Så var det återigen dags att gå ut bland alla bakfulla ungdomar och försöka finna de små människoskaror som istället för huvudvärk hade någon form av visioner uti sina skallar.
Syndikalisterna var de som hade mest ruter i sitt demonstrationståg. Deltagarna hängde med när det skanderades slagord och fanorna var vackra.
Kommunistiska partiets stående inslag, den nordkoreanska flaggtanten, var självklart i täten av deras tåg i år igen.
Socialdemokraterna, inget vidare på att skandera slagord eller göra plakat men säkerligen bäst på att styra landet.
Kristdemokraternas manifestation ”Upp till kamp för familjen!” engagerade ännu fler än förra årets manifestation. Jag stannade till för att lyssna till deras talare Marcus Birro ett slag. Det verkade handla om Birros egna dåliga erfarenheter av att dricka Baileys till frukost och de implikationer det hade för samhället i stort. Kanske hade jag blivit klokare om jag besökt det efterföljande seminariet ”Varför är familjens frihet så farlig?” men eftersom jag trots ett års intensiv tankeverksamhet inte ens begripit vad frihet för familjen innebär så hade det nog varit en bortkastad timme.
Liknande inlägg på denna blogg: Första maj i Uppsala, om förra årets arbetardag.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Kristdemokraterna, Kommunistiska partiet, Nordkorea, Första maj, Uppsala, Socialdemokraterna.