Efter att pendlandet till hufvudstaden en tid varit relativt oproblematiskt körde det ihop sig i fredags morse. Ledningarna kring Stockholms central hade nämligen ett kraftigt underskott på elektroner vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Vi tvingades stanna blott några retsamma hundra meter från perrongen.
Efter att vi stått stilla någon timme och personalen precis meddelat att vi skulle få vänta ytterligare trekvart hände dock något märkligt. Plötsligt sågs en man i kostym lämna tåget för att klättra över det två meter höga stängsel som omgav spårområdet. När en kostymklädd herre börjat forcera stängslet följde andra välklädda raskt efter. Jag har svårt att tänka mig att de alla var hjärtkirurger på väg till operation, man får nämligen inte operera med slips. Kanske hade de dock något annat minst lika viktigt att göra, jag har egentligen ingen aning.
Vi vanliga människor utan kostym som inte hade så viktiga jobb satt dock istället snällt kvar och väntade. Ja, kanske var vi till och med lite glada för att vi hade en ursäkt att inte vara på jobbet.
Trots att kostymnissarna har en stark flockmentalitet saknar de solidaritet gentemot de andra individerna i flocken. Denna äldre hane som inte mäktade att ta sig över stängslet blev kvarlämnad av sina artfränder.
En försening kommer dock sällan ensam. Idag när vi på väg hem mot Uppsala skulle passera Knivsta blev vi tvingade att stanna. En person hade ställt sig framför ett framförvarande tåg och vägrade flytta på sig. Först sedan ordningsmakten tillkallats kunde vi fara vidare. Jag finner det inte för osannolikt att det rörde sig om en hårt prövad medpendlare som brutit ihop och nu skulle hämnas på SJ, Trafikverket och de medresenärer denne stört sig på genom åren.
Liknande inlägg på denna blogg: Mälardalens Odysseus, mer om de prövningar man får uthärda som pendlare.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Pendlande, SJ, Psykologi, Socialdarwinism, Arbetsmarknaden, Vansinne.