jag skulle få räkna I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” så är det dock fortfarande pinsamt lite skönlitterära alster som konsumerats på ett helt år. I år ska det bli bättring och jag ville börja året med ett säkert kort, någon av litteraturens klassiker. Även om The Turner diaries som sagt kan sägas vara en klassiker inom sin specifika genre så kände jag dock ändå för att läsa en äkta klassiker. Valet föll på Pär Lagerkvists Dvärgen.
Bokens huvudperson, dvärgen, är en liten hatisk person. Han betraktar noga sin omvärld men hatar allt. Han hatar barn, han hatar kärlek, han hatar vetenskap och han hatar sig själv. Det enda han egentligen tycks finna någon glädje i är krig och ond bråd död. Ska jag dra paralleller till andra litterära verk jag läst på senare tid så påminner han faktiskt ganska mycket om de hatfyllda huvudpersonerna i alla tre böckerna jag nämnde i inledningen.
Dvärgen tjänar hos en intrigerande machiavellisk furste i renässansens Italien och utför lydigt hans minsta vink. Den ondsinta dvärgen och hans herre lever i en sorts symbios och de tycks ofta vara vara en och samma. De övriga karaktärerna kring dvärgen, som den nyfikne renässansmänniskan Bernardo och den sorglöse sprätten don Riccardo, är så tydligt utmejslade att de närmast känns som en sorts arketyper, utan att för den skull vara klichéer.
Som all stor litteratur ska väl också Dvärgen ha något att säga var och en av oss. Huvudpersonen i boken är inte blott en illvillig individ, han är även en symbol för något annat. Han är den ondsinta dvärg som vi säkerligen alla har inneboende i oss och ständigt bör vara medvetna om och vakta på. Samtidigt som jag läser boken kommer en obehaglig tanke smygande. Tänk om det är som så att det är min egen illasinnade dvärg som skriver alla hånfulla, nedlåtande inlägg om nyandlighet och annat på denna blogg.
Dvärgen gavs ut 1944 och man kan spekulera i hur den bemötts om den getts ut idag. Vem vet, kanske hade man anklagat Pär Lagerkvist för att skapa fördomar om småväxta personer.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Machiavelli, Romaner, Bloggande, Ondska, Pär Lagerkvist, Kärlek.
”Dvärgen” handlar om hur en person som stöts ut, mobbas, särbehandlas osv skulle kunna komma att utvecklas. Det är inte helt fel att ha lite koll på hur just dvärgar behandlades och betraktades på den tiden. Jag är säker på att Lagerkvist hade koll på det.
Ja, det kan vara en aspekt. Som all stor litteratur har dock också Dvärgen många bottnar och nog måste den även kunna tolkas allegoriskt, med dvärgen som en symbol för ondskan. Här kan man läsa lite kort om det och här kan man läsa en lite längre text om det.